Lyckopiller eller ragata

Allt
Jag har i sanning fått höra både och.

Har gjort en helt ny fantastisk bekantskap via Twitter. En tjej som kallar sig @sent70-tal. Hon är alltså yngre än jag förmodar jag, men icke desto mindre galet skärpt. Skämt åsido. Den här tjejen har fått fart på mina hjärncellor och samtidigt vid ett flertal tillfällen fått mig att jubla: Men jaaaa! Precis sååå! I sin Twitter skriver den här härliga människan mycket om sina tankar om att vara högkänslig. Och det jag tycker om är att hon breddar bilden på ett sätt som starkt tilltalar mig.

Ni som hängt med från början vet hur jag i ett av de allra första inlägget skrev att Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande clowner.   Med det syftade jag på den något stereotypa mediebilden som särskilt kunnat skådas i dampressen.

Med all respekt, jag är otroligt glad för att ämnet omskrivs och jag förstår att det lätt blir samma punkter som initialt lyfts fram.Men det har varit en otrolig betoning på sårbarheten och utsattheten som högkänslig. Som om vi är en grupp som behöver skyddas och nästan särbehandlas. Det är en inställning som jag inte tror gagnar oss särskilt mycket.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns många olika sätt att se på det här med att en femtedel av alla människor är känsligare än andra. Elaine Arons skriver exempelvis själv i Den högkänsliga människan om läkare hon mött som tycker det vore bra om man kunde medicinera högkänsliga i mycket högre grad. Själv delar jag i stället Elaine Arons uppfattning om att ifall vi lär oss anpassa våra liv – i stället för oss själva – så har vi stora möjligheter att må mycket bra. Den senaste forskningen har ju till och med visat att högkänsliga som lärt sig hantera sin egenskap faktiskt kan vara mer motståndskraftiga i svårare tider. Studier har visat att högkänsliga som fått växa upp under goda förutsättningar eller som alternativt lärt sig hantera sin egenskap behöver nämligen inte alls må sämre än någon annan.

När det gäller medicinering innebär det nästan också alltid också att vi på ett eller annat sätt tvingas dämpa allt positivt känsligheten för med sig. Missförstå mig inte. Jag är inte mot medicin när så är nödvändigt. Men jag betraktar min känslighet som en tillgång och inte en defekt. Därför vill jag självklart värna om den.

Mottagligheten för sinnesintryck är den gemensamma nämnare vi högkänsliga har och som allt för sällan lyfts fram till förmån för reaktionerna vid så kallad överstimulering.

Icke desto mindre är självklart överstimulering något som många av oss ändå tänker mycket på och vill lära oss undvika då detta är det som oftast ställer till livet för oss. Hur vissa av oss då kan reagera är ju inte alltid så kul. Som min Twitter-kontakt uttryckte sig: ”Kan inte relatera till de #hsp som ser sig som ömtåliga varelser som bör skyddas. Jisses min omgivning kan verkligen behöva skydd ibland!”. En formulering som nästan är som ett utdrag ur mitt eget manus och fick mig att vika mig dubbel.

Så kan det va. Jag har tyvärr reagerat starkt vid ett antal tillfällen när det blivit för mycket. Så kan det även bli fortfarande, även om jag blir bättre och bättre på att inte låta det gå så långt.

Ja, det kan vara lustigt att fundera på hur olika människor i ens liv ser på en. Ofta säger det ju också lika mycket om dom själva. Mina danskursdeltagare kallar mig exempelvis dagligen för ”lyckopiller”. Ja, så fina är de mot mig.  Jag vet dock både en och två som genom tiderna hellre kallat mig ragata.

Sanningen är ju att vi kan vara alltihop. En del av vår personlighet beror säkert på vår högkänslighet. Men det mesta beror trots allt på vilka vi är för övrigt och hur vi väljer att hantera vår egenskap.

2 reaktioner på ”Lyckopiller eller ragata

  1. Känner igen mig i din beskrivning, fast det är sällan någon kallat mig ragata. 😉

    Fast andra mindre trevliga epitet har jag dock fått höra. Även om de flesta då tycker att jag är en glädjespridare och tempohöjare. Skulle heller inte vilja medicinera bort min hsp, utan anser istället att det är en av mina positiva karaktärsegenskaper. Utan den vore jag inte mig själv, utan någon annan, kanske lite mera färglös typ. Fördelen istället med att vara hssp är att kunna tala om det för andra. Inte som en ursäkt utan just bara att upplysa en del ”inskränkta” personer, att det finns personer som inte är som dem. Om de ändå fortsätter att ogilla mitt sätt, så är det deras problem. Jag kommer inte längre anpassa mig till döds, om de inte själva är öppna för att vidga deras horisonter. Då kan vi kanske mötas halvvägs. Fast fortfarande utan att jag skall medicinera bort min karaktär. Jag är ju ingen psykopat! Ja, finns kanske några i mitt tidigare liv som ändå skulle använda det ordet för att karaktisera mig. Mest de som jag just anpassade mycket mig för, men som inte var villiga att själva försöka ändra sitt sätt. Så till slut nådde jag en punkt, där min anpassning brast och där jag av rekylen hamnade på andra sidan av min hsp-karaktär och bortanför. Nog sagt om detta. 🙂

    • Tack så mycket som alltid för att du delar så mycket fint! Apropå det du skriver så har jag tänkt mycket på om det där med att dela det där med att man är hsp eller inte. Ska jag nog skriva ett inlägg om och jag kan tänka mig att det blir många olika reaktioner. Och det är ju bra. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om att göra det. 🙂 Men däremot är jag glad över att kunna förstå mig själv och därmed stötta sig själv! Och jag tror på att vara sann. Vad det nu innebär. Men man får försöka. För annars vet folk aldrig riktigt vem man är och hur ska de då förhålla sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s