Idag gjorde jag mitt första Rawgodis. De blev sådär lagom goda, om vi ska vara helt ärliga. Lite för mycket raw kakao som gav dem en något för vuxen smak. Inte alls något fel på dem för det. Absolut godare än morötter, om man säger så. Men ändå var det helt enkelt inte något problem alls att bara nöja sig med en. Som man ju sig bör.

Jag brukar aldrig kunna ta bara en.  ”Hur tar man två bitar choklad?” är en klassisk replik ur föreställningen För sensibelt begåvade.

Men nu kunde jag alltså. Utan problem.

Det fick mig att tänka: Tänk om man skulle överföra samma filosofi på män? Bara välja män eller partners som man finner bara sådär… halvheta. Så att man kan åtrå dem lite mer lagom?

Alla som har sett min föreställning vet att jag är urusel på det här med lagom. ”Jag försöker, men för mig blir det på något sätt alltid antingen eller.”

Ni som sett föreställningen vet också att jag älskar närhet – och sex. Men att det för det mesta blir alldeles, alldeles, alldeles för lite av den varan om jag inte är i en relation. Just för att jag är så där antingen eller. För att det för mig är viktigt att det känns rätt. Jag ska helt enkelt inte kunna låta bli.

Det låter jättebra på pappret. Tack kära mor som till mitt tonåriga jag aldrig sa att jag inte fick – men däremot att jag själv alltid skulle vilja, så mycket att jag inte kunde låta bli. Världens bästa tumregel till en tonåring, där det aldrig blir någon risk för dig som kvinna att känna att du gör saker du inte har lust med – som det annars talas så mycket om. Tack mamma för det!

Faran är dock, att när man inte ger sig det regelbundna fysiska utlopp, som så gott som varenda vuxen människa behöver för att må bra – särskilt en kvinna kring fyrtioårsåldern – då bygger man upp en vulkan. Men en enda spricka och plötsligt flödar lavan flödar ut.

Igen.

Det spelar liksom ingen roll hur mycket man har lovat sig själv att man den här gången ska ta det lugnt. Att man ska ta saker i flera steg. Att man ska lära känna varandra ordentligt så att man inte öppnar upp sig emotionellt för någon som inte är på samma plan – vilket många av oss känsliga just gör när vi är intima med någon. Det spelar heller ingen roll att man lovat sig själv att följa snarare än att leda – för det finns sannerligen en poäng med att försäkra sig om att den andre är med på samma takt.

Men nej. Det är så lätt att det inte blir så. När lusten kallar, ja då är det som att det inte är något annat att göra än att svara. Verkar det som.

Det här låter lovande, kan jag tänka mig att du nu kanske tänker, du lika utsvultna singelman, som just nu läser det här och tänker att ”hö hö, hon verkar ju vara en rätt trevlig person.” Men, tyvärr måste jag säga, händer det dock alltför, alltför sällan att jag känner så här. Det krävs en ömsesidig match och en fingertoppskänsla –  och definitionen av vad fingertoppskänsla är naturligtvis olika från individ till individ. Så är det.

Fast tur är väl banne mig det, för annars vet jag inte hur jag skulle få något förnuftigt gjort någonsin.

Ni får skratta nu. Ja, jag överdriver. Ja, jag tar i. Men det är för att jag just nu i förvirringens bakvatten skrattar lite grand åt mig själv och åt mina ambitioner som ibland går totalt i baklås. Så pass att jag själv till slut sitter och inte alls fattar vad som egentligen hände.

Så TÄNK vad förnuftigt det skulle vara om man då i stället riktade in sig på män som INTE stimulerade alla ens sinnen. Som man visste vore oerhört nyttiga för en, men bara sådär lagom attraktiva. Halvsexiga, liksom. Inte fula eller så, men bara lagom tilltalande.

Så att man skulle kunna uppföra sig som en normal en,  menar jag. Inte bete sig som den fullständigt utsvultna varelse – som man de facto i och för sig är.

Till er män som råkat ut för detta vilddjur. Jag vill bara säga att jag beklagar. Verkligen. Beklagar starkt att ni är så attraktiva att ni kan få en kvinna som jag att fullständigt glömma sina goda föresatser, löpa fullständigt amok och bete sig så gränslöst lustfyllt som de flesta av oss kvinnor faktiskt egentligen gör allesamman när det känns sådär riktigt bra. Det är lite synd om er och det måste vara hårt..

… säger jag med stor glimt i ögat riktad till de manliga kompisar jag har och som jag diskuterat ämnet med och som bekräftat att, jo, det KAN vara lite skrämmande med en kvinna som tar för sig lite för mycket lite för tidigt. VAR kom liksom allt det DÄR ifrån? Hon som var så försiktig först?

Så därför ska jag nu fundera på detta:
Vuxna mörka rawchokladbollar  som man faktiskt klarar av att ta bara en bit av – snarare än vaniljdoftande mandelsmörsdrypande cashewdito som man vill sluka med hull och hår.

Eller.

Nä.

Fan vad tråkigt.

Bäst blir det ju ändå när jag får va jag. Och du får vara du. Allt löser sig.

För den som undrar så är inte alltid fröken så här. Det vet de få unika män som tagit sig genom den mest intensiva puckeln med mig och de konsekvenser den perioden kan innebära både innanför och utanför sovrummet. Även jag landar ju när den värsta euforin har lagt sig. Men att vara känslig kan i sanning yttra sig i att vara härligt berusande känslig för beröring och njutning. Något det pratas alldeles för lite om i relation till känslighetsaspekten – anser vi som ligger bakom För sensibelt begåvade. Hör mer om frökens tankar  i rosade föreställningen För sensibelt begåvade som har NYPREMIÄR DEN 1 OKTOBER på vurma Birger Jarl i Stockholm. Några få biljetter finns det kvar till premiären – och för övrigt är en föreställning utsåld medan övriga har platser på. Hugg din exklusiva plats till stans hetaste afterwork på Ticnet!

Som den högkänsliga person jag är inser jag föresten nu att jag måste vara empatisk och förtydliga vad en halvsexig och sexig individ för mig är. Detta har SJÄLVKLART inte nödvändigtvis med utseende att göra, eller traditionella kommersiella epitet. Vad som gör att vi finner en person attraktiv är för mig ofta helt oförutsägbart. Men gör man det, så gör man det. Och gör man det inte – så gör man det inte. Teorin om en halvsexig person vore väl helt enkelt materialiserad av en person mitt-emellan på nåt sätt. Och ni hör ju själva hur oerhört filosofiskt och orealistiskt det låter. Tror jag. Eller?