Ända sedan en liten konversation med en Facebook-vän häromveckan om det här med att ”komma fram” som okänd konstnär – av vilket slag det månde vara – har jag funderat på att göra ett peppinlägg till alla er som vill men ännu inte vågat eller ännu kommit till skott med att skapa ett eget projekt. Just för att jag egensinnigt vågat – och kommit till skott – även om jag måhända mest gjort det i ett hittills rätt blygsamt format.

För sensibelt begåvade är en liten, liten föreställning som nästan helt och hållet skapats och drivits av en enda person och som så gott som utan någon som helst täckning i media ändå har sålt slut föreställning efter föreställning.

Det handlar inte om några helt magiska siffror. Ännu. Det handlar hittills om 14 föreställningar med en total beläggning på ca 90%. Ändock är det rätt smått fantastiskt. Det vet jag som har arbetat i massor av fria grupper. Det vet jag som varit anställd i stora etablerade produktioner där ibland antalet skådespelare på scen utgjorde fler än de i publiken. Det vet jag som teaterbesökare själv, både i Stockholm och andra städer. Få produktioner har sådan god beläggning som För sensibelt begåvade har haft.

Jag ska vara ärlig. Jag blev besviken när pressen inte kom för att besöka För sensibelt begåvade i samband med premiären i våras. Här får ett litet, litet produktionsbolag men ändå ansenlig summa av skattebetalarnas pengar för att skapa en föreställning för att informera om något som rör en femtedel av befolkningen. Detta görs med extremt små medel och i ett för Stockholm ovanligt sammanhang – och ändå finns det inte tillräckligt publikt intresse – anser man. Ändå ser jag själv hur samma fria grupper år efter år fortsätter att recenseras i pressen. Grupper som får representera det ”avvikande” i kulturen fast alla utom presskåren själva inser att de ju lyft de här grupperna  i omkring tio år och nu kommer det helt nya saker. Jo, sånt här har gjort mig både besviken och frustrerad. Även om jag vet att det bara är att acceptera.

Fast på sätt och vis var jag nog i ärlighetens namn också lite lättad. För jag visste ju att den form av performance-infotainment jag skapat inte görs någon annanstans i Stockholm och jag vet att publiken – och säkerligen recensenter skulle få kämpa lite med att sätta en bekväm klassicifering.  Vilket jag var rädd skulle påverka recensionen – som så klart en känslig alltid bävar för. Är det teater? Är det feel-good? Är det stå-upp? Är det föreläsning? Är det information? Är det kommersiellt? Eller, är det inte lite för intimt? Och i en helt vanlig lokal som inte är en teater?

Jag har hela livet omväxlande skytt etiketter och omväxlande försökt passa in i dom. Men i För sensibelt begåvade har jag så gott jag kunnat släppt allt det och bara skapat precis vad jag haft lust till! Och aldrig någonsin tidigare har det fallit så väl ut som det ändå har gjort.

Hur  tänker du? Vad driver dig? frågar många som inte själva arbetar med egen konst. På den frågan finns egentligen ett enda svar: LUSTEN. Jag har ju (ännuI inte skapat någon kassavältare. Inte ens försökt. Mina små skapelser har anpassats för de udda lokalerna och de intima sammanhangen. Jag har skapat något av hjärtats lust, för att jag har en idé och jag tycker det är fantastiskt roligt att se hur jag kan förverkliga den med de verktyg jag ser att jag kan förfoga över. Med tiden har jag dock insett att jag om jag vill absolut lika gärna skulle kunna välja att göra det i ett större format. Och kanske blir det så nästa gång. Eller inte? Eftersom det för just mig finns en charm med det rara och det helt unika.

Genom alla mina projekt har jag i alla fall gjort många lärdomar den allra hårdaste vägen. Jag har begått mängder av misstag som nu har blivit kunskap som jag inte skulle vilja vara utan.  Punkter som jag alltid checkar av på min mentala lista.

Här har ni slutsatserna jag hittills samlat på mig:

JAG SKA TJÄNA PENGAR PÅ DET JAG GÖR
Det här kan vara rätt provokativt att säga som konstnär. Och om det nu är någon som tror att jag pratar om multum här så missförstår ni helt. Med att tjäna pengar menar jag – att jag ska kunna leva på den tiden jag lägger ner. Så att jag kan fortsätta skapa!

JAG SKA VARA STOLT ÖVER MITT PROJEKT
Projektet ska vara något som jag själv tycker är viktigt och bra. Det spelar ingen roll om alla andra tycker det skulle vore jättelönande att börja producera och skapa schlagershower för företagsfester när jag själv inte tycker det är så kul. Jag måste skapa något som jag själv tycker är roligt att göra. Jag ska liksom sitta där när jag skriver och riktigt fnissa, längta efter att få testa det på min publik. Jag ska känna att det jag gör är viktigt för mig. Vare sig det handlar om pur underhållning eller något med en mer omvärldspåverkande agenda.

JAG SKAPAR MED MEDVETNA MÅL
Vare sig du vill göra något på bred kommersiell nivå eller snarare något riktigt smalt för budskapets skull behöver du sätta mål för att rikta din skapelseprocess. När jag skapade För sensibelt begåvade ville jag göra en intim föreställning eftersom jag ville utsätta mig själv för upplevelsen att arbeta riktigt nära en publik. Det innebar att biljettintäkterna skulle bli mindre än med stor salong och därför var jag tvungen att minska kostnaderna. Ur detta kom även idén att pröva att göra en föreställning där jag verkligen gör allt själv. Det fungerade väl ihop med performance-vinkeln så vi körde på och drev göra-själv-vinkeln till det yttersta. Fördelen med en mindre salong var också att jag skulle få spela föreställningen många gånger när den blev populär. Inför framtiden har jag i stället börjat fundera på hur jag kan använda min kunskap till projekt som kanske når även den bredare massan.

JAG ARBETAR EFTER EN VISION
Det första jag gjorde när jag fick veta att jag fått stödet jag sökt till För sensibelt begåvade var att gå ut och köpa en stor kartong. På den började jag i sann kitschig kreativ anda klistra fast bilder och ord som tillsammans skapade den vision jag såg framför mig. På denna fanns allt från publik som vek sig dubbel av skratt till bilder som indikerade den estetiska stilen jag tänkt mig. Allt för att i huvudet så tidigt som möjligt befästa en bild av det jag ville det skulle bli. Så viktigt både för en nervös skäl som lätt ramlar i rädslotankar, men även för den kreativa som vill hålla en tydlig riktning.

JAG GÖR EN NOGGRANN BUDGET
Det är vidrigt att göra en riktigt bra användbar budget. Supersvårt. Jättejobbigt. Jag tänker inte ljuga. Det tar mycket tid. Men det är något som man får tillbaka om och om igen efteråt. Något som dessutom motiverar som inget annat. Fördelen med att göra ett projekt som det går att söka kulturpengar till (du behöver kunna motivera varför det är viktigt ur ett samhälleligt plan och varför det behöver stöd) är att du tvingas göra en omfattande beskrivning av din plan, inklusive budget. Detta var något jag tidigare hatade – men som jag nu älskar. Eftersom jag har lärt mig att när jag har gjort detta så är i princip hela planen gjord och sen är det bara att njuta av att vara den do:er man är och pricka av punkt efter punkt. En budget måste ta in alla eventualiteter. Du måste kontrollera att du har säkra intäkter nog för att täcka alla de oundvikliga kostnaderna. Inget önsketänkande vad gäller biljettförsäljning. 60% beläggning kan vara klokt att räkna med även om målet är 100%.

JAG SKAPAR MED GOD FRAMFÖRHÅLLNING
Tid och god planering är ALLT för att kunna genomföra projekt. Detta har jag verkligen fått lära mig den hårda vägen. Mina första projekt genomförde jag på tre månader och brände ut mig totalt, ville efteråt aldrig ta i den färdiga föreställningen/skivan med tång efter att den var klar eftersom jag var så slutkörd. Att söka stöd, att göra en realistisk budget, att skaffa samarbetspartners, att väcka intresse för projektet – det tar TID. Aldrig mer kommer jag snåla med det.  För det är inge kul och det blir inge bra.

JAG GÖR NOGGRANN RESEARCH
Vill jag pröva något nytt så måste jag testa mina idéer på någon. Jag ville pröva att göra en föreställning på vardagkvällar. Går det? Jag crowdsurfade bland vänner och bekanta på Facebook ett år innan jag tog mitt beslut. NÄR är folk mest benägna att gå på teater under året? Hur lång ska en föreställning vara? När vill folk kunna gå hem? Hur mycket får det kosta och i relation till vad? Hur förbereder jag publiken på ett annorlunda upplägg? Frågor som dessa och ännu fler spaltar jag upp på rad, jag ignorerar inte någon, och sedan försöker jag besvara dom en och en i god tid.

JAG FÖRBEREDER MIG NOGA, NOGA, NOGA
Jag visste att jag från början skulle vara galet nervös. Så jag byggde utmaningen i steg. Började spela piano med ryggen mot mina vänner i mitt eget rum. Utökade det till en familjär liten pianokonsert gånger två innan det var dags för föreställningen. Varje gång jag ska spela föreställningen drar jag igenom den hemma samma morgon. Nej, så har jag aldrig gjort med någon annan föreställning. Men jag ha å andra sidan innan aldrig spelat en tvåtimmars-föreställning med så många små tekniska moment helt ensam.

JAG ÄR MÅN OM ATT VARA PROFESSIONELL
Så gott jag kan. En del tror att proffsigt syns i dyr utrustning, stora scener och kända namn. Det tror inte jag. Jag tror att kvalitet kan synas än mer i en enkel inramning. Men då är det viktigt att göra sitt bästa för att förbereda allt från publikbemötande till minsta lilla tekniska eventualitet i själva föreställningen. Jag tänker mycket på eventuella klagomål som kan inkomma och hur jag kan hantera dem. Lyckas naturligtvis inte förekomma allt, men mycket. Likaså försöker jag vara riktigt noggrann i min dialog med samarbetspartners för att undvika alla typer av missförstånd.

JAG ARBETAR MED MÄNNISKOR JAG TRIVS MED
Jag vet, en del säger att man inte ska blanda ”business with pleasure”. Jag tycker tvärtom. Klart man ska! Särskilt när man gör något som skrämmer livet ur en. Då är det fantastiskt att ha roliga människor att få skratta med på vägen. Duktiga människor, naturligtvis. Men att de är trevliga och pålitliga är minst lika viktigt.

JAG ÄR REALIST
Gör jag en föreställning om känslighet i performance-anda så går jag inte omkring och tror att det väcker samma intresse som melodifestivalen – även om jag själv personligen tycker att det borde det. Det är viktigt att se saker som det är för att ha ett realistiskt utgångsläge. Jag tänker därför mycket på vilka som kan bli nyfikna på föreställningen helt naturligt – och vilka som tvärtom inte alls känner sig attraherade av temat. Lika mycket som jag funderar på hur jag i min marknadsföring kan tilltala min målgrupp – lika mycket funderar jag på hur även den andra delen ändå motvilligt kan bli nyfikna. Jag lurar aldrig mig själv med tankar som att ”jo, det här borde alla gilla.” Nej, jag försöker vara insiktsfull från start med alla sätt på hur budskap kan uppfattas, just för att hitta vägar fram.

NÄR JAG SKAPAR FÅR INGEN STÖRA OCH TYCKA TILL
En del personer verkar tro att man skapar för att få andra att gilla det man gör. Att andra ska säga att det är gott nog. Att det har existensberättigande. Så tänkte jag själv länge och då blev det verkligen inget gjort. Det går inte att skapa om man recenserar sig själv samtidigt. Så är det! Det var först när jag hittade tillbaka till den här kraften jag hade som liten flicka när jag hittade på av hjärtats lust som det började hända saker. Jag började inse att jag (och förmodligen alla) har en outsinlig källa i oss och det är bara att släppa fram det. Låt det födas, så som det är. Ingen kritik förrän grundstommen i verket är klart. Skapa fritt, utvärdera efteråt.

JAG BEHÖVER NÅGON SOM RÅDBRÅKAR MITT MATERIAL
Efter min uppsättning BrudJävlar i Malmö sa en av mina bästa mentorer till mig att: ”Du måste börja släppa in människor i din process. Först då kan det bli riktigt bra.” Med För sensibelt begåvade har jag gjort det för första gången och aldrig hade väl jag, kontrollfreaket, anat hur kul och bra det skulle göra saker. Som vanligt så släppte jag inte in folk förrän jag kommit en bra bit på väg. Men när så var fallet, då lät jag många läsa manus. Jag hade flera referensföreställningar (HU!). Jag bollade idéer i månader med en konstnärlig arbetsgrupp innan jag fastslog dem. Det bästa jag gjort och så kommer jag alltid göra framöver. Tack Thomas för att du sa till mig på skarpen den där gången!

JAG TÄNKER MASSA PÅ MARKNADSFÖRING
Jag tycker marknadsföring är kul! Det är psykologi! Det är kommunikation! Det är konstnärligt – men med ett kommersiellt syfte. Redan när jag börjar med min idé tänker jag på hur den kan sticka ut. Jag tror alltid på en viss ”edge” i det man gör. Det väcker intresse. Att våga provocera lite. Samtidigt är jag inte ett dugg tveksam till att göra material som tilltalar visuellt – gärna den breda massan. Ännu hellre om ämnet är smalt. Jag funderar massor, massor på detta.

JAG SATSAR PÅ BRA BILDER OCH SOCIALA MEDIER
En bild säger mer än tusen ord. Här satsar jag alltid på rejält. Snålar aldrig. Försöker skapa bilder som inte bara motiverar min publik utan även mig! Som jag själv blir taggad av! Och sociala medier har enorma möjligheter och låga omkostnader, så naturligtvis är det vad jag främst satsar på.

Jag hoppas du som går och klurar på en bra idé förverkligar den! Vi behöver mer ny spännande konst! Stockholm har inget West End eller Broadway. Därför har vi knappt ens ett OFF-Broadway. Själv tycker jag att den alternativa scenen, eller den som i alla fall vågar tassa utanför de mest traditionella vägarna är alldeles, alldeles för liten för Stockholm – om man jämför med exempelvis Berlin, Paris och London.

Du kan göra nästan vad du vill. Men det tar tid. Engagemang. Passion. Du måste älska det du gör. Annars lika gärna låta bli.

Men att du kan – om du vill – det är jag säker på.

Ni som kan läsa mellan raderna ser säkert hur den högkänsliga personligheten kommer till nytta i ett sånt här projekt! Den är oumbärlig även om det måhända är sensationssökaren i mig som eldar på. FÖR SENSIBELT BEGÅVADE har nu fått TVÅ EXTRAINSATTA FÖRESTÄLLNINGAR FREDAGARNA 14 & 21 NOVEMBER. Köp dina biljetter på Ticnet! Åh vad jag visualiserar fulla salonger igen. Det är så jäkla kul då! Hjälp gärna, gärna till genom att dela det här Facebookevenemanget till vänner. Det vill säga, dela det inte bara i din logg, utan gå in och KRYSSA FÖR namn till vänner!

HÄR kan ni förresten se hur jag såg ut när jag som 27-åring genomförde min första större produktion i Lund och tidningen Hennes gjorde ett reportage. Oj vad fina recensioner vi fick. Men oj vad många misstag vi gjorde. Här lärde jag mig massor.