Mycket väsen för ingenting

”Åh, jag ber så mycket om ursäkt för att min tvätt var kvar när du kom! Tyvärr inträffade en oförutsedd tråkig händelse som satte stopp för min tidsplan”.

Jag ler vänligt mot den cirka 60-åriga mannen som jag möter utanför nedgången till tvättstugan, tar för givet att han i enlighet med andra sköna grannar i mitt härliga söderhus ska svara något i stil med ”Sånt kan hända den bäste!” ”Äsch, ingen fara, det var ju bara lite torr tvätt kvar i torrtumlaren!” ”Du hade ju samlat allt så fint i ena rullvagnen – och eftersom det finns två är det ju ingen som helst fara!”.

Men nä.

”Ja. Varför passade du inte din tid?” säger han.

Han tittar på mig oerhört allvarligt här på fredagkvällen. Som en lärare på en liten skolflicka.

Jag blev alldeles bragd ur fattningen. Började stamma.

Men sen samlar jag mig efter några andetag och skrattar till. Jag kunde faktiskt inte låta bli.

”Menar du allvar? Vill du att jag ska redogöra för dig, som jag aldrig förut har träffat, om anledningen till att jag oförutsett missade slutet på min tvätttid?”

”Ja, men jag ska inte behöva flytta bort din tvätt” svarar han.

”Det ber jag om ursäkt för – som du själv märkte att jag genast gjorde så fort vi stötte ihop”, svarar jag – nu med en viss skärpa i rösten.

”Vilket var det minsta man kunde vänta sig” svarade han då.

”Vänta jag förstår inte”, kan jag då inte låta bli att fråga. ”Menar du på allvar att det här är så allvarligt för dig? Jag har bott snart åtta år i huset, känner de flesta – här hjälper vi varann! Vet inte hur många gånger jag flyttat över en färdig tvättares kläder från tvättkorgen. Det är ju inte precis så att det är trångt i tvättstugan. Det är väl ingen sak? Ärligt talat, har din reaktion egentligen alls med mig att göra när du gör en sån stor grej av det hela? Har det aldrig hänt dig att något oväntat inträffat?”

Vi tittar på varandra. Stint. Det är uppenbart att han inte vill ta in. Rätt ska vara rätt.

Jag suckar, rycker på axlarna och går ned för trappan. ”Se nu till att passa tiden nästa gång”, ser han till att få ur sig som sista ord.

Väl nere i källaren hittar jag mina kläder urtagna ur rullvagnen (BÅDA är ju HANS när det är HANS tvätttid, förstår ni – även när han bevisligen inte använder någon av dem). Mina kläder är uppvälta i hörnet på mangeln.

Ordning och reda. Hänsyn. Argument som människor som beter sig så här gömmer sig bakom.

Fast vi alla vet att det handlar om något annat. Om en olycklig individ som tar ut sin irritation på omvärlden via obetydligheter.

Och nej. Jag förstår det inte. Absolut inte. När personen som begått fadäsen har ursäktat sig och vänligt förklarat att något oförutsett inträffade. När det gäller en liten detalj som inte på något sätt förstör för den andre. Då är det i sanning ett I-landsproblem det handlar om.

Jag tål verkligen inte personer som använder obetydliga saker för att få ur sig sin egen frustration. Och jag tål inte folk som läxar upp andra för obetydliga saker som de inte kan rå för. Som en förälder som blir arg på barnet för att den spillde ut mjölk. Vad är liksom meningen med det? Det var ju inte med flit, det går ju inte att göra något åt!

Förstår att ni kanske tycker att ni borde få ett varmt, klokt och charmigt inlägg nu när jag inte skrivit något på länge.  Men det fick ni inte. Ni fick den hetlevrade, så här på fredagkvällen i stället. Skriver av mig till er i stället för att ha varit riktigt dum mot mannen tillbaka.

För han var nog inte så lycklig. Det är ju ofta så med folk som inte är snälla.

En annan gång höll jag däremot inte tyst. En gång skrek jag till slut till en sur tant i kvarteret som gormat åt mig flera gånger bara för att jag sneddade över den helt tomma gångbanan (hon var på andra sidan vid trottoaren) med cykeln till platsen vid min port. Hon ansåg nämligen att man inte ens fick beröra gångbanan en sekund med en rullande cykel. En dag fick jag bara nog. ”Har du inget liv?” skrek jag.

Så ledsen hon blev. Träff mitt i krysset. Och det kändes inte alls så skönt som jag trodde. Skämdes för det jättemycket, jättelänge. Gjorde nog mig mer illa än henne.

Och själv är jag ju heller inte precis nåt helgon. Jag som blir så sjukt irriterad på telefonförsäljare knappt innan de öppnat munnen. Som börjar koka av människor som i rusningstrafik går åt ett håll och tittar åt ett annat.

Vi är nog många som gjort så nån gång. Tagit ut våra frustrationer på andra.

Men. Det är INTE roligare för det.

Då får man säga stopp.

Ikväll har jag umgåtts med Violette Leduc på bio. En kvinna som sannerligen inte höll tand för tunga och vågade skriva om kvinnors sexualitet och obekväma val som ingen annan. En dag kanske jag också flyttar till ett litet hus i Provence och bara skriver. Klyschigt, jag vet. Men bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s