Ettochetthalvtåringar är inte att leka med

maxresdefault

Våld i nära relationer är verkligen, verkligen inte något att skämta om. Men jag skulle ljuga om jag sa att rubriken inte flashade förbi min inre blick efter att jag idag både blivit skallad och fått fläskläpp av min rörlige ettochetthalvtåring.

Inte med flit. Naturligtvis. Det är helt enkelt ingen bra kombo att vara nysjuk med någon som är på väg mot att bli frisk.

Hur går det till? – frågar kanske någon som bara föreställer sig ettåringar som några som sitter i godan ro med en hink i sandlådan.

Jo, det går ofta till så att man kanske håller på att klä på dem i knäet, när de utan förvarning plötsligt ställer sig upp – med en skallad haka som resultat. Eller så närmar man sig dem för en öm omfamning, när de av pur glädje slänger med huvudet åt ett helt annat håll än man var beredd på  – så att tinningen får sig en däng. Eller så vill de verkligen inte gå hem. De vill verkligen, verkligen i stället stå och hänga nere vid postlådorna och hissen tills en ny dag gryr. Men eftersom man själv till slut är jättejättehungrig, och inte vill detsamma, får man till slut hiva upp dem med ena armen medan man bär upp matkassarna med den andra. Där blir det på vägen upp i trappan ofta flera krockar av olika slag från det lilla barnet som tyvärr inte är kapabelt att inse att det är lika hungrigt som sin mamma och verkligen behöver äta, det med.

Sen finns det de skadotillfällen som börjar bara så trevligt. Med att man leker Lejon på alla fyra med ett vilddjur som klättrar över ryggen och tappar balansen. Griper tag i lejonmanen och örat som är så bra för att hålla sig kvar! Eller vid godnattsagan, när boken blir så otroligt rolig så att man bara måste kasta sig bakåt utan förvarning med bakhuvudet på mammans näsa.

Utan förvarning är ett stående begrepp.

Det var häromveckan en scen i nya roliga serien Bonusfamiljen, där svensklärarpappan fick ett slag mellan benen i en lek, och reagerade på en sekund på neanderthalarvis. Jag kan säga så mycket som att man behöver då inte vara högkänslig för att vara överens om att efter en väl riktad skallning krävs den största sortens självkontroll för att minnas att det faktiskt bara var en väldigt liten människa utan både kropps- och självkontroll som tillfogade den smärtan.

Höjden är väl ändå vid mysamningen, när lilla livet plötsligt får för sig att göra volter, och hänga åt alla håll – men aldrig i livet släppa taget om det älskade, älskade bröstet. Kanske till och med säkrast att hålla fast det lite extra? Lite tänder känner hon väl inte, mamma?

Detta livliga underbara liv.

Nu sover han så rofyllt efter en riktigt busig rolig dag.
Äntligen ska jag få vara lite sjuk som folk. Har ju nu en hel del blessyrer att värna om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s