Jo men visst försöker jag dejta

Med rätt uselt resultat.

Låt oss prata ärligt nu. Internetdejting. Denna plåga till sysselsättning. Orka!!

Men jo, jag försöker ändå orka – eller har i alla fall i ett par veckor försökt att kommunicera med folk via en app. En så kallad ”dejtingapp”. Hur ska annars en på heltid ensamstående mamma träffa folk? Särskilt när man inte är bra på att flirta i mataffären – ni som sett föreställningen vet vad jag menar..

Jag har hursomhelst verkligen inte bråttom – vill mest öppna en dörr på glänt. Ärligt talat har jag väldigt – VÄLDIGT – dubbla känslor kring att släppa in någon i min och mitt barns ljuva bubbla. ”Va – förväntar han sig att vi ska ses varje dag? Sova hos oss? Vilka krav!”

Men jag är ju fan bara mänska! Klart jag tänker på män nån gång då och då. Ibland. Lite grand. Eller ganska mycket. Mer än de förtjänar – nädå. Inte de braiga. Men definitivt just de jag råkat ut för de senaste tre dagarna.

Jag är ju snart 46 och har varit singel rätt länge så lite koll har jag ändå på internetdejtande. Jag har tex lärt mig hur jag fixar det bäst om jag träffar potentiella love interests på nätet relativt snabbt på en slags kort ”rekdejt” – så att inte min förjordade fantasi snabbt hinner bygga upp något slags gigantiskt romantiskt rosa drömslott som oundvikligt måste raseras av verkligheten. Jag har också lärt mig att det bästa faktiskt är att inte svara alls när man inte är intresserad – att det är så det går till – och det faktiskt är det som är det mest empatiska i just den världen. (Att tacka för uppmärksamheten och skriva att man inte är intresserad som kvinna leder aldrig till något gott – tro mig!) Men det tog ett tag att lära mig de läxorna, bara det, kan jag säga.

Trots det blir jag fortfarande ännu förbluffad.

Låt mig få ta tre exempel från bara den senaste veckan:

Nummer ett: Man som ser väldigt trevlig och städad ut, välutbildad med bra jobb, som uppger att han varannanvecka har vårdnad om sitt sjuåriga barn. Tredje meningen i vår konversation: ”Hur ser resten av din kropp ut.” Efter ett försök till modererat halvsvalt svar från mig – och ett ”ge-karln-en chans-tänk” kommer nästa höjdare. ”Har du titties, alltså?”

Nummer två: Superglad charmig norrlänning som lite grand liknar Glader i Snövit.  Arbetsam och positiv utan barn. Skriver massa härligt i sin profil, bland annat om hur han älskar hemlagad mat också, men det tänker jag inte så mycket på förrän senare. I sitt allra första mejl till mig skriver han jättelångt om sig och sin familj – och avslutar med: ”Tycker du om att laga mat?” Jag svarar ärligt: Sådär. Det kan vara kul när man har lust, men nja i vardagen. Radioskugga.

Nummer tre: Extremt högutbildad man med två tonåriga barn som skriver att han endast är intresserad av seriösa kontakter. Vill omedelbart att vi ska byta chattforum, vilket jag alltid tackar nej till innan jag lärt känna en person eftersom det privata mobilnumret ofta lämnas ut i den andra sortens chatmedium. (Också något jag lärt mig efter dålig erfarenhet.) Men vi börjar i alla fall chatta lite kort. Börjar bra med fråga om vad jag ser framför mig hos en framtida partner i fråga om egenskaper. Några frågor senare tar jag upp det här med att jag valt att leva lite enklare för att kunna arbeta med min passion och frågar hur personen ser på det.  Personen skriver då att den absolut inte heller är en medelsvensson och inte heller när det gäller sex. Ok – here we go again – hur kom vi in på det liksom? ”Hur menar du då?” frågar jag ungefär och får då några meningar in i vårt allra första ”möte” – om än digitalt – veta att personen har ”massa kinks – som de flesta – och lever ut dem till fullo”.

Alltså. Är det verkligen jag som har så himla udda preferenser när det gäller kontaktskapande jämfört med alla?

Eller – har män på nätet totalt tappat konceptet när det gäller hur man får en kvinna intresserad?

Detta var bara tre exempel – men jag kan ärligt säga att detta representerar 95% av de kontakter jag kommit i kontakt med på nätet.

Hur många kvinnor blir på allvar intresserade av en man som på en sekund börjar skicka signaler om nån slags ”spec-lista” som de är ute efter när det gäller sex? Är det verkligen bara jag som känner det som att själva min person då är helt irrelevant? Är det verkligen bara jag som inte vill prata sex med någon jag ännu inte ens vet om jag är attraherad av, eftersom jag inte ens träffat personen? Är det verkligen bara jag som tänker att – nej – om jag mirakulöst skulle lyckas få barn med den personen så är det INTE den historien jag vill berätta om hur vi träffades? Och HUR många kvinnor har lust att inleda något alls med en man som först vill kolla om man kan funka som husa – någonsin?

Nej, jag säger då det.

På nätet får man ha skinn på näsan –  och hålla en rejäl distans under tiden man sållar.

Jag vet ju att det finns många som har träffat sin partner så. Men jag undrar fanimig hur det går till.

Självklart är min situation lite speciell – med min ärliga profil där jag uppger att jag just är ensamstående mor på heltid så attraherar jag ju helt säkert en mindre mängd personer än annars. Men det är också just det. Nummer ett här på listan envisades till exempel med att få komma hem till mig första gången vi skulle träffas (om det nu varit på kartan). Alltså tror folk på allvar att en ensamstående mamma är SÅ desperat och uppfylld av undertryckt passion? Det är väl snarare varannan-vecka föräldrarna som har ”förmånen” att kunna leva så fritt varannan vecka – men jag är ju liksom vårdare jämt. Svårt att relatera till – kanske?

Sanningen är snarare att det enda jag oftast längtar efter är en redig kram av några gärna lite bredare axlar och nån som man kan prata med som man gör mellan vuxna. Det andra finns det liksom inte riktigt så mycket ork att längta efter så otroligt passionerat efter – ännu. Hur ska man liksom ens få in det praktiskt? Hallå – jag har en treåring – ensam!

En del skriver  ”jag vill ha lite mysigt gos och kel varje dag, hoppas du gillar det med”. Jag ba – paniiiik! De har antingen aldrig haft en treåring själv eller så har de då knappt tagit hand om barnen själva. (Dom syftar alltså inte på vanligt gos och kel om någon nu missförstod.) Och de som genast börjar fråga om man är sugen på lite spännande rollekar måste vara så långt från en sån situation som min att de inte ens fattar hur skrattretande tanken bara är. Fatta logistiken, liksom! För att inte tala om alla redan med sambo som lyfter hur vi ömsesidigt skulle kunna uppfylla varandras behov i lönndom.

Alltså, snälla – kan vi börja med en kram – liksom? Eller ens – att SES?

Nä, jag är ärligt talat grymt tveksam till att detta är rätt väg att gå för mig. Behöver jag nämna att jag inte kommit iväg på en enda dejt ännu..? Jag får sätta på mig en mental extra skyddande hud för att ens palla detta lite grand. Eller vara jäkligt uttråkad. Men ibland får man helt enkelt bara öppna upp sig lite ändå tänker jag – kanske?

Vad har ni för erfarenheter av internetdejting? Är det något andra känsligare ens ger sig in i?

Ja, det här skulle jag nog kunna skriva en hel föreställning om, så tragiskt roligt så det finns inte. Lite dejtinginslag finns ju dock redan i föreställningen som redan finns. För sensibelt begåvade 2.0 spelar ju ännu TVÅ FÖRESTÄLLNINGAR TILL DEN 10 OCH 11 APRIL! Det är de SISTA i Stockholm i alla fall helt säkert för i vår och kanske på länge, alltid? Så passa på att skaffa din biljett i tid här. VARMT VÄLKOMNA!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s