Foto: Anna Sjölin/Annapenna

Det är genant att erkänna, men en av anledningarna till att jag inte fått ihop en ny uppsättning av För sensibelt begåvade tidigare, är att jag haft så svårt att helt omfamna mig själv som mullig, tjock, kurvig.

Verkligen tragiskt. Men så är det.

Min regissör och jag har pratat mycket om det. Hon menade hela tiden när jag gjorde föreställningen första gången i snitsiga små kroppsnära dräkter att jag var alldeles för mån om att ”se perfekt ut”. Hur matchar det en föreställning som också handlar om att kämpa med sin psykiska hälsa?

Visst har hon rätt.

Men pröva själv att ställ er på scen med ett budskap som oundvikligen blottar ert innersta. Då är det rätt skönt med nån form av rustning, kan jag lova. Ett yttre enligt normen är en ypperlig sådan – en sak mindre att kritisera.

Men JAG tycker ju egentligen inte alls så här. Att man skulle vara snyggare eller på nåt sätt – bättre? – som smal. Verkligen inte. Jag blir så ARG för att jag trots min uppskattning av alla andras underbarhet i alla storlekar helt uppenbarligen är så mån om att se ut enligt normen. Jag är så ledsen för att andras (förmodade) tankar om mitt utseende trots min önskan ännu kan vara en sådan trigger för min osäkerhet.

Jag har som yngre även varit väldigt osäker gällande min näsa – och precis som en annan med remarkabel profil, Barbra Streisand – länge varit mån om att främst fotas framifrån. Detta tills jag såg en kollega med ännu ståtligare snok än jag, som ståtade med den i profil på en affisch. Så dum jag varit, insåg jag! Min näsa är ju vacker! Den är unik! (Och utrotningshotad – som en beundrande plastikkirurg faktiskt upplyste mig om efter en föreställning!) Och inte minst ser alla andra den hela tiden precis som den är – oavsett om jag vägrar bilder i profil eller inte..

Vi behöver inte alla bli Stina Wollter som flashar våra valkar och gör konst av dem. Vi behöver inte alla bestämma oss för att låta rultet leva – även om jag banne mig tycker vi borde det i långt större utsträckning. Men åh vad Stina är viktig! Och cool! Hon är fantastiskt betydelsefull i hur hon hjälper oss kvinnor att bli medvetna om hur vi behandlar oss själva och våra kroppar!

Om jag själv vore en sann kroppsaktivist – vilket jag alltså uppenbarligen inte är – så skulle jag inte ens ha kommenterat mina känslor kring att ställa mig på scen igen i min mer fylliga uppenbarelse. Jag skulle bara ha ställt mig på scenen igen helt självklart – okommenterat. Och om det mot förmodan kom någon kommentar gällande min kropps förändring  – eller skillnaden på den nu jämfört med den som ståtas med på marknadsföringsmaterialet – så skulle jag ha tittat på den som uttalat den med stor förvåning och svarat: ”- Och?”

För det spelar verkligen ingen roll vilken storlek nån har. På scenen eller någon annanstans. Så jäkla ointressant. Och inte minst är det irrelevant för alla utom möjligtvis för personen själv.

I mitt privata liv har det dock så klart spelat en roll. Så klart finns det ett skäl till min kropps rejäla förändring. (Hint bild nedan för den som undrar.)

Så. Nu är det sagt. Jag ser alltså inte alls ut som bilderna här på hemsidan. Och lär inte göra på ännu ett tag. Om nån inte redan visste. De borde verkligen bytas ut. När jag orkar.

Jag är som jag är. Min kropp är en del av mitt bagage och är fantastisk och vacker i alla former.

Och den kan spela föreställning!

Mer att älska, sa nån fin.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – premiären är närmast SLUTSÅLD! Så hugg dina biljetter nu om det är just den dagen du är sugen på! Föreställningen spelas sedan även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Ikväll kan man dessutom också dansa Zumba gratis med mig i Skytteholmsparken 18:00. Låt det dallra! Välkomna!!