MOT NYA ÄVENTYR

Ett års spelperiod är avslutad i Stockholm och nu står Victoriateatern och Malmö på tur! Och vad sen?

Vet ni – det får vi se!

Som trogna bloggläsare upptäckt har det nu varit två hela månaders paus på bloggen. Jag ger mig helt enkelt andrum. Klokt va?

Det här året då jag återupptagit föreställningen och släppt den i en ny uppdaterad version har varit SÅ fantastiskt på så många sätt – ett verkligt stort steg i mitt liv där jag nu inte längre bara är är jag – utan även för evigt alltid och så enormt efterlängtat förälder.

Att som ensam förälder ta steget att köra föreställning var verkligen STORT. Och helt fantastiskt för mitt eget jag – personen som ju så klart är mer än förälder. Känslan att efter nästan fyra år återigen få möta publik – inledningsvis i ett ärligt talat verkligt panikslaget skick – till ett sedan tack och lov rätt snart uppnått stadie av enorm tillfredställelse då jag fick erfara vad de senaste årens upplevelser ändå gjort för mig inte bara som människa utan även som aktör.

För ärligt talat – inte för att jämföra med andra. Men i ett samtal med mitt inre jag – vad ÄR det att eventuellt göra bort sig på scen jämfört med att nästan förlora ett barn? Seriöst? Uppenbarligen något som ändå inte hindrar rädslor över allt möjligt jordiskt fånigt.. Men tack vare att jag trots dessa rädslor ändå vågade ta steget så blev jag överbevisad – av mig själv.

Tänk att det ska behöva så drastiska insikter och perspektiv om vissa rädslors futtighet för att våga kasta sina fördomar och hårda tankar om sig själv åt sidan. ( I alla fall för för tillräckligt långa stunder! ) Läs gärna på sidan Publikens röster en del av alla de fina ord som föreställningen fått till sig i år så får ni se!

Men att utföra det hela. Det har verkligen varit långt, långt hårdare än jag trodde. Särskilt detta med att hålla oss friska – jag och en treåring liksom. Seriöst – om ni kunde fatta vilka insatser det krävde. Vilket fokus. Vilken koncentration. För att inte nämna alla logistiska förberedelser med allt från barnvakter till scenbygge och verkligt allvarliga utmaningar med ekonomisk likviditet då jag denna uppsättning arbetar helt utan kulturstöd och på minileverne. Jag kan uppriktigt talat bara utbrista – heja mig! Jag fixade det – trots allt! Med priset av att jag verkligen helt försummat vänner, stundtals varit en verkligt trist förälder och nästan brände ut mig igen. Föga förvånande. Men – vi fixade det!

Så tusen tack för hyllade föreställningar med stående ovationer – alla utom en ju helt slutsålda. Så tacksam!

Att nu få spela på Victoriateatern är en verklig dröm som äntligen går i uppfyllelse! Malmö har ju en enormt viktig plats i mitt hjärta. Det var där jag utbildade mig till musikalartist. Det var där jag började skapa mina egna föreställningar – bland annat älskade Brudjävlar som hade premiär på just Victoriateatern. Det var där jag i mångt och mycket insåg vem jag är och vad jag vill. Det är där jag mötte några av de allra, allra finaste människor jag vet! Ja Malmö – mitt Malmö – där man kan gå längs Södra Förstadsgatan och bara ramla in i massa härligt folk man sen hänger med samma kväll i nån av stadens härligt olika, lika delar. Jag älskar Malmö!

Så nu – först mycket vila – och sedan fokus på MALMÖ! Det blir lite goa uppdateringar och små anpassningar i föreställningen – till och med lite ny text. Middagsteater återigen ju – precis så som föreställningen en gång började! SÅ kul!

Visst drömmer en del av mig om turné – åh vad kul det låter. Fler städer!

Men först – andrum – nödvändigt – för att fnurla lite.

Sedan fokus på Malmö!

Leva som jag lär – ni förstår va?

Häng med!

Här hittar du biljetter till föreställningen i Malmö! Sprid hjärtans gärna information till alla i Skåne ni känner! ❤ Jag vet att jag tjatar. Men det är verkligt OVÄRDERLIGT när ni fina hjälper mig genom att bjuda in riktigt mycket folk till föreställningsevenmangen på Facebook – ännu mer i Skåne där ni känner fler än jag. Så snälla – gör det så gärna! 😀 Här är evenemanget till Malmö! Bara klicka på dela och bjud in personer. De kära underbaringar till vänner jag har som bjuder in alla de 300 man får är de som jag har att tacka för att detta galna tilltag ändå har burit sig trots typ noll marknadsföringsbudget och ett minimum av allmän publicitet. TACK!! ÄLSKAR ER!!

Så varför lyssnar vi då inte på vår inre kompass?

En av de finaste sakerna jag får uppleva sedan jag började arbeta med den här föreställningen för mer än sex år sedan är alla de förtroenden jag får från så väldigt många människor – kända och okända. Människor från alla de hörn och av alla de sorter har delat med sig av sin historia med mig. Oftast i syfte att få veta mer.

När jag tjatar på mina vänner att ”snälla dela mitt evenemang” och ”dela till alla, jag lovar du kan inte veta vem som är intresserad” så är det verkligen en uppmaning baserad på nu ganska lång erfarenhet. Det är verkligen inte alls alltid de jag har trott vars huvuden dyker upp i publiken. Inte för att alla som ser föreställningen nödvändigtvis är högkänsliga – sannerligen inte. Men i princip alla påverkas faktiskt på något sätt av ämnet och väldigt många ”otippade” intresserar sig för det.

Jag fascineras också av den skepsis som jag inledningsvis möttes av från så många när ämnet var nytt i Sverige – men gläds när jag stöter på allt fler psykologer som kunnigt säger ”ja men det är ju en normalvariation – som det dock självklart är bra att ha koll om man befinner sig längre ut på skalan så att man vet hur man ska ta hand om sig själv.” Det var aldrig något jag fick höra något om tio år tidigare.

Men det som också bekymrar mig och gör mig ledsen och frustrerad – är hur många människor som fortsatt hamnar i utbrändhetsfällan i vårt samhälle – fler och fler hela tiden – och som verkligen alla blir så förvånade när de äntligen kommer till insikten om att de inte orkar allt. Att de inte kan klara allt. Att alla människor har olika gränser och att de måste lära känna sina egna – själva – och själva sätta dem!

Jag blir dock så glad när personer skriver och berättar att de har fått denna insikt. För det är den som ändrade livet för mig. Det spelar ingen roll om de är högkänsliga, mer känsliga – eller personer som hamnat under abnorm press under en begränsad tid. Jag blir helt enkelt bara glad för att de blivit medvetna om sin inre termostat, sin inre kompass. För det är det som jag upplever i vår samtid nånstans gått förlorat. Vi är så fokuserade på teknikens under att vi liksom glömmer bort vår inre ”teknik”.

Visst, argumenterar någon, ”förr i tiden kunde man banne mig inte begränsa. Då fick man banne mig arbeta 13 timmar om dan om nån sa så. Banne mig!” Jovisst – och säkert brann folk ut även då – även om det etiketterades annorlunda – om det ens etiketterades. Men då fanns ändå inte samma krav på snittpersonen att förutom att överleva se ut som en Hollywood-stjärna, vara en underhållande förälder, visa upp spännande semester på Insta och ha ett kul sexliv. Fånerier säger någon jordnära. Men sanningen är att i vårt samhälle idag lever vi numer under så många osynliga krav – och det är inte förrän vi börjar inse det som vi verkligen kan få makten över vårt eget välmående. Samtidens osynliga krav är verkligen inte hela svaret på varför vi mår som vi mår. Och det låter kanske som att jag trivialiserar när jag ibland talar om dem som ”påhittade”, dessa kraven och förväntningarna. Men personligen tror jag att just alla dessa möjligheter och influenser omkring oss som leder till omedveten jämförelse är en stor orsak till att vi avleds från det som verkligen är viktigt och till att sluta lyssna på oss själva och således glömma bort våra grundläggande behov.

Vad måste jag? Vad MÅSTE jag verkligen? Jag tycker inte man ska vara rädd för ordet måste. Måste är det vi måste göra för att vårda vår kropp. För att ha mat på borden. Först sedan kommer vad jag vill – först då.

Anledningen till att vi slutar lyssna på vår inre kompass är nog inte sällan att vi är så fokuserade på allt vi ska uppnå – helt förståeligt många gånger – och glömmer bort själva verktyget vi måste vårda för att kunna uppnå det. Vi tenderar dessutom att glömma vem som leder våra liv. Det är inte vår chef, vår partner eller ens våra barn. Det är alltid vi själva. Och sedan är det ju jobbigt att vara besvärlig. Människor som sätter gräns ses lätt som besvärliga. Hur sätter man en gräns utan att anses som besvärlig? Går det?

Haha – nu fick jag idé till ett annat blogginlägg. Eller kanske en hel föreställning? Hur man sätter gränser. Eller hur man inte gör.. (Jag har en hel del varianter där att inte tipsa om kan jag lova er.. ) Men märkligt det där med att sätta gränser – när jag själv tror på att öppna dem i så många sammanhang. Märkligt – eller kanske inte alls – att såväl Yin som Yan alltid behövs.

Värt att fundera på i alla fall. Vad är det som gör att just jag ignorerar min kropps signaler?

Och om du råkar läsa detta som just nu går igenom en oväntad kris, där du av olika anledningar utsätts för något extremt som helt enkelt inte alls är normalt och vardag och där du helt saknar någon form av kontroll – vänligast kom ihåg att alla dina reaktioner är normala sådana på en onormal situation. Du som vill förändra och förbättra, försök gör det när det finns utrymme och var alltid väldigt, väldigt snäll mot dig själv!

10 och 11 april är det dags för vårens sista föreställningar i Stockholm. Kanske sista överhuvudtaget? Så passa på att få en biljett just du! Det gör du här! Onsdag eller torsdag? Än så länge leder torsdag! Men båda dagarna talar vi om vår inre termostat som är så gott som omöjlig att ignorera för vissa av oss, trots att så många försöker.

Rapporter från naveln

back-light-blur-bokeh-754263

Herreminje, som min mormor brukade säga, vad fantastiskt det var att spela föreställningen igen och så mycket bättre det gick än jag någonsin vågade tro. SÅ tacksam!!

Men också herreminje vad mycket jobbigare det var att genomföra än vad jag någonsin kunde ha trott.

En vecka efter höstens sista föreställning var jag övertygad om att, nä nu jäklar har jag gjort det igen – alltså klappat ihop. Fan. Alltså hur patetiskt? Göra en föreställning om hur man tar hand om sig – och så då det resultatet?

Men så var det. Finns inget att fejk-smajla om.

Det var sjukt kul att få arbeta med sitt hjärtats yrke igen – jag är på banan. Men som ensamstående småbarnsmor – jäklar vad jobbigt det faktiskt är att få ihop allt.

Har vänner som tycker att det varit helt fantastiskt att jag överhuvudtaget rott ihop detta. Men jag har ju lyckats genom att verkligen sätta ALLT annat på vänt. Ja – utöver barnet då. Han har jag försökt skämma bort lite mer – på grund av dåligt samvete över förändringarna. Som jag ändå inte ska ha dåligt samvete över – för de har hjälpt oss på vägen genom att lära oss båda nya saker.

Jag tror ändå på att ibland tänja på gränserna för att se vad man är kapabel till.

Nu en månad senare känns allt bättre – och det känns superfint med julmys innan det är dags för nya föreställningar i februari. Hela tre är nu släppta efter STOR efterfrågan! 2, 3 OCH nu är även den 12 februari släppt!!

För peppad är jag! Det är det här med återhämtningen som jag bara måste hitta lite nya vägar för så att det funkar ännu lite bättre för mig i vår.

Samma egenföretagare utan budget är jag ännu – så självklart måste jag redan nu tänka på att publiken ska kunna hitta till föreställningen trots oerhört blygsam marknadsföringsverkstad!

Så – KÄRA NI som tycker denna föreställning är något alla borde se – alla borde unnas att se – dela för fulla muggar! Dela då allra helst till folk personligen på Facebook, en och en, genom att gå in i evenemanget och klicka på ”Dela” och sedan kryssa i vänners namn. Var och en får kryssa i 300 serni! Bara klicka! Och endast de som svarar på evenemanget kommer sedan att forsätta få updates! SÅ tacksam för er hjälp! Här är länken till evenemanget!

Rapporter från naveln. För att när man försöker få saker att gå ihop konstant i livet – ja, då är man i sanningens namn rätt navelskådande. Det är tyvärr svårt att se mer än ”sitt” och det är jag medveten om. Så har det varit nu rätt länge – och så är det ännu. Men jag och roliga barnet försöker nu i alla fall vara ute i världen än mer än vi brukar här kring jul. Vi tar våra små steg ut ur bubblan – ett i taget – så som det är.

Flera av våra vänner hoppas vi nu få hinna se kring jul – och jag önskar skriva mer här även till er när nu lusten och orken igen börjat poppa upp!

Massa kramar till er!

Ja, den 2, 3 och 12 februari är det alltså dags för För sensibelt begåvade 2.0 igen på Ö2 i Stockholm! Ja – så blev det efter att höstens alla föreställningar sålde slut redan innan premiär! Berätta nu för alla du känner som du vet skulle bli glada av att få gå! Dina biljetter hittar du här! Väldans fina julklappar vill vi mena!

Tusen tack för premiären på För sensibelt begåvade 2.0!

Med gammalt smink under ögonen, en godispåse för att hålla mig vaken, flera fång blommor samt ett golv fullt med blandade grejer omvartannat från aftonens bravader sitter jag här och skriver till er.

Jag gör det nu – för att annars kommer det inte bli av, känns det som!

Det är ju det här med de speciella stunderna i livet. De infaller och drar sedan vidare – fortare än vi i stunden inser.

För mig är det nästintill omöjligt att de första timmarna efter en premiär verkligen besvara frågan ”hur gick det?”. Alla dessa intryck som slåss om utrymmet i ett redan belamrat huvud. Alla dessa små händelser som var för sig säger små olika saker och som ska sammanfogas till ett?

Men det gick bra! Ni var så många! Så vänliga! Och jag var först så himla nervös så att jag spelade massa fel. Men ni var så snälla – och sen var liksom det gjort! Some people feel too much, I guess I’m one of those and so are you..!

Spännande och väldigt annorlunda jämfört med förut att möta publiken i en mörk teater när vi förra gången sågs över bord och vinglas. Mer fokus på mig, vilket gör det lättare, men jag insåg hur mycket jag börjat tycka om den direkta kontakten med er. Det får jag hitta en väg för i denna modell!

Som förälder var detta ett stort steg – att lyckas genomföra kvällsföreställningar. Och jag gjorde det! Det blev lite diskussioner på hemmaplan: ”Var är vårt piano mamma? Jag vill ha det NU, vi åker till teatern!” Och alla dessa blommor i fönstret – de finaste ändå från mitt eget barn. 🙂

Stort tack till alla er som kom, alla ni som peppat, alla ni ännu fler som vill komma – det är ju helt SLUTSÅLT – så jag får klura på hur jag kan lösa det! Tack till mina barnvakter – ni är oumbärliga!! Tack till Teresia på Ö2 som fick mig att våga och gav mig chansen på deras coola teater! Och tack till bästa Tove Hellkvist min regissör – jag hade aldrig vågat så mycket utan dig!

Tack också för bilderna som ni i publiken tog. Jag har ju inte hunnit tänka på den biten med föreställningsbilder alls denna gång..! Måste jag lösa på något sätt!

Vi hörs snart igen – ska bara vila lite först..! 🙂

TACK!!

En vecka kvar till premiär och alla biljetter är slut!

Alla biljetter är slutsålda – inklusive de till extraföreställningen!

Helt otroligt. Jag är så tacksam!

Egentligen ville jag idag skriva ett inlägg till er om högkänslighet och föräldraskap. Huvudrådet för att klara det så bra man kan är typ alltid att prioritera – som det i och för sig är för precis alla föräldrar – och det är helt enkelt vad jag måste göra nu.

Jag måste fokusera på själva föreställningen för att säkra att den blir så bra som det bara går – när nu så himla många fantastiska människor vill komma och se den! Wow!

Jag återkommer dock snart. En fördel med denna uppsättning är ju just att jag har fått mer tid att skriva i bloggen och hoppas kunna hålla det ett tag framöver.

Kom ihåg att jag gärna vill höra vad ni vill läsa mer om – bara att tipsa mig!

Men just nu – fokus på föreställningen – för nu inleds det som i skådespelarkretsar brukar kallas helvetesveckan – premiärveckan. Iiiih. Spänning och förväntan i en enda högförstärkt blandning.

Jag har även insett att jag ju så klart kan och ska spela mer så funderar på när och hur det ska bli. Jag vill även komma ut i landet lite – det är ju det jag tänkt hela tiden. En kombinerad barnvakt/chaufför hade varit toppen då att ha. Eller flera olika. som vill på äventyr nån gång? 🙂 Turné i väldigt långsamt utspritt tempo haha. Jag får klura!

Snart ses vi!!

Ni som kommer på premiären – kom ihåg att det inte serveras mat på Ö2 – fokus är på teatern. Det finns däremot en rad härliga krogar i närheten. Ö2 ligger ju på Östgötagatan 2 – precis vid Mosebacke! Ni som känner ATTANS jag ville ju också se – håll ögonen öppna för vad som utannonseras framöver! Alltså – kan knappt tro bilden nedan. FATTA!!! 😀

Skärmavbild 2018-10-02 kl. 19.29.27

Jag har infört lågaffektivt bemötande – mot mig själv

pexels-photo-210628

Vet du vad lågaffektivt bemötande är? En metod som ursprungligen användes i mötet med barn med olika typer av utmaningar så som autism eller adhd – men som idag rekommenderas i mötet med alla barn – vilket allt fler förskolor anammar.

På förskolan där jag själv sedan ett år arbetar som Ateljépedagog två dagar i veckan har vi fått en fantastisk utbildning i lågaffektivt bemötande och dessutom har vi den stora glädjen av att ha en väldigt skicklig specialpedagog i vårt team som vi regelbundet får uppdatera vårt kunnande med hjälp av. En av mina bästa vänner råkar dessutom utbilda i metoden – även informellt mig – vilket jag sedan länge haft stor glädje av.

Lågaffektivt bemötande är en metod som inte bara handlar om att uttrycka sig i låg affekt – som många tror. Den handlar även om positiv förstärkning, förebyggande och att alltid möta individen där individen befinner sig just då. Det handlar inte som en del tror om att inte sätta gränser – tydlighet är extremt viktigt. Men vi utgår alltid från att individen gör det bästa med den kompetens hen har just då och att om hen fortsätter att ”misslyckas”, då måste vi som pedagoger, föräldrar – och kanske medmänniskor – se till att justera omständigheterna, förutsättningarna så att individen kan lyckas. För särskilt barn vet man idag – lär sig av att just lyckas. För den som vill veta mer om lågaffektivt bemötande rekommenderas varmt boken ”Barn som bråkar” av Bo Hejlskov och Tina Wiman. Intressant för alla!

I varje fall så har jag nu rätt länge använt mig av metoden både i mitt arbete med andras barn – och med mitt eget. Jag vill absolut inte utmåla mig som någon expert – sannerligen inte – det händer tyvärr rätt ofta att jag ramlar tillbaka i den auktoritära fällan. Men jag har verkligen förändrat mitt sätt att tänka och sett hur det utvecklat min relation med mitt eget barn – och alla barn.

Med vuxna använder jag nog tyvärr inte metoden i lika stor utsträckning som jag kanske borde – vuxna är ändå vuxna kan jag tycka. Och tyvärr så rinner ibland ännu känslorna över när tex pressen varit för stor under ett tag – som jag skrivit tidigare om. MEN. Jag jobbar ändå verkligen på det då jag ser många vinster med att den lågaffektiva inställningen mot alla.

Men – insåg jag då idag plötsligt – jag använder banne mig aldrig den här attityden mot mig själv! Nä på mig själv skäller jag, slår och skuldbelägger samt är allmänt taskig – precis när jag behöver det som allra minst.

Jag vet ju så väl att man ska vara snäll mot sig själv. Jag är rätt bra på det – när jag mår bra. Men när det är tufft? När det nu senast har varit tufft? Det är som att jag har glömt allt jag kan och bara bulldozrat ner mig själv.

Det här med min nuvarande vikt har ju blivit något av en käpphäst för mitt inre klankande – ett typiskt stressymptom för mig – och som nästan hållt på att få ett totalt övertag här i utmaningen kring att ställa sig på scenen igen. Och som dagarna ser ut så kastas jag från att hålla mig själv i riktigt hårt koppel när det gäller egenvården, till att sparka mig lös och gå totalt bananas, och därefter vidare till att skälla på mig själv hårt, hårt, hårt – och sen börja om med hela vansinnet igen..

Men vad håller jag på med, insåg jag plötsligt? Jag är just nu min egen värsta fiende och nu får det banne mig vara nog.

Så nu har vi vänt på saker här.

Från och med idag gäller härmed lågaffektivt bemötande.

Rent konkret:

Jag uppmärksammar allt snällt jag gjort för mig själv och min kropp. Lägger på minnet att jag ju varit ute på en promenad. Kanske har jag jag ätit en god veganlunch på The Plant med Kombucha till (lyx – jag vet!)? Kanske hållit en klass Zumba? Lagt mig i tid? Fokuserat på repetitionerna så att sinnet har frid? Det handlar inte om att räkna prestationerna. Snarare att helt enkelt se det jag gör – i stället för det motsatta.

När jag talar med mig själv utgår jag från att jag hela tiden gjort mitt bästa och vill jag ändra på något så börjar jag först och främst med att fundera på hur det kom sig att saker blev som de blev igen. Hur kan jag undvika att det händer igen?

Om jag ändå tänker taskiga saker till mig själv så säger jag lugnt till mig själv – precis som till barnen: Stopp. Jag säger inte nej. Jag säger inte fy. Jag säger inte ”men vad gör du?”. Jag säger bara lugnt stopp – för att bryta det jag gör.

Sedan avleder jag mig själv, hjälper mig själv till nya tankar, genom att göra något jag vet att jag mår bra av. Som att tex dansa lite. Läsa några sidor ur en bok. Se en serie. Eller – gå och lägga mig!

Jag förebygger dessutom genom att minska de saker som ställer till det för mig. Skärmtid främst – det tar både tid från mig – samt tar bort min fokus – vilket i sin tur gör mig stressad och rädd.

Jag ökar också antalet situationer där jag mår bra. Som när jag och mitt barn har stunder helt och hållet tillsammans utan störningar från omvärlden eller teknik. När vi är ute. När jag repar en scen så mycket så att jag kommer på nya roliga små detaljer hela tiden att förgylla med – vilket gör mig himla glad.

Hörni, vad säger ni? Låter det inte bra? Hänger ni på?

Låt oss vara lågaffektiva ihop! Eller, alltså vi får självklart gärna vara i affekt hur mycket som helst när det känns bra – som i härliga kärleksrus, euforiska dansupplevelser, passionerade justa diskussioner – eller vad vet jag?

Men låt oss för övrigt tänka på hur vi behandlar oss själva.

Ge oss själva chansen att lyckas!

SOM vi är värda det!

Kram på er! Och mig!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober där mer än hälften av alla biljetter redan har gått åt. Ännu färre finns kvar den 23 och den 30 oktober är redan nästan helt slutsåld! Passa på att boka dina biljetter så snart du kan om du vill gå ett visst datum, för efter löning är det mycket möjligt att de sista biljetterna kommer gå åt i ett nafs! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Varmt välkomna!

Saliga äro de flexibla

adult-bend-branch-1146245

..ty de bryts inte så lätt.

Det var min regissör och vän Tove som tog upp ämnet, hon berättade om hur en god vän till henne som jobbar som psykolog talat om det som en av de viktigaste egenskaper vi kan ha för att må bra genom livet.

Det är så bra när någon påminner om sånt. För det är himla lätt att glömma.

När någon inför en ny rutin på jobbet. När det blir en stor ombyggnad i huset du bor. När någon blir ihop med nån man inte är jätteförtjust i. När mötet ställs in. När inte din regering blir vald. När inte hemmet blir ditt.

Jag är inte så jäkla flexibel precis när någon händer. ”Nä hörru stopp” är det som att min hjärna ibland tänker för att den blir överrumplad. Det har hänt att den betett sig rätt knasigt då.

Men – och jag vet det här låter säkert lite lustigt – dagar när jag känner att jag är extra sårbar brukar jag tala med mig själv lite. (Det kan vi göra ett helt blogginlägg om förresten.) ”Hörru, Sarah. Vad som än händer idag. Pröva att bara säg ja. JA!”

Ni vet, precis som när man gör teaterimprovisation. Bejaka!

(Det är för övrigt världens bästa grej när man leker med barn. Vad de än hittar på i leken – bara säg JA! Vem vill liksom inte leka med en sån kompis liksom?)

Så, det funkar faktiskt rätt bra att preppa mig själv de dagar jag känner på mig att jag lättare kommer gå i affekt. Hyfsat bra i alla fall. 🙂

Det är en klurig tid vi lever i nu tycker jag. Det finns saker vi i sanning alltid ska säga NEJ till. Men vad som än händer i så väl våra egna individuella liv som i det stora hela måste vi ändå fortsätta att söka oss till saker att säga ja till.

De kanske inte verkar vara så lätta att hitta. Men de finns där. Om du böjer på dig lite. Kikar åt sidan. Underifrån. Eller varför inte från ett helt annat håll?

Var flexibel.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober – en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så hugg dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Är du klädsamt sårbar?

pexels-photo-278303

Är det ok att vara livrädd för valet? Att börja gråta på jobbet? Att inte kunna hålla masken när killen man just träffat berättar att han också dejtar andra?

Jag minns inte ordagrant exakt hur han sa det, Emil Jensen, när jag äntligen fick se honom igen i en frukostföreställning på Österlen i somras. Men han sa något i stil med ”det är ju numer fint att vara sårbar, så länge som man är klädsamt sårbar”.

Som det slog an en sträng i mig när jag själv just våndades över att sommartrimningen inte lyckats i år heller och att jag vare sig jag ville eller inte skulle tvingas att dela med mig till min publik av min främsta ”coping-mekanism” i hårda tider.

När jag var liten så skulle man absolut göra det man kunde för att dölja allt mindre fint med sig själv och familjen. ”Vad ska andra tycka” var en mening som uttalades på fullaste allvar av både farmor och mormor. Jag minns även hur min pappa minst en gång blev arg på mig när jag öppet talade om bråk i familjen.

Det fick mig att ta ett beslut. Nämligen att försöka leva så att jag alltid kan stå för vem jag är och hur jag lever inför vem som helst. Jag avskyr verkligen fasader.

Men med det sagt. Hur goda intentioner man än har finns de ju ändå alltid där, de där skyddsmekanismerna. Även om jag tror på att vara generös med uppriktighet kring sin egen ofullkomlighet, så delar jag till syvende och sist främst med mig av den när en sak är utagerad och när jag är i stånd att hantera en eventuell reaktion.

Jag blir nämligen fortfarande jättegenerad om jag står i kön på Coop och någon jag känner kommer bakom mig och ser att jag köper chips och Cola – igen – fast jag varken har råd eller borde. Jag avskyr att Facetajma med andra än närmsta familjen de dagar jag bara gått upp dragit på mig kläderna.

Så var går gränsen?

När Julia Roberts tårögd och vacker stammar fram ”I’m just a girl standing in front of a boy asking him to love her” vill vi alla bara ta henne i famn och utropa ”men vi äääälskar dig också”. Men att som vuxen och djupt deprimerad frivilligt bjuda någon till ett hem täckt av pizzakartonger, kläder i drivor och en igengrodd toalett – not so much.

Brené Brown har gjort ett enormt viktigt Ted-talk om ”The power of vulnerability”. I detta tal driver hon med sitt eget kontrollbehov medan hon lär oss om den absoluta nödvändigheten i att våga vara sårbar.

I den här föreställningen kommer jag alltså vara mindre klädsamt sårbar än tidigare. Fast ändå rätt klädsam och kontrollerad, får jag väl motvilligt erkänna. Ordnad och välförberedd. Är för rädd att ni inte skulle vilja lyssna annars. 😉

Men jag uppmanar verkligen er själva att ifrågasätta den klädsamma sårbarheten.

Vi är sårbara. Och att vara sårbar är inget en planerar. Det är något vi är. För att vi är människor som tar intryck.

Som berörs.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober – en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så hugg dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Vi kan inte lägga vårt välmående i andras händer

pexels-photo-128647

Att ta ansvar för sitt mående – eller kräva att samhället tar sitt?

Sedan jag startade den här bloggen har jag blivit medveten om hur olika vi förhåller oss till tal om att ta ett eget ansvar för sitt välmående. Personer har upplyst mig om hur det kan upplevas tyngande – i en situation som redan är tuff. Och orättvist – när man själv inte är orsaken till det som skapat ett lidande.

Som om jag själv inte vore högst medveten om detta.

I HSP-sammanhang, forum på internet samt ställen där engagerade högkänsliga kan stråla samman, så går det att i grova drag iaktta två linjer: De som talar mycket om att informera skolor, vården och vår omgivning så att samhället kan behandla högkänsliga bättre – och de som främst ser kunskapen om högkänslighet som ett stöd för att kunna förstå sig själv och därmed behandla sig själv bättre.

Men stopp. Det ena utesluter ju inte det andra. Eller hur?

Nej, självklart inte!

Men ska du prioritera, gå då inte och vänta på andras hjälp, utan ta i stället makten själv över ditt eget mående idag.

I den mån det är möjligt.

Det finns många sätt att argumentera detta ämne – om det nu är något man ska alls ska göra. Men Mark Levengood summerar det så fantastiskt i sitt helt geniala sommarprat från i år:

”Vi KAN inte lägga vårt välmående i andras händer”.

Nej, det kan vi inte. Inte om vi vill vara säkra på att få må bättre.

Det är jättebra att vi arbetar med att berätta om högkänslighet som förklaringsmodell för att normalisera en personlighetstyp i minoritet. Främsta vinsten med det, vill jag dock bestämt mena, är ändå att vi medvetandegör personligheten för andra högkänsliga så att de kan lära sig ta sig och sina reaktioner på allvar och sluta upp med att försöka ”vara som alla andra”.

Vi är ju nämligen väldigt bra på det där, att försöka vara som alla andra. Men priset blir allt som oftast för högt.

Så ”hur curlar man sig själv – så att andra slipper” är därför en av de vikigaste punkterna i min föreställning.

Jättefint om exempelvis skolor får kunskap om en högkänslig personlighet och vilka symptom ett överstimulerat barn kan uppvisa.

Men högkänslighet är ändå en variation inom det normala.

Tar vi hand om oss som vi borde kan vi må väldigt bra – för det mesta. Gör vi aldrig det, trots kraftigt förändrade beteenden och anpassad omgivning då kan det vara idé att söka fler svar.

Med allt detta sagt.

Visst är det inte konstigt att många känsliga och högkänsliga mår dåligt i vårt samhälle idag. Samhället som det är uppbyggt är liksom inte riktigt gjort för oss.

Vi lider inte av vår högkänslighet.
Vi lider av symptomen på överstimulans från att leva i en miljö som inte gagnar oss.

Och inte är det lätt att ändra på det hela – tro mig, jag vet.

Men likväl kan vi inte lägga vårt välmående i andras händer.

Lyssna nu på Mark och bli väldigt pepp!

Och varmt välkommen till föreställningen För sensibelt 2.0 för mer pepp! Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är redan SLUTSÅLD! Även biljetterna till den 16:e oktober håller på att gå åt farligt snabbt! Så hugg nu de som finns kvar till den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang.

En sån med alla känslorna utanpå

girl-850117_1280

”Varför, universum, varför? Varför var just jag tvungen att födas med ytliga blodkärl? Visst är det härligt att vara känslosam. Men måste det verkligen alltid utannonseras i direktsändning till hela världen?”

Ljushylt och askblond med blåa ögon och ofärgade ögonbryn – plus känslosam. Där försvann liksom redan vid födseln alla förutsättningar till ett pokerface.

Blir jag röd, så blir jag RÖD. Det börjar lite gulligt med rosor på kinderna, men växer snart till stora blaffor på halsen som till slut färgar hela överkroppen röd-röd, nästan lila faktiskt.

Rätt fascinerande när man tänker efter.

Men vad ska man nu göra om man inte vill att hela kroppen ska skrika SÅRBAR precis när man inte vill?

Polotröjor är mitt svar. Polotröjor är nog banne mig mitt enda svar, när jag tänker efter. På riktigt. Vet många som tycker detta fantastiska plagg är klaustrofobiskt. Men jag ÄLSKAR dem. Med en polotröja kan jag se rätt cool ut – det vill säga, i alla fall så länge inte känslan blir så överväldigande att den även invaderar fejset.

Men det gör den ju ibland ändå – oundvikligen.

”Varför är du så röd?” brukar minst ett barn fråga mig efter varje dansklass jag hållit. ”För att det är min älsklingsfärg” ska jag nog börja svara. Och det är ju faktiskt sant.

Varsågoda. Ett färgprov! #nofilter

thumbnail_Snapseed-2

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är ju redan SLUTSÅLD! Även biljetterna till den 16:e oktober håller på att gå åt farligt snabbt! Så hugg nu de som finns kvar till den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. På bilden ser ni förresten min fina barndomsvän och kollega Maria efter ett pass då vi dansat tillsammans här i sommar. Hon är ett sjukt bra Zumbainstruktör, dessutom med cool look efteråt – det ni!