Tips för högkänsliga i Malou efter tio

Skärmavbild 2017-11-12 kl. 21.43.05

Högkänslighet, förklarat korrekt och lättförståeligt av en överläkare i psykiatri i tv. ”Korka upp champagnen” skrev en högkänslig kollega.

Vilken laddning att tala högkänslighet i tv.  Jag oroade mig hela veckan innan –  och nagelfor det jag sagt veckan efter. (Visst nämnde jag att jag är högkänslig..?) Väl i sändning blev jag dock närmast euforisk när det stod klart hur påläst Dr Anders Hansen var och hur balanserat han närmade sig ämnet.

Men det går  undan i TV.  Många har skrivit till mig efteråt och bett om mer information kring den här listan med tips för högkänsliga. Så här kommer den.

Listan härstammar ursprungligen från min föreställning För sensibelt begåvade, sammanfattades i en artikel i Expressen och har här slutligen utvecklats ännu lite mer. Grundtanken bygger på idén kring Psychological body armor, en term som används i förebyggande krishanteringsarbete för bland annat utryckande personal. Vi behöver dock alla värna vår psykiska motståndskraft – vi högkänsliga i synnerhet.

Skärmavbild 2017-11-13 kl. 00.01.06.png

Skärmavbild 2017-11-12 kl. 21.45.06.png

Checklista. Skriv din egen manual, medvetandegör, vad som stärker dig och vad som gör dig svag. Återkom till den liksom med en checklista regelbundet.

Utrymme. Håll tomma luckor i kalendern så att du kan följa din egen rytm i stället för kalenderns.

Återhämta. Kompensera intrycksrika dagar med mycket återhämtning hemma och i naturen.

Fyll på. Var noggrann med sömn, mat, motion, ljus och beröring.

Prioritera hårt. Du kan göra allt, men inte samtidigt. Välj och välj bort. Kom även ihåg att du glänser som mest när du får agera överlagt. Förbered, för stort och smått av det du valt att prioritera. Det har du alltid igen.

Vänner. Välj omgivning med omsorg. Sök dig till människor som ger energi och älskar dig som du är.

Arbete. Jobba med det du älskar i så hög grad som det går. Vantrivsel är energispill som högkänsliga inte har råd med.

Starka upplevelser. Hjälp dig själv att bearbeta starka upplevelser. Skriv till exempel av dig dem, om så bara i mobilens anteckningar. Bekanta dig gärna även med kognitiva metoder, sätt att betrakta dina tankar. Är detta verkligen sant? Och är det något som jag bör reagera på? Många gånger är det bättre att sitta still medan båten gungar.

Anpassa. Välj miljöer, tider, människor, yrken där du med din egenskap får blomstra! Så anpassa inte dig. Du är bra precis som du är. Anpassa livet! I det ingår det ibland att dra en filt över sig och bara vara. Kom ihåg att allting förändras. Imorgon är en ny dag.

Här är båda avsnitten om högkänslighet i programmet som sändes den 6:e november:

 

 

 

 

 

Känn din begränsning och nå nya höjder

StockSnap_XKZWJLV7O9Det kan låta märkligt. Att begränsa sig för att klara mer.

Men. Det handlar ju helt enkelt om en resursfördelning.

Att vara högkänslig eller högreceptiv – som jag föredrar att säga eftersom det bättre illustrerar vad begreppet egentligen handlar om – kan beskrivas med många bildliga exempel. Att man ”suger åt sig som en svamp” av omgivningens intryck. Eller som att man har ett förstoringsglas som alla intrycken går igenom innan de gestaltas i vår upplevelse.

Alldeles nyligen fick jag ännu en ny bra variant: Sen i höstas har jag fått samtala några gånger med en kurator från sjukhuset där mitt barn föddes eftersom omständigheterna varit ovanligt tuffa för mig ett tag på sätt som inte går att undvika. Då är det bra att få hjälp att reda ut lite!

Hon förklarade då att man kan se det som att alla människor har som ett nät mellan sig och intrycken. Vissa av oss har små maskor som fångar upp mycket – på gott och ont – men att personer som jag har väldigt stora maskor. Allt slinker liksom igenom. På gott och ont.

Ett mycket bra sätt att förklara högkänslighet!

Är man en sån har man då inget annat val än att själv begränsa själva utsattheten.

För visst är det trist om all energi går till sånt som du inte alls egentligen har lust att lägga tid på?

Om du mår mycket dåligt av miljöer med mycket buller  – undvik det! Må bra i stället bullerlöst och ha kvar energi till det du vill göra. Tar det för mycket energi för dig att vara med om stora fester – strunta i dem! Då kan du till och med orka vara med när det är fest för en mycket kär vän som du verkligen vara med om.

För varje gång du själv sparar dina resurser, så räddar du energi till det du verkligen vill. I stället för att slösa bort den planlöst bara genom att försöka vara som alla andra.

Inom den svenska psykologin är  fortfarande anmärkningsvärt få terapeuter som velat sätta sig in i Elaine Arons forskning och förklaringsmodell. Detta trots att forskning om känslighet allmänt bedrivits så länge under olika namn på så många håll här i världen. Populärpressens flitiga (miss)bruk av begreppet i Sverige har kanske inte  heller hjälpt till för att höja ett nytt synsätts kredibilitet.

Detta är något jag personligen verkligen beklagar – eftersom  Arons forskning och begrepp är den första förklaringsmodell som verkligen hjälpt mig – och många andra i sin tydlighet.

När man tar emot mycket – av allt – då måste man ha koll på summan av kardemumman. För den spelar roll!

Det gör den ju för alla.

Men för dig som utan att ens vilja det lätt suger åt dig av sånt som du egentligen inte ens ska ha att göra med – är det jätteviktigt att börja välja vad du tar emot.

När du gör det – då kan vi börja snacka höjder.

För sensibelt begåvade i Expressen

SARAH NILSSON-18

En journalist var och såg För sensibelt begåvade och hörde av sig tidigt i våras med en önskan om ett reportage om mig som högkänslig.

Artikeln publicerades förra söndagen i Expressen söndag – och idag finns den att läsa digitalt. Missa inte lilla filmen längst upp på sidan där jag svarar på några korta frågor om högkänslighet.

I veckan som kommer, kommer jag skriva mer om varför högkänslighet är en förklaringsmodell som jag ställer mig bakom.

Foto: Cornelia Nordström

original.jpg

Den nya läsarens guide till För sensibelt begåvade!

FOTO: Anders J  Larsson

För sensibelt begåvade har nu som blogg funnits i dryga tre år!

För er nytillkomna läsare finns det med andra ord en hel del material att gräva i och som skribent är det lätt att glömma att inte alla har följt projektets hela resa! Därför följer här en liten guide till våra allra mest älskade inlägg.

Väl bekomme!

Nu kör vi!

En vandrande paradox

Hellre ensam än med fel person

Att komma ikapp sig själv

Pinsamhet – en medmänsklig gärning: Våga vara pinsam!

När kroppen beordrar vila

Känslig för sol på alla sätt och vis

Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande känsloclowner

Ge dig själv en klapp i ryggen

Så vackert att man blir rädd

Tio observationer om känslighet

Jag älskar att mysa

Verktyget som öppnar alla dörrar

För visst är det onödigt att må dåligt bara av gammal (o)vana?

När självbevarelsedriften tar över 

Det är faktiskt normalt att må dåligt

Sensation seeker – vi som är easily bored

Jag lovar härmed att bara umgås med människor som får mig att må bra 

Rör på dig och låt någon annan röra på dig

Du är vad du är och det räcker gott

Jag vill ha ett hus vid havet – tills dess städar jag min lya

För ingen vill ju vara en soptunna 

Vackraste vemodet inför årets längsta natt

Kur när livet ger en smocka

Arbeta för i stället för emot 

Jomen allt cirklar väl kring mig 

Ja, må vi leva!

Note to self: Du kan inte få alla att älska dig

Tankar om ett liv där vi har tid att lyssna på vår kropp

När dom vi älskar mest inte vet bäst

Foto: Anders J Larsson

Hur vill du bli tröstad?

importance-of-grieving

Insåg för ett tag sen att jag kan vara rätt värdelös på att trösta. Hur insåg jag det? Jo, när jag fick uppleva nån som verkligen kunde trösta bra!

Vad sa hen? Inte mycket. Och det var just det som var grejen.

Inga oombedda råd.
Inga övertalningsförsök i stilen att ”men-det-positiva-med-det-hela-är-ju-att..”.

När man är riktigt, riktigt nere är det verkligen helt värdelöst att få höra att saker egentligen är rätt bra. Och precis så bruk(ade) såklart jag säga.

Jag är en typisk sån där stereotyp ”man” enligt typ Mars-och-Venusboken,  när jag tröstar. Jag kan alltså inte bara lyssna, utan börjar genast försöka ”hjälpa” personen med att nysta i hur situationen kunde bli som den blev. Ta reda på vilken del den hade i det hela. Börjar sedan snabbt ge tips på vad personen kan göra. Och eftersom jag är allergisk mot rent gnällande (jag är verkligen det..) så vill jag gärna ”hjälpa” personen att se det positiva i det hela.

Det kan absolut vara bra i ett senare stadium!

Men.  Inte när man är på botten, liksom mitt i en reaktion. Det vill man ju inte. Inte just då.

Det var det jag upptäckte när min goda vän som tröstar så himla bra bara bekräftade och med sann inlevelse sa: ”Fan vad jobbigt!” ”Nä, vad knäppt!” ”Så kan man ju inte göra!” ”Jag förstår att du blev ledsen!”

Hen bara bejakade och lyssnade.

Man kan om man är som jag var, tänka att man kanske bara blir mer nere av ett sånt bemötande.

Men nä.

Tvärtom, ju.

När någon verkligen lyssnar på en – då visar det sig många gånger att det var allt som behövdes. Att få bli hörd. Att någon sätter sig in i ens upplevelse.

Då kan man liksom äntligen få andas ut.

Nån förstår!

Hur vill du bli tröstad?

Ett steg i rätt riktning räcker

Det är otroligt lätt att slå på sig själv.

Det är så lätt att se allt man inte gör, allt man inte lyckas med, allt man inte förmår. Som ett påtvingat och helt meningslöst sanningsägande i konversationen med sig själv. En upprepad påminnelse om vår inbillade otillräcklighet.

För det är ju inte sant.

Sanningen är att väldigt få av oss har tillräcklig överblick över oss själva för att se den verkliga mening som finns i det ögonblick vi befinner oss i just nu.

Ja – vi kanske inte förmår just det eller det – eller det. Men det beror ju på att energin just då behövs tills något annat.

Därför är det bra att påminna sig om att ett steg räcker. En liten gärning regelbundet som för dig åt det håll du vill gå.

Det kanske inte går så snabbt som du har tänkt dig – för att andra saker också är viktiga.

Men du är på väg.

Så nästa gång den inre överhögheten slår går det utmärkt att svara:

Jag är på väg. Jag är på väg.

Ännu ett steg och jag är på väg.

När livet är en stubbåker

2096487_de6b3859

Efter en lång tid av träda är det dags att återigen bringa nytt liv i livet.

För ett tag sedan stod åkern i full blom, resultatet av ett enormt arbete genomfört med stor framförhållning. När skörden var insamlad var det dags att vila. Men nu är det tid igen att så fröna för nya tider.

Alla delar av processen är lika viktiga. Men visst är det lättare att minnas det fantastiska resultatet och vilja förbli i det ögonblicket för evigt. Fast njutningen till stor del kom av allt du faktiskt investerade dessförinnan.

Stubbåkern kan va förjävlig att ta sig an. Vass och hård på samma gång. Och var sjutton ska man börja? Vad vill man ens så? Tänk om näringen i jorden inte ens räcker? Vad är det för mening med alltihopa?

Men det är bara att hugga i. Börja med att plöja bort de hårda gamla resterna. Djupt ner i jorden måste man ner. Vända på allt så att det gamla också kan få bli jord. Först därefter kan man ens fundera på att börja så på nytt.

I mitt liv växer en helt fantastiskt gröda. Han spirar som inget annat förr. Blomstrar som intet jag tidigare gett upphov till. Som jag vattnar honom. Skyddar honom från för mycket sol. Gödslar honom med kärlek.

Men runtkring honom är det en ren stubbåker som också behöver få liv. Just för den där spirande, fantastiska grödans skull. Allt lever ju tillsammans.

Men det är en utmaning att föreställa sig det som komma skall. En kamp att harva med att ta tag i allt det gamla som just nu är så långt som det kan vara från att blomstra igen.

Men enda sättet att få det att göra det igen är att påbörja arbetet. Fastän trädan fortfarande håller sina lovar fast omkring din kropp. Fastän, den energi som finns nästan bara räcker till den där spirande grödan.

Det som blir över till att ta itu med stubbåkern runtomkring är inte mycket. Men det måste räcka.

När livet är en stubbåker.

Hur jag blev feminist

227002_5840667671_7819_n

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag att påminnas om allt som kvinnor fortfarande utsätts för och det arbete som kvarstår för att skapa en jämlik värld.

Något som torde intressera alla, oavsett kön, som hävdar att empati är något de har förmåga till.

Redan som väldigt liten började jag intressera mig för feminismen. Fast jag visste inte att det var så det hette då. Jag bara iakttog orättvisor i min närhet och de fick mig att fundera: Varför behandlas vi olika, kvinnor och män? Varför förutsätts det ens att vi ska bete oss olika?

I min uppväxt var arbetsfördelningen i hemmet konservativ. Mina föräldrar menar att de båda ville ha det så. Men jag kunde ändå inte komma över varför det så gott som alltid skulle vara min mamma som ansvarade för mat och barn. Och varför det alltid skulle vara min pappa som jämt arbetade och drog in pengarna. Men den äran – ska tilläggas. Han slet som ett djur. Men det gjorde även min mamma och hennes insats fick aldrig samma uppmärksamhet, vare sig i pengar eller bekräftelse. Inte heller fick hon pappas frihet. Det verkade även som, att när fördelningen väl var gjord, så var det som om den aldrig kunde ruckas på.

En generation högre upp i familjen så var fördelningen än hårdare. Där tog aldrig mannen fram så mycket som en tallrik på bordet, utan satt och beordrade medan kvinnan sprang kors och tvärs för att ordna. Män tog stora beslut om familjens framtid utan att ens fråga, och talade utan minsta skam över kvinnors huvuden. Sparade pengar i hemlighet och delade ut doser att spendera i ransoner. Kvinnor som ville markera och förändra fick göra det med list och i smyg.

Väl i skolan var det sedan alltid uppenbart hur det var enormt mycket svårare för många av lärarna att begränsa dominanta killar i klassen – jämfört med tjejerna. De verkade sällan ens iaktta obalansen.

Under dåvarande svärföräldrars släktmiddagar förväntades jag hjälpa till i köket medan männen – inklusive min väldigt jämställde man –  på samma gång förväntades församlas tillsammans med övriga män någon annanstans.

I akademiska kretsar där man anordnade traditionella middagar tillsammans samlades efteråt allt som oftast ”herrarna” över ett glas tillsammans, medan kvinnorna röjde disken tillsammans.

På en stor kulturell arbetsplats var det omöjligt att ignorera hur en grupp män genom godtyckligt tyckande tilläts influera ledning ända in på scengolvet på bekostnad av många duktiga kvinnor som försöker göra sina rättmätiga röster hörda.

På en väldigt mansdominerad arbetsplats styrdes politiken av kompispakter och trista hierarkiska beteenden männen emellan där det var enormt svårt som kvinna att hitta en naturlig plats. Detta trots att många av männen var för sig kunde vara enormt kloka och insiktsfulla om allmänna strukturer.

I bekantskapskretsen syns skrämmande många relationer där mannen nu idag 2000-tal ensam ansvarar för ekonomi medan kvinnorna fortsätter att ta störst ansvar för barnen, utan planerad kompensation för utebliven pension. Kvinnor som många gånger hamnar i väldigt svåra situationer vid en eventuell skilsmässa.

Detta trots att feminismen nu har funnits – så länge. Detta trots att den redan för mer än 40 år sedan, under mina första levnadsår, 70-talet,  fick sitt breda genomslag.

Utöver dessa exempel har jag precis som många andra kvinnor fått min beskärda del av rena trakasserier från manligt håll.

Men det som ändå alltid skrämt mig mest är dessa exempel på en slags tyst överenskommelse om en världsordning vars existens förvånansvärt många  fortsätter att förneka.

Vad jag själv upplevt kan inte på något sätt mäta sig med den grad av kvinnoförtryck vi ser i många andra delar av världen.

Men vad spelar det för roll? Hur kan man någonsin ens komma på tanken att ens göra en gradskillnad i vad vi ska få betala bara för att vi är kvinnor? Varför skulle vi behöva betala något alls?

Även om vi idag är många, kvinnor som män, som är väldigt medvetna, så sitter strukturerna i – för det är strukturer det handlar om och som vi alla är offer för. För ofta är det lättare att låta saker passera än att föregå med nya goda exempel.

Jag tänker bara på mig själv. Jag vet inte hur många gånger jag själv använt min ”kvinnliga charm” för att få en extra tjänst. Inte hur många gånger jag skrattat åt ett dåligt skämt för att behålla sympati. Inte hur många gånger jag låtit bli att ställa mig och skrika högt – utan i stället svalt och gått vidare. Ibland vill jag nog kalla det social kompetens. Men ofta, ofta har så klart även jag varit en del av det som upprätthåller strukturen. För det är ju lättast så.

Det är av den anledningen som jag tror att många fortfarande väjer för termen ”feminist” – trots att de märkligt nog aldrig någonsin tvekat inför användningen av ord så som ”människa” eller ”allmänhet”.

Internationella kvinnodagen är sannerligen ingenting att fira. Det är en påminnelse om allt som återstår att göra. Och inget år har vi liksom detta blivit så påminda.  Tack och lov – vill jag nästan  säga – har vi i år som aldrig förr fått se öppna exempel på jubelidioter som USA:s president, som inte ens har vett att dölja sin kvinnofientliga agenda. Det gör att vi väcks.

Man måste absolut inte vara feminist för att man är högkänslig. Men frågar du mig så är det sensibelt begåvat.

Oss eskapister emellan

skarmavbild-2017-03-03-kl-21-03-47

Eskapist – som i att njuta av att undfly verklighetens gråa vardag. Eskapist som i att älska att försvinna in i påhittade världar. Eskapist – som i att älska att umgås med figurerna i böcker och på film – eller i ens egna fantasier.

De gånger i livet jag på allvar fallit i det för många högkänsliga bekanta svarta hålet, har det först sällan funnits kraft till mer än att dra en filt över huvudet och vänta på bättre tider.

Men sedan, under nästa stadium på väg upp till jordytan, har alltid böcker och film varit mina bästa vänner. Beroendeframkallande vänner, får tilläggas. För det blir sällan något lagom av det hela under sådana perioder.

Jag minns perioder då jag dag som natt sträckläst böcker och på fullaste allvar sörjt när umgänget med dem är över. Så till den grad att jag först inte velat påbörja något nytt innan jag fantiserat klart om dem i mitt huvud.

Det finns människor som aldrig ser på film och tv. Som knappt läser böcker. Jag känner flera sådana. För mig ter de sig lite märkliga. Ofta har de i stället ett väldigt stort behov av sällskap.

Det låter ju sundare, ju! Sällskap på riktigt – i stället för av fantasin!

Men många eskapister håller nog med mig som tycker att verkligheten rätt sällan överträffas av fantasin..

Vi högkänsliga tycker mycket om att vistas i vårt inre liv, och låter det gärna stimuleras framför livet utanför. Vi kan säkert framstå som märkliga för personer som tvärtom inte kan förstå hur man som fullvuxen utbildad mänska vill spendera så mycket tid på något som bara är hittepå?

Men i allt detta hittepå så får jag en känsla av att det möjliga i det som ibland kan te sig som omöjligt. Jag får kittlas och tändas på nytt. Jag får hjälp att låta hjärnan pröva andra vägar. Och när jag ånyo kliver ut i den vanliga världen så är jag inte längre helt densamma. Jag är ny, med nya idéer och nya infallsvinklar. Det vill jag mena, även när de härrör från en Alv i en saga om ett land som aldrig funnits.

När livet är tufft finns alltid något magiskt ställe att fly till. Det vet vi eskapister.

Vi behöver ej förklara oss. Bara ge oss av för ett tag – och sen kan vi återvända bättre rustade för det verkliga livet.

Ettochetthalvtåringar är inte att leka med

maxresdefault

Våld i nära relationer är verkligen, verkligen inte något att skämta om. Men jag skulle ljuga om jag sa att rubriken inte flashade förbi min inre blick efter att jag idag både blivit skallad och fått fläskläpp av min rörlige ettochetthalvtåring.

Inte med flit. Naturligtvis. Det är helt enkelt ingen bra kombo att vara nysjuk med någon som är på väg mot att bli frisk.

Hur går det till? – frågar kanske någon som bara föreställer sig ettåringar som några som sitter i godan ro med en hink i sandlådan.

Jo, det går ofta till så att man kanske håller på att klä på dem i knäet, när de utan förvarning plötsligt ställer sig upp – med en skallad haka som resultat. Eller så närmar man sig dem för en öm omfamning, när de av pur glädje slänger med huvudet åt ett helt annat håll än man var beredd på  – så att tinningen får sig en däng. Eller så vill de verkligen inte gå hem. De vill verkligen, verkligen i stället stå och hänga nere vid postlådorna och hissen tills en ny dag gryr. Men eftersom man själv till slut är jättejättehungrig, och inte vill detsamma, får man till slut hiva upp dem med ena armen medan man bär upp matkassarna med den andra. Där blir det på vägen upp i trappan ofta flera krockar av olika slag från det lilla barnet som tyvärr inte är kapabelt att inse att det är lika hungrigt som sin mamma och verkligen behöver äta, det med.

Sen finns det de skadotillfällen som börjar bara så trevligt. Med att man leker Lejon på alla fyra med ett vilddjur som klättrar över ryggen och tappar balansen. Griper tag i lejonmanen och örat som är så bra för att hålla sig kvar! Eller vid godnattsagan, när boken blir så otroligt rolig så att man bara måste kasta sig bakåt utan förvarning med bakhuvudet på mammans näsa.

Utan förvarning är ett stående begrepp.

Det var häromveckan en scen i nya roliga serien Bonusfamiljen, där svensklärarpappan fick ett slag mellan benen i en lek, och reagerade på en sekund på neanderthalarvis. Jag kan säga så mycket som att man behöver då inte vara högkänslig för att vara överens om att efter en väl riktad skallning krävs den största sortens självkontroll för att minnas att det faktiskt bara var en väldigt liten människa utan både kropps- och självkontroll som tillfogade den smärtan.

Höjden är väl ändå vid mysamningen, när lilla livet plötsligt får för sig att göra volter, och hänga åt alla håll – men aldrig i livet släppa taget om det älskade, älskade bröstet. Kanske till och med säkrast att hålla fast det lite extra? Lite tänder känner hon väl inte, mamma?

Detta livliga underbara liv.

Nu sover han så rofyllt efter en riktigt busig rolig dag.
Äntligen ska jag få vara lite sjuk som folk. Har ju nu en hel del blessyrer att värna om.