Tusen tack för premiären på För sensibelt begåvade 2.0!

Med gammalt smink under ögonen, en godispåse för att hålla mig vaken, flera fång blommor samt ett golv fullt med blandade grejer omvartannat från aftonens bravader sitter jag här och skriver till er.

Jag gör det nu – för att annars kommer det inte bli av, känns det som!

Det är ju det här med de speciella stunderna i livet. De infaller och drar sedan vidare – fortare än vi i stunden inser.

För mig är det nästintill omöjligt att de första timmarna efter en premiär verkligen besvara frågan ”hur gick det?”. Alla dessa intryck som slåss om utrymmet i ett redan belamrat huvud. Alla dessa små händelser som var för sig säger små olika saker och som ska sammanfogas till ett?

Men det gick bra! Ni var så många! Så vänliga! Och jag var först så himla nervös så att jag spelade massa fel. Men ni var så snälla – och sen var liksom det gjort! Some people feel too much, I guess I’m one of those and so are you..!

Spännande och väldigt annorlunda jämfört med förut att möta publiken i en mörk teater när vi förra gången sågs över bord och vinglas. Mer fokus på mig, vilket gör det lättare, men jag insåg hur mycket jag börjat tycka om den direkta kontakten med er. Det får jag hitta en väg för i denna modell!

Som förälder var detta ett stort steg – att lyckas genomföra kvällsföreställningar. Och jag gjorde det! Det blev lite diskussioner på hemmaplan: ”Var är vårt piano mamma? Jag vill ha det NU, vi åker till teatern!” Och alla dessa blommor i fönstret – de finaste ändå från mitt eget barn. 🙂

Stort tack till alla er som kom, alla ni som peppat, alla ni ännu fler som vill komma – det är ju helt SLUTSÅLT – så jag får klura på hur jag kan lösa det! Tack till mina barnvakter – ni är oumbärliga!! Tack till Teresia på Ö2 som fick mig att våga och gav mig chansen på deras coola teater! Och tack till bästa Tove Hellkvist min regissör – jag hade aldrig vågat så mycket utan dig!

Tack också för bilderna som ni i publiken tog. Jag har ju inte hunnit tänka på den biten med föreställningsbilder alls denna gång..! Måste jag lösa på något sätt!

Vi hörs snart igen – ska bara vila lite först..! 🙂

TACK!!

En vecka kvar till premiär och alla biljetter är slut!

IMG_3859

Alla biljetter är slutsålda – inklusive de till extraföreställningen!

Helt otroligt. Jag är så tacksam!

Egentligen ville jag idag skriva ett inlägg till er om högkänslighet och föräldraskap. Huvudrådet för att klara det så bra man kan är typ alltid att prioritera – som det i och för sig är för precis alla föräldrar – och det är helt enkelt vad jag måste göra nu.

Jag måste fokusera på själva föreställningen för att säkra att den blir så bra som det bara går – när nu så himla många fantastiska människor vill komma och se den! Wow!

Jag återkommer dock snart. En fördel med denna uppsättning är ju just att jag har fått mer tid att skriva i bloggen och hoppas kunna hålla det ett tag framöver.

Kom ihåg att jag gärna vill höra vad ni vill läsa mer om – bara att tipsa mig!

Men just nu – fokus på föreställningen  – för nu inleds det som i skådespelarkretsar brukar kallas helvetesveckan – premiärveckan. Iiiih. Spänning och förväntan i en enda högförstärkt blandning.

Jag har även insett att jag ju så klart kan och ska spela mer så funderar på när och hur det ska bli. Jag vill även komma ut i landet lite – det är ju det jag tänkt hela tiden. En kombinerad barnvakt/chaufför hade varit toppen då att ha. Eller flera olika. som vill på äventyr nån gång? 🙂 Turné i väldigt långsamt utspritt tempo haha. Jag får klura!

Snart ses vi!!

Ni som kommer på premiären – kom ihåg att det inte serveras mat på Ö2 – fokus är på teatern. Det finns däremot en rad härliga krogar i närheten. Ö2 ligger ju på Östgötagatan 2 – precis vid Mosebacke! Ni som känner ATTANS jag ville ju också se – håll ögonen öppna för vad som utannonseras framöver! Alltså – kan knappt tro bilden nedan. FATTA!!! 😀

Skärmavbild 2018-10-02 kl. 19.29.27

Jag har infört lågaffektivt bemötande – mot mig själv

pexels-photo-210628

Vet du vad lågaffektivt bemötande är? En metod som ursprungligen användes i mötet med barn med olika typer av utmaningar så som  autism eller adhd – men som idag rekommenderas i mötet med alla barn – vilket allt fler förskolor anammar.

På förskolan där jag själv sedan ett år arbetar som Ateljépedagog två dagar i veckan har vi fått en fantastisk utbildning i lågaffektivt bemötande och dessutom har vi den stora glädjen av att ha en väldigt skicklig specialpedagog i vårt team som vi regelbundet får uppdatera vårt kunnande med hjälp av. En av mina bästa vänner råkar dessutom utbilda i metoden – även informellt mig – vilket jag sedan länge haft stor glädje av.

Lågaffektivt bemötande är en metod som inte bara handlar om att uttrycka sig i låg affekt – som många tror. Den handlar även om positiv förstärkning, förebyggande och att alltid möta individen där individen befinner sig just då. Det handlar inte som en del tror om att inte sätta gränser – tydlighet är extremt viktigt. Men vi utgår alltid från att individen gör det bästa med den kompetens hen har just då och att om hen fortsätter att ”misslyckas”, då måste vi som pedagoger, föräldrar – och kanske medmänniskor – se till att justera omständigheterna, förutsättningarna så att individen kan lyckas. För särskilt barn vet man idag – lär sig av att just lyckas. För den som vill veta mer om lågaffektivt bemötande rekommenderas varmt boken ”Barn som bråkar” av Bo Hejlskov och Tina Wiman. Intressant för alla!

I varje fall så har jag nu rätt länge använt mig av metoden både i mitt arbete med andras barn – och med mitt eget. Jag vill absolut inte utmåla mig som någon expert – sannerligen inte – det händer tyvärr rätt ofta att jag ramlar tillbaka i den auktoritära fällan. Men jag har verkligen förändrat mitt sätt att tänka och sett hur det utvecklat min relation med mitt eget barn – och alla barn.

Med vuxna använder jag nog tyvärr inte metoden i lika stor utsträckning som jag kanske borde – vuxna är ändå vuxna kan jag tycka. Och tyvärr så rinner ibland ännu känslorna över när tex pressen varit för stor under ett tag – som jag skrivit tidigare om. MEN. Jag jobbar ändå verkligen på det då jag ser många vinster med att den lågaffektiva inställningen mot alla.

Men – insåg jag då idag plötsligt – jag använder banne mig aldrig den här attityden mot mig själv! Nä på mig själv skäller jag, slår och skuldbelägger samt är allmänt taskig – precis när jag behöver det som allra minst.

Jag vet ju så väl att man ska vara snäll mot sig själv. Jag är rätt bra på det –  när jag mår bra. Men när det är tufft? När det nu senast har varit tufft? Det är som att jag har glömt allt jag kan och bara bulldozrat ner mig själv.

Det här med min nuvarande vikt har ju blivit något av en käpphäst för mitt inre klankande – ett typiskt stressymptom för mig – och som nästan hållt på att få ett totalt övertag här i utmaningen kring att ställa sig på scenen igen. Och som dagarna ser ut så kastas jag från att hålla mig själv i riktigt hårt koppel när det gäller egenvården, till att sparka mig lös och gå totalt bananas, och därefter vidare till att skälla på mig själv hårt, hårt, hårt – och sen börja om med hela vansinnet igen..

Men vad håller jag på med, insåg jag plötsligt? Jag är just nu min egen värsta fiende och nu får det banne mig vara nog.

Så nu har vi vänt på saker här.

Från och med idag gäller härmed lågaffektivt bemötande.

Rent konkret:

Jag uppmärksammar allt snällt jag gjort för mig själv och min kropp. Lägger på minnet att jag ju varit ute på en promenad. Kanske har jag jag ätit en god veganlunch på The Plant med Kombucha till (lyx – jag vet!)? Kanske hållit en klass Zumba? Lagt mig i tid? Fokuserat på repetitionerna så att sinnet har frid? Det handlar inte om att räkna prestationerna. Snarare att helt enkelt se det jag gör – i stället för det motsatta.

När jag talar med mig själv utgår jag från att jag hela tiden gjort mitt bästa och vill jag ändra på något så börjar jag först och främst med att fundera på hur det kom sig att saker blev som de blev igen. Hur kan jag undvika att det händer igen?

Om jag ändå tänker taskiga saker till mig själv så säger jag lugnt till mig själv  – precis som till barnen: Stopp. Jag säger inte nej. Jag säger inte fy. Jag säger inte ”men vad gör du?”. Jag säger bara lugnt stopp – för att bryta det jag gör.

Sedan avleder jag mig själv, hjälper mig själv till nya tankar, genom att göra något jag vet att jag mår bra av. Som att tex dansa lite. Läsa några sidor ur en bok. Se en serie. Eller – gå och lägga mig!

Jag förebygger dessutom genom att minska de saker som ställer till det för mig. Skärmtid främst – det tar både tid från mig – samt tar bort min fokus – vilket i sin tur gör mig stressad och rädd.

Jag ökar också antalet situationer där jag mår bra. Som när jag och mitt barn har stunder helt och hållet tillsammans utan störningar från omvärlden eller teknik. När vi är ute. När jag repar en scen så mycket så att jag kommer på nya roliga små detaljer hela tiden att förgylla med – vilket gör mig himla glad.

Hörni, vad säger ni? Låter det inte bra? Hänger ni på?

Låt oss vara lågaffektiva ihop! Eller, alltså vi får självklart gärna vara i affekt hur mycket som helst när det känns bra – som i härliga kärleksrus, euforiska dansupplevelser, passionerade justa diskussioner – eller vad vet jag?

Men låt oss för övrigt tänka på hur vi behandlar oss själva.

Ge oss själva chansen att lyckas!

SOM vi är värda det!

Kram på er! Och mig!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober där mer än hälften av alla biljetter redan har gått åt.  Ännu färre finns kvar den 23 och den 30 oktober är redan nästan helt slutsåld! Passa på att boka dina biljetter så snart du kan om du vill gå ett visst datum, för efter löning är det mycket möjligt att de sista biljetterna kommer gå åt i ett nafs! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Varmt välkomna!

 

 

 

Göra föreställning då och göra föreställning nu

_MG_7850

Jag skulle ljuga om jag påstod att det vore samma sak att sätta upp en föreställning nu och för fyra år sedan.

Då var jag en singel utan barn och helt utan andra åtaganden och med en av kulturstöd finansierad förberedelsetid.

Nu är jag på heltid ensamstående förälder till en treåring och med fullt med andra uppdrag för försörjningens säkrande samt utan en endaste krona utifrån.

Därför jag är jag så klart så sjukt tacksam för det stöd jag fått från så många vänner och familj sedan jag bestämde mig för att trots allt tuta och köra. Om jag inte sagt det tillräckligt: TACK. Ni är bäst!

Jag har så klart varit noggrann och börjat med allt i god tid. Men hur väl man än planerar så händer ju ändå livet under tiden.

Idag till exempel, vaknade jag genomförkyld utan röst med förkylt barn som envist manar mig att stiga upp 4:45 – alltså typ som vanligt.

Om förra gången präglades av uppdateringar av ångest kring hur publiken skulle uppskatta innehållet – så är det nu baciller och virus  som är min absolut största skräck inför den nya uppsättningen  i det småbarnsliv jag lever.

Sedan tillkommer precis allt av oro, ovisshet och fysisk anstränging som ingår i att genomföra vilken produktion som helst – och inte minst att repa in 40 sidor text.

Det var helt enkelt helt klart lättare att skriva peppiga inslag om det sensibelt begåvade förra gången – den här gången är det känsliga så mycket mer närvarande.

Men förhoppningsvis kan det också ge en extra nerv till föreställningen.

Så varför gör man detta, frågar säkert någon? Borde inte alla högkänsliga egentligen arbeta på bibliotek, som min regissör sa?

Jo, det borde dom – skulle jag vilja svara just idag.

Skratt.

Men jag får helt enkelt lita på min inre termostat som säger att detta är rätt väg att gå. Och att det är viktigt. Vem har sagt att allt ska vara enkelt?

Heja gärna på mig. Jag är galet mottaglig – för allt –  ni vet! 😉

Med önskan om en fin dag till er alla!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober som jag nu också ber för ska sälja slut – alltså en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så boka dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Varmt välkomna!

 

Saliga äro de flexibla

adult-bend-branch-1146245

..ty de bryts inte så lätt.

Det var min regissör och vän Tove som tog upp ämnet, hon berättade om hur en god vän till henne som jobbar som psykolog talat om det som en av de viktigaste egenskaper vi kan ha för att må bra genom livet.

Det är så bra när någon påminner om sånt. För det är himla lätt att glömma.

När någon inför en ny rutin på jobbet. När det blir en stor ombyggnad i huset du bor. När någon blir ihop med nån man inte är jätteförtjust i. När mötet ställs in. När inte din regering blir vald. När inte hemmet blir ditt.

Jag är inte så jäkla flexibel precis när någon händer. ”Nä hörru stopp” är det som att min hjärna ibland tänker för att den blir överrumplad. Det har hänt att den betett sig rätt knasigt då.

Men – och jag vet det här låter säkert lite lustigt – dagar när jag känner att jag är extra sårbar brukar jag tala med mig själv lite. (Det kan vi göra ett helt blogginlägg om förresten.) ”Hörru, Sarah. Vad som än händer idag. Pröva att bara säg ja. JA!”

Ni vet, precis som när man gör teaterimprovisation. Bejaka!

(Det är för övrigt världens bästa grej när man leker med barn. Vad de än hittar på i leken – bara säg JA! Vem vill liksom inte leka med en sån kompis liksom?)

Så, det funkar faktiskt rätt bra att preppa mig själv de dagar jag känner på mig att jag lättare kommer gå i affekt. Hyfsat bra i alla fall. 🙂

Det är en klurig tid vi lever i nu tycker jag. Det finns saker vi i sanning alltid ska säga NEJ till. Men vad som än händer i så väl våra egna individuella liv som i det stora hela måste vi ändå fortsätta att söka oss till saker att säga ja till.

De kanske inte verkar vara så lätta att hitta. Men de finns där. Om du böjer på dig lite. Kikar åt sidan. Underifrån. Eller varför inte från ett helt annat håll?

Var flexibel.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober – en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så hugg dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Är du klädsamt sårbar?

pexels-photo-278303

Är det ok att vara livrädd för valet? Att börja gråta på jobbet? Att inte kunna hålla masken när killen man just träffat berättar att han också dejtar andra?

Jag minns inte ordagrant exakt hur han sa det, Emil Jensen, när jag äntligen fick se honom igen i en frukostföreställning på Österlen i somras. Men han sa något i stil med ”det är ju numer fint att vara sårbar, så länge som man är klädsamt sårbar”.

Som det slog an en sträng i mig när jag själv just våndades över att sommartrimningen inte lyckats i år heller och att jag vare sig jag ville eller inte skulle tvingas att dela med mig till min publik av min främsta ”coping-mekanism” i hårda tider.

När jag var liten så skulle man absolut göra det man kunde för att dölja allt mindre fint med sig själv och familjen. ”Vad ska andra tycka” var en mening som uttalades på fullaste allvar av både farmor och mormor. Jag minns även hur min pappa minst en gång blev arg på mig när jag öppet talade om bråk i familjen.

Det fick mig att ta ett beslut. Nämligen att försöka leva så att jag alltid kan stå för vem jag är och hur jag lever inför vem som helst. Jag avskyr verkligen fasader.

Men med det sagt. Hur goda intentioner man än har finns de ju ändå alltid där, de där skyddsmekanismerna. Även om jag tror på att vara generös med uppriktighet kring sin egen ofullkomlighet, så delar jag till syvende och sist främst med mig av den när en sak är utagerad och när jag är i stånd att hantera en eventuell reaktion.

Jag blir nämligen fortfarande jättegenerad om jag står i kön på Coop och någon jag känner kommer bakom mig och ser att jag köper chips och Cola – igen – fast jag varken har råd eller borde. Jag avskyr att Facetajma med andra än närmsta familjen de dagar jag bara gått upp dragit på mig kläderna.

Så var går gränsen?

När Julia Roberts tårögd och vacker stammar fram ”I’m just a girl standing in front of a boy asking him to love her” vill vi alla bara ta henne i famn och utropa ”men vi äääälskar dig också”. Men att som vuxen och djupt deprimerad frivilligt bjuda någon till ett hem täckt av pizzakartonger, kläder i drivor och en igengrodd toalett – not so much.

Brené Brown har gjort ett enormt viktigt Ted-talk om ”The power of vulnerability”. I detta tal driver hon med sitt eget kontrollbehov medan hon lär oss om den absoluta nödvändigheten i att våga vara sårbar.

I den här föreställningen kommer jag alltså vara mindre klädsamt sårbar än tidigare. Fast ändå rätt klädsam och kontrollerad, får jag väl motvilligt erkänna. Ordnad och välförberedd. Är för rädd att ni inte skulle vilja lyssna annars. 😉

Men jag uppmanar verkligen er själva att ifrågasätta den klädsamma sårbarheten.

Vi är sårbara. Och att vara sårbar är inget en planerar. Det är något vi är. För att vi är människor som tar intryck.

Som berörs.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober – en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så hugg dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Dagarna jag än idag får skämmas

photo-1531964842367-53a352d7de97

Det är kanske lätt att ge sken av att ha stenkoll på sig själv och sitt intryckskänsliga psyke när man skriver en sån här blogg och till och med gör föreställning på hur sensibelt BEGÅVAD man är.

Dock fortfarande – inte alla dagar.

Idag var en sån dag.

Jag hade sovit för lite. Jag sover som ensam småbarnsmor sover numer alltid för lite. Men lite extra för lite just inatt för att jag bara inte kunde låta bli att vara upp lite längre och få se något kul som gav mig momentant nöje. Sånt är också viktigt. Jag behöver också roliga saker. Särskilt min sensationssökande sida som är grovt understimulerad för det mesta numer. (Se mer om i föreställningen!)

Så väcktes jag  som vanligt vid 05.00 – liksom varje dag – av mitt punktliga morgontidiga barn. Var ändå på hyfsat humör men lite seg. Vi drack färskpressad apelsinjuice, åt äggröra och fruktbröd till liten. Solkrämen gick hyfsat smidigt på barnet – vi är noggranna med sånt och det blev bara några protester innan vi stegade ut genom porten. Ett gosigt adjö och sedan ett möte.

Ett möte om något som var föga överraskande men som jag ändå i hjärtat hade hoppats redan var löst. För det verkat så. Nu var det kanske inte det.

Höll god min och svarade det rätta, kloka. Står fast vid det ännu.

Men uppenbarligen låg verkan av intrycken från detta möte ändå kvar där och grodde.

Min hjärna må ha sagt ”Det är ok, det blir bra!” Men mitt hjärta sa ”Hallå!! Är ni verkligen säkra?” och tog sig allt större ton minut för minut.

Rusade till jobbet där vi sedan gårdagen börjat använda stämpelklocka – min första stämpelklockarutin sedan jag var 17 och arbetade på Café Gateau vid Norrmalmstorg (det som nu är Zara, alla ni som är superunga). Stress inför detta, att komma i tid så att det inte blir något avdrag på lönen – som man är högst beroende av som ensamstående mor.

Datorn är utbytt! Där står i stället en jäkla Samsung-padda man ska logga in sig på. Jag vet inte ens hur man ÖPPNAR en sån, Mac-mänska som jag är.

Så då kommer det. Det rätt långt ifrån sensibelt begåvade:

En supersnäll vikarierande kollega står där och kämpar med samma sak. ”Vi kan nog leta fram adressen till inloggningsplatsen, vänta ska vi läsa här i beskrivningen.”

Så vänlig är inte jag. För igår funkade ju inte heller min inloggning. Och vem fn var tvungen att ändra inloggningsapparat redan andra dagen med nytt system: ”Alltså vad ÄR det här? Var de tvungen att byta grej just idag?? Jaha, så då får jag alltså sen inloggning, trots att man är här i tid!”

Börjar messa chefen febrilt – inte minst för att visa att jag ÄR där. ”Det funkar inte. Nån har ställt hit nån läsplatta! Fattar inte hur den funkar.”

En annan snäll kollega kommer som är himla vettig i stressiga situationer och som tyvärr även en gång tidigare fått uppleva den trista sidan av mitt känsliga jag. ”Här får du se, kryssa i att du tar komptid för förseningen i stället” uppmanar hon vänligt.

”Men jag VAR ju inte försen! Det är inte rättvist! Jag tänker inte skriva i att jag var sen när jag inte VAR det!”
”Nä, men det kanske är bra att du bara kryssar i så att det syns att du är hä…”
”JAG tänker inte skriva under på nåt som inte är sant! Varför var man tvungen att byta apparat just idag? Jag blir så himla trött! Jag har inte tid att tjafsa med detta! Det kanske är ok för andra att kryssa i det som inte är sant, men inte för mig!”Etc etc etc.

Några minuter senare har jag kryssat i komptiden. Och samlat mig. Och börjat skämmas.

Inget av det som hänt är ju mina kollegors fel. Och hur allvarligt är ens detta? Jag har en supervettig platschef som alla gånger hade trott på mig om jag bara berättat att jag inte lyckades med inloggningen.

Men i stället pös energin ut från min oro gällande mötet innan. Bägaren rann över.

Det finns de som hävdar att man inte ska skämmas för saker. Åh, jag vet att skam ofta är en jäkligt onödig känsla som vi känner onödigt mycket. Men jo, ibland tycker jag det är rätt nyttigt med lite skam – för självregleringens skull.

Och det här var en av de dagar då jag alltså gjorde det igen. Skämdes.

Tack alla justa kollegor och sorry igen för mina sunkiga och onödiga reaktioner. Jag ska jobba vidare på det där.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är redan SLUTSÅLD! Och den 16:e oktober nästan också – fast det är mer än en månad kvar till premiär!! Så hugg nu de väldigt få som finns kvar till den 16:e – samt de till den 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. 

 

 

Vi kan inte lägga vårt välmående i andras händer

pexels-photo-128647

Att ta ansvar för sitt mående – eller kräva att samhället tar sitt?

Sedan jag startade den här bloggen har jag blivit medveten om hur olika vi förhåller oss till tal om att ta ett eget ansvar för sitt välmående. Personer har upplyst mig om hur det kan upplevas tyngande –  i en situation som redan är tuff. Och orättvist – när man själv inte är orsaken till det som skapat ett lidande.

Som om jag själv inte vore högst medveten om detta.

I HSP-sammanhang, forum på internet samt ställen där engagerade högkänsliga kan stråla samman, så går det att i grova drag iaktta två linjer: De som talar mycket om att informera skolor, vården och vår omgivning så att samhället kan behandla högkänsliga bättre – och de som främst ser kunskapen om högkänslighet som ett stöd för att kunna förstå sig själv och därmed behandla sig själv bättre.

Men stopp. Det ena utesluter ju inte det andra. Eller hur?

Nej, självklart inte!

Men ska du prioritera, gå då inte och vänta på andras hjälp, utan ta i stället makten själv över ditt eget mående idag.

I den mån det är möjligt.

Det finns många sätt att argumentera detta ämne – om det nu är något man ska alls ska göra. Men Mark Levengood summerar det så fantastiskt i sitt helt geniala sommarprat från i år:

”Vi KAN inte lägga vårt välmående i andras händer”.

Nej, det kan vi inte. Inte om vi vill vara säkra på att få må bättre.

Det är jättebra att vi arbetar med att berätta om högkänslighet som förklaringsmodell för att normalisera en personlighetstyp i minoritet. Främsta vinsten med det, vill jag dock bestämt mena, är ändå att vi medvetandegör personligheten för andra högkänsliga så att de kan lära sig ta sig och sina reaktioner på allvar och sluta upp med att försöka ”vara som alla andra”.

Vi är ju nämligen väldigt bra på det där, att försöka vara som alla andra. Men priset blir allt som oftast för högt.

Så ”hur curlar man sig själv – så att andra slipper” är därför en av de vikigaste punkterna i min föreställning.

Jättefint om exempelvis skolor får kunskap om en högkänslig personlighet och vilka symptom ett överstimulerat barn kan uppvisa.

Men högkänslighet är ändå en variation inom det normala.

Tar vi hand om oss som vi borde kan vi må väldigt bra – för det mesta. Gör vi aldrig det, trots kraftigt förändrade beteenden och anpassad omgivning då kan det vara idé att söka fler svar.

Med allt detta sagt.

Visst är det inte konstigt att många känsliga och högkänsliga mår dåligt i vårt samhälle idag. Samhället som det är uppbyggt är liksom inte riktigt gjort för oss.

Vi lider inte av vår högkänslighet.
Vi lider av symptomen på överstimulans från att leva i en miljö som inte gagnar oss.

Och inte är det lätt att ändra på det hela – tro mig, jag vet.

Men likväl kan vi inte lägga vårt välmående i andras händer.

Lyssna nu på Mark och bli väldigt pepp!

Och varmt välkommen till föreställningen För sensibelt 2.0 för mer pepp! Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är redan SLUTSÅLD! Även biljetterna till den 16:e oktober håller på att gå åt farligt snabbt!  Så hugg nu de som finns kvar till den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. 

 

En sån med alla känslorna utanpå

girl-850117_1280

”Varför, universum, varför? Varför var just jag tvungen att födas med ytliga blodkärl? Visst är det härligt att vara känslosam. Men måste det verkligen alltid utannonseras i direktsändning till hela världen?”

Ljushylt och askblond med blåa ögon och ofärgade ögonbryn – plus känslosam. Där försvann liksom redan vid födseln alla förutsättningar till ett pokerface.

Blir jag röd, så blir jag RÖD. Det börjar lite gulligt med rosor på kinderna, men växer snart till stora blaffor på halsen som till slut färgar hela överkroppen röd-röd, nästan lila faktiskt.

Rätt fascinerande när man tänker efter.

Men vad ska man nu göra om man inte vill att hela kroppen ska skrika SÅRBAR precis när man inte vill?

Polotröjor är mitt svar. Polotröjor är nog banne mig mitt enda svar, när jag tänker efter. På riktigt. Vet många som tycker detta fantastiska plagg är klaustrofobiskt. Men jag ÄLSKAR dem. Med en polotröja kan jag se rätt cool ut – det vill säga, i alla fall så länge inte känslan blir så överväldigande att den även invaderar fejset.

Men det gör den ju ibland ändå – oundvikligen.

”Varför är du så röd?” brukar minst ett barn fråga mig efter varje dansklass jag hållit. ”För att det är min älsklingsfärg” ska jag nog börja svara. Och det är ju faktiskt sant.

Varsågoda. Ett färgprov! #nofilter

thumbnail_Snapseed-2

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är ju redan SLUTSÅLD! Även biljetterna till den 16:e oktober håller på att gå åt farligt snabbt!  Så hugg nu de som finns kvar till den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. På bilden ser ni förresten min fina barndomsvän och kollega Maria efter ett pass då vi dansat tillsammans här i sommar. Hon är ett sjukt bra Zumbainstruktör, dessutom med cool look efteråt – det ni!

Vi visselblåsare

silhouette-woman-whistle-blow-red-silhouette-shot-of-a-woman-blowing-into-a-whistle-red-background_britapcr_thumbnail-full02

En whistleblower är en person som höjer röster och varnar när de flesta hellre behåller husfriden.

Jag har varit visselblåsare i hela mitt liv och är mer bekant än de flesta med hur otacksam rollen är. Får vi ett tack eller ett erkännande så är det oftast långt i efterhand.

På sätt och vis förstår jag omgivningen. Visselblåsare är ena jobbiga jävlar. De är inte de mysiga till-varje-pris-bekräftarna. För de måste ju verkligen märkas för att någon ens ska lyssna. Det är ju just därför de skriker – eller går ut starkt i massmedia – för att folk i allmänhet ofta låter saker bero, eller helt enkelt inte ser dem.

Jag har varit jobbig i min familj. På skolan. I vänskapskretsen. Och på arbetsplatser. Och när jag var gravid. Tack universum för att jag var en visselblåsare när jag var gravid. Annars hade jag inte haft mitt barn idag.

Ibland har jag gjort det på ett smart och taktiskt sätt. Många gånger på ett väldigt klumpigt – och till och med på sätt som jag i efterhand ångrar.

En visselblåsare är helt enkelt ofta lika med dålig stämning.

Kul typ.

Men syftet är alltid gott. Och åtgärden många gånger bevisligen nödvändig.

Som äldre lämnar jag numer hellre sammanhang än stångar pannan blodig. Men det finns sammanhang som det inte går att bara lämna.

Det finns de som lyft för mig hur fint och trevligt det är med folk som kan uttrycka sin åsikt mjukt, behagligt och trivsamt. Ja, det tycker jag också.

Men det finns många omständigheter då det inte räcker. Det finns många sammanhang där de vänligt uttryckta uppmärksammandena endast bemötts med en nickning utan åtgärd.

Tro mig – alla behövs.

Det är inte alls konstigt om även du som fellow (hög)känslig har sett dig själv i denna roll i delar av livet. Tvärtom stämmer det precis överens med teorin om de högkänsligas funktion som den som suger åt sig och tolkar information för andra för att kunna varna flocken i förväg.

Det är nämligen väldigt svårt att blunda för verkligheten när man är den sortens person som suger åt sig av allt som en svamp.

Men visst händer det att visselblåsare har fel.
Drar en felaktig slutsats.

Åh vad jag hoppas det är så i många frågor just nu.

Men som en nära familjemedlem sa till mig: ”Om det är det värsta som nu kan hända, att du uppfattas som litet jobbig, då är  väl ändå det ett väldigt lågt pris”.

Ja det är det.

Vissla på när ni vet att ni måste.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – PREMIÄREN ÄR SLUTSÅLD! Och även den 16:e, 23:e och 30:e oktober säljer på bra – så hugg dina biljetter nu! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang.