Säg inte ja, säg inte nej, säg ”kan jag få återkomma?”

 

kaboompics_Young Man Using His Phone on beach

Jag kan bli väldigt ställd när jag oväntat får ett erbjudande. Inte sällan blir det kortslutning. I huvudet börjar konsekvenserna av mitt svar att snurra och utspela sig som små filmer jag ska ta ställning på en kort sekund.

Tror jag.

Det är ju så det känns. Där står en person med en möjlighet – och det är ju jättefint att bli erbjuden en sådan. Eller ett önskemål om att ses. Eller ett förslag på ett jobb. Eller förfrågan om hjälp. Och den vill ju ha svar jättesnabbt.

Eller?

Ibland är det så klart solklart vad svaret ska bli. Men många gånger är det inte det.

Vi fungerar olika när vi tror oss vara tvungna att svara snabbt.

Som yngre sa jag själv alltid JA genast. Jag ville tillmötesgå allt för att det var ju så trevligt att bli tillfrågad – och tyckte jag det var trevligt, då var det väl så klart något positivt? I vilket fall som helst ville jag inte göra andra besvikna om jag kunde slippa.

Sedan brann jag ut mig några gånger, lärde mig mer om mig själv och insåg att jag måste börja begränsa. Så då började jag i stället svara NEJ på reflex. NEJ. Jag måste sätta gränser! Febrilt lät jag mitt NEJ ljuda. Som om hela världen var ute efter att invadera mig.

Senast för någon vecka sedan fick jag uppleva den här situationen igen gällande ett uppdrag där jag skulle kunna ha varit till hjälp men där jag själv innerst inne inte upplevde mig riktigt ha tillräcklig kompetens. Så stressande. Jag sa ja – och mådde sedan dåligt resten av kvällen..  tills jag dagen efter ringde och klargjorde mina farhågor. Det löste sig bra till slut.

Men vad jag önskar att jag hade gjort – och som jag egentligen borde ha inpräntat i ryggmärgen vid det här laget – är att helt enkelt svara ”Jag återkommer”.

”Jag återkommer”. Så enkelt och så effektfullt.

Man kan ofta återkomma om redan en kvart bara. Jag lovar. Det är ofta så lite som kan räcka. Bara möjligheten att få tänka utan att någon står och tittar på en samtidigt eller väntar i luren.

Men är det mer, kanske ett par dagar eller ännu fler som behövs,  går det ofta hur bra som helst det med. Det är vi själva som oftast bygger upp förväntningar på oss själva som den andra personen i verkligheten inte alls har.

Alla ni som lätt vet att ni överrumplas i såna här situationer och som därför lätt kan svara annat än vad som vore bäst – köp er tid! Bara gör det. Det är så lätt!

Jag återkommer!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Föreställningen spelas även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Före och efter kunskapen om högkänslighet

kaboompics_Young couple with sunflower

Jag överdriver verkligen inte när jag påstår att boken ”Drunkna inte i dina känslor” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin ändrade mitt liv. Det var nämligen via den jag först fick lära mig om begreppet högkänslighet.

Just detta med insikten om att så mycket som jag inte gillade med mig själv faktiskt hörde samman med det jag också gillar allra mest med mig själv blev poletten som trillade ned. Att jag inte kan välja – men däremot påverka i hög omfattning genom kunskap om hur jag fungerar, vilket hjälper mig att hantera mig själv förebyggande. Insikten att jag inte kan hålla på och försöka trycka ned mina känslor, utan att jag tvärtom alltid måste våga lyssna på den inre termostaten var också helt avgörande.

Därför har verkligen livet förändrats.  Inte så att jag svävar på små rosa moln varje dag. Men ändå. Jag mår radikalt mycket bättre. För det mesta bra! Det är därför jag gjorde min föreställning som jag hoppas ska upplysa många fler.

Före: Jag trodde seriöst jag var väldigt ensam att fungera som jag gör.
Efter: Jag vet att jag inte utgör majoriteten, men att rätt många är som jag, en hel femtedel – och det är helt normalt!

Före: När jag mådde dåligt lyssnade jag på mina negativa tankar och mådde ännu sämre
Efter: Nu vet jag att de negativa tankarna ofta är ett symptom på att jag är överstimulerad – och inget att lyssna på förrän jag mår bättre. Om de finns kvar efter att jag skärpt egenvården – då behöver jag nog lyssna på dem och försöka åtgärda det som de lyfter.

Före: Jag begravde mig i godis och serier för att bedöva mig tills smärtan gick över – och sen fortsatte jag leva igen precis som innan – tills jag ramlade i samma hål igen.
Efter: Begraver mig i godis och serier för att bedöva mig om jag råkar ta på mig för mycket tillfälligt eller om något som jag upplever som svårt inträffar. Men sen tar jag tag i min handlingsplan med egenvård eftersom jag vet att det är det enda som kan vända det hela.

Före: Oroade jag mig mycket för att jag ibland inte mådde bra.
Efter: Nu har jag accepterat faktum och tycker det inte behöver vara så big deal. Jaha. Livet är liksom inte alltid hurra. So what? Mitt mantra är: ”Allting går över”.

Före: Ju sämre jag mådde desto mindre tränade jag.
Efter: I en riktig dipp är jag inte så sugen på att träna nu heller. Men jag har ju skaffat mig ett jobb som träningsinstruktör som gör att jag alltid måste gå till jobbet, vilket gör att jag aldrig mer gör avkall på rörelsen som hjälper mig så mycket.

Före: Jag hade ett otroligt behov av att älta en händelse som gjort starkt intryck tills den klingat av. Det hände att det kunde tära mycket på enskilda individer bland familj och vänner.
Efter: Jag har tyvärr fortfarande precis samma behov av att älta när det gäller vissa särskilt jobbiga händelser. Numer försöker jag dock att variera vem jag talar med så att det inte blir så mycket belastning på enskilda personer. Jag tvekar inte heller inför att söka mig till professionella lyssnare vid uppenbart eventuellt behov. Dessutom försöker jag medvetet att i högre grad avleda negativa tankemönster genom aktiviteter som tvingar mig att tänka på annat.

Före: Kunde det hända att jag mådde så dåligt av något jobbigt som hänt att jag stannade hemma från jobbet.
Efter: Försöker jag att hålla kvar i dagliga rutiner hur jag än mår eftersom jag av erfarenhet och kunskap från mitt jobb som krisstöd vet att de kommer hjälpa mig att återhämta mig, fast det inte känns så initialt.

Före: Jag slog mycket på mig själv för att jag inte var som alla andra, som inte orkade lika mycket och som ibland reagerade mycket starkare
Efter: Nu köper jag ”baksidan av myntet” av att vara mottaglig för såväl gott som ont. Jag vill ju knappast bli av med fördelarna!

Före: Jag försökte hålla samma tempo som alla andra och brände ut mig med jämna mellanrum.
Efter: Jag har alltid tomma luckor i kalendern och kommer aldrig vilja ändra det någonsin. Jag laddar ofta med lugn – även förebyggande!

Före: Jag tog alla jobb som jag gillade och jag fick.
Efter: Jag tar de jobb som jag vet kommer passa min personlighet och hjälpa mig må psykiskt bra – inte bara vad gäller mängden av belastning – utan även vad gäller arbetsuppgifter och arbetets syfte. Jag vet att det är helt avgörande för mig med meningsfullhet för att jag ska trivas.

Före: Jag trodde att alla som var känsliga och behövde värna om sig själva var mer tysta, introverta personligheter.
Efter: Jag vet att vi känsliga finns av alla de slag. Och det kluriga för oss extroverta är att omgivningen lätt förväntar sig en person som vill och kan umgås jämt. Så är det inte för alla, och det måste man tala om ifall folk ska förstå.

Före: Kände jag mig väldigt stressad över att det finns väldigt många härliga människor att lära känna och umgås med – som jag uppenbarligen inte räcker till för.
Efter: Har jag accepterat faktum. De som finns kvar och anstränger sig för att finnas kvar, de är ens nära. Det blir som det ska bli.

Före: Jag anpassade mig ofta för att bli omtyckt och älskad på bekostnad av mig själv
Efter: Jag anpassar mig när det hjälper mig tillfälligt. Under tex en arbetsintervju eller när jag av något skäl behöver skapa en relation med någon som fungerar annorlunda än jag. Men i mitt privatliv försöker jag påminna mig om att vara den jag är i så hög grad jag kan – så att de människor som verkligen gillar mig på riktigt blir de jag attraherar.

Före: Jag försökte göra allt.
Efter: Jag vet att jag kan göra allt – men inte samtidigt. Jag måste välja.

Före: Jag skämdes ifall någon sa till mig för att jag pratade för högt eller reagerade för starkt.
Efter: Tyvärr skäms jag rejält än idag – en stund. Men sedan, när den omedelbara reaktionen gått över kan jag oftare tänka att det mest är synd om den andra som inte kan låta människor få vara olika och uppskatta det. Jag står upp för mig själv.

Före: Jag trodde att jag var dömd att alltid må dåligt regelbundet på grund av min personlighet.
Efter: Jag vet att en av de stora fördelarna med att vara högkänslig är att vi enligt studier i högre grad än de flesta tar till oss strategier för psykisk återhämtning och att vi faktiskt blir bättre och bättre på det för varje gång. Det finns många högkänsliga som lever liv de mår bra av och som för det mesta mår alldeles utmärkt!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Föreställningen spelas även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!