Mitt bästa recept när hjärnan snöar in på fruktlösa tankar är böcker, film och serier. Så har det nästan alltid varit och kommer nog alltid vara. Men för två år sen slängde jag ändå ut tv:n. För att få mer tid till musik, tänkte jag.

Utan tv får man en massa tid men missar också vissa höjdpunkter. Jag har nyligen, långt efter alla andra, blivit förälskad i Saga Norén och hennes kollega Martin i serien Bron II Broen – som den så fint heter.

Verklighetsflykt säger dom, när man älskar historier så mycket som jag gör. Det stämmer. Det är precis vad det är. Men efter en sådan dos kommer jag ut ur min värld med helt nya tankar. Jag hittar alltid inspiration i allt jag ser.

I Bron har jag tänkt mycket på just den manlige huvudkaraktären Martins väg från allvarligt traumatiserad efter att ha upplevt hur hans son mördats till att sakta komma tillbaka till livet. I ett år skyddas han från världen av välmenta kollegor. Han får gå i terapi. Han skyddas av chefen och tilldelas skrivbordsuppgifter. Men han verkar inte gå framåt. Hans utveckling står still.

Så söker den svenska kollegan Saga, som också var med vid Martins sons död, upp Martin med anledning av nya brott som involverar både den svenska och den danska polisstyrkan. Saga har en personlighet som har starka drag av det som brukar beskrivas typiskt för en person med Aspergers syndrom. Hon har ett osedvanligt sinne för detaljer, är logisk och konkret men har ej förmåga till att uppfatta ironi och särskilt bristen på vad vi kallar social kompetens är iögonfallande.

Men just den här personligheten är det som hjälper Martin att hitta ut ur sitt skal. Osentimentalt tar hon med Martin in i jobbet igen. Hon tar honom med över bron där mordet skedde redan första dagen utan några som helst farhågor eller tankar på vad det skulle kunna göra. När han bryter ihop sätter hon på musik. Alla andra tassar på tå. Saga, tack vare egenskaper som annars kan betraktas som en brist, behandlar honom precis som vanligt, eftersom det aldrig faller henne in att något annat sätt skulle kunna vara lämpligt.

Många gånger när vi vill skydda människor från starka reaktioner har jag tänkt på att vi i själva verket vill skydda oss själva från att se dem gå igenom detta. Det är ju, vad ska man säga – jobbigt. För de flesta. För Saga är det inte det, därför gör hon på många sätt vad som visar sig vara rätt.

Vad har det här med högkänslighet undrar ni? Jo, jag tänker på det som särskilt har hjälpt mig att må bättre när jag har haft svårare tider. Det är just konfrontation med det som skrämmer – framför att sitta och väga för och emot. Att få vara precis som jag är. Vänner som inte särbehandlar men ändå är där. Jag har insett att det oftast är själva tankarna som ofta är mer begränsande än det jag är rädd för skulle kunna hända.

För er som känner till begreppen så tänker jag alltså på ett mer kognitivt förhållningssätt för att hjälpa sig själv över trösklar. Att agera för det vi vill uppnå istället för att analysera underorsaker hela tiden. För oss som redan är födda analytiker ger nämligen till slut inte analysen mer. Vi måste agera.

Så är det för mig och kanske också för fler.

Jag ska skriva om mina personliga tankar om terapi nån dag. Det här var en för-glimt.