Ettochetthalvtåringar är inte att leka med

maxresdefault

Våld i nära relationer är verkligen, verkligen inte något att skämta om. Men jag skulle ljuga om jag sa att rubriken inte flashade förbi min inre blick efter att jag idag både blivit skallad och fått fläskläpp av min rörlige ettochetthalvtåring.

Inte med flit. Naturligtvis. Det är helt enkelt ingen bra kombo att vara nysjuk med någon som är på väg mot att bli frisk.

Hur går det till? – frågar kanske någon som bara föreställer sig ettåringar som några som sitter i godan ro med en hink i sandlådan.

Jo, det går ofta till så att man kanske håller på att klä på dem i knäet, när de utan förvarning plötsligt ställer sig upp – med en skallad haka som resultat. Eller så närmar man sig dem för en öm omfamning, när de av pur glädje slänger med huvudet åt ett helt annat håll än man var beredd på  – så att tinningen får sig en däng. Eller så vill de verkligen inte gå hem. De vill verkligen, verkligen i stället stå och hänga nere vid postlådorna och hissen tills en ny dag gryr. Men eftersom man själv till slut är jättejättehungrig, och inte vill detsamma, får man till slut hiva upp dem med ena armen medan man bär upp matkassarna med den andra. Där blir det på vägen upp i trappan ofta flera krockar av olika slag från det lilla barnet som tyvärr inte är kapabelt att inse att det är lika hungrigt som sin mamma och verkligen behöver äta, det med.

Sen finns det de skadotillfällen som börjar bara så trevligt. Med att man leker Lejon på alla fyra med ett vilddjur som klättrar över ryggen och tappar balansen. Griper tag i lejonmanen och örat som är så bra för att hålla sig kvar! Eller vid godnattsagan, när boken blir så otroligt rolig så att man bara måste kasta sig bakåt utan förvarning med bakhuvudet på mammans näsa.

Utan förvarning är ett stående begrepp.

Det var häromveckan en scen i nya roliga serien Bonusfamiljen, där svensklärarpappan fick ett slag mellan benen i en lek, och reagerade på en sekund på neanderthalarvis. Jag kan säga så mycket som att man behöver då inte vara högkänslig för att vara överens om att efter en väl riktad skallning krävs den största sortens självkontroll för att minnas att det faktiskt bara var en väldigt liten människa utan både kropps- och självkontroll som tillfogade den smärtan.

Höjden är väl ändå vid mysamningen, när lilla livet plötsligt får för sig att göra volter, och hänga åt alla håll – men aldrig i livet släppa taget om det älskade, älskade bröstet. Kanske till och med säkrast att hålla fast det lite extra? Lite tänder känner hon väl inte, mamma?

Detta livliga underbara liv.

Nu sover han så rofyllt efter en riktigt busig rolig dag.
Äntligen ska jag få vara lite sjuk som folk. Har ju nu en hel del blessyrer att värna om.

Har du ett högkänsligt barn?

Många av de som kom och såg föreställningen För sensibelt begåvade var inte alls högkänsliga själva. En del var intresserade av psykologi i allmänhet, medan andra kom som engagerade familjemedlemmar. Dessutom var det flera stycken, som trots att föreställningen tydligt riktar sig till vuxna i sin tematik, kom för att lite bättre förstå sitt högkänsliga barn.

Elaine Arons har skrivit en helt fantastisk bok som heter Det högkänsliga barnet – att växa och må bra i en överväldigande värld.

Detta är en bok jag varmt rekommenderar då den faktiskt för många kan upplevas som oerhört informativ och på samma gång något mer lätttillänglig än Den högkänsliga människan av samma författare.

Jag har tänkt skriva lite återkommande om högkänslighet och barn framöver. För inte på något sätt kan jag lyckas sammanfatta de olika ämnena i boken i ett blogginlägg.

Det allra viktigaste att nämna för dig som är en engagerad förälder och kanske i vissa fall orolig om du iakttagit tendenser som kan signalera att du har ett högkänsligt barn, är att det på inga sätt behöver vara något negativt.

Tvärtom har den forskning som bedrivits visat att precis som ett högkänsligt barn har högre benägenhet till att påverkas negativt av en mindre bra omgivning så har det också en högre benägenhet att influeras positivt! Så här skriver Elaine Arons i sin bok:

”Högkänsliga personer som haft en olycklig barndom löper större risk att bli deprimerade, ängsliga och blyga än icke-högkänsliga med liknande barndom. Men de med en tillräckligt bra barndom mår lika bra som, och kanske till och med bättre, än andra. Det innebär att högkänsliga barn kan gynnas mer än andra barn av en bra uppfostran och skolgång.”

Med tanke på att du läser detta är du sannolikt redan en engagerad förälder som gör det du kan för att ge ditt barn vad du behöver.

En annan sak som jag själv har tänkt på när jag har kommit i kontakt med föräldrar till högkänsliga barn är hur de just oroar sig för de emotionella svängningarna. Då brukar jag försöka förklara att dessa nödvändigtvis inte är ett symptom på att barnen mår dåligt, då vårt personlighetsdrag i sig är sådant. För oss är det rätt naturligt att vädret går från sol, till regn och till åska ganska snabbt. I stunden upplever vi det starkt, men ofta släpper vi skeendet så fort det har passerat, så länge det inte är något tyngre som vi behöver bearbeta. Med andra ord: Du som själv inte har lika stora skiftningar i dina utspel kan faktiskt ibland till och med övertolka de reaktioner du ser eftersom det mer handlar om ett annat sätt att uttrycka sig, helt enkelt.

För att avgöra om ett barn är högkänsligt eller inte utförs precis som med vuxna inga psykologiska tester. Detta eftersom högkänslighet som bekant inte är en diagnos utan just ett personlighetsdrag. Det finns dock ett frågeformulär utformat för dig som förälder där du kan besvara frågor om ditt barn för att få en indikation om barnen är högkänsligt eller ej. Detta kan du till exempel finna här på engelska, samt i ovan nämnda bok av Elaine Arons.

Det pågår en hel del forskning om barns känslighet ur olika aspekter då anledningarna till en uppfattad större känslighet hos ett barn trots allt kan vara många. Det kan då vara av värde att notera att det gemensamma draget för ett specifikt högkänsligt barn inte alltid är de ytliga symptom som vi registrerar, så som exempelvis eventuell blyghet eller vaksamhet inför nya uppgifter. Långt ifrån alla högkänsliga barn visar upp de tecken som generellt brukar kopplas till den högkänsliga personligheten. I själva verket är det den djupa bearbetningen som är alla högkänsligas gemensamma drag som kan yttra sig på olika sätt beroende på de personer vi är för övrigt.

Avslutningsvis i detta första inlägg om barn och högkänslighet ska nämnas att den brittiska psykologen Michael Pluess särskilt fokuserat på den positiva resultaten kring forskning om högkänsliga barn och kallar det fördelskänslighet. För mig som valt samma vinkel i denna blogg För sensibelt begåvade är det något som jag tycker är särskilt intressant. Försök minnas att precis som ditt barn är känsligare för hot är det också känsligare för allt positivt det får uppleva. Där finns många underbara möjligheter – precis som det gör för oss vuxna högkänsliga!

Att minnas barnet

”Lilla fina krumelur. Jag vill aldrig bliva stur.”

Så klart tog jag ett krumelurpiller när jag var liten. Jag ville alltid vara barn.

OM det nu ändå inte skulle funka – så lovade jag mig själv högtidligt att aldrig någonsin glömma hur det är att vara liten. Hur barn ser så mycket mer än vad vuxna tror och hur barn ofta ser självklara lösningar som vuxna ibland bara inte vill se.

Inte alltid. Men fler gånger än vuxna många gånger vill inse.

Ser dokumentären om Astrid Lindgren som sänds nu i jul och påminns om löftet till mig själv. Pippi Långstrump, min största förebild genom livet. Jag tror stenhårt på Pippis sorts moral. Att vara varm i hjärtat, välkomnande, nyfiken och öppen mot alla – men ändå inte tveka inför att utmana fasta normer och gränser när så krävs eller de inte fyller någon verklig funktion.

Men trots att jag så gärna vill se mig själv som en vuxen som minns hur det är att vara barn så blir det ibland smärtsamt tydligt att man är just – vuxen.

Igår fick jag inte sitta bredvid en kär liten pojke i mitt liv när vi gick på bio.

”Nej, det vill jag inte” talade han tydligt om. Han var arg på mig, för jag hade sagt ifrån till honom rejält vid matbordet tidigare samma dag.

Det var så klart inte första gången jag sa ifrån om något. Jag är tydlig när så behövs och så klart är det inte alltid uppskattat i stunden.

Barns uppgift är att pröva gränser. Vuxnas jobb är att sätta dem. De nödvändiga som handlar om att lära ut något som barnet ännu inte lärt sig.

Just då, i ögonblicket när man behöver sätta en gräns, är det dock kanske ingen realistisk idé att försöka minnas precis hur det känns att vara barn, insåg jag. Gör man det så kan det bli väldigt svårt att genomföra sitt uppdrag, nämligen.

Fast vid närmare eftertanke: Om vi kan minnas hur det verkligen var då, att vi då i vårt liv ännu faktiskt inte erfarit alla konsekvenser, att vi till stora delar fortfarande var ett oskrivet blad, så inser vi ju varför vi vuxna ibland behövs som ledsagare. Och att det är därför vi vuxna måste vara vuxna. Fast vi ärligt talat många gånger skulle vilja slippa.

Trots nödvändigheten i morgonens konflikt tog det tydliga beskedet från pojken, jag annars är favorit hos, ändå i hjärtat får jag medge. Det kändes rätt tomt där på andra sidan biofåtöljen.Tänkte då på alla er som är föräldrar och säkert dagligen sätter gränser. Hur det ibland måste kännas riktigt svårt även när det är rätt.

”Mina popcorn är slut” hördes då plötsligt från andra sidan bänkraden i mitten av filmen. Pojken tre stolar bort lutade sig fram och tittade tydligt på min fortfarande halvfulla kartong som jag redan mätt mest höll i mitt knä.

Den som reagerade först i mig var i sanningens namn det egna sårade inre barnet. Som i ett trollslag hade jag den spydiga repliken klar på tungan.Tack och lov var det dock den vuxne i mig som utan ett ord sträckte över kartongen.

Vi alla, vuxna som barn, vill ju bara bli älskade av de vi tycker om och ser upp till. Därför gör det ont när någon betydelsefull sätter  en gräns. Vare sig vi är barn eller vuxna.

Fast dom här gränserna sätter vi ju bara mot de vi faktiskt bryr oss om. Annars kunde det ju lika gärna bara få vara. Annars kunde vi lika gärna bara ”lyfta på kjolarna” som min farmor brukar säga, sätta näsan i vädret och promenera vidare trallandes utan att bry oss ett endaste dugg.

Men vi bryr oss ju, både som vuxen och barn. Och det är där inne, där det bränner till, som det känns precis lika.

Och det, ser ni, det är det som också är kärlek. (Om nån undrade. 🙂 )

”Sarah, Sarah, kolla här..! Kolla här vad jag kan göra.!” ”Sarah, Sarah, jag kan kan klättra upp för stängslet.” ”Sarah, ser du hur långt jag kan hoppa?” hördes en röst hela vägen från bion. Ordningen återställd och barn/vuxen-hjärtan åter varma och trygga. På bilden ser ni förresten mig på mormors gård i Umeå i samma ålder som pojken i historien. Elaine Aron har förresten skrivit en bok om det högkänsliga barnet som jag varmt vill rekommendera alla föräldrar till ett känsligt eller högkänsligt barn. Det ämnet ska jag återkomma mer till framöver. (Till alla barn som mot förmodan läser detta så vill jag tillägga att det är faktiskt rätt bra att vara vuxen så länge man inte tror att man måste göra som alla andra. För man FÅR faktiskt bestämma det mesta själv då. Det ni! )