Att minnas barnet

”Lilla fina krumelur. Jag vill aldrig bliva stur.”

Så klart tog jag ett krumelurpiller när jag var liten. Jag ville alltid vara barn.

OM det nu ändå inte skulle funka – så lovade jag mig själv högtidligt att aldrig någonsin glömma hur det är att vara liten. Hur barn ser så mycket mer än vad vuxna tror och hur barn ofta ser självklara lösningar som vuxna ibland bara inte vill se.

Inte alltid. Men fler gånger än vuxna många gånger vill inse.

Ser dokumentären om Astrid Lindgren som sänds nu i jul och påminns om löftet till mig själv. Pippi Långstrump, min största förebild genom livet. Jag tror stenhårt på Pippis sorts moral. Att vara varm i hjärtat, välkomnande, nyfiken och öppen mot alla – men ändå inte tveka inför att utmana fasta normer och gränser när så krävs eller de inte fyller någon verklig funktion.

Men trots att jag så gärna vill se mig själv som en vuxen som minns hur det är att vara barn så blir det ibland smärtsamt tydligt att man är just – vuxen.

Igår fick jag inte sitta bredvid en kär liten pojke i mitt liv när vi gick på bio.

”Nej, det vill jag inte” talade han tydligt om. Han var arg på mig, för jag hade sagt ifrån till honom rejält vid matbordet tidigare samma dag.

Det var så klart inte första gången jag sa ifrån om något. Jag är tydlig när så behövs och så klart är det inte alltid uppskattat i stunden.

Barns uppgift är att pröva gränser. Vuxnas jobb är att sätta dem. De nödvändiga som handlar om att lära ut något som barnet ännu inte lärt sig.

Just då, i ögonblicket när man behöver sätta en gräns, är det dock kanske ingen realistisk idé att försöka minnas precis hur det känns att vara barn, insåg jag. Gör man det så kan det bli väldigt svårt att genomföra sitt uppdrag, nämligen.

Fast vid närmare eftertanke: Om vi kan minnas hur det verkligen var då, att vi då i vårt liv ännu faktiskt inte erfarit alla konsekvenser, att vi till stora delar fortfarande var ett oskrivet blad, så inser vi ju varför vi vuxna ibland behövs som ledsagare. Och att det är därför vi vuxna måste vara vuxna. Fast vi ärligt talat många gånger skulle vilja slippa.

Trots nödvändigheten i morgonens konflikt tog det tydliga beskedet från pojken, jag annars är favorit hos, ändå i hjärtat får jag medge. Det kändes rätt tomt där på andra sidan biofåtöljen.Tänkte då på alla er som är föräldrar och säkert dagligen sätter gränser. Hur det ibland måste kännas riktigt svårt även när det är rätt.

”Mina popcorn är slut” hördes då plötsligt från andra sidan bänkraden i mitten av filmen. Pojken tre stolar bort lutade sig fram och tittade tydligt på min fortfarande halvfulla kartong som jag redan mätt mest höll i mitt knä.

Den som reagerade först i mig var i sanningens namn det egna sårade inre barnet. Som i ett trollslag hade jag den spydiga repliken klar på tungan.Tack och lov var det dock den vuxne i mig som utan ett ord sträckte över kartongen.

Vi alla, vuxna som barn, vill ju bara bli älskade av de vi tycker om och ser upp till. Därför gör det ont när någon betydelsefull sätter  en gräns. Vare sig vi är barn eller vuxna.

Fast dom här gränserna sätter vi ju bara mot de vi faktiskt bryr oss om. Annars kunde det ju lika gärna bara få vara. Annars kunde vi lika gärna bara ”lyfta på kjolarna” som min farmor brukar säga, sätta näsan i vädret och promenera vidare trallandes utan att bry oss ett endaste dugg.

Men vi bryr oss ju, både som vuxen och barn. Och det är där inne, där det bränner till, som det känns precis lika.

Och det, ser ni, det är det som också är kärlek. (Om nån undrade. 🙂 )

”Sarah, Sarah, kolla här..! Kolla här vad jag kan göra.!” ”Sarah, Sarah, jag kan kan klättra upp för stängslet.” ”Sarah, ser du hur långt jag kan hoppa?” hördes en röst hela vägen från bion. Ordningen återställd och barn/vuxen-hjärtan åter varma och trygga. På bilden ser ni förresten mig på mormors gård i Umeå i samma ålder som pojken i historien. Elaine Aron har förresten skrivit en bok om det högkänsliga barnet som jag varmt vill rekommendera alla föräldrar till ett känsligt eller högkänsligt barn. Det ämnet ska jag återkomma mer till framöver. (Till alla barn som mot förmodan läser detta så vill jag tillägga att det är faktiskt rätt bra att vara vuxen så länge man inte tror att man måste göra som alla andra. För man FÅR faktiskt bestämma det mesta själv då. Det ni! )

Flickan då och kvinnan nu

Foto: Severus Tenenbaum

Foto: Severus Tenenbaum

Hemkommen från terminens första barndansklasser. Fullsmockat med glädje och kniviga frågor. Barn håller en i sanning på alerten. Det är rakt på och rätt ut utan förbehåll. Som jag älskar det.

Hur var du när du var liten?

Det kan vara lätt att idealisera sin barndom. Det var då vi var ”så oskyldiga och oförstörda”. För en hel del har det dock varit tvärtom och detta har kanske fått prägla hela våra liv. Men för de flesta av oss var det ju varken helt svart eller vitt.

Ett väldigt vanligt grepp som i varje fall jag mött i flera former av terapi är att få betrakta sig själv som barnet man var. Barnet som kanske inte fick det hon behövde. Men som man själv nu kan ge det som då saknades. Detta är ett viktigt redskap. Att bli medveten om att det som hände då kan vi inte förändra. Men vi kan göra annorlunda nu.

För jag kan också privat bli lätt tokig på personer som precis börjat i terapi och använder ”barnet inom sig” som en ursäkt för allt de gör. Med all respekt, detta är måhända ett oundvikligt stadium under en viss tid. Men som jag själv ser det så är en förklaring just en förklaring – ingen ursäkt. När man är vuxen är man vuxen och då har man ansvar för sina val.

Men jag tänker ändå rätt ofta på mig själv som liten. Jag har otroligt starka minnen från väldigt tidig ålder. Kommer till och med ihåg vägen till affären på Mjölkudden i Luleå som vi flyttade ifrån när jag var bara tre år gammal.

Ett av mina starkaste minnen är annars ett löfte jag gav mig själv. Jag lovade att jag som vuxen aldrig skulle räkna bort barns tankar och alltid komma ihåg att de förstår mycket mer än vad vuxna tror. Ibland faktiskt till och med mer än vad de vuxna faktiskt själva förstår.

Som vuxna är vi väldigt bra på att hitta på ursäkter för tveeggade val vi gör. Bortförklaringar. Alibin till varför vi agerar som vi gör. ”Varför jobbar du så mycket?” kan ett barn fråga. Vi svarar ofta ”men man måste jobba”. Jag insåg tidigt att många människor inte bara måste jobba mycket. De vill jobba så mycket. Så säg det då.

Särskilt positiva minnen har jag från mig själv från åldern strax innan skolan började. Då var jag frimodig och följde min lust på ett sätt som jag jämförelsevis upplevde som väldigt obehindrat. Sen kom livet och lärde mig på många sätt vad som passade sig, vad omgivningen accepterade och inte och värst var det som för så många i tonåren.

Sen jag började må bättre med mig själv har jag på många sätt försöka hitta tillbaka till den där sexåringen. Vad skulle hon ha gjort? Vad tyckte hon om? Hon som nästan aldrig skämdes. Hon som med glädje och utan tvekan tog för sig av livet. Ja, nästan i alla fall. I alla fall i långt högre mån.

Visst var hon rädd. Visst var hon ledsen. Visst tog hon ansvar för tidigt. Men hon brydde sig knappast om en spydig kommentar för ironi visste hon inte knappt vad det var. Jag minns när jag insåg det första gången och hur generad det fick mig att känna.

För mig som nu arbetar med barn  är det otroligt vilken skillnad det är på en sjuåring och en tioåring ur den här aspekten. Som i ett slag börjar vi bry oss om vad världen tycker. Detta gäller alla och är ett naturligt steg i utvecklingen. Men för vissa i högre mån än för andra.

Så hon som gillade hatten lika mycket då som jag nu, idag tänker jag medvetet rätt mycket på henne. För hon var inne på rätt spår. Hon lyssnade på sin inre termostat mer än omvärlden. Hon följde sin passion och hade därför en närmast outtömlig energi.

Jag lyssnar, fast rädslan från dom andra rösterna finns ju också med. Det får man acceptera. De har ju också varit läxor som jag kan använda för att hantera min omgivning

Minns du vem du var när du var liten? Minns du vad du gjorde utan att någon bad dig? Vad längtade du efter?

Kan va värt att fråga sig själv då och då. Vem är jag där innerst inne?

För alla som haft en tuff barndom, högkänslig eller normalkänslig, hoppas jag att ni upptäckt den fantastiska boken Det är aldrig försent att få en lycklig barndom av Ben Furman. Vi talar lätt om hur barndomen är orsaken till hur vi beter oss. Men Ben Furman lyfter i stället hur många som faktiskt trots helt vansinniga omständigheter har skapat sig goda vuxna liv och använt erfarenheterna från barndomen som en resurs.