MOT NYA ÄVENTYR

Ett års spelperiod är avslutad i Stockholm och nu står Victoriateatern och Malmö på tur! Och vad sen?

Vet ni – det får vi se!

Som trogna bloggläsare upptäckt har det nu varit två hela månaders paus på bloggen. Jag ger mig helt enkelt andrum. Klokt va?

Det här året då jag återupptagit föreställningen och släppt den i en ny uppdaterad version har varit SÅ fantastiskt på så många sätt – ett verkligt stort steg i mitt liv där jag nu inte längre bara är är jag – utan även för evigt alltid och så enormt efterlängtat förälder.

Att som ensam förälder ta steget att köra föreställning var verkligen STORT. Och helt fantastiskt för mitt eget jag – personen som ju så klart är mer än förälder. Känslan att efter nästan fyra år återigen få möta publik – inledningsvis i ett ärligt talat verkligt panikslaget skick – till ett sedan tack och lov rätt snart uppnått stadie av enorm tillfredställelse då jag fick erfara vad de senaste årens upplevelser ändå gjort för mig inte bara som människa utan även som aktör.

För ärligt talat – inte för att jämföra med andra. Men i ett samtal med mitt inre jag – vad ÄR det att eventuellt göra bort sig på scen jämfört med att nästan förlora ett barn? Seriöst? Uppenbarligen något som ändå inte hindrar rädslor över allt möjligt jordiskt fånigt.. Men tack vare att jag trots dessa rädslor ändå vågade ta steget så blev jag överbevisad – av mig själv.

Tänk att det ska behöva så drastiska insikter och perspektiv om vissa rädslors futtighet för att våga kasta sina fördomar och hårda tankar om sig själv åt sidan. ( I alla fall för för tillräckligt långa stunder! ) Läs gärna på sidan Publikens röster en del av alla de fina ord som föreställningen fått till sig i år så får ni se!

Men att utföra det hela. Det har verkligen varit långt, långt hårdare än jag trodde. Särskilt detta med att hålla oss friska – jag och en treåring liksom. Seriöst – om ni kunde fatta vilka insatser det krävde. Vilket fokus. Vilken koncentration. För att inte nämna alla logistiska förberedelser med allt från barnvakter till scenbygge och verkligt allvarliga utmaningar med ekonomisk likviditet då jag denna uppsättning arbetar helt utan kulturstöd och på minileverne. Jag kan uppriktigt talat bara utbrista – heja mig! Jag fixade det – trots allt! Med priset av att jag verkligen helt försummat vänner, stundtals varit en verkligt trist förälder och nästan brände ut mig igen. Föga förvånande. Men – vi fixade det!

Så tusen tack för hyllade föreställningar med stående ovationer – alla utom en ju helt slutsålda. Så tacksam!

Att nu få spela på Victoriateatern är en verklig dröm som äntligen går i uppfyllelse! Malmö har ju en enormt viktig plats i mitt hjärta. Det var där jag utbildade mig till musikalartist. Det var där jag började skapa mina egna föreställningar – bland annat älskade Brudjävlar som hade premiär på just Victoriateatern. Det var där jag i mångt och mycket insåg vem jag är och vad jag vill. Det är där jag mötte några av de allra, allra finaste människor jag vet! Ja Malmö – mitt Malmö – där man kan gå längs Södra Förstadsgatan och bara ramla in i massa härligt folk man sen hänger med samma kväll i nån av stadens härligt olika, lika delar. Jag älskar Malmö!

Så nu – först mycket vila – och sedan fokus på MALMÖ! Det blir lite goa uppdateringar och små anpassningar i föreställningen – till och med lite ny text. Middagsteater återigen ju – precis så som föreställningen en gång började! SÅ kul!

Visst drömmer en del av mig om turné – åh vad kul det låter. Fler städer!

Men först – andrum – nödvändigt – för att fnurla lite.

Sedan fokus på Malmö!

Leva som jag lär – ni förstår va?

Häng med!

Här hittar du biljetter till föreställningen i Malmö! Sprid hjärtans gärna information till alla i Skåne ni känner! ❤ Jag vet att jag tjatar. Men det är verkligt OVÄRDERLIGT när ni fina hjälper mig genom att bjuda in riktigt mycket folk till föreställningsevenmangen på Facebook – ännu mer i Skåne där ni känner fler än jag. Så snälla – gör det så gärna! 😀 Här är evenemanget till Malmö! Bara klicka på dela och bjud in personer. De kära underbaringar till vänner jag har som bjuder in alla de 300 man får är de som jag har att tacka för att detta galna tilltag ändå har burit sig trots typ noll marknadsföringsbudget och ett minimum av allmän publicitet. TACK!! ÄLSKAR ER!!

Rapporter från naveln

back-light-blur-bokeh-754263

Herreminje, som min mormor brukade säga, vad fantastiskt det var att spela föreställningen igen och så mycket bättre det gick än jag någonsin vågade tro. SÅ tacksam!!

Men också herreminje vad mycket jobbigare det var att genomföra än vad jag någonsin kunde ha trott.

En vecka efter höstens sista föreställning var jag övertygad om att, nä nu jäklar har jag gjort det igen – alltså klappat ihop. Fan. Alltså hur patetiskt? Göra en föreställning om hur man tar hand om sig – och så då det resultatet?

Men så var det. Finns inget att fejk-smajla om.

Det var sjukt kul att få arbeta med sitt hjärtats yrke igen – jag är på banan. Men som ensamstående småbarnsmor – jäklar vad jobbigt det faktiskt är att få ihop allt.

Har vänner som tycker att det varit helt fantastiskt att jag överhuvudtaget rott ihop detta. Men jag har ju lyckats genom att verkligen sätta ALLT annat på vänt. Ja – utöver barnet då. Han har jag försökt skämma bort lite mer – på grund av dåligt samvete över förändringarna. Som jag ändå inte ska ha dåligt samvete över – för de har hjälpt oss på vägen genom att lära oss båda nya saker.

Jag tror ändå på att ibland tänja på gränserna för att se vad man är kapabel till.

Nu en månad senare känns allt bättre – och det känns superfint med julmys innan det är dags för nya föreställningar i februari. Hela tre är nu släppta efter STOR efterfrågan! 2, 3 OCH nu är även den 12 februari släppt!!

För peppad är jag! Det är det här med återhämtningen som jag bara måste hitta lite nya vägar för så att det funkar ännu lite bättre för mig i vår.

Samma egenföretagare utan budget är jag ännu – så självklart måste jag redan nu tänka på att publiken ska kunna hitta till föreställningen trots oerhört blygsam marknadsföringsverkstad!

Så – KÄRA NI som tycker denna föreställning är något alla borde se – alla borde unnas att se – dela för fulla muggar! Dela då allra helst till folk personligen på Facebook, en och en, genom att gå in i evenemanget och klicka på ”Dela” och sedan kryssa i vänners namn. Var och en får kryssa i 300 serni! Bara klicka! Och endast de som svarar på evenemanget kommer sedan att forsätta få updates! SÅ tacksam för er hjälp! Här är länken till evenemanget!

Rapporter från naveln. För att när man försöker få saker att gå ihop konstant i livet – ja, då är man i sanningens namn rätt navelskådande. Det är tyvärr svårt att se mer än ”sitt” och det är jag medveten om. Så har det varit nu rätt länge – och så är det ännu. Men jag och roliga barnet försöker nu i alla fall vara ute i världen än mer än vi brukar här kring jul. Vi tar våra små steg ut ur bubblan – ett i taget – så som det är.

Flera av våra vänner hoppas vi nu få hinna se kring jul – och jag önskar skriva mer här även till er när nu lusten och orken igen börjat poppa upp!

Massa kramar till er!

Ja, den 2, 3 och 12 februari är det alltså dags för För sensibelt begåvade 2.0 igen på Ö2 i Stockholm! Ja – så blev det efter att höstens alla föreställningar sålde slut redan innan premiär! Berätta nu för alla du känner som du vet skulle bli glada av att få gå! Dina biljetter hittar du här! Väldans fina julklappar vill vi mena!

En vecka kvar till premiär och alla biljetter är slut!

Alla biljetter är slutsålda – inklusive de till extraföreställningen!

Helt otroligt. Jag är så tacksam!

Egentligen ville jag idag skriva ett inlägg till er om högkänslighet och föräldraskap. Huvudrådet för att klara det så bra man kan är typ alltid att prioritera – som det i och för sig är för precis alla föräldrar – och det är helt enkelt vad jag måste göra nu.

Jag måste fokusera på själva föreställningen för att säkra att den blir så bra som det bara går – när nu så himla många fantastiska människor vill komma och se den! Wow!

Jag återkommer dock snart. En fördel med denna uppsättning är ju just att jag har fått mer tid att skriva i bloggen och hoppas kunna hålla det ett tag framöver.

Kom ihåg att jag gärna vill höra vad ni vill läsa mer om – bara att tipsa mig!

Men just nu – fokus på föreställningen – för nu inleds det som i skådespelarkretsar brukar kallas helvetesveckan – premiärveckan. Iiiih. Spänning och förväntan i en enda högförstärkt blandning.

Jag har även insett att jag ju så klart kan och ska spela mer så funderar på när och hur det ska bli. Jag vill även komma ut i landet lite – det är ju det jag tänkt hela tiden. En kombinerad barnvakt/chaufför hade varit toppen då att ha. Eller flera olika. som vill på äventyr nån gång? 🙂 Turné i väldigt långsamt utspritt tempo haha. Jag får klura!

Snart ses vi!!

Ni som kommer på premiären – kom ihåg att det inte serveras mat på Ö2 – fokus är på teatern. Det finns däremot en rad härliga krogar i närheten. Ö2 ligger ju på Östgötagatan 2 – precis vid Mosebacke! Ni som känner ATTANS jag ville ju också se – håll ögonen öppna för vad som utannonseras framöver! Alltså – kan knappt tro bilden nedan. FATTA!!! 😀

Skärmavbild 2018-10-02 kl. 19.29.27

Jag har infört lågaffektivt bemötande – mot mig själv

pexels-photo-210628

Vet du vad lågaffektivt bemötande är? En metod som ursprungligen användes i mötet med barn med olika typer av utmaningar så som autism eller adhd – men som idag rekommenderas i mötet med alla barn – vilket allt fler förskolor anammar.

På förskolan där jag själv sedan ett år arbetar som Ateljépedagog två dagar i veckan har vi fått en fantastisk utbildning i lågaffektivt bemötande och dessutom har vi den stora glädjen av att ha en väldigt skicklig specialpedagog i vårt team som vi regelbundet får uppdatera vårt kunnande med hjälp av. En av mina bästa vänner råkar dessutom utbilda i metoden – även informellt mig – vilket jag sedan länge haft stor glädje av.

Lågaffektivt bemötande är en metod som inte bara handlar om att uttrycka sig i låg affekt – som många tror. Den handlar även om positiv förstärkning, förebyggande och att alltid möta individen där individen befinner sig just då. Det handlar inte som en del tror om att inte sätta gränser – tydlighet är extremt viktigt. Men vi utgår alltid från att individen gör det bästa med den kompetens hen har just då och att om hen fortsätter att ”misslyckas”, då måste vi som pedagoger, föräldrar – och kanske medmänniskor – se till att justera omständigheterna, förutsättningarna så att individen kan lyckas. För särskilt barn vet man idag – lär sig av att just lyckas. För den som vill veta mer om lågaffektivt bemötande rekommenderas varmt boken ”Barn som bråkar” av Bo Hejlskov och Tina Wiman. Intressant för alla!

I varje fall så har jag nu rätt länge använt mig av metoden både i mitt arbete med andras barn – och med mitt eget. Jag vill absolut inte utmåla mig som någon expert – sannerligen inte – det händer tyvärr rätt ofta att jag ramlar tillbaka i den auktoritära fällan. Men jag har verkligen förändrat mitt sätt att tänka och sett hur det utvecklat min relation med mitt eget barn – och alla barn.

Med vuxna använder jag nog tyvärr inte metoden i lika stor utsträckning som jag kanske borde – vuxna är ändå vuxna kan jag tycka. Och tyvärr så rinner ibland ännu känslorna över när tex pressen varit för stor under ett tag – som jag skrivit tidigare om. MEN. Jag jobbar ändå verkligen på det då jag ser många vinster med att den lågaffektiva inställningen mot alla.

Men – insåg jag då idag plötsligt – jag använder banne mig aldrig den här attityden mot mig själv! Nä på mig själv skäller jag, slår och skuldbelägger samt är allmänt taskig – precis när jag behöver det som allra minst.

Jag vet ju så väl att man ska vara snäll mot sig själv. Jag är rätt bra på det – när jag mår bra. Men när det är tufft? När det nu senast har varit tufft? Det är som att jag har glömt allt jag kan och bara bulldozrat ner mig själv.

Det här med min nuvarande vikt har ju blivit något av en käpphäst för mitt inre klankande – ett typiskt stressymptom för mig – och som nästan hållt på att få ett totalt övertag här i utmaningen kring att ställa sig på scenen igen. Och som dagarna ser ut så kastas jag från att hålla mig själv i riktigt hårt koppel när det gäller egenvården, till att sparka mig lös och gå totalt bananas, och därefter vidare till att skälla på mig själv hårt, hårt, hårt – och sen börja om med hela vansinnet igen..

Men vad håller jag på med, insåg jag plötsligt? Jag är just nu min egen värsta fiende och nu får det banne mig vara nog.

Så nu har vi vänt på saker här.

Från och med idag gäller härmed lågaffektivt bemötande.

Rent konkret:

Jag uppmärksammar allt snällt jag gjort för mig själv och min kropp. Lägger på minnet att jag ju varit ute på en promenad. Kanske har jag jag ätit en god veganlunch på The Plant med Kombucha till (lyx – jag vet!)? Kanske hållit en klass Zumba? Lagt mig i tid? Fokuserat på repetitionerna så att sinnet har frid? Det handlar inte om att räkna prestationerna. Snarare att helt enkelt se det jag gör – i stället för det motsatta.

När jag talar med mig själv utgår jag från att jag hela tiden gjort mitt bästa och vill jag ändra på något så börjar jag först och främst med att fundera på hur det kom sig att saker blev som de blev igen. Hur kan jag undvika att det händer igen?

Om jag ändå tänker taskiga saker till mig själv så säger jag lugnt till mig själv – precis som till barnen: Stopp. Jag säger inte nej. Jag säger inte fy. Jag säger inte ”men vad gör du?”. Jag säger bara lugnt stopp – för att bryta det jag gör.

Sedan avleder jag mig själv, hjälper mig själv till nya tankar, genom att göra något jag vet att jag mår bra av. Som att tex dansa lite. Läsa några sidor ur en bok. Se en serie. Eller – gå och lägga mig!

Jag förebygger dessutom genom att minska de saker som ställer till det för mig. Skärmtid främst – det tar både tid från mig – samt tar bort min fokus – vilket i sin tur gör mig stressad och rädd.

Jag ökar också antalet situationer där jag mår bra. Som när jag och mitt barn har stunder helt och hållet tillsammans utan störningar från omvärlden eller teknik. När vi är ute. När jag repar en scen så mycket så att jag kommer på nya roliga små detaljer hela tiden att förgylla med – vilket gör mig himla glad.

Hörni, vad säger ni? Låter det inte bra? Hänger ni på?

Låt oss vara lågaffektiva ihop! Eller, alltså vi får självklart gärna vara i affekt hur mycket som helst när det känns bra – som i härliga kärleksrus, euforiska dansupplevelser, passionerade justa diskussioner – eller vad vet jag?

Men låt oss för övrigt tänka på hur vi behandlar oss själva.

Ge oss själva chansen att lyckas!

SOM vi är värda det!

Kram på er! Och mig!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober där mer än hälften av alla biljetter redan har gått åt. Ännu färre finns kvar den 23 och den 30 oktober är redan nästan helt slutsåld! Passa på att boka dina biljetter så snart du kan om du vill gå ett visst datum, för efter löning är det mycket möjligt att de sista biljetterna kommer gå åt i ett nafs! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Varmt välkomna!

Saliga äro de flexibla

adult-bend-branch-1146245

..ty de bryts inte så lätt.

Det var min regissör och vän Tove som tog upp ämnet, hon berättade om hur en god vän till henne som jobbar som psykolog talat om det som en av de viktigaste egenskaper vi kan ha för att må bra genom livet.

Det är så bra när någon påminner om sånt. För det är himla lätt att glömma.

När någon inför en ny rutin på jobbet. När det blir en stor ombyggnad i huset du bor. När någon blir ihop med nån man inte är jätteförtjust i. När mötet ställs in. När inte din regering blir vald. När inte hemmet blir ditt.

Jag är inte så jäkla flexibel precis när någon händer. ”Nä hörru stopp” är det som att min hjärna ibland tänker för att den blir överrumplad. Det har hänt att den betett sig rätt knasigt då.

Men – och jag vet det här låter säkert lite lustigt – dagar när jag känner att jag är extra sårbar brukar jag tala med mig själv lite. (Det kan vi göra ett helt blogginlägg om förresten.) ”Hörru, Sarah. Vad som än händer idag. Pröva att bara säg ja. JA!”

Ni vet, precis som när man gör teaterimprovisation. Bejaka!

(Det är för övrigt världens bästa grej när man leker med barn. Vad de än hittar på i leken – bara säg JA! Vem vill liksom inte leka med en sån kompis liksom?)

Så, det funkar faktiskt rätt bra att preppa mig själv de dagar jag känner på mig att jag lättare kommer gå i affekt. Hyfsat bra i alla fall. 🙂

Det är en klurig tid vi lever i nu tycker jag. Det finns saker vi i sanning alltid ska säga NEJ till. Men vad som än händer i så väl våra egna individuella liv som i det stora hela måste vi ändå fortsätta att söka oss till saker att säga ja till.

De kanske inte verkar vara så lätta att hitta. Men de finns där. Om du böjer på dig lite. Kikar åt sidan. Underifrån. Eller varför inte från ett helt annat håll?

Var flexibel.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober – en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så hugg dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Vi kan inte lägga vårt välmående i andras händer

pexels-photo-128647

Att ta ansvar för sitt mående – eller kräva att samhället tar sitt?

Sedan jag startade den här bloggen har jag blivit medveten om hur olika vi förhåller oss till tal om att ta ett eget ansvar för sitt välmående. Personer har upplyst mig om hur det kan upplevas tyngande – i en situation som redan är tuff. Och orättvist – när man själv inte är orsaken till det som skapat ett lidande.

Som om jag själv inte vore högst medveten om detta.

I HSP-sammanhang, forum på internet samt ställen där engagerade högkänsliga kan stråla samman, så går det att i grova drag iaktta två linjer: De som talar mycket om att informera skolor, vården och vår omgivning så att samhället kan behandla högkänsliga bättre – och de som främst ser kunskapen om högkänslighet som ett stöd för att kunna förstå sig själv och därmed behandla sig själv bättre.

Men stopp. Det ena utesluter ju inte det andra. Eller hur?

Nej, självklart inte!

Men ska du prioritera, gå då inte och vänta på andras hjälp, utan ta i stället makten själv över ditt eget mående idag.

I den mån det är möjligt.

Det finns många sätt att argumentera detta ämne – om det nu är något man ska alls ska göra. Men Mark Levengood summerar det så fantastiskt i sitt helt geniala sommarprat från i år:

”Vi KAN inte lägga vårt välmående i andras händer”.

Nej, det kan vi inte. Inte om vi vill vara säkra på att få må bättre.

Det är jättebra att vi arbetar med att berätta om högkänslighet som förklaringsmodell för att normalisera en personlighetstyp i minoritet. Främsta vinsten med det, vill jag dock bestämt mena, är ändå att vi medvetandegör personligheten för andra högkänsliga så att de kan lära sig ta sig och sina reaktioner på allvar och sluta upp med att försöka ”vara som alla andra”.

Vi är ju nämligen väldigt bra på det där, att försöka vara som alla andra. Men priset blir allt som oftast för högt.

Så ”hur curlar man sig själv – så att andra slipper” är därför en av de vikigaste punkterna i min föreställning.

Jättefint om exempelvis skolor får kunskap om en högkänslig personlighet och vilka symptom ett överstimulerat barn kan uppvisa.

Men högkänslighet är ändå en variation inom det normala.

Tar vi hand om oss som vi borde kan vi må väldigt bra – för det mesta. Gör vi aldrig det, trots kraftigt förändrade beteenden och anpassad omgivning då kan det vara idé att söka fler svar.

Med allt detta sagt.

Visst är det inte konstigt att många känsliga och högkänsliga mår dåligt i vårt samhälle idag. Samhället som det är uppbyggt är liksom inte riktigt gjort för oss.

Vi lider inte av vår högkänslighet.
Vi lider av symptomen på överstimulans från att leva i en miljö som inte gagnar oss.

Och inte är det lätt att ändra på det hela – tro mig, jag vet.

Men likväl kan vi inte lägga vårt välmående i andras händer.

Lyssna nu på Mark och bli väldigt pepp!

Och varmt välkommen till föreställningen För sensibelt 2.0 för mer pepp! Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är redan SLUTSÅLD! Även biljetterna till den 16:e oktober håller på att gå åt farligt snabbt! Så hugg nu de som finns kvar till den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang.

Säg inte ja, säg inte nej, säg ”kan jag få återkomma?”

kaboompics_Young Man Using His Phone on beach

Jag kan bli väldigt ställd när jag oväntat får ett erbjudande. Inte sällan blir det kortslutning. I huvudet börjar konsekvenserna av mitt svar att snurra och utspela sig som små filmer jag ska ta ställning på en kort sekund.

Tror jag.

Det är ju så det känns. Där står en person med en möjlighet – och det är ju jättefint att bli erbjuden en sådan. Eller ett önskemål om att ses. Eller ett förslag på ett jobb. Eller förfrågan om hjälp. Och den vill ju ha svar jättesnabbt.

Eller?

Ibland är det så klart solklart vad svaret ska bli. Men många gånger är det inte det.

Vi fungerar olika när vi tror oss vara tvungna att svara snabbt.

Som yngre sa jag själv alltid JA genast. Jag ville tillmötesgå allt för att det var ju så trevligt att bli tillfrågad – och tyckte jag det var trevligt, då var det väl så klart något positivt? I vilket fall som helst ville jag inte göra andra besvikna om jag kunde slippa.

Sedan brann jag ut mig några gånger, lärde mig mer om mig själv och insåg att jag måste börja begränsa. Så då började jag i stället svara NEJ på reflex. NEJ. Jag måste sätta gränser! Febrilt lät jag mitt NEJ ljuda. Som om hela världen var ute efter att invadera mig.

Senast för någon vecka sedan fick jag uppleva den här situationen igen gällande ett uppdrag där jag skulle kunna ha varit till hjälp men där jag själv innerst inne inte upplevde mig riktigt ha tillräcklig kompetens. Så stressande. Jag sa ja – och mådde sedan dåligt resten av kvällen.. tills jag dagen efter ringde och klargjorde mina farhågor. Det löste sig bra till slut.

Men vad jag önskar att jag hade gjort – och som jag egentligen borde ha inpräntat i ryggmärgen vid det här laget – är att helt enkelt svara ”Jag återkommer”.

”Jag återkommer”. Så enkelt och så effektfullt.

Man kan ofta återkomma om redan en kvart bara. Jag lovar. Det är ofta så lite som kan räcka. Bara möjligheten att få tänka utan att någon står och tittar på en samtidigt eller väntar i luren.

Men är det mer, kanske ett par dagar eller ännu fler som behövs, går det ofta hur bra som helst det med. Det är vi själva som oftast bygger upp förväntningar på oss själva som den andra personen i verkligheten inte alls har.

Alla ni som lätt vet att ni överrumplas i såna här situationer och som därför lätt kan svara annat än vad som vore bäst – köp er tid! Bara gör det. Det är så lätt!

Jag återkommer!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Föreställningen spelas även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Nu kan du köpa biljetter till För sensibelt begåvade 2.0!

unnamed-1-2000x1200

NU ÄR BILJETTERNA SLÄPPTA TILL FÖR SENSIBELT BEGÅVADE 2.0!

Redan idag kan du garantera platser åt dig och dina vänner.

Köp biljetter till För sensibelt begåvade 2.0 här!

För sensibelt begåvade 2.0 har premiär den 9 oktober 2018 och spelas även den 9:e, 23:e och 30:e oktober på Ö2, Östgötagatan 2 i Stockholm.

Vill du smidigt bjuda in dina vänner? Då finns ett fantastiskt Facebook-evenemang via vilket det går att köpa biljetter direkt. Dela gärna evenemanget i din logg, och bjud ännu hellre också in dina vänner riktat och personligt till evenemanget genom att kryssa i deras namn. Här är länken till Facebookevenemanget för För sensibelt begåvade 2.0.

Biljettförsäljningen sker i samarbete med Ö2 och Nortic.

Varmt, varmt välkomna till Ö2!

FSB_FB 2.0

Med näsa för möjligheter

Jag har näsa för möjligheter. Jag har känsla för potential. Detta gäller såväl skeenden som människor. Något som säkert många högkänsliga känner igen sig i. Det låter så kaxigt att säga så. Men. Vi vi vet. En av de stora fördelarna med att vara mottaglig för mängder av små detaljer.

Så. Min instinkt säger: ”WOW! Här finns något”. Den praktiska sidan säger snabbt ”SÅ KLART! Så kan vi göra”. Min lustfyllda sida säger ”ÅH! Vad spännande!”.

Jag fristajlar lättjefullt nynnandes framåt på ren känsla och saker går liksom bara vägen. För jag ser ju den så klart framför mig – vägen alltså. Måhända är den lite krokig, men ljuset där i fjärran är ändå omöjligt att ignorera, bara att följa.

Men sen. När det verkligen börjar rulla på. När det verkligen börjar hända saker. När det jag föreställt mig som just möjligt plötsligt börjar bli verkligt och här och nu. DÅ kommer plötsligt den här andra rösten:

DA-RA-DA-DAAAAAAAAA…

Den är som ett dovt åskmuller i fjärran. Långt ifrån genomträngande och ändå så närvarande. Så olycksbådande.

Mörka dockan gör entré. Med sin stolta hållning och snärt i klacken vänder hon i ett slag visionen och ringar knivskarpt in ALLT i processen som KAN gå fel. Allt som jag inte tänkt på. Alla svagheter i min plan. Allt som kan göra ont. Bli besvärligt. Eller bara dumt. Hon är superjobbig. Smärtsamt knivskarp med sitt ofelbara öga för hinder.

Med sin skoningslösa förnuftiga röst säger hon: ”Ja, nu blir det säkert pannkaka av alltihopa!” Hon är så otroligt hård. Skrämmer verkligen upp mig. Gör sitt allra bästa för att få mig att bara strunta i alltihopa. Hon lyckas nästan också. Ett tag känns den innan så roliga idéen plötsligt inte det minsta lockande.

Ändå är det ju samtidigt på grund av att hon alltid bor på min ena axel som det ju nästan aldrig blir.. pannkaka. Inte ens en liten plätt.

Ibland tänker jag ändå att hon kan väl ge sig av? Men, dra nu! Jag klarar mig ju! Har jag inte bevisat det vid det här laget?

Samtidigt är det ju hon som gjort att jag blivit så bra på massa saker jag innan inte kunde – för att jag tänkte att det är bäst att vara noggrann ”för säkerhets skull”. Det är hon som hjälpt mig i massor av vänskaper och relationer – för det är hon som informerar om saker bara för säkerhets skull till folk. En del tycker jag är onödligt tydlig. Ibland ÄR jag onödigt tydlig. För saker måste ju också ha sin process. Men många, många tycker det är skönt och omtänksamt med nån som tänker steget före. (Utom när det gäller det här med att komma i tid i privat häng. Där funkar hon av nån anledning bara så där halvbra…)

Ibland hindrar hon, dock, den mörka donnan. Stoppar utveckling. Skjuter upp. När det gällde det jag längtade allra mest med att få arbeta med hindrade hon mig länge, länge. Tills jag till slut bara exploderade.

Fast på nåt sätt kanske det var nödvändigt. Hon ville skydda mig. Förbereda mig. För allt det där okända. Allt det där jag inte visste lösningen på. Fast till slut blev det ändå så att nånting helt otänkbart hände som var så mycket läskigare än allt jag kunde fantisera ihop och till slut verkade då allt det där övervägandet jag hållit på med så himla futtigt.

HUR ska det bli? tänker hon i alla fall ofta, hon, brunetten. Hon vill VETA. Ha färdiga slut. Det är därför hon älskar sagor.

Hon visste inte det jag vet nu. Nämligen. Att man ibland först måste bestämma sig för VAD man vill. Vilket håll man vill gå åt. Vad man behöver. HUR:et kommer sen på köpet. Det gör det.

Vi får inte veta allt från början. På något sätt måste vi gå på känsla.

Fast. Vad är då skillnaden mellan rädslan i samband med självbevarelsedrift och intuitionen som varnar om verklig fara? Hur ska man kunna skilja dessa så lika röster åt? Den ena har funktionen av att skärpa sinnena för att förbereda och skydda även om vägen är rätt. Den andra är däremot en sann varningsklocka som man inte ska vifta bort. Vilken som är vilken, det är inte alltid lätt att avgöra.

Jag såg helt spontant en sjukt bra möjlighet häromveckan. En rolig lösning för en av mina uppdragsgivare. Ett suveränt uppdrag för mig själv som dessutom kommer rädda årsstarten. Och den här jädrans truten, påeldad av hon som ser möjligheter, lyckades ju så klart sälja in idéen! Men va? Gick det vägen? Jaha.. Oj.

Så. Nu har jag lite höjdskräck. Mörka dockan/HSP-tjejen i mig håller nu på att planera och lära mig ALLT om det här området utöver det jag redan kan. Och skrämma upp mig. Jämföra mig med andra. Slå ner på allt som den blonda/HSS-donnan lyft som kul och möjligt. Men det ska inte få stoppa mig.

För jag har lärt mig att de här obehagliga känslorna som kommer NÄR saker börjar gå vägen som först var kul – de är till för att hjälpa mig orientera. Låter jag dem däremot stoppa mig helt – då får de gå för långt.

Det är nämligen en HELT annan sak om jag får ont i magen redan från början. Ja, då får jag ju inte ens upp känslan för möjlighet, då blir det sällan nåt alls. Men som nu, när det kommer när allt flyter på lite för bra, ja då är det ju mest för att hjälpa mig, dra ner på takten, öka noggrannheten och något som jag bara får stå ut med som en del i processen.

På föreställningsplanet är det nu dags för ett årsavslut nu på onsdag. Kanske ska just du vara med? Känns högtidligt. 16:e föreställningen på vurma. Över 1000 besökare! Ska sätta mig ikväll och mysöva och sjunga och förbereda mig för att vara så guld jag bara kan inför ännu en höjdarkväll i underbart sällskap.

Fast först ska jag alltså skrämmas lite av mörka dockan för att slipas ännu ett par varv..

Hé blir nog bra…

Några få biljetter finns kvar till NU PÅ ONSDAG DEN 3 DECEMBER av årets sista föreställning av FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Reservera din egen biljett på Ticnet! Och du som redan har en – kom ihåg att boka ditt bord på vurma 08-6110045. Viktigt för att du ska få en bra plats i rummet!

Välkommen till årets sista föreställning av För sensibelt begåvade – onsdag 3 december

”En har ju en del bagage. Och jag tänkte att jag skulle dela med mig. Av lite av det som gör att jag har mage att ställa mig här och påstå att jag är sensibelt begåvad.”

Dina biljetter hittar du på Ticnet.
Läs mer om föreställningen på dess hemsida www.forsensibeltbegavade.com
Kolla gärna in föreställningens trailer och föreställningstrailer.
Du kan även följa För sensibelt begåvade på Facebook.

För sensibelt begåvad är en liten föreställning om högkänslighet och känslighet i allmänhet. Det är föreställningen för dig som upplever dig själv som känsligare än de flesta, för dig som är nyfiken på begreppet högkänslighet eller för dig som vill veta mer om hur en sensibelt begåvad person kan vara funtad. Men kanske mest för alla som vill underhållas, förfäras, inspireras och lämna föreställningen med ett leende på läpparna och något tänkvärt att grunna på.

För sensibelt är ett Stockholms lilla stora succé. Med nära inpå helt utsålda hus trots minimala marknadsföringsresurser har föreställningen spelats på vurma Birger Jarls övervåning 15 gånger. På grund av den stora efterfrågan har det under hösten blivit flera extraföreställningar och NU ONSDAGEN DEN 3 DECEMBER är det dags för den sista för året.

Välkommen till höstens charmigaste och varmaste lilla föreställning i ett föreställningsrum utöver det vanliga. För sensibelt begåvade spelas nämligen mitt bland en ätande och drickande publik i hela det charmigt inredda rummet på vurma Birger Jarl.

Obs. Biljetterna är få och just din plats exklusiv. Så det är nu hög tid att boka din biljett för att kunna få komma i det sällskap du önskar! Eller helt enkelt för bara exklusiva du! För sensibelt begåvade har många singelbesökare!

Varmt välkomna in i värmen!

Med vänlig hälsning Sarah Nilsson och Bonjour Amour

Foto: Linda Rehlin