Vi kan inte lägga vårt välmående i andras händer

pexels-photo-128647

Att ta ansvar för sitt mående – eller kräva att samhället tar sitt?

Sedan jag startade den här bloggen har jag blivit medveten om hur olika vi förhåller oss till tal om att ta ett eget ansvar för sitt välmående. Personer har upplyst mig om hur det kan upplevas tyngande –  i en situation som redan är tuff. Och orättvist – när man själv inte är orsaken till det som skapat ett lidande.

Som om jag själv inte vore högst medveten om detta.

I HSP-sammanhang, forum på internet samt ställen där engagerade högkänsliga kan stråla samman, så går det att i grova drag iaktta två linjer: De som talar mycket om att informera skolor, vården och vår omgivning så att samhället kan behandla högkänsliga bättre – och de som främst ser kunskapen om högkänslighet som ett stöd för att kunna förstå sig själv och därmed behandla sig själv bättre.

Men stopp. Det ena utesluter ju inte det andra. Eller hur?

Nej, självklart inte!

Men ska du prioritera, gå då inte och vänta på andras hjälp, utan ta i stället makten själv över ditt eget mående idag.

I den mån det är möjligt.

Det finns många sätt att argumentera detta ämne – om det nu är något man ska alls ska göra. Men Mark Levengood summerar det så fantastiskt i sitt helt geniala sommarprat från i år:

”Vi KAN inte lägga vårt välmående i andras händer”.

Nej, det kan vi inte. Inte om vi vill vara säkra på att få må bättre.

Det är jättebra att vi arbetar med att berätta om högkänslighet som förklaringsmodell för att normalisera en personlighetstyp i minoritet. Främsta vinsten med det, vill jag dock bestämt mena, är ändå att vi medvetandegör personligheten för andra högkänsliga så att de kan lära sig ta sig och sina reaktioner på allvar och sluta upp med att försöka ”vara som alla andra”.

Vi är ju nämligen väldigt bra på det där, att försöka vara som alla andra. Men priset blir allt som oftast för högt.

Så ”hur curlar man sig själv – så att andra slipper” är därför en av de vikigaste punkterna i min föreställning.

Jättefint om exempelvis skolor får kunskap om en högkänslig personlighet och vilka symptom ett överstimulerat barn kan uppvisa.

Men högkänslighet är ändå en variation inom det normala.

Tar vi hand om oss som vi borde kan vi må väldigt bra – för det mesta. Gör vi aldrig det, trots kraftigt förändrade beteenden och anpassad omgivning då kan det vara idé att söka fler svar.

Med allt detta sagt.

Visst är det inte konstigt att många känsliga och högkänsliga mår dåligt i vårt samhälle idag. Samhället som det är uppbyggt är liksom inte riktigt gjort för oss.

Vi lider inte av vår högkänslighet.
Vi lider av symptomen på överstimulans från att leva i en miljö som inte gagnar oss.

Och inte är det lätt att ändra på det hela – tro mig, jag vet.

Men likväl kan vi inte lägga vårt välmående i andras händer.

Lyssna nu på Mark och bli väldigt pepp!

Och varmt välkommen till föreställningen För sensibelt 2.0 för mer pepp! Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är redan SLUTSÅLD! Även biljetterna till den 16:e oktober håller på att gå åt farligt snabbt!  Så hugg nu de som finns kvar till den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. 

 

Högkänslig? Stämmer DOES in på dig?

När någon misstänker att de tillhör en del av de 15-20% av alla människor som är högkänsliga så gör man ofta det självtest som Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet, har utformat.

Detta test ställer frågor som täcker olika exempel på hur högkänslighet kan yttra sig i en person. Av värde att minnas kan då vara att många utav dessa exempel snarare är effekter av det högkänsliga personlighetsdraget än högkänsligheten i sig själv.

Elaine Aron lyfter ofta exempelvis att specifikt draget blyghet, som många associerar med känslighet och högkänslighet, inte i sig är medfött utan snarare är ett resultat av en tidigare negativ erfarenhet som givit stort intryck med anledning av det högkänsliga draget.

Ni, mina trogna läsare, börjar nu bli något av högkänslighetspecialister. Så nu är det dags att slänga in lite forskarbegrepp i mixen. Mer specifikt det begrepp som Elaine Aron själv använder för att förklara det underliggande personlighetsdraget bakom högkänsligheten.

Högkänslighet har enligt Aron fyra aspekter som alla finns hos en högkänslighet. Om inte alla fyra aspekter är närvarande handlar det förmodligen inte om det högkänsliga draget.

Så vad står då akronymen DOES för, som representerar de fyra aspekterna?

D står för Djup bearbetning

O står för benägenheten att bli överstimulerad (Overstimulated)

E visar både att personen är allmänt Emotionellt mottaglig, i synnerhet känner empati

S står för förmågan att uppfatta Subtila stimuli

Dessa fyra aspekter använder Elaine Aron för att sammanfatta sin aktuella forskning som ger belägg för var och en av dem. Även om det som många lägger märke till med högkänsliga människor kan vara att de till exempel uppfattas som ”känsliga” (lätt blir överstimulerade) och är ovanligt lättpåverkade av subtiliteter i allt från beröring till syn- och hörselintryck, så menar Elaine att det är  den noggranna bearbetningen, tendensen att reflektera, som är det underliggande personlighetsdraget. Därför står det också först.

Stöd för detta finns i den moderna forskningen om högkänslighet där det visats att när högkänsliga människor försöker upptäcka skillnader i två bilder som bara är en aning olika så visar de mer hjärnaktivitet, än icke-högkänsliga hjärnors gör, i delar av hjärnan som annars är associerade med mer omsorgsfull bearbetning.

Så för dig, du högkänslighetsintresserade, kan det vara rätt spännande att börja lära dig mer om dragets djupare väsen, utöver de ytliga symtom som du ofta får läsa om. När du bättre förstår detta kommer du allt mer se hur du kan förebygga vissa symptom, just genom att minnas bättre hur du fungerar i grunden.

 

 

Har du ett högkänsligt barn?

Många av de som kom och såg föreställningen För sensibelt begåvade var inte alls högkänsliga själva. En del var intresserade av psykologi i allmänhet, medan andra kom som engagerade familjemedlemmar. Dessutom var det flera stycken, som trots att föreställningen tydligt riktar sig till vuxna i sin tematik, kom för att lite bättre förstå sitt högkänsliga barn.

Elaine Arons har skrivit en helt fantastisk bok som heter Det högkänsliga barnet – att växa och må bra i en överväldigande värld.

Detta är en bok jag varmt rekommenderar då den faktiskt för många kan upplevas som oerhört informativ och på samma gång något mer lätttillänglig än Den högkänsliga människan av samma författare.

Jag har tänkt skriva lite återkommande om högkänslighet och barn framöver. För inte på något sätt kan jag lyckas sammanfatta de olika ämnena i boken i ett blogginlägg.

Det allra viktigaste att nämna för dig som är en engagerad förälder och kanske i vissa fall orolig om du iakttagit tendenser som kan signalera att du har ett högkänsligt barn, är att det på inga sätt behöver vara något negativt.

Tvärtom har den forskning som bedrivits visat att precis som ett högkänsligt barn har högre benägenhet till att påverkas negativt av en mindre bra omgivning så har det också en högre benägenhet att influeras positivt! Så här skriver Elaine Arons i sin bok:

”Högkänsliga personer som haft en olycklig barndom löper större risk att bli deprimerade, ängsliga och blyga än icke-högkänsliga med liknande barndom. Men de med en tillräckligt bra barndom mår lika bra som, och kanske till och med bättre, än andra. Det innebär att högkänsliga barn kan gynnas mer än andra barn av en bra uppfostran och skolgång.”

Med tanke på att du läser detta är du sannolikt redan en engagerad förälder som gör det du kan för att ge ditt barn vad du behöver.

En annan sak som jag själv har tänkt på när jag har kommit i kontakt med föräldrar till högkänsliga barn är hur de just oroar sig för de emotionella svängningarna. Då brukar jag försöka förklara att dessa nödvändigtvis inte är ett symptom på att barnen mår dåligt, då vårt personlighetsdrag i sig är sådant. För oss är det rätt naturligt att vädret går från sol, till regn och till åska ganska snabbt. I stunden upplever vi det starkt, men ofta släpper vi skeendet så fort det har passerat, så länge det inte är något tyngre som vi behöver bearbeta. Med andra ord: Du som själv inte har lika stora skiftningar i dina utspel kan faktiskt ibland till och med övertolka de reaktioner du ser eftersom det mer handlar om ett annat sätt att uttrycka sig, helt enkelt.

För att avgöra om ett barn är högkänsligt eller inte utförs precis som med vuxna inga psykologiska tester. Detta eftersom högkänslighet som bekant inte är en diagnos utan just ett personlighetsdrag. Det finns dock ett frågeformulär utformat för dig som förälder där du kan besvara frågor om ditt barn för att få en indikation om barnen är högkänsligt eller ej. Detta kan du till exempel finna här på engelska, samt i ovan nämnda bok av Elaine Arons.

Det pågår en hel del forskning om barns känslighet ur olika aspekter då anledningarna till en uppfattad större känslighet hos ett barn trots allt kan vara många. Det kan då vara av värde att notera att det gemensamma draget för ett specifikt högkänsligt barn inte alltid är de ytliga symptom som vi registrerar, så som exempelvis eventuell blyghet eller vaksamhet inför nya uppgifter. Långt ifrån alla högkänsliga barn visar upp de tecken som generellt brukar kopplas till den högkänsliga personligheten. I själva verket är det den djupa bearbetningen som är alla högkänsligas gemensamma drag som kan yttra sig på olika sätt beroende på de personer vi är för övrigt.

Avslutningsvis i detta första inlägg om barn och högkänslighet ska nämnas att den brittiska psykologen Michael Pluess särskilt fokuserat på den positiva resultaten kring forskning om högkänsliga barn och kallar det fördelskänslighet. För mig som valt samma vinkel i denna blogg För sensibelt begåvade är det något som jag tycker är särskilt intressant. Försök minnas att precis som ditt barn är känsligare för hot är det också känsligare för allt positivt det får uppleva. Där finns många underbara möjligheter – precis som det gör för oss vuxna högkänsliga!

Att ta svåra beslut

Ingen människa kan förutse alla risker. Ingen människa kan lista ut alla möjliga utgångar. Ingen människa bär alla andras välmående på sina axlar.

Likväl är det precis detta som så många högkänsliga försöker göra.

Vi slår knut på oss själva i våra försök att göra det ULTIMATA valet. Ta det PERFEKTA beslutet.

Att vara högkänslig och i positionen av stora livsbeslut är inte något jag vill rekommendera någon.

Åh vad jag många gånger önskat att jag vore en person som tog livet mer med en klackspark. En person som inte tänkte så mycket. Kanske till och med en person som inte stod ut med jobbiga tankar och därför naturligt förträngde mer.

Men sån är inte jag. Jag har aldrig kunnat förtränga saker. Jag har alltid varit sån som tittat det som gör ont i ögonen tills jag antingen blir avtrubbad – eller tar ett beslut som ändrar situationen.

Alla mina största livskriser har nästan alltid sammanfallit med stora val. Val som måste göras men som inte är självklara.

Varje val har ju sina vinster – och förluster.

Minns ni filmen Sliding doors med Gwyneth Paltrow? En film där vi får se hur olika hennes liv utvecklat sig beroende på om hon hinner mellan skjutdörrarna till den specifika tunnelbanan – eller inte. En historia med alternativa slut.

Elaine Aron (forskaren bakom begreppet Highly Sensitive Person) skriver själv på sin sida om denna mycket typiska högkänsliga egenhet i texten ”On making decisions”. Hon skriver både om exempel och knep och lyfter specifikt hur vi inte ska skämmas över att vi är så här.

Så klart inte. Vi ska inte skämmas för något!

Men. Det kan ändå vara skönt att minnas att du är inte ensam.

Och. Påminnas om att det finns en anledning till att du är så otroligt grundlig när du tar beslut. Och. Att den anledningen många gånger faktiskt är mycket ädel.

Men ibland är det till slut ändå bara att hoppa. Sannerligen. Ibland måste vi hoppa.

Tänk gärna och mycket – men gör i slutändan hellre någonting än ingenting.

I slutet av min beslutsprocess – när jag bestämt mig men ändå är rädd – brukar jag påminna mig om att vi oftare ångrar det vi inte gjorde än det vi gjorde.

Och fördelen med att innan ha vridit och vänt på alternativen är i alla fall att även om det sedan gick fel så vet jag varför jag valde som jag gjorde.

Fast.

Det blir ju nästan aldrig fel med de medvetna besluten.

Det BLIR ju!

De är snarare de omedvetna, de vi tar indirekt för att vi är rädda, de som snarare handlar om att vi låter bli att agera – det är dom som fängslar oss.

Det brukar jag tänka på innan jag hoppar.

Så skönt det är då.

Då är man fri.

Men processen dit var banne mig förjävlig..

Får talangen dig att ticka?

Talang

Det talas fantastiskt mycket om begåvning. Både i skolan och av föräldrar får barn tidigt höra vad de har ”talang” för.

Jag har genom livet funderat mycket på detta med talang och hur vi hittar det vi passar bäst för.

I Elaine Arons bok Den högkänsliga människan står det om hur avgörande det kan vara för en högkänsligs välmående att hitta sitt kall eller sin ”livsuppgift”. Detta eftersom vi ändå aldrig riktigt kan stänga av hur vi känner inför något. Det innebär inte nödvändigtvis att arbeta heltid med det man älskar. Men att i alla fall hitta ett sätt att ge det stor del av sin tid.

Man kan argumentera att detta är viktigt för alla individer. Men personligen tror jag faktiskt inte att det är det. Jag menar, jag tror det är viktigt för många fler än högkänsliga – men absolut inte för alla. Jag vet en hel hoper med människor som arbetar med helt andra saker än det som de älskar och ändå är nöjda på grund av vad de tjänar eller den trygghet jobbet ger. Vidare känner jag till en ytterligare andel som är oerhört talangfulla inom ett specifikt område, ibland mer talangfulla än de som faktiskt är aktiva inom området, men som ändå väljer något annat som sin livsuppgift på grund av mer motiverande faktorer.

Många välmenta människor drar lätt förhastade slutsatser och vill ge goda råd om vad vi skulle passa för. Men det många glömmer är att det handlar inte bara om vad vi är bra på – utan främst vad som driver och motiverar oss.

Du kanske är helt fantastisk på siffror. Det betyder inte att du vill bli revisor.
Du kanske är helt otrolig socialt. Men det betyder inte nödvändigtvis du passar som säljare.

Själv fick jag höra att jag var begåvad som liten. Både i skolan och hemma. Låter förskräckligt skrytigt och anti-Jante att skriva så. Men så var det.  Så klart var jag inte bra på allt.  Jag var – och är – urusel på att komma i tid, springa snabbt, hoppa längdhopp och att lyssna utan att ge råd.  Jag var heller inte något vidare på bollsporter.

Men jag blev bekräftad som intelligent, verbal, kreativ och musikalisk. Dock alltså inte som sportig. Min syster uppmuntrades däremot enormt när det gällde allt från ridning till karate: Hon var den fysiska och jag den mentala bland familjens utdelade alternativ av roller. Det slutade dock med att det var hon som blev högskoleingenjör och jag artist och fitnessinstruktör.

Huruvida detta mer vittnar om vilka kärringar mot strömmen både jag och min syster är (säg aldrig till oss att vi inte kan..) än att våra föräldrar var för snara i sina omdömen kan vi aldrig säkert veta. Men även om jag själv ännu inte fått uppleva glädjen i att vara förälder så kan jag rent logiskt gissa att det är lätt hänt att som förälder bedöma sina barn i relation till varandra. Kanske utan att ens vara medveten om det. Visst är min syster fortfarande något mer fysisk än vad jag är. Visst är jag något mer intresserad av skrift än hon. Skillnaden avgjorde våra föräldrars omdömen och påverkade vår självbild. Tills vi som vuxna började uppmuntra varandra och upptäckte hur otroligt lika vi är.

Talang är en sak. Men vad som får oss att ticka viktigare. Sifferspecialisten som drivs av utmaningar kanske passar bättre som affärsanalytiker och utvecklare än revisor? Den utåtriktade som motiveras mer av ett socialt engagemang passar kanske bättre som psykolog.

Föga spelar det dock roll hur begåvad du är i ett ämne om du ändå inte trivs med de praktiska livsvillkor som yrket relaterat till ämnet också medför. Det är teater- och kulturlivet ett exempel på mer än någon annat.

När det gäller min syster så utbildades hon till miljöingenjör med ett enormt intresse för natur och miljö men upptäckte att hon snarare ville befinna sig i miljön än att arbeta för den i ett kontorslandskap inomhus. Hon sadlade om till trädgårdsdesigner.

Vare sig du är städare, butiksbiträde, säljare eller revisorsassistent: Talang är en sak. Men det viktigaste är att först konstatera vad du är beredd att arbeta för:

Vill du ha trygghet?
Vill du tjäna mycket pengar?
Vill du ha ett arbete med mycket folk omkring dig?
Vill du ha frihet?
Vill du ha regelbundenhet?
Vill du vara fysiskt aktiv?
Vill du sitta vid ett skrivbord?
Vill du ha en förutsägbar uppgift med tydliga mål?
Vill du ha variation som ständigt kräver att du anpassar dig?
Vill du utmanas?

Vet du inte, så kommer det nog i slutänden ändå visa sig. För det är ändå det som engagerar oss mest som vi ger mest tid. Då spelar det ingen roll vem som i början hade mest talang eller inte. Det spelar ingen roll om andra säger ”du skulle kunna göra det och det och det..” Men uppebarligen vill du inte det – tillräckligt – för du gör det ju inte.

Om du som läser detta redan är så himla nöjd där du är: Njut. Fy fan vad bra.
Det är ju där vi alla vill va.

Annars rekommenderar jag varmt, varmt en bok som heter How finding your passion changes everything av Ken Robinson. Läs. Anbefalles.

Få, få, få biljetter kvar till För sensibelt begåvade. En vecka till nästa föreställning den 14 november. Där kan du fortfarande få en biljett! Boka på Ticnet!

 

 

Tio observationer om känslighet

Foto: Anders J Larsson

Nu har det gått mer än ett år sedan jag skickade in min ansökan till Kulturbryggan om stöd för projektet För sensibelt begåvade. Mer än tolv månader av läsning av studier kring känslighet, presentation av föreställningen För sensibelt begåvade med publikreaktioner och inte minst alla människor som öppnat sig för mig med anledning av detta projekt. Nedan följer ett antal personliga observationer som under året gjorts eller ytterligare befästs:

1. Känslighet syns inte utanpå
Med anledning av För sensibelt begåvade har många människor som tilltalats av det jag skriver om ämnet känslighet närmat sig och tagit kontakt med mig. Inte sällan har det dock förvånat mig vilka dessa människor är. Vad en människa genomlever behöver i sanning inte alltid yttra sig utåt. Många bär sina utmaningar i tysthet. Och tvärtom är det många som till synes lever ut stora känslor som enligt egen utsago inte är känsliga alls. Därför kan också en extrovert känslig person i många fall uppleva sig ha mycket mer gemensamt med en introvert som också är känslig än en ”normalkänslig” extrovert – fast det för omvärlden kanske inte alls verkar så. Med andra ord: Döm inte alltid hunden efter håren.

2. Attityden till din känslighet påverkar välmåendet
Den inre upplevelsen av att vara känslig verkar vara liknande för de flesta personer. Att uppleva att det ”blir för mycket” av någon typ av sinnesintryck. Att läsa av förändringar som kanske inte alla lägger märke till. Att bli starkt påverkad känslomässigt av olika skeenden. Dock spelar det stor roll för ditt allmänna välmående i livet hur du betraktar denna förmåga. Om du ser dig själv som just ett finkalibrerat, fantastiskt instrument som självklart behöver sin rätta skötsel – eller ett klent tillhygge som aldrig räcker till.  Det spelar även stor roll huruvida du har fått träning i att ifrågasätta dina reaktioner och tankar i stället för att välja att agera på impuls på dina intryck.

3. Synen på begreppet känslighet behöver fortfarande ifrågasättas
Av ett antal personer har jag i samband med föreställningen fått reaktionen att jag ”kan ju inte vara en känslig person. För att jag talar med kraftig röst, ställer mig upp offentligt och är till synes ”stark”. För att jag utmanar mina rädslor.” Det föreligger fortfarande en missuppfattning kring att känslig skulle vara synonymt med att vara svag, med låg självkänsla och utan impulskontroll. Jag upprepar därför: Att vara känslig är att vara mottaglig, är att ha en lägre tröskel för sinnesintryck. Om du har insett det och även vilka konkreta konsekvenser det har för dig som person, kan du i hög utsträckning lära dig hur du ska ta hand om dig själv och därför se till att välja ett liv som passar dig och även i större utsträckning välja hur du hanterar dina eventuella reaktioner. När du börjar använda ditt instrument och stöder de behov du har kan egenskapen i själva verket bli din styrka. Vidare är vi många känsliga som fått lära oss att maskera vår egenskap och lärt oss att anfall är bästa försvar. Därför kanske vi måhända har ett starkt yttre uttryck. Det behöver dock inte vara en garanti för ett stabilt inre.

4. Studier av begreppet känslighet är egentligen inget nytt
Det är bra att begreppet högkänslighet och hsp sprids. Men känsligheten har omskrivits av många andra vilket Elaine Arons även skriver om själv i Den högkänsliga människan. Carl Jung skrev exempelvis om ”en särskild medfödd känslighet skapar en speciell historia- ett särskilt sätt att uppleva barndomen”. En medvetenhet om att vissa människor är känsligare än andra har med andra ord länge funnits – det som är avgörande är hur vår kultur väljer att se på begreppet.

5. Känslighet betraktas enormt olika i olika kulturer
I vissa, exempelvis flera asiatiska, kulturer är det högstatus att vara känslig. I andra, i synnerhet den västerländska, betraktas det på rutin oftare som en black om foten. I exempelvis Frankrike däremot, som jag vistats en hel del i, har dock knappt kunskapen om högkänslighet knappt fått något intresse. Informellt har jag fått förklaringen att man ser det som så självklart att vissa människor behöver vara känsligare att informationen om hsp lite får funktionen av att slå in redan öppna dörrar.

6. Känsliga människor kan ibland bete sig oerhört okänsligt
Paradoxalt nog – så kan det vara. I alla fall när vi inte mår bra. Detta gäller så klart för alla människor som inte mår bra. När man inte mår bra vill man gärna att andra ska förstå en. Men ofta har man föga förståelse för att man själv kanske inte samtidigt är så öppen för andras aspekt på det hela. Det krävs balans och styrka för förmåga till helikopterperspektiv.

7. Utmaningar gör en känslig stark – men det behövs också styrka för att klara utmaningar
Många av de högkänsliga jag mött som mår bra med sig själva och som berättat om hur de trivs mer med sin egenskap senare i livet vittnar om hur de medvetet sökt och hittat metoder för att hantera sin personlighet. Samtidigt har jag inte mött någon som lyckats nå nya höjder i akut kris. Ibland handlar livet bara om att släcka bränder. Så är det. Bestigning av nya berg får man vänta med till de starka perioderna. Men då kan det vara väl värt att passa på.

8. Alla fattar inte hur det är att vara känslig – och de behöver de inte heller
Bara för att man själv äntligen lärt sig hur viktigt det är för en att exempelvis äta, sova, träna – helt enkelt återhämta sig ordentligt – så behöver man ju inte frälsa hela världen för det. Ofta kan andra nämligen inte alls förstå vilken helt vansinnigt genial insikt det är det här med egenvården (även om fler i sanning skulle må bra av det.) När jag exempelvis säger till folk att jag kan bli sjukt trött sent på kvällen, till och med på en fest, kan jag få kommentaren ”ja, så är det när man blir äldre”. Snälla nån, så har jag alltid varit. Tvärtom har jag däremot mer energi än de flesta på dagtid – även de som är hälften så gamla. Det viktiga är att jag ser till att ge mig själv det jag behöver – sen spelar det inte så stor roll om andra förstår eller inte.

9. Få är medvetna om hur bra det kan vara med en känslig vän/anställd/partner
Det kan vara läge att jubla om du hör att din nya tjej är en (medveten) känslig. Det kan nämligen innebära en ökad mottaglighet även för exempelvis beröring och njutning. Det kan också vara läge att jubla om din anställde är känslig. Det kan nämligen innebära en noggrannhet och ansvarsplikt högre än snittet. En känslig vän vet ofta vad man ska säga och inte säga, kan verkligen trösta – i alla fall när hen är i balans.

10. Många glömmer att vi alla är känsliga
Vi är alla känsliga. Alla människor, i någon mån. Olika mängd stimuli kan krävas. Olika sorters substans. Men känsliga är vi allihopa. Det ingår i att vara människa. Många som dock sällan utmanas på detta plan kan däremot verkligen överrumplas när de kanske för första gången i livet upplever att mattan dras undan under fötterna. Då kan vi som ständigt lever med en högre känslighet bli starkare efter livets gång, för vi har tvingats lära oss hantera pucklarna. Det vi har lärt oss kan därför hjälpa andra, på många sätt. Alla behövs.

EN MÅNAD TILL NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Köp din biljett nu på Ticnet, endast fyra exklusiva föreställningar! Där kan du även läsa helt fantastiska recensioner som föreställningen fått i våras av sina besökare.

 

En text om att vara samvetsgrann

För sensibelt begåvade

Ett ord som i hög utsträckning omnämns i texter och litteratur om högkänsliga är ordet samvetsgrann. Letar man efter synonymer dyker följande ord upp: Noggrann, plikttrogen, ansvarsmedveten, ansvarskännande, skötsam, ambitiös, omsorgsfull, noga minutiös.

När jag var i tonåren och själv fick börja hantera mitt barnbidrag så minns jag mycket väl hur det gick till när jag skulle köpa ett par nya jeans. Jo, jag hittade dom där fantastiska; dom coola gröna på Gul & Blå (då cool affär för er som är mycket yngre) och de satt som en smäck! Men var det verkligen SÄKERT att detta var dom ULTIMATA jeansen? Det kunde ju finnas några bättre..? Innan jag vågade slå till på mina gröna favoriter var jag därför bara tvungen att gå en runda i alla affärer i city för att försäkra mig om att det inte finns några bättre.

Detta var ett exempel under rubriken klädinköp. (En mycket begränsad plånbok som gjorde det bästa valet så otroligt mycket viktigare spelade så klart här sin roll. Riktigt så noggrann är jag inte med jeans idag.  Jag lovar. När väl jeansen sitter som en smäck ska man slå till, jo det har jag lärt mig.)

Men det kan så klart handla om precis vad som helst, beroende på vad man värderar och tycker är viktigt. Nästan alltid när jag tar mig an ett projekt så tar det här draget över. För visst kan jag vara slarvig annars, med nåt som inte är i fokus. Men sällan med ett jobb eller ett medvetet projekt.

Just nu, när jag exempelvis vill lära mig mer om kost blir det rent ut sagt löjligt. Här får ni hela turen: Det började med att jag ville öka intaget av mat som sägs stärka kroppen och specifikt huden. Därefter tänkte jag att det är lika bra att ta tag i det där med sockerberoendet på en gång och undvika allt som ger korta, snabba sockerruscher. Men då kom jag ju på att jag även nu vill bli bättre på att äta så att min energi är jämnare med tanke på mitt yrke som instruktör i en form med mycket hög konditionsträning. Då lärde jag mig mer om kolhydrater och fick plötsligt höra om hur många som slutat helt med gluten. Och inte bara det, nej, med mejeriprodukter också. Dessutom visade det sig att det finns läror som menar att man ska ta hänsyn till huruvida livsmedel är sura eller basiska eftersom det påverkar kroppens hälsa. Utöver det har jag ju redan för tre år sedan slutat med allt kött på land men äter fortfarande fisk och skaldjur. Fast då kommer ju så klart miljöaspekten in, Naturskyddsföreningen publicerade sin senaste utgåva av vad man ska äta och inte äta ur ett miljöperspektiv och där var det inte mycket fisk kvar kan jag säga. Och lax är visst lyx. Va? Lax som alltid varit min vardag.

Ja, ni fattar. När jag tagit in all information från alla olika teorier och verkligen försökt ”göra rätt” så fanns det inte mycket kvar och äta och till slut ville jag bara lipa.

Varför gör man så här? Tar allt till sin spets? Jo, för man har en personlighet som är bra på att uppmärksamma detaljer och tänka flera led i förväg och som gör att man tänker ”ska det ändå göras, ska det göras rejält!” När det då inte går kan det dock tyvärr lätt sluta helt tvärtom – med att jag då ger upp helt. Då blir ju verkligen allt meningslöst. Men när jag var yngre tänkte jag ofta att: ”Kan jag inte göra saken perfekt då får det va.” ”Kan jag inte vinna, då vill jag inte vara med och tävla.” Klassiska högkänslighetsdrag om man ska tro Elaine Arons som har skrivit ”Den högkänsliga människan” och som är den som myntade uttrycket Highly Sensitive Person.

Vid ett tidigare tillfälle i bloggen tror jag att jag nämnt för er hur min mamma en gång köpte boken ”Good enough” och lade fram den lite lagom så där hoppsan-hejsan-nonchalant på bordet när jag var på besök. En liten fin vink så där. Jag har dock fortfarande inte läst den för jag vet ju precis vad det handlar om.

Nämligen att lära sig att det lönar sig visst att göra saker även om man inte kan utföra dem perfekt. Att det visst är bättre att göra något litet än inte alls. Att allt ansvar inte hänger på mitt val, mitt utförande i den sekunden. Ge sig själv lite lina.

Själv är jag bättre på det helt klart när jag är i balans. När jag är överstimulerad, stressad – är jag helt värdelös. Fråga alla som har arbetat med mig. (Eller gör inte det, förresten.. )

Det kan verkligen vara värt att fundera på hur det här draget påverkar dig. För det finns nog inget drag som i så hög grad kan leda till utbrändhet som en överdriven samvetsgrannhet. Arbetsgivare ÄLSKAR oss för denna egenskap – vem vill inte ha en ambitiös noggrann människa? Men så klart gillar inte ens de denna sida när de ser att det går överstyr. Det är upp till oss att lära oss känna våra gränser.

Det handlar om att lära sig välja var man ska lägga sin energi och bli bättre på att avgöra vad som verkligen är viktigt – och särskilt vad som inte är det. Och att lära sig – att när man fastnar för mycket i detaljer och har svårt att göra denna urskiljning så har man förmodligen redan för mycket på sin tallrik. Då är det nödvändigt att backa lite innan man betraktar verkligheten igen för att göra sina prioriteringar.

Samvetsgrann. Att göra saker utifrån sitt samvete måste det ju nånstans ändå betyda. Att om jag ser att det ärligt talat inte är perfekt, så är det liksom svårt att låtsas som något annat eftersom mitt samvete talar med så hög röst.

Ok. Men, nä. Du behöver inte låtsas. Man kan faktiskt också välja att tänka; Tja, perfekt är det kanske inte – men det ÄR i alla fall!

Föreställningen För sensibelt begåvade som jag spelade hela våren och som nu får nypremiär den 1 oktober ville jag så klart skulle vara den ULTIMATA föreställningen. Så klart är den inte det. Den har verkligen sina skavanker, precis som allt har som är gjort av mänsklig röst och hjärta. Och tur är väl det. Nu får jag dock chans smeka min samvetsgrannhet och finslipa lite till inför nypremiären. Kanske händer det lite nytt? Vi får se. Repen med mitt regiöga Tove börjar på söndag. Se till att skaffa dina biljetter medan de fortfarande finns! Fyra exklusiva föreställningar – och biljetterna hittar du på Ticnet!

 

 

 

Pinsamhet – en medmänsklig gärning: Våga vara pinsam!

Foto: Sarah Nilsson

Var lite oplanerat pinsam i franska alperna där jag var på påsksemester nu i helgen. Gillar ju att gå på långturer själv i bergen och tänkte att ”här är ingen” medan jag leker ”the hills are alive” med utlösare och tumlar i gräset. Men så var icke fallet..

Alla ni med hårdare hud. Ni som på riktigt inte suger åt er så mycket av er det ni ser omkring er. Ni som nästan inte ens behöver borsta av er det ni tar emot, för det rinner liksom bara av er. Ni som tillhör de här 80 procenten, de som enligt evolutionsteorin snarare utgör krigaren på fältet än den vaksamma rådgivaren på sidolinjen. Ni som ändå är öppen för det känsliga – jag beundrar er så, ska ni veta. Ni som kan lyssna på det som avviker och med öppet hjärta ta till er verkligheten för en person av ett annat slag än er själva. Utan fördomar. Utan ett avvaktande skydd. För det är så det byggs broar. Det är så vi läker sår. Det är så vi skapar en värld rik på mångfald i stället för en värld fylld av trista kopior.

En föreställning är i sanning en levande organism. Precis som all live-konst som exempelvis en konsert – och det är liksom det som är själva finessen. Ska vi va helt ärliga så låter ju sällan live lika bra som på skiva. Men det är en annan upplevelse i nuet som ger scenkonsten en dimension som ett inspelat medium aldrig kan få. Föreställningen lever med sin publik för kvällen och kan bli nästan helt annorlunda från dag till dag.

Igår hade jag min näst sista föreställning på vurma under denna vår, som också, enligt de nu 8 olika erfarenheter jag har, blev en osedvanligt allvarlig kväll om än med några lite mer oväntade inslag från delar av publiken av så att säga mer aktiv karaktär. Salen var återigen fullsmockad och solens värme och närheten till löning lockade fram en feststämning vars kontrast på något sätt gav ämnet ett ännu större allvar än annars. Allvar – något som definitivt har sina poänger i samband med ett ämne som självklart i botten är allvarligt. Även om just jag snarare valt att se på det med glimten i ögat. Förra veckan var exempelvis en helt galen skrattfest kvällen igenom. Vilket så klart kan vara riktigt härligt.

För att. Humor är vårt bästa redskap här i livet. Ja. När tiden läkt såren då kan man gott få skratta åt sig själv. Det är härligt befriande. Livet är ju galet. Underbart.

Att våga skratta utan ironi åt det som också är svårt är dock inte något för alla. Man måste våga. Många tar sig själv många gånger på för stort allvar (inkluderat undertecknad) och att det här med att hålla uppe sin fasad verkligen är något de allra flesta lever med förstår jag eftersom den kommentar jag utan tvekan mest får höra efter föreställningen är att jag är MODIG.

Ett beröm som för mig är tveeggat. Det tror jag redan tidigare att jag har nämnt för er bloggläsare. Min känsliga paranoida sida säger ju nämligen direkt: ”Jaha, ni menar alltså modig som i det samma som galen som vågar ställa sig såhär inför allihopa och blotta mina svaga sidor.” Men. Det är ju faktiskt precis det jag medvetet gör.

Där har vi HELA POÄNGEN i föreställningen. VARFÖR är det så känsligt att blotta svagheter? När vi uppenbarligen alla besitter dom? När siffrorna för utbrändhet och andra psykiska utmaningar ständigt ökar. Hur ska vi komma tillrätta med detta och bli starkare om vi inte vågar se på oss själva i vitögat.

Foto: Sarah Nilsson

En av mina, erm, mindre graciösa hoppbilder. Jo, jag är alltså också dansträningsinstruktör. Hm.

Att jag vågar vet vi nu. Även om jag är livrädd inför varenda föreställning då jag ska göra det igen för en ny okänd samling människor. (Oftast är ju dessutom faktiskt de personer man känner de mest skrämmande, märkligt nog, men kanske inte så konstigt då relationerna man sinsemellan har också oundvikligt påverkar.) Men vågar, det gör jag, just för att jag tror det har en poäng. För att jag vet att tillsammans är vi starkare om vi vågar visa att det här är ok, naturligt och sammantaget jäkligt mänskligt. Dessutom är det värsta något som redan ligger i mitt förflutna. Det är ju därför jag kan göra detta. Jag har ju tagit fighterna för och med mig själv redan. De allra största i alla fall.

En publikmedlem och kollega sa igår: ”Det verkar jobbigt att vara du.” Eh. Jo men så klart. Ibland. Det är ju därför jag gör den här föreställningen, liksom.

Varför annars denna passion för att på ett väldigt personligt plan och genom ett ovanligt nära och intimt grepp lyfta ett ämne som i sanning inte vanligtvis lyfts på detta sätt?  Jag har mått otroligt dåligt tidigare i mitt liv. Men till stor del i onödan för att jag inte förstod mig på hur jag själv fungerar och försökte passa in i någon annans mall. Därför vill jag öka medvetenheten och vara ärlig med hur det kan vara.

Oftast låtsas vi ju bara trallandes att solen skiner ständigt och går därför omkring och mår ännu sämre ensamma bakom neddragna persienner.

För egen del är jag urbota trött på alla personer bakom självhjälpsböcker som åker runt och föreläser och som i efterhand verkar ha föga koppling till det som de gått igenom. De står där starka, publiktränade och pratar förnumstigt om hur vi andra ska ändra oss med föga verklig referens till sig själva. Sällan, mycket sällan känner jag att de förstår och verkligen har varit med om det som de talar om.

I min publik möter jag däremot varje kväll ett stort antal personer som lättade talar om att de kan andas ut för att de inser att de inte är ensamma och att det är skönt med någon som kan sätta ord även på allt det svåra och såriga.

Men icke att förglömma är det trots mitt personliga och intima tilltal en mycket medveten föreställning. Varje blottad vald sida är ytterst omsorgsfullt vald och arrangerad i en dynamisk, koncis bukett. En bukett av allt, ja nära nog allt, som känsligheten försatt just mig i, samlat i ett enda koncentrat och serverat i intensitet på ett fat.

”Härligt och pinsamt” skrev en person ur publiken. Just så. För det är ju ofta pinsamt. Och som så många av oss känsliga ursäktar oss. Känner skam. Detta är enormt väldokumenterat i skrifterna om högkänslighet och en verklighet som vi inte kan rygga för om vi vill våga ändra den.

Många av oss känsliga bryr ju oss något helt fantastiskt om vad omvärlden tycker, vare sig vi ville eller inte, som de högabsorberande svampar vi är. Så är det även för mig nu som privatperson. Och det är just då träningen kommer in i bilden. Att ta in andras tankar en stund är oundvikligt, processen sker vare sig jag vill eller inte. Men sedan kan man fråga sig: Vad betyder det jag just fick höra? Och vad säger det snarare om personen som sa så? Och var är JAG mitt ibland alla dessa intryck?

Foto: Sarah Nilsson

Så klart bryr även jag mig. Även om jag just här är lyckligt ovetande.

Det jag i detta stadium av föreställningen börjar fråga mig, när nu snart 500 personer fått se den är: Vem är föreställningen egentligen för?

Jag märker ju att det är de känsliga som lättast tar till sig den. Som ser det som en stor lättnad att våga lyfta dessa ämnen. För oss är det inte ens jobbigt. Detta är ju vår verklighet i livet där många av oss brottats för att komma till rätta med oss själva. Det är därför ofta en stor befrielse att få lätta på locket och hjälpa allt det som rör sig inombords att få sväva uppåt.

Lever man däremot med att förtränga dessa sidor hos sig själv, att vara i kontroll och försöka vara som alla andra, kan det däremot vara jobbigare att få detta serverat på ett fat. Då är det måhända lättare att beteckna detta som en egenskap som ”andra” lite märkligare människor besitter. Något som är lite jobbigt att lyssna på. Som man kanske helst undviker. ”Varför prata om det här?”

Reaktionerna blir då något av tankar i samklang med just den verklighet som många känsliga fått uppleva genom sitt liv och som faktiskt är den röda tråden i min föreställning: ”Du känner efter för mycket.” ”Men ta inte allt så allvarligt.”. ”Du överreagerar!” Med andra ord: ”Vem tror du att du är?” ”Du är inte ok – ÄNDRA DIG.”

Fast – det är vi som är helt naturliga med vår personlighet. Helt självklara. Helt fantastiskt nödvändiga – som den del av naturen utgör med allt det positiva som egenskapen också medför. Det får vi allt för sällan höra. I stället får vi höra hur andra tycker att vi ska vara. Andra, som faktiskt många gånger i stället skulle behöva ta en ordentligare titt på sig själva.

Så, vem tror jag att jag är? Jo. En människa som enligt forskning utgör i alla fall en femtedel av befolkningen. Men alla har vi fått lära oss att hantera vår känslighet olika. Och alla vågar vi inte tala om den ännu och bemöta den eller vara öppna med dess svagheter. Utom när vi måste.

Majoriteten känsliga har inte haft det så lätt enligt de studier omnämns i bland annat Elaine Arons Den högkänsliga människan. Så är det. Och personligen tror jag att om vi inte ser roten till allt så är det svårt att bli stolt och nöjd med sig själv.

Från början ville jag bara göra en berättelse om varför vi känsligare är så bra. Men allt sitter ju ihop, det har jag förstått nu – och inser är nödvändigt att lyfta.

Jag tror ju nämligen att livet blir lättare – och att vi gör livet lättare även för våra medmänniskor – om vi även kan va kompis med de så kallade svagare sidorna av oss. Detta gäller oss alla. För även människor med hårdare hud utstår med största sannolikhet händelser som kan dra undan marken under fötterna. Det har jag många erfarenheter av i mitt arbete som krisstöd. Det märkliga är att då kan plötsligt en känsligare person, som redan är van att brottas med sina demoner, enligt studier faktiskt vara mer motståndskraftig. Och det är just därför även du med hårdare hud kan må gott av att lyssna och bli nyfiken på din känslighet.

Att bara älska sig själv när man är perfekt. Vad är det liksom? Det är ju hur lätt som helst. Det är ju dom andra dagarna vi behöver det som mest. Vare sig vår hud är av ett hårdare eller mjukare slag.

Nu är det bara en föreställning kvar! Och den är faktiskt redan så gott som slutsåld – minus två biljetter. Misstänker starkt att nästa tisdag kommer bli en mycket varm kväll med mycket folk under samma tak. Men så får det bli – det får sluta med ståt och så många som kan få plats. Redan nu funderar jag på föreställningens fortsatta liv. Har fått många förslag. Och så klart kommer ni få veta allt här i bloggen som fortsätter. Hoppas faktiskt på mer tid att skriva nu, när saker börjar falla på plats. Men först gör vi oss redo för finalen!

(Och appropå att våga vara pinsam. Här har ni ett offenligt klipp från Facebook på en generöst tilltagen badbyxdansande man i fitnessgrupp på strand – som för många skulle betecknas som högst pinsamt.. Ärligt talat vet jag inte om den här mannen tycker han själv är pinsam. Förmodligen inte. Och det är det som är så härligt. Visst skrattar jag när jag tittar – det som säkert är tanken från den som har lagt upp klippet. Men själv skrattar jag med kärlek och värme för jag tycker det är fan underbart. För efter ett tag framstår snarare den fortsatt stenhårt coola balanserade instruktören nästan som mer pinsam som inte ens tar in den här helt ljuvliga deltagaren. Hur kan han låta bli liksom?)

 

Lyckopiller eller ragata

Allt
Jag har i sanning fått höra både och.

Har gjort en helt ny fantastisk bekantskap via Twitter. En tjej som kallar sig @sent70-tal. Hon är alltså yngre än jag förmodar jag, men icke desto mindre galet skärpt. Skämt åsido. Den här tjejen har fått fart på mina hjärncellor och samtidigt vid ett flertal tillfällen fått mig att jubla: Men jaaaa! Precis sååå! I sin Twitter skriver den här härliga människan mycket om sina tankar om att vara högkänslig. Och det jag tycker om är att hon breddar bilden på ett sätt som starkt tilltalar mig.

Ni som hängt med från början vet hur jag i ett av de allra första inlägget skrev att Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande clowner.   Med det syftade jag på den något stereotypa mediebilden som särskilt kunnat skådas i dampressen.

Med all respekt, jag är otroligt glad för att ämnet omskrivs och jag förstår att det lätt blir samma punkter som initialt lyfts fram.Men det har varit en otrolig betoning på sårbarheten och utsattheten som högkänslig. Som om vi är en grupp som behöver skyddas och nästan särbehandlas. Det är en inställning som jag inte tror gagnar oss särskilt mycket.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns många olika sätt att se på det här med att en femtedel av alla människor är känsligare än andra. Elaine Arons skriver exempelvis själv i Den högkänsliga människan om läkare hon mött som tycker det vore bra om man kunde medicinera högkänsliga i mycket högre grad. Själv delar jag i stället Elaine Arons uppfattning om att ifall vi lär oss anpassa våra liv – i stället för oss själva – så har vi stora möjligheter att må mycket bra. Den senaste forskningen har ju till och med visat att högkänsliga som lärt sig hantera sin egenskap faktiskt kan vara mer motståndskraftiga i svårare tider. Studier har visat att högkänsliga som fått växa upp under goda förutsättningar eller som alternativt lärt sig hantera sin egenskap behöver nämligen inte alls må sämre än någon annan.

När det gäller medicinering innebär det nästan också alltid också att vi på ett eller annat sätt tvingas dämpa allt positivt känsligheten för med sig. Missförstå mig inte. Jag är inte mot medicin när så är nödvändigt. Men jag betraktar min känslighet som en tillgång och inte en defekt. Därför vill jag självklart värna om den.

Mottagligheten för sinnesintryck är den gemensamma nämnare vi högkänsliga har och som allt för sällan lyfts fram till förmån för reaktionerna vid så kallad överstimulering.

Icke desto mindre är självklart överstimulering något som många av oss ändå tänker mycket på och vill lära oss undvika då detta är det som oftast ställer till livet för oss. Hur vissa av oss då kan reagera är ju inte alltid så kul. Som min Twitter-kontakt uttryckte sig: ”Kan inte relatera till de #hsp som ser sig som ömtåliga varelser som bör skyddas. Jisses min omgivning kan verkligen behöva skydd ibland!”. En formulering som nästan är som ett utdrag ur mitt eget manus och fick mig att vika mig dubbel.

Så kan det va. Jag har tyvärr reagerat starkt vid ett antal tillfällen när det blivit för mycket. Så kan det även bli fortfarande, även om jag blir bättre och bättre på att inte låta det gå så långt.

Ja, det kan vara lustigt att fundera på hur olika människor i ens liv ser på en. Ofta säger det ju också lika mycket om dom själva. Mina danskursdeltagare kallar mig exempelvis dagligen för ”lyckopiller”. Ja, så fina är de mot mig.  Jag vet dock både en och två som genom tiderna hellre kallat mig ragata.

Sanningen är ju att vi kan vara alltihop. En del av vår personlighet beror säkert på vår högkänslighet. Men det mesta beror trots allt på vilka vi är för övrigt och hur vi väljer att hantera vår egenskap.

Den lyckliga luckan mellan stress och tristess

Balans

Två veckor och en dag innan första publikgenomdraget lägger jag märke till att ankomsten av måndagmorgonen fyller mig med lättnad. Äntligen får jag arbeta igen.

På min kylskåp har jag ett schema uppsatt som delar upp den egna företagarens liv i delar om arbete och vila. I och med mina övriga uppdrag som bland annat träningsinstruktör arbetar jag väldigt annorlunda tider än gemene man. Detta ledde i sin tur till att jag till slut arbetade i princip jämt och kände mig aldrig ledig. Därför blev schemat svaret.

När man själv är sin egen chef borde man ju kunna ha det hur förnuftigt som helst tänker man. En klok växling mellan aktivitet och vila så som det bäst passar en högkänslig. Men icke. Ett av mina mest tongivande personlighetsdrag har alltid varit den här samvetsgrannheten. Jag kan liksom inte göra något ”bara så där”. Jag vill göra saker ordentligt. Så att det känns bra i magen.

När det då gäller ett enmansprojekt med hur många olika aspekter som helst så tar då listan aldrig slut. Och ska jag vara ärlig, samma visa var det på jobbet i säkerhetsbranschen. Och jobbet innan dess. Och jobbet innan dess. Detta är helt enkelt min utmaning som person. Den insikten har sjunkit in. Alltid något.

Det kan fungera alldeles utmärkt för oss högkänsliga att jobba hårt i perioder – fast det kräver en rejäl sammanhängande vila efteråt. Det tar nämligen hårt på krafterna. Eftersom jag med åren fått sådan rutin på saker som träning och just sömn så kanske inte direkt kroppen tar slut. Men psyket – det är uppenbart. Försök tala med mig om något annat än detta projekt just nu. Det kommer inte mycket givande ur mig. Tyvärr.

Så frågan för mig, som ändå är en person starkt behöver stimulans lika mycket som vila: Hur brinner man lagom? Hur hittar man den lyckliga luckan mellan stress och tristess?

Huvudbudskapet i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan uppfattar jag som att vi högkänsliga inte ska ändra oss själva. Vi ska däremot se till att välja livet som passar oss. För många av oss innebär det att välja ett yrke som ger möjlighet till den återhämtning vi behöver. Flera av oss kanske inte ens ska arbeta heltid? Då blir det en lägre inkomst att mätta munnen efter. Men det kan ha ett enormt värde och i sanning vara något att överväga med tanke på den livskvalitet det kan innebära. Lika viktigt är dock ett arbete som stimulerar eftersom vi har en tendens att gå in i allting med full energi. Då inte detta är möjligt så är det ännu viktigare med en fritid som kan kompensera.

För mig är balansen mellan aktivitet och vila mitt livs utmaning. Just nu tillåter jag mig dock vara i arbetsknarkarträsket. Det är mängder av saker kvar att göra och märkligt nog stressar nu alltså tanken på en dag av ingenting mer än en dag av arbete. Så är det bara.

Vilken tur då att jag har ett så fantastiskt roligt arbete. Och vilken tur att jag får så mycket pepp, heja och inspiration från er som följer mig. Det är helt ovärderligt i detta läge! Orden jag får betyder massor.

Med önskan om en riktigt fin måndag till er alla. Njut av era jobb. De betyder mycket mer för oss än vad vi vet. Och för er som är mellan jobb – passa på att dröm ihop lösningen just för er. Den finns.