Låt oss tala siffror

15-20 % av alla människor föds enligt vetenskapliga studier med ett känsligare nervsystem. Lika många kvinnor som män. Av Sveriges 9,5 miljoner människor innebär det att upp emot 1,9 miljoner är högkänsliga. En femtedel av en skolklass är med andra ord statistiskt sett högkänslig. Upp emot en femtedel av alla människor runt omkring i världen.

Högkänslighet är en egenskap och ingen diagnos, därför sker inga utredningar. Många personer som tror sig vara högkänsliga (inklusive mig själv) kanske därför inte är det – även om de med anledning av yttre omständigheter kan ha fått vad som omskrivs som en förvärvad slags högkänslighet. Ett stort antal är det men vet det inte. En annan andel kanske inte behöver veta för de hittat omständigheter i livet som klingar väl med deras egenskap. En annan andel vill kanske av exempelvis sociokulturella skäl inte ens veta om de är högkänsliga.

Högkänsliga har större benägenhet till depression, ångest och stressrelaterade symptom.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet från februari i år har den psykiska ohälsan gått upp från 29 till 37 procent på knappt tio år. Enligt Läkartidningen 36/2013 sjukhusvårdas fler unga för depression och fler söker för ångest och depression. Enligt Socialpsykiatriskt kunskapscentrum i Västerbotten skulle 38 procent av alla män inte eller är osäkra på om de skulle berätta för en vän om de fick psykiska problem. Samma siffra för kvinnor är 26 procent.

Hur många av dessa skulle kunna vara omedvetna högkänsliga? Hur många skulle kunna få det bättre om de visste och lärde sig mer om sin egenskap? Hur skulle samhället och föräldrar om kunskapen var högre?

Detta tänker hon medan hon skapar.

Illustration: Lena Viredius

Jag vill ju ha en hyacint som luktar

Går ut och in i affär efter affär. ”Nej, vi har inga som luktar.” ”Nej, såna kan vi inte sälja mer.”

Med respekt för er allergiker – jag vill ha en hyacint som doftar. Jag älskar blommor som doftar starkt och har alltid gjort så. Mellan hägg och syrén är jag i himmelriket och snusar mig tokhög på liljekonvalj, syrén och därefter jasmin. Fyller år i juni och har nog en del fina minnen i samband med dessa dofter, hur starka de än är.

Herrparfym däremot. Snälla, måste han ha så mycket? Eller kanske till och med, nån parfym.. alls? Han luktar ju så otroligt gott bara i sig själv. Gällande den man vill vara nära, nära. Cigarettdoft konstigt nog däremot – rätt gott. Storrökaren i familjen är så klart svaret på den frågan. Är verkligen otroligt känslig för dofter och kommer aldrig glömma triumfen som sjuåring när jag lyckades bevisa för mamma att jag visst kunde avgöra med näsan vilken smörgås som gurkan legat på i tre sekunder. Som den enda token i rymden hatade jag verkligen gurka och tolererar det fortfarande som vuxen bara med dip, ost eller i tzatsiki.

Det är så det fungerar för oss som är känsliga för sinnesintryck. Även om vi lätt registrerar subtila nyanser så är det till syvende och sist ändå våra associationer till de registrerade intrycken som avgör hur de påverkar oss skriver Elaine Arons om i Den högkänsliga människan.

Många högkänsliga är väldigt känsliga för ljud i vardagen. Hyperakusi kan vara otroligt psykiskt påfrestande att leva med, ljud finns ju överallt. Själv är jag både känslig och okänslig på samma gång, kan det tyckas. Ta det här med folk som låter i ett hus: Uppvuxen i en stor högljudd familj är det för mig trygghet när det känns att det ”levs”. Andra skämtar om ljudnivån på våra familjemiddagar men jag tycker vi är sjukt charmiga – så länge vi är sams. Men när jag arbeta vill jag helst inte alls ha ljud. Inte heller när jag ska somna. Jag dras då in i musiken i stället för det jag ska hålla på med. Däremot när jag leder pass får man verkligen hålla i mig för annars kan jag verkligen vrida till volymen rejält. Endast under mycket hög stress börjar jag tycka alla ljud är obehagliga och då vet jag att jag är illa ute och bör bromsa omedelbart.

När det gäller ljus så lider jag oerhört av dess frånvaro, som så här års. Därför valde jag en lägenhet som är ett hörn i söder – varm så man dör på sommaren och kall så att jag ligger med vetekudde, pyjamas, raggsockor och tre täcken så här års. Men ljus är den!

En smekning eller en retning. En ton eller gnissel. Doft eller stank. Våra övriga historia påverkar vår upplevelse och visst kan den påverkas med nya erfarenheter.

I mångt och mycket är sinnesintrycken reglerbara faktorer och själv ser jag därför oftast denna känslighet bara som en jättestor tillgång. Om det är så att de plötsligt påverkar mig enormt starkt även i måttlig omfattning så är det snarast en signal som säger mig att jag behöver ta det lugnare och ladda om. Jag vet dock att många högkänsliga är väldigt känsliga för dessa faktorer och kan ha det väldigt svårt i vardagen. Är du en av dom och vill dela med dig får du gärna skriva om hur du hanterar din vardag.

För de här sinnesintrycken förhöjer ju också hela upplevelsen av att leva och är liksom bara det bästa som finns. Som idag när det är första advent och jag mysjobbar hos min granne och får hembakta pepparkakor från scratch, glögg och lussebullar.

Nu väntar jag bara på att hyacinterna ska börja blomma hemma. För jo, till slut hittade jag ett par av den vanliga gamla doftskrikande sorten som just jag råkar tycka om.

Hoppas ni har en mysig första advent ni med.

Det är bara kärlek i rummet

Så sa min vän Jenny till mig igår. Så sa hon även inför min allra första solospelning. Alla skulle ha en Jenny i sitt liv.

Imorgon ska jag ha min andra pyttesolospelning och det är åter snurr på hjärtat. I mindre omfattning denna gång, men ändock.

Jo, jag vet. Jag har valt det här yrket. Och ändå, just ett par dagar innan en ny scenupplevelse är det inte sällan jag frågar mig: Varför? Sarah, oh VARFÖR ska du dra in dig själv i det här?

Att förbereda sig inför en föreställning kan innebära allt från ren skräck till gränslös passion. En hat-kärlek som heter duga.

Detta är jag inte ensam om bland scenkonstnärer i allmänhet – men å andra sidan är med stor sannolikhet en betydande andel scenkonstnärer högkänsliga. Det handlar inte bara om extroverta personligheter. Ni vet, det finns många skådespelare som är hur öppna som helst på scenen men mycket privata utanför. Själv har jag alltid varit sorten som älskar att hålla låda och vara i centrum i miljöer där jag känner mig bekväm, men kan vara otroligt blyg och observerande i nya sammanhang.

Finns så klart massor av anledningar till varför just jag väljer konst som är publik, varav momentan exhibitionism och ett bekräftelsebehov utan tvekan är beståndsdelar. Men i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan läser jag också orden som gör att jag känner mig förstådd:

”Det finns ett annat skäl till att högkänsliga driver på sina kroppar för mycket och det är deras intuition. Intuitionen ger en del av dem en ständig ström av kreativa idéer och de vill gärna uttrycka dem alla. Det kan du inte. Du måste välja.”

Med åren har jag börjat förstå. Alla dom här idéerna som gör att jag vill skapa något som ska visas upp är mina vänner. Skräcken i nya utmaningar på scenen kommer dock aldrig sluta att upphöra. Inte så länge jag fortsätter att utmana mig själv med nya slags uppgifter. Och det kan jag ju inte låta bli att göra. Nyfikenhet och utveckling driver mig. Dock är god tid min allra bästa vän – i allt.

Det visste en av mina absolut bästa lärare om mig långt, långt innan jag förstod det själv. Ingen har hjälpt mig att hantera scenen så väl som hon. Elisabet Sevholt, jag är dig evigt tacksam. Hon sa ungefär så här: ”Sarah, du behöver gott om förberedelse. Ditt huvud är för snabbt för ditt eget bästa, för du som helhet, du behöver förberedelse.” Det är nämligen en sak att intellektuellt förstå i ögonblicket och något helt annat att processa konsekvenserna av den insikten. Som yngre var otålighet mitt andranamn (nu är det bara mitt typ… femte namn, eller så) så jag fattade liksom inte riktigt vad hon menade. Åh, alla dessa kloka personer i ens liv som slog huvudet på spiken men som man inte riktigt lyssnade på. För att man inte riktigt förstod.

Jag började dock smått fatta grejen för ungefär en 7 år sedan då jag under ett år beslöt mig för att öva mig specifikt på auditions och till slut lyckades bli rätt van med situationen. Åh, den här bloggen skulle kunna bestå av inte annat än vansinniga auditionsagor från tiden innan dess. Eller skräckhistorier kanske vi ska säga? Ändlösa exempel på hur jag saboterade för mig själv med allt från en megafylla kvällen innan med Bonnie Tyler-röst som resultat till vansinniga repertoarval för att ha en ursäkt till varför det inte gick. Mina annars så stödjande pedagoger, som ibland ackompanjerade mig i sådana situationer förstod ingenting. Sarah, du som har så mycket att ge – vad gör du framför juryn? Jag kunde inte svara – för det visste jag inte själv.

Tack och lov har jag alltid tyckt om publiken. Det kanske har med det där ansvaret att göra. Här är det folk som jag själv som faktiskt har tagit av sin tid och ofta pengar för att komma och lyssna på mig, då är det bara att skärpa till sig. Men att bli bedömd av en jury, en grupp utsedda personer på en piedestal, det var under lång tid något jag trodde jag inte skulle kunna hantera.

Poletten trillade ner på allvar när jag för tre år sedan började arbeta som dansträningsinstruktör från fem till tio timmar i veckan. Äntligen fick jag öva rejält på att ensam hantera en grupp och bli van, och till slut få tillgång till allt det spontana, kvicka och personliga som egentligen alltid funnits där. Nyckelorden var alltså rutin – och – förberedelse. Tråååkiga ord för den unga Sarah, men så värt! Belöningen när man kommer där med sin noggrant packade ryggsäck och kan koncentrera sig på att vara i nuet i den magiska interaktion som uppgiften som scenkonstnär innebär.

I För sensibelt begåvade ska jag alltså stå där helt själv. Utan musiker. Utan kollegor som kan rädda en. Då är det i sanning skönt att ha en Jenny vars ord plötsligt fyller rummet med kärlek.

För suverän pepp, för högkänsliga och alla, läs klassikern Feel the fear and do it anyway av Susan Jeffers.

Möte med ordförande för Sveriges förening för högkänsliga

I början på hösten tog jag kontakt med Sveriges förening för högkänsliga. Idag fick jag för första gången träffa Else Marie Bruhner som är ordförande i föreningen. Otroligt spännande!

Mitt första mål med att kontakta föreningen är att i samband med en färdig föreställning kunna referera till en objektiv informationsinstans.

På det området har verkligen den ganska nystartade föreningen gjort ett suveränt jobb. Else Marie Bruhner berättar för mig om hur hon själv, när hon själv kom i kontakt med högkänslighet via en artikel i en tidning, kämpade för att hitta information på svenska om forskningen. Hon ville därför skapa ett forum för svenska högkänsliga. Idag är Else Marie i direkt kontakt med Elaine Arons som jag tidigare berättat om och som är en av de som forskat mest i ämnet. Else Marie har därför nu själv översatt flera av hennes texter till svenska. SFHs hemsida är är verkligen både informativ och saklig med gott om fakta för den som vill veta mera. Ett mycket värdefullt initiativ som redan hjälper många.

Så jag berättade för Else Marie om planen med min föreställning. Vad den ska bli och vad den inte ska bli: Den kommer inte bli någon vetenskaplig föreläsning – det gör andra så mycket bättre. Den är ingen objektiv faktarapport.

Vad den är, är ett personligt porträtt av en högkänslig – med referenser till fakta som är gemensam för många högkänsliga – ur ett högst subjektivt perspektiv. Det är underhållning, det är scenkonst som ska både roa och engagera. Mitt mål är att på ett nytt sätt berätta om ämnet för många fler och kanske kunna nå andra målgrupper än de vanliga. Ämnet rör trots allt 20% av befolkningen plus deras närstående. Lyckas jag väcka intresse och engagera så är det dock även av vikt att de som vill veta mer kan få fullständig och korrekt fakta från ett pålitligt informationsforum. Det är där SFH kommer in i bilden.

Vidare talade vi om möjligheten att medlemmar från föreningens styrelse ser och har synpunkter på föreställningen några veckor innan premiär. Detta för att få reaktioner från personer som är en mycket viktig del av målgruppen. Jag hoppas även på föreningens medverkan i den paneldialog som kommer att arrangeras i anslutning till någon av föreställningarna. Hur dessa möjligheter utvecklar sig kommer beslutas framöver.

Helt klart var det fantastiskt trevligt att möta och tala med Else Marie som är en härligt varm person och som besitter så mycket kunskap om detta ämne. Det är något speciellt att få prata med någon som är så insatt och dessutom kan känna igen sig i de upplevelser man själv har.

Else Marie betonade även det jag själv ofta påminner mig om: De högkänsliga är en minoritet, men en stor sedan med väldigt olika sorters människor med för övrigt skiftande personligheter och egenskaper. Else Marie påminde mig även på det faktum att många som är engagerade i högkänslighet är människor som kan ha väldigt svåra utmaningar och med väldigt olika behov.

Jag lämnade mötet med tanken att det var en väldigt viktig och värdefull påminnelse och känner mig ännu mer glad för det subjektiva perspektiv jag från början valt. Detta är min historia och mina erfarenheter och det kommer jag ödmjukt ha med i beräkningen i det jag skapar. Min förhoppning är dock att mitt angrepp kommer kunna väcka igenkännande och en önskan om att ta reda på mer – allra viktigast en ökad medvetenhet om oss sensibelt begåvade och den sensibla förmågans möjligheter.

Styrkan i det subtila

Att känslighetens styrkor allt för sällan syns är inte något som bara jag tycker utifrån min personliga livserfarenhet. Detta är något som Elaine Arons lyfter i sitt förord till den nya utgåvan av Den högkänsliga människan, som kom ut på svenska i år.

De högkänsligas styrka ligger i förmågan att uppfatta det subtila. Detta är något som fastställts med hjälp av den moderna hjärnforskningen, vars konkreta teknik jag kommer återkomma till i senare inlägg.

Denna förmåga att uppfatta det subtila kommer till enorm nytta i allt från hur vi relaterar till vår omgivning till hur vi själva har en förmåga att njuta av det enkla i livet. Dessa förmågor är dock inte av slaget som naturligt hamnar i strålkastarljuset och applåderas. De tas i stället ofta för självklara grundförutsättningar i vår person – av såväl oss själva som vår omgivning.

Så här skriver Elaine Arons:

”Vi gör det särskilt svårt för andra att observera detta drag eftersom vi är så mottagliga för vår omgivning att vi kan vara som kameleonter när vi är med andra, och gör vad som helst för att passa in.”

Med andra ord: När vi är i balans är vi ofta oerhört smidiga, effektiva och anpassningsbara att ha att göra med. Sånt syns inte. Sånt är bara otroligt skönt för ens omgivning. Syns gör vi däremot när vi överreagerar emotionellt. Så som det kan bli när vi inte tar hand om oss själva och får den återhämtning egenskapen kräver. Följden blir att vi blir kända för baksidan av våra attribut i stället för de områden där vi excellerar.

Elaine Arons skriver därför om hur otroligt olika vi högkänsliga kan te sig i samhället: Vi som lärt oss hantera och dra fördel av denna egenskap kan ofta uppfattas som enormt starka. De som däremot av olika anledningar inte lärt sig samma sak kan däremot känna sig enormt plågade, utsatta och ha svårt att hitta rätt omgivning för sin personlighet.

Nu hade jag själv tänkt se till att jag fortsätter vara i balans. Så, därför: Det är fredag, vilket med mitt schema betyder min lördag. Dags för vila.

So long!

I vilken omfattning är begreppet högkänslighet känt?

Jag har gjort ett litet formulär via Facebook där jag bett människor svara på om de hört talas eller läst om begreppet högkänslighet innan. Så enkel var min fråga.

Den visade sig dock självklart väcka många fler. Men i skapandet av För sensibelt begåvade är det först och främst av stor vikt att få ett hum om ifall detta begrepp är något som börjar bli allmänt känt?
Den högkänsliga människan
Här är en länk till Frågeformuläret. Uppskattar varmt om alla som ser detta vill delta. Det går även utmärkt att sprida formuläret exempelvis i sin egen logg.

Du kan om du hellre vill även skriva kommentarer här eller på För sensibelt begåvades sida på Facebook!

Stort tack för din delaktighet!

Det finns numer mycket litteratur om högkänslighet, även på svenska. I första hand vill jag dock rekommendera boken om Elaine Arons forskning, Den högkänsliga människan. Rekommenderas varmt för alla er som vill veta mer.