Om att fortsätta begå samma misstag och förvänta sig ett annat resultat

Vissa misstag begår vi bara en gång.  Tack och lov. (Se bild.)

Andra, mer lömska, temporärt förklädda till vinster, upprepar vi igen och igen med samma bittra resultat.

För egen del så vet jag inte riktigt hur det gick till. Antar att jag helt enkelt slirade in i det gamla utmejslade spåret som jag kört i så mången gång förr.

Det flyter ju liksom på så bra där på den välbekanta stigen i miljön som vi känner till från förr. Så pass bra ett tag, att vi inte ens kommer oss för att ifrågasätta vad vi gör. Varför skulle vi det när vi är som fisken i vattnet, liksom?

Fast sen kommer konsekvensen. Igen. Och plötsligt faller fjällen från ögonen. Igen.

Det ÄR en utmaning att bryta gamla mönster. Mest för att vi oftast inte upptäcker att vi ramlat in i dom förrän det redan är försent.

Eller försent är det väl aldrig. Vi får nästan alltid nya chanser. Men försent för att undvika den onödiga smärtan ännu en gång. Det erfarenheten borde ha sagt till oss en gång för alla: Nej, den här vägen var inte rätt – prova en annan!

I morse blev jag medveten om att jag själv återigen trillat in i ett destruktivt beteende som jag har fajtas med under en lång tid av mitt liv. Ett beteende som jag var helt övertygad att jag hade stor insikt om och har lämnat bakom mig.

Uppenbarligen inte.

Vi människor är vanedjur. Lever helst under lagen av minsta möjliga motstånd. Det som är känt och bekant är alltid, jag menar alltid, skönare än något som är okänt. Även fast det bekanta bevisligen gjort oss illa. Även fast lyckan finns i det där andra okända.

När vi dock inte riktigt vet vad det där okända specifikt är, hur det ska konkretisera sig, då föredrar vi ändå många gånger det bekanta.

Det är inte klokt hur bra hjärnan är på att även inför varningstecken hitta på argument för att vidhålla gamla mönster för att slippa inse faktum: ”Men jag måste ju för att..” ”Om jag inte gör det kommer..” ”Det blir bra för att..”

Ofta handlar det om ett behov av att kunna kontrollera. En falsk känsla av kontroll, ska tilläggas. För det känns verkligen bara så på vägen. Det är inte så. Det märker vi när vi återigen befinner oss där i den smärtsamma konsekvensen.

”Hur gick det här till?” frågar vi då oss själva förvånat. Märkligt nog. Fast vi egentligen inte alls borde vara förvånade.

Hur kan vi fortsätta bete oss på samma sätt om och om igen och som med hjälp av tilltro till önsketänkande, magi och fåfäng förhoppning ändå förvänta oss ett annat resultat? Hur gör man för att ändra ett sånt beteende?

”Ja, fråga inte mig” skulle jag med ett bittert skratt vilja säga just idag.  🙂

Eller. Tja.

Lyssna när en klok närstående slår dig i huvet med sin iakttagelse.

Det är inte så kul, vill jag lova. Det känns förjäkligt att inse att man har gjort det igen.

Men. Det är ändå roligare än när verkligheten senare gör det, med en ännu hårdare kraft, för sjuttiotolfte gången.

Om det ändå inte hjälper får jag trösta med att vi människor ändå ändrar oss till slut en gång när vi verkligen måste. När mönstret gjort oss illa för mången gång. När vi inte längre står ut mer..

En vag liten tröst, kanske, med tårar på vägen.

Ändock en tröst.

Vad som är just mitt mönster kommer jag säkerligen på ett eller annat sätt ta upp i ett framtida inlägg. Det är något som mången högkänslig har på sitt CV. Frågan är dock om du känner till ditt mönster? Jag har en djup jul, helt klart. Attans vad våren kommer bli lättsam! 😀 Mot ljusare tider!

När ingenting är säkert är allting möjligt

Foto: Sarah Nilsson

Förändringens tider. I den vaga fas där den förebådande känslan finns men det konkreta ej ännu tagit plats – och inte ska ta plats – ännu.

Det går inte att skynda på. Gör man det och försöker ge sig själv svar för tidigt begränsar man sig och lurar ändå bara sig själv. Vet gör man när man funderat och undersökt och innan dess är det bara att flyta med. Vara nyfiken går bra. Upptäcka går fint. Men ovissheten har sin funktion i vissa skeden av livet. Så är det bara.

Jag har haft lite svårt att skriva till er på sistone. Därför att jag inte har riktigt kunnat sätta fingret på vad som egentligen rör på sig i mig. Så kan det vara när dimman börjar röra på sig och formas till något nytt.

Till er har jag ju ambitionen av att skriva om klara idéer. Momentana iakttagelser. Uppmuntran. Insikter. Jag vill inte utan poäng dela mina vanliga vedermödor – som säkert du känner så väl igen från ditt eget liv ändå.  Jag vill heller inte på tangentbordet ge mer fokus till det som jag inte valt men som ändå av någon anledning är.

Fast livet är ju även dessa processer och just nu vill uppenbarligen det här sökandet ha sitt fokus.

Slutet på november var inte nån höjdartid. Så är det bara. Och det lär påverka december med. Otroligt sorgliga saker som inte går att väja från. Som att min allra äldsta och närmsta vän förlorade den närmsta familjemedlem. Dessutom förändringar i egna familjen som påverkar alla vare sig de vill eller inte. Utöver det märkliga svängande händelser och hårt jobb.  Som grädde på moset, under den mörkaste tiden på året.

Fast.

Jag är ju en sån där medfött jobbig halvfullt-glas person. Så därför tänker jag samtidigt på hur november var åren innan jag arbetade som träningsinstruktör – och hur vansinnigt mycket bättre det ändå är nu.. Jag tänker på att jag under förra veckans slit möjliggjorde en enklare sökbarhet på webben för en hel högskola. Jag tänker på att jag har vänner som vill dela saker med mig och ha mig nära under inte bara i det soliga utan även det svåra och att tillit är fint. Tillit är bra. Och jag tänker på att just nu är faktiskt allt möjligt.

Det är ju trots allt jag som bestämmer.

Så det lilla jag i all enkelhet bestämt mig för idag är följande:

Stevie Wonder. Ja, Stevie. Idag får det va du och jag. För du är snäll och varm och det behöver jag. Sen tänker jag massage. Ja. För min starka kropp som tränar andra åtta timmar i veckan ska också få sitt –  vilken tur  – fantastiska C med dom magiska händerna hade en timme kvar. Sen tänker jag Havtornsbär i min morgonsmoothie, åh ni vackra guldkorn som har både Omega 3 och C-vitamin i mängder så mina celler borde börja dansa och hoppa. Sen tänker jag min älskade mormors fina stol som nu äntligen står vid  mitt piano och som med sin blotta uppenbarelse alltid kommer få mig att le vid minnet när skomakardottern från Byske frågade sitt övandes barnbarn om ”Va ska he´va bra för?” Jag tänker också att jag vill ta en stund med min kära pappa och pussa på världens varmaste vita lilla hundmage som tillhör hushållets Grand Old Lady. Och jag vill ut i skogen. Eller. Det bästa av den varianten som Nackareservatet har att erbjuda.

Sen, efter allt det, då är det dags att ge den nya kraften till drömmarna och låta fina trådar skapa vidare på en mäktig väv av önskad verklighet.

Och. Om bara 19 dagar är det vintersolstånd och då börjar ju tiden jag älskar allra mest på hela året: Den när det för varje dag blir ljusare och ljusare.

När jag tänker efter. Egentligen är det bra att dröjer lite. Jo men det är det ju faktiskt. Jag kan faktiskt vänta lite till. För när det väl händer då vill jag vara beredd. Då vill jag vara klar att njuta fullt ut ju. Så fantastiskt mycket. Så länge det varar.

Så jag börjar fila vidare en smula på idag. Sen imorgon. Ett steg i taget.

Ja, allt är faktiskt möjligt.

Jo, det kan ju faktiskt vara dimma och sol på samma gång. Så var det som ni ser på bilden i somras på lilla fiskarön Andørja i Nordnorge där min farmor växte upp. Imorgon är det dags för årets sista För sensibelt begåvade. Ja, så klart är det delvis därför förändringens vindar blåser. Under hela 2014 har jag levt med en föreställning vid kärt namn För sensibelt begåvade. Även under året innan närde jag min vision. Innan den tog plats var dimman ett tag också oklar. Nu har jag möjlighet att forma mitt liv igen – och med stor sannolikhet på helt andra områden. Men först vill jag imorgon ge er en krona på verket. NÅGRA FÅ biljetter finns kvar till dig som vill dela kvällen med mig. Passa på – för sen lär det dröja ett tag! Din biljett hittar du på Ticnet!