Tips för högkänsliga i Malou efter tio

Skärmavbild 2017-11-12 kl. 21.43.05

Högkänslighet, förklarat korrekt och lättförståeligt av en överläkare i psykiatri i tv. ”Korka upp champagnen” skrev en högkänslig kollega.

Vilken laddning att tala högkänslighet i tv.  Jag oroade mig hela veckan innan –  och nagelfor det jag sagt veckan efter. (Visst nämnde jag att jag är högkänslig..?) Väl i sändning blev jag dock närmast euforisk när det stod klart hur påläst Dr Anders Hansen var och hur balanserat han närmade sig ämnet.

Men det går  undan i TV.  Många har skrivit till mig efteråt och bett om mer information kring den här listan med tips för högkänsliga. Så här kommer den.

Listan härstammar ursprungligen från min föreställning För sensibelt begåvade, sammanfattades i en artikel i Expressen och har här slutligen utvecklats ännu lite mer. Grundtanken bygger på idén kring Psychological body armor, en term som används i förebyggande krishanteringsarbete för bland annat utryckande personal. Vi behöver dock alla värna vår psykiska motståndskraft – vi högkänsliga i synnerhet.

Skärmavbild 2017-11-13 kl. 00.01.06.png

Skärmavbild 2017-11-12 kl. 21.45.06.png

Checklista. Skriv din egen manual, medvetandegör, vad som stärker dig och vad som gör dig svag. Återkom till den liksom med en checklista regelbundet.

Utrymme. Håll tomma luckor i kalendern så att du kan följa din egen rytm i stället för kalenderns.

Återhämta. Kompensera intrycksrika dagar med mycket återhämtning hemma och i naturen.

Fyll på. Var noggrann med sömn, mat, motion, ljus och beröring.

Prioritera hårt. Du kan göra allt, men inte samtidigt. Välj och välj bort. Kom även ihåg att du glänser som mest när du får agera överlagt. Förbered, för stort och smått av det du valt att prioritera. Det har du alltid igen.

Vänner. Välj omgivning med omsorg. Sök dig till människor som ger energi och älskar dig som du är.

Arbete. Jobba med det du älskar i så hög grad som det går. Vantrivsel är energispill som högkänsliga inte har råd med.

Starka upplevelser. Hjälp dig själv att bearbeta starka upplevelser. Skriv till exempel av dig dem, om så bara i mobilens anteckningar. Bekanta dig gärna även med kognitiva metoder, sätt att betrakta dina tankar. Är detta verkligen sant? Och är det något som jag bör reagera på? Många gånger är det bättre att sitta still medan båten gungar.

Anpassa. Välj miljöer, tider, människor, yrken där du med din egenskap får blomstra! Så anpassa inte dig. Du är bra precis som du är. Anpassa livet! I det ingår det ibland att dra en filt över sig och bara vara. Kom ihåg att allting förändras. Imorgon är en ny dag.

Här är båda avsnitten om högkänslighet i programmet som sändes den 6:e november:

 

 

 

 

 

Hur mycket känslor ska man tillåta sig att ha?

693_min

Jag läser just nu återigen Elaine Arons fantastiska bok ”Det högkänsliga barnet”. En bok som jag varmt rekommenderar alla, även vuxna utan barn, som är intresserade av begreppet högkänslighet. Vi har ju alla varit barn, liksom.

”Vissa högkänsliga barn kan utveckla en stark självreglering av sina känslor, kanske till och med för stark. Hur mycket känslor ska man tillåta sig att ha är en fråga som alla människor ställs inför (även om vissa har mindre val) och svaret avgörs ofta av kultur och familjestil och särskilt av vad föräldrar lär sina barn om känslomässiga uttryck. Vanligtvis behöver man inte säga något för att lära ett högkänsligt barn att kontrollera sina känslor. Det märker vad som är önskvärt.”

Det är något i den här texten som gör mig så gränslöst sorgsen. För jag vet precis vad som menas – och säkert många med mig.

Självreglering är på många sätt bra – och säkerligen helt nödvändigt för att vi ska kunna vistas tillsammans i ett samhälle. Men frågan är hur den här regleringen sker – och till vilket pris?

Hur reglerar du dina känslor?

Den stora tacksamheten

IMG_3027

Idag för precis ett år sedan lades jag äntligen in.

Tack, sa jag. Tack, tack, tack!

Naturligtvis var jag också rädd. Rädd för att det faktiskt var allvar.

Det var på allvar så att min lille i magen hotades av hjärtsvikt på grund av ett så kallat chorioangiom, en stor blodkärlsansamling på min moderkaka. Detta gjorde att mitt barns hjärta, så starkt det än var, fick pumpa runt väldigt mycket mer blod än det skulle behöva och vilket förr eller senare skulle leda till att hjärtat uppvisade tecken som närmade sig svikt.

Nu var det förr. Jag kunde knappt tro det. I vecka 30+2 som jag var. Ändå var jag överlycklig, för de senaste två veckorna var det värsta jag någonsin levt. Som med en tidsinställd bomb i magen. ”Vi kollar dig ungefär varje vecka för att se om flödena ändrats. Men om du märker att det sparkar mindre, då får du komma in. I och för sig kommer du nog ha allt svårare att känna sparkarna eftersom fostervattensmängden ökar av denna komplikation.” Guldinstruktioner. Inte.

Jag, som den informationstörstiga person jag är, hade naturligtvis googlat denna mycket, mycket ovanliga diagnos. Det skulle jag så klart inte ha gjort. För där fick jag ju läsa att en skrämmande stor andel barn inte klarat sig – trots att diagnosen gjorts. Allting handlade om timing.

IMG_3265

Så där låg jag i sommarhettan och räknade sparkar. Ja, det var vad jag gjorde. ”9:45 Dutt, dutt, dubbeldutt.” Jag räknade sparkar, åt mat och såg på ”Herrskap och Tjänstefolk”. De värsta veckorna i mitt liv. Särskilt när det blev en paus i sparkarna. Ungefär fyra gånger extra fick jag åka in och göra ett CTG. Och bara då och precis efteråt kände jag mig något så när trygg.

 

Jag hann inte berätta för så många om diagnosen. Jag ville för en gångs skull knappt. Den var alldeles för skrämmande. Men jag berättade för min vän Anna, läkare, ortoped. Och nu föll det sig så att hon ringde dagen innan ett av de planerade kontrollerna, och meddelande att hon kunde följa med om jag ville. Hon, tösen från Lomma, som nu är bosatt i Östersund, befann sig i krokarna på semester, och erbjöd sig att följa med. Anna, min Anna, den kloka, sakliga, lugna Anna. Alltid ärlig, rak och med hjärtat på rätta stället.

IMG_3206”Det är märkligt med dig Sarah. Ibland tror man nästan att du överdriver när du berättar om vad du känner på dig. Men du hade ju helt rätt.” sa hon när vi gick ut ur undersökningsrummet och vi gick till väntrummet i för att få information om min inläggning.

Den här gången älskade jag att ha rätt. För jag höll på att bli galen på riktigt av oron – och ansvaret – varje dag. Och äntligen, äntligen slapp jag bära all denna oro helt själv.

Fredagen gick och lördagen inleddes. Regelbundna CTG – hjärtkontroller – och blodtrycksmätningar. Jag fick även träffa en fantastisk läkare från Neonatalen som berättade vad jag kunde vänta mig när mitt barn väl skulle förlösas – i vecka 32 som man planerade. Alltså först två veckor senare. Man började även ge mig cortison för att förbereda mitt barns lungor – utifallatt.

Allt föreföll hyfsat normalt – och det meddelades att jag nog kunde få åka hem redan på lördagkvällen för att få återkomma på tisdagen för en ny kontroll. Jag lade dock själv märke till att jag kände den lille i magen allt mindre.

”-Åka hem? Menar ni allvar?” skrek jag. ”Om jag måste åka hem kommer ni få skriva in mig på psykakuten!”. Det beslöts att jag skulle få stanna.

fikarum

Lotta, tror jag hon hette barnmorskan som var med mig där större delen av tiden. Hon var helt fantastisk. Hon är förresten den enda jag inte återfunnit och kunnat tacka ordentligt i efterhand. Men det hoppas jag på att jag kommer lyckas med framöver!

Lotta registrerade allt i journalen. Och allt skrev hon så sakligt och neutralt fick jag läsa i efterhand. ”Moderns oro ökar”. Jag fick göra ett nytt ultraljud där det konstaterades att barnet inte rörde sig så mycket, var närmast sovande, men hjärtat slog fortfarande normalt.

På söndag morgon minns jag hur jag laddade ned och lyssnade till Zara Larssons sommarprat, mest för att försöka tänka på något annat. Sedan kollade jag graviditetsappen där det stod att jag nått 75% av graviditeten. Yeah!

Sparkarna var dock fortfarande få. Ännu färre. Och de kickade liksom aldrig in igen som de gjort förut efter en paus. Nu var jag riktigt, riktigt orolig. Jag pratade ännu en gång med barnmorskan och bad om ytterligare ett ultraljud och läkarkontroll. Nu var jag ihärdig och berättade om vad jag hade läst om denna komplikation.

Saken var ju den att denna komplikation är så pass ovanlig, att nästan ingen hade hört talats om den. Så hur skulle jag kunna lita på att de verkligen gav mig den vård jag behövde? Hur skulle jag kunna lita på att de agerade i tid? Den enda som var någorlunda erfaren var fosterdiagnostikern, en av de bästa som Sverige har att erbjuda vet jag nu, som tack och lov hade erfarit ytterligare en eller två diagnoser av det slaget bara några år innan. Men all vårdpersonal fick jag själv förklara för – för att de överhuvudtaget skulle förstå min rädsla.

Jag fick ytterligare ett ultraljud på morgonen och även träffa ansvarig Obstetriker. Hon förklarade vänligt men bestämt för mig att även om barnet var väldigt lugnt i sina rörelser, så slog hjärtat som det skulle, och därför planerade man fortfarande att vänta till v. 32.

”Men hur kan du VETA?” frågade jag. ”Vad har JAG att säga till om i denna fråga? Det är ju faktiskt MITT barn! Jag har förstått att om barnet föds nu så klarar sig de flesta, men det finns ändå risk för lättare handikapp. Då vill jag säga dig att jag kan leva med att mitt barn får ett lättare handikapp. Den risken är jag villig att ta! Men jag kommer ALDRIG förlåta dig om du väntar för länge så att jag förlorar mitt barn. Hör du det? ALDRIG!!”

Jag var arg. Bestämd. Och mycket, mycket rädd.

Den här läkaren var dock både lugn, snäll och bestämd. ”Nu får du lita på oss. Det är inte dags ännu. Jag beställer in din lunch.”

På sätt och vis blev jag lugnad av att hon stod på sig. Jag vet att jag kan vara kraftfull när jag släpper loss all min vilja, så om hon då ändå envisades så var nog kanske allt bra ändå? Lunchen kom in och jag tog chansen att hämta krafter.

klarDet tog tio minuter och apparaten började pipa. Hjärtslagen hade fallit.

Barnmorskan rusar in. ”Vi förlöser dig inom ett par timmar. Du har ju ätit och det ska man egentligen inte ha gjort. Men det får bli så nu.”

Jag hade då aldrig varit lyckligare än då. Jag skojar inte. Näst efter inläggningen så var detta mitt livs lyckligaste ögonblick.

”Det fixar jag!! Ingen fara! Oroa er inte! Jag har alltid klarat operationer bra!”
Min välsignade syster var på plats. Hejdades på dagen då hon skulle ha åkt på semester. (Tack kompis Helena för förståelsen.) Min mamma stormade in från landet i rättan tid.

sysNarkosläkaren var så snäll och utgick från att jag skulle vara chockad. Men jag var så glad, så glad! Jag visste att allt skulle bli bra bara min liten skulle få komma ut där det var tryggt, för ovanlighetens skull, tryggare än i min mage, där det trassliga kärlmonstret sög hans energi. Fast ryggmärgsbedövningen träffade fel två gånger – jag har skolios vilket gör det svårare – så hejade jag på tills den satt som den skulle.

Så fort magen öppnades hördes ett litet jämmer från min viljestarka lille hjälte. Han hade nämligen inte alls ”bråttom”, som många så ofta skojar med för tidigt födda barn. Jag hade verkligen inte bråttom. Vi ville båda att han skulle ha fått vara kvar. Men det gick ju inte.

IMG_7890Nu, ett år minus två dagar senare ligger han här och sover i rummet intill från där jag sitter och skriver. Tjock, go och varm. Från 1360 gram till nästan 11 kg på ett år.

Jag är så gränslöst tacksam. Till läkaren som diagnosticerade mig så att jag togs på allvar. Till barnmorskan som stöttade mig genom dessa fasansfulla timmar innan beslutet togs. Till alla jordeänglar på Neonatalen på Sachsska barnsjukhuset som hjälpte mitt barn att få de allra bästa förutsättningar för att växa sig stark.

IMG_7943.JPG

Men tänk om jag blivit hemskickad på lördagen?

Tänk om jag hade bemötts som föräldrarna i våras vars oro ej togs på allvar? Eller som den gravida kvinnan som nyligen skickades hem?

IMG_8011

Jag är välsignad och det vet jag. Idag och för alltid, för evigt minns jag det som hänt.

IMG_8018

Och i övermorgon ska vi fira! Ja vi ska fira!!

Skriva en gång i veckan. Jo, tjena. Jag ska nog inte lova så mycket med bloggen just nu. Och kloke Emil Jensen har jag sett inte mindre än fyra gånger sen sist – plus lyssnat på hans sommarprat – men det har ändå inte känts rätt att tränga mig på. Vi bor visst i samma kvarter. Och det är ju trevligt. Livet är rätt trevligt just nu. Skrivandet återkommer. Kram på er!