Hjälper eller stjälper dina överlevnadsstrategier?

Vad har du för uppfattningar som präglar dina livsval? Vad har du för principer som du benhårt håller fast vid för att du är övertygad om att det är rätt väg till din personliga lycka? Och, kanske ännu viktigare: Vad har du för omedvetna uppfattningar som styr dig i din vardag?

Ni vet hur många som blir föräldrar brukar säga: ”Det och det gjorde mina föräldrar mot mig som inte var bra och det ska jag aldrig göra mot mina barn.” Så gör dom i stället helt tvärtom och så klagar generationen efter på det motsatta beteendet. Nån som känner igen sig?

Vi människor må vara vanedjur. Men vi lär ju oss tack och lov också av våra misstag. Vi drar slutsatser och sedan överför vi dem på nya situationer.

Fast tyvärr blir det inte alltid rätt. Ibland projicerar vi gammalt upplevt på en helt ny person eller situation och agerar därefter på ett sätt som faktiskt inte hjälper oss som vi tror att det gör.

Jag är ju personligen enormt intresserad av det här med anknytningsteorin. En teori som inom psykologin har studerats förhållandevis länge och som idag betraktas mycket seriöst av de flesta psykologer och terapeuter. Enligt denna så knyter vi under våra första år an till de människor som är våra vårdare och anpassar oss även efter deras beteende. Vi lär oss agera på ett sätt som ger oss mest kärlek och omvårdnad – och det sättet bär vi ofta med oss genom hela livet.

Jag ska inte gå in på hela teorin i detta. På svenska finns helt fantastiska böcker i ämnet under rubrikerna Hemligheten och Den djupa hemligheten av Egil Linge och Dan Josefsson. Jag rekommenderar dessa varmt till alla människor som vill bli mer medvetna om varför vi fungerar som vi gör i relationer.

Det vi tillgodogör oss på det här planet skapar automatiska reaktioner för oss i vuxen ålder. Men även i vuxen ålder fortsätter vi ju att påverkas och drar slutsatser från våra erfarenheter.

Vi försöker hitta ”formler” för vad som fungerar för oss och vad som inte gör det. Men ibland blir det nästan lite magiskt tänkande över det hela. Typ ”Jag ska ha en person med ett sånt och ett sånt jobb, för det funkade inte med min förra som jobbade så”. Eller: ”Jag ska ha en lugn man” – men vad är en lugn man – på djupet? Är han mindre lugn för att han är fysiskt aktiv? Är det snarare trygg och stabil i sina känslor jag menar – och är han nödvändigtvis det bara för att han är ett lugnt sätt?

Vi kanske skräms av någons rakhet eller tilltalas av någons mjukhet som dock vid närmare undersökning visar sig vara en maskering av något annat.

Det går inte att veta. Man måste pröva. Men poängen är att fortsätta prova – och inte stänga möjligheter för tidigt med anledning av förutfattade meningar.

Jag trodde exempelvis att jag aldrig skulle kunna vara träningsinstruktör för att jag normalt sett hatar att vara uppbokad fasta kvällar. Men eftersom jag älskar jobbet så mycket – så spelar det numer inte alls någon roll. Men på grund av denna förutfattade mening så tog det lång tid innan jag ens gav detta för mig perfekta jobb en verklig chans.

Det är då våra strategier förstör för oss. När vi inte ens ger något en juste chans – hur ska vi då kunna veta?

Så det kan vara en idé att fundera över hur välgrundade våra uppfattningar verkligen är. Och om det hjälper oss att vara så svarta och vita. Vad har du för uppfattningar om dig själv och din omgivning som omedvetet präglar ditt beteende och hur du ser på dig själv? Hur påverkar det hur du beter dig i din vardag?

Visst skulle det vara härligt med en tydlig instruktionsbok som gjorde att vi undvek alla misstag. Men så funkar det ju inte. Man måste ju också ge saker en ärlig chans – med öppet hjärta – om man ska få veta säkert.

Ständiga förbehåll lockar ingen blomma upp ur torftig jord. Men tålamod, ömhet och värme kan.

Att komma ikapp sig själv

Foto: Anna Skjönsberg

”När man har haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ.”
Kinesiskt ordspråk

Tid att landa. Tid att vila. Tid att vara här och nu.

Bort med pusslande för att få in alla borde och skall. Tid för att själv besluta hur jag vill fylla mitt liv.

Ni vet själva hur det lätt fungerar. ”Jag har lovat det, jag har åtagit mig det, de vill att jag ska komma dit, det måste vara klart.” Du sitter där med en mängd punkter på att-göra-listan som du på ett hyfsat fungerade sätt ska smäckas in i de timmar som en vecka utgör.

Puh, suckar du på fredagen. Jag hann.

Japp. Du gjorde det du åtog dig. Men när satte du dig senast ner och funderade på om allt det här du uppfyller verkligen är det du vill – och inte bara en rad borde och måsten?

Min kropp tyckte inte några dagars vila var nog. Den gjorde totalrevolution. Och nu ligger jag här i sängen. Mår rätt ok, utom när jag rör på mig, då går det inte så bra. Då får jag andnöd och hostar otrevligheter. Lunginflammation står det på medicinetiketten.

För en sådan som jag är det nästan en befrielse när en person med auktoritet och rätt att ge sitt utlåtande säger: ”Ja, du är sjuk på riktigt, du måste vila.” Annars har jag ju såna bra vägar att ta mig runt det där och prioritera mina borde och måsten. Men tack vare den här helt otroligt trevlige läkaren på vårdcentralen ligger jag nu här i sängen och verkligen bara ligger. Det påminner mig lite om när min kulturarbetsförmedlare för många år sedan satte mig i en arbetsmarknadsåtgärd, inte för att jag skulle få ”tummen ur” som för de övriga, utan för att jag skulle få ”tummen i” som hon uttryckte det.

Detta är vanligt bland högkänsliga. Vi ingår i kategorin med högre benägenhet att bränna ut oss. Och inte för att vi är ”svagare” som många felaktigt tänker om begreppet känslighet. Snarare för att vi är så mottagliga för vår omgivning, ser potential och vill åtgärda, är överdrivet samvetsgranna och glömmer bort att lyssna på våra egna behov. Det kan vara besvärligt när man exempelvis har en mindre bra arbetsgivare som överbelastar. Men minst lika knepigt när man jobbar med det man älskar och den enda chefen man faktiskt har att skylla på är sig själv..

Jag är ändå stolt för att jag den här gången i alla fall gick till doktorn i rimlig tid. Och jag är också stolt över att jag inte är mer sjuk än så här. Det är ju en klassiker för mig att bli sjuk efter avslutat passionerat projekt. Fördelen denna gång jämfört med tidigare är att jag känner att det mest är kroppen som behöver vila. Sinnet är ovanligt tillfredställt och det är en härlig känsla. Framsteg, får man därför ändå säga!

Så nu funderar jag över min framtid och har kommit underfund med att jag nu har möjlighet igen att rikta mitt liv. Öka inslag som jag vill ha mer av, minska det som det blivit för mycket av. Prioritera sammanhang där jag mår bra och växer. Våga släppa det som fungerar mindre bra.

För ett år sedan tog jag ett aktivt beslut att det inte är pengarna som är viktiga för mig utan min livskvalitet. Och ändå har jag kunnat leva över förväntan. Det känns lite läskigt nu, fortsättningen. Men mest spännande – för jag kan ju faktiskt göra vad jag vill.

Visst är det så att man då ibland får säga nej till något. Men det är ju för att säga ja till allt det andra man verkligen vill ha.

Filosoferandet fortsätter. Och äntligen massa tid för att lyssna på musik.

Som jag lyssnar.
Och då upptäckte jag att jag ju ännu inte delat min spellista Lugn för sensibelt begåvade på Spotify ännu.
Nu har ni den!

För lugn, frid och harmoni. Det är vad jag njuter av nu.
Delar gärna med mig,

Egenmäktigt förfarande – ett läsmåste för alla i kärlek självbedrägliga

Egenmäktigt förfarande

Hjärnans förmåga till självbedrägeri är enorm. Med fantasins kraft kan vi med hoppet som bränsle mildra verklighetens plåga. Men lindringen är bara temporär och många gånger skjuter vi upp den smärta vi förr eller senare alltid måste möta, även om vi intalar oss något annat.

”Med förödande exakthet förnam hon verkligheten inifrån sitt medvetande och levde enligt ambitionen att världen var såsom hon upplevde den. Eller rättare sagt att människorna var gjorda sådana att de erfor världen såsom den var om de bara var uppmärksamma och inte ljög för sig själva. Det subjektiva var det objektiva och det objektiva det subjektiva. Så såg i alla fall hennes strävan ut.

Hon visste att sökandet efter samma exakthet i språket var en inlåsning, men sökte den ändå, eftersom varje annat ideal gjorde det för lätt för intellektets fuskare och smitare; sådana som inte var nogräknade med hur fenomenen förhöll sig till varandra och representerades av språket.

Ändå tvingades hon inse gång på gång att orden förblev ett närmevärde. Likaså tanken, som fastän byggd av systematiserade förnimmelser och språk inte var så pålitlig som den utgav sig för.

De fruktansvärda glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp, är vad den här berättelsen handlar om.”

Ur inledningen av Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Jag är inte typen som brukar följa konst- film- och litteraturkritikers dömande på rutin. Tvärtom. De väcker snarare revolutionären i mig: ”Varför ska man tycka så bara för att en person tycker så?”  brukar jag tänka varje gång jag läser en recension. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson heter boken som vann Augustpriset 2013. Men det visste inte jag. Det hade jag totalt missat. Och tur är väl det, för med självinsikt måste jag erkänna att det annars fanns risk att jag på min personlighets revolutionsrutin lätt tänkt: Ja, ja ännu en kritikerhaussad bok.

Egenmäktigt förfarande är ett verkligt delikat stycke bok. En bok man vill njuta varje stavelse av. Detta säger jag, som annars lätt hoppar långa beskrivningar där jag upplever att författaren slösar adjektiv bara för att den i skolan lärt sig att ”det är så man gör texten levande”, utan att finna väsentlig funktion för dessa broderier. Men inte hos Lena Andersson. Varje ord är vägt på guldvåg och jag finner mig stryka under fras efter fras efter fras.

Egenmäktigt förfarande handlar rent krasst om en kvinna som blir kär i en man som inte blir lika kär tillbaka men som inte har förmåga/empati/moral nog att tala om det. Samtidigt som hon inte har förmåga/insikt/styrka nog att vilja inse faktum. Kärlekens boja, ni vet. Kraften av förälskelsens illusion.

Boken skildras ur den försmådda kvinnans perspektiv. Eller snarare – ur hennes brist på perspektiv. Lena Andersson är däri genial. Hon har inget behov av att förminska läsaren genom att övertydligt tala om att huvudpersonen går för långt, att signalera att hon är medveten om att karaktären bör se sanningen i vitögat. Nej, i stället får vi följa hennes tankespår hela vägen till slut ur hennes synvinkel. Se hur hon för sig själv motiverar sin fortsatta oförmåga att släppa mannen som inte ger henne annat än småsmulor. En man som heller inte helt kan släppa taget, utan som när så sig passar, ger ett litet livstecken, kanske för tristessens och bekräftelsens skull.

Det behövs ingen kommentar till hur destruktivt den här sortens beteende är. Många är vi som har levt det. Det smärtar att läsa det ur en annan människas ögon. Men det är oerhört effektivt. Långt mer effektivt än lektyr av kommersiellpsykologisk karaktär i stilen ”He’s not that into you”.

I För sensibelt begåvade ger jag flera exempel på fantasiernas bedövande kraft. Detta eftersom beteendet att fly verkligheten med fantasier är ett väldigt typiskt högkänsligt beteende. Själv tycker jag ju det är vansinnigt roligt så här i efterhand när man vågar sätta ord på det. Samtidigt som det naturligtvis kan vara otroligt smärtsamt just i det ögonblick då man till fullo inser vidden av sitt eget självbedrägeri.

För mig var det märkligt att få läsa den här boken nu, i princip samtidigt som jag på allvar börjat förändra mitt eget beteende med hjälp av en lista med enkla påminnelser som stärker mig när hjärnan far iväg på äventyr.

-Relationer ska vara ömsesidiga
-Om han inte agerar med verklig handling, då vill han inte
-Kärlek är inte något man ska behöva lista ut
-Kärlek vill gott, allt annat är inte kärlek utan något annat

Nu låter ju detta som en otroligt sorglig bok. Men för mig är den det inte. Snarare bitterljuv igenkänning gestaltat i ett språk för gudar. Det är en bok som med genialitet och även med humor, för den med förmåga att skratta åt livets absurda, skapar insikt på det bästa av sätt. Den talar inte om hur. Den visar via exempel som det är omöjligt att blunda för. Den visar även med gott perspektiv på hur ytterst okänsligt vi själva kan bete oss, vi som lätt anklagar den andre som inte älskar tillbaka, när vi befinner oss i motsatt position för en tredje person.

I sin bok visar vidare Lena Andersson prov på de mest utarbetade filosofiska utlägg om moral och etik som smeker min hjärna på det allra mest njutningsfulla sätt.

Men främst är det hennes sätt att sätta ord på kärlekens olika stadiers alla vedermödor som förstummar. Så till den grad att till och med en kulturelit, som vanligtvis på rutin vill kalla frågor om kärleken för ”banala”, gett sitt bifall. Provsmaka några rader här:

”Att härma normalitet är det svåraste. Överdrifterna syns och blir till fånigheter. Men försöken att skyla känslor har den fördelen att betraktaren inte vet säkert.”

”Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.”

”När hon kom hem kastade hon sig över telefonen innan hon hunnit ta av sig skorna. Ingenting där. Han hade varken ringt eller sms:at. Om lidandet inte ska bli akut måste kärleksvätskorna fyllas på hela tiden. Hennes känsloliv var nu föremål för de stigande förväntningarnas missnöje. Den enda fördelen med det är att besvikelsen efter en tid kan slå över i en annan naturlag, det sjunkande förväntningarnas glädje inför minsta lilla.”

”Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet. Men då måste den lägga band på behovet av klarhet och uppriktighet. Saken måste förbli oformulerad. Den som inte vill bli lämnad ska överlåta på den som vill bort att uttala förändringen. Endast så går det att behålla en människa som inte vill vara hos en. Därav världens vidsträckta relationella tystnad.”

Läs, njut och bli klokare. Om det nu går i dessa frågor.

 

FINAL – FÖR DENNA GÅNGEN

Foto: Linda RehlinAlla foton i detta inlägg: Linda Rehlin

Så är det dags för den sista föreställningen – i denna föreställningsperiod. Biljetterna har varit slutsålda sedan ungefär en vecka och podiet för pianot står där redo på vurma för en sista kväll i känslighetens tecken.

Jag vaknade idag kl 5, sådär som jag ofta gör, helt ofrivilligt. (På väg att bli äldre eller högkänslig? Ni får välja.) Inför varje föreställning brukar jag läsa en lista med anledningar till varför jag gör detta för att peppa mig själv i min rampfeber. Idag valde jag att inkludera lite filosoferande kring min egen resa.

Foto: Linda RehlinAnledningar till För sensibelt begåvade:

-Jag vill lyfta känslighetens betydelse i vårt samhälle
-Jag vill ifrågasätta den traditionella synen på känslor, känslosamhet och känslighet
-Jag vill uppmärksamma alla känsliga på styrkorna i deras personlighet
-Jag vill uppmärksamma våra möjligheter att vårda oss själva genom en bättre förebyggande egenvård
-Jag vill skapa större kunskap hos anhöriga om hur en känslig kan fungera
-Jag vill bjuda in till en mer tillåtande attityd till känslosamhet, att våga skratta mer åt livets allvar
-Jag vill göra infotainment av ett nytt slag där jag inte bara föreläser skyddad bakom en mask av fakta utan också ÄR med alla pinsamheter som känsligheten också kan medföra
-Jag vill ge ett praktiskt exempel på att det går att vara stark genom att våga vara svag
-Jag vill göra en föreställning utanför den traditionella teatervärlden som möter publiken där den redan befinner sig
-Jag vill visa att det finns intelligent underhållning, ett utbud mellan Wallmans och Dramaten, ett större utbud än vad som oftast syns

Jag ska vara ärlig. Jag är otroligt stolt över mig själv. Alla brev som inkommit under hela denna process, från bloggens start till föreställningarna vittnar om behovet att lyfta dessa punkter.

Jag är också galet stolt över att samarbetet har gått så bra med vurma, ett ställe som jag nu AVGUDAR!

Foto: Linda Rehlin Innan bara älskade jag Singo-alla-stuket i all färgstilsäker bohemchic dekadens. Så  tacksam är jag för att ha fått spela en föreställning med det vackraste fönster bakom mig med allt från dinglande snöflickor till ystert vårljus. Men nu betyder vurma för mig så mycket mer. Självklart beror tillfredställelsen från min samarbetspartners sida till stor del på att föreställningen sålt så himla bra. Men sånt är ju också något man skapar tillsammans, allt från en läcker meny till en smidighet rent praktiskt. Foto: Linda RehlinÅH vad jag har fått arbeta med fina människor: Allra främst Neta som vågade tro på min idé redan från början, sedan Björn, Eva, Kim, Julia, Sofie ja alla, alla, ni är många fler. Bara en sån sak som att någon annan plötsligt släpar upp mitt piano när jag håller på och roddar. (Ni vet vilka ni är.. Kim och Björn, jag bara säger det för säkerhets skull. Omtanke märks!)

Naturligtvis ifrågasätter jag mig själv och resultatet av det jag skapat ständigt – som den typiska högkänslig jag är inombords. Varje gång jag inte är helt nöjd med min egen prestation. Varje gång jag iakttar en publikmedlem som kanske inte riktigt tar till sig budskapet så som jag önskar det blev mottaget. Eller varje gång jag iakttagit någon som tyckt det varit lite för nära, lite för naket. Eller som inte skrattar så mycket som just jag vill.

Men egentligen. Är jag förvånad? Över att alla kanske inte älskar’t eller förstår? Att kanske en del till och med tycker jag är för mycket? Det som jag alltid är rädd för? Det är ju den verkligheten jag och så många andra levt i. En värld där vi enligt andra ”känner efter för för mycket”, ”tar allting för hårt” och ”överreagerar”. Fast vi är precis lagom enligt såväl naturen som de väsen som vi helt enkelt bara är. Varje gång vi försöker vara något annat bara låtsas vi och missar höjden av vår potential.

Så, jag påminner mig om nödvändigheten JUST FÖR att kanske inte alla förstår. Det handlar om en ökad mångfald. Och att börja stå upp för sin särarts betydelse. För att må bättre själv. Så mår också världen bättre i stort.

Foto: Linda RehlinFast om sanningen ska fram så har de öppna reaktionerna av det skeptiska slaget varit försvinnande få. Tacksamheten däremot överväldigande och jag har sett till att spara varje vacker kommentar.

För egen del tar jag emot den uppskattningen som en belöning för allt skrämmande jag själv utmanat mig i genom detta projekt:

-Uppträtt helt ENSAM på scen. Jag menar HELT, HELT ENSAM. Pröva det du! (Fast bredvid mig har jag också haft världens bästa Ilona som publikvärd, Ilona vad gjorde jag utan dig?)
-Uppträtt med enbart mitt manus, min musik – igen.
-Kompat mig själv på piano offentligt.
-Lärt mig sköta ljud och ljus.
-Lärt mig göra musikbakgrunder ( i all brutal enkelhet, ändock).
-Lärt mig släppa in människor i skapandeprocessen – ett galet stort tack till föreställningens regiöga Tove Hellkvist i föreställningens slutliga utformning – och tack, tack till alla övriga i den konstnärliga arbetsgruppen, ni har varit fantastiska!
-Att jag lyckades lösa allt praktiskt med hjälp av allt från pianobärande snälla grannar till flexibla taxichaufförer.
-Har som ensam person lyckats marknadsföra och skapa intresse för denna idé på minimal budget och nästan enbart egen insats i själva scenproduktionen, så till den grad att jag nästan haft full beläggning hela föreställningsperioden och faktiskt kunnat leva av min konst! Friskt vågat. Långt mer än hälften vunnet.
-Har lockat människor att komma igen och igen och igen och hela tiden ta med sig nya människor

Foto: Linda Rehlin

Den konstnärliga arbetsgruppen med Lena Berglund, Tove Hellkvist, jag själv, Rikke Buch Bendtsen och Jan-Erik Sääf.

De här senaste åtta veckorna har verkligen varit radikalt olika förberedelsetiden. Innan satt jag själv på min kammare och skrev och producerade. I denna period har jag i stället fått öva mig i hur man håller en föreställning fräsch när man bara spelar den en gång i veckan. (Jo, man måste köra den för sig själv emellan, om ni undrar, med bara en nalle som publik.) Hur lång tid man behöver på sig att rodda när man själv sätter upp allt. Olika sätt att som skådespelare vinkla timing, humor och allvar för att bäst nå fram till publiken. Det sista en fråga som jag ännu inte hittat det slutgiltiga svaret på – eftersom det förefaller vara helt olika beroende på kvällens publik.

Foto: Linda Rehlin

Nu längtar jag självklart rejält efter mer fokus på mitt privatliv och återhämtning. Men även en början på att smida planer för framtiden.

Denna enkla föreställning skapades nämligen med målet att kunna spelas precis var som helst, i stor som liten lokal. Det var bland annat därför jag investerade i mitt system från Bose som är lätt att flytta och som kan klara liten som stor lokal. (Tack Johan, jag är så galet nöjd!)

Flera erbjudanden har redan inkommit från personer som har önskemål på sin ort och nu återstår det att som ensam producent göra praktisk möjlighet av detta. Har du önskemål och idéer? Så som Sveriges Förening för Högkänslighet hade? Hör gärna av dig i denna process. Snart kommer det också finnas en film på föreställningen eller i alla fall delar ur den.

Jaha. Vad ska man säga. 29 april – här är vi!

Ikväll ska jag ha KUL!

Foto: Linda Rehlin

 

Om att prestera när alla tittar på

Generad

Har precis gjort bort mig sådär härligt som bara jag kan göra när jag är stressad.

Inför en grupp härliga kloka, söta damer har jag under tio hela minuter stått och tryckt och tryckt och tryckt och ilsket förbannat innehavaren av en lokal som bara ”måste ha bytt kod utan att meddela mig”, googlat på internet för att hitta telefonnummer och ringa lokalansvarig, tills jag till slut får ett infall och ber min vikarierande lärare att för säkerhets skull trycka in koden så att det liksom inte ”bara är jag”.

Det var bara jag.

Min kollega trycker en gång koden och upp glider porten som av ett ”Sesam öppna dig”.

Jag har väldigt svårt för det här med simultankapacitet när jag fokuserar på en uppgift som ska lösas. Tillhör en av dessa som nästan verkar lite sur för jag fokuserar så. Fast jag inte alls är det. Jag är bara oroad att jag inte ska kunna lösa uppgiften.

Särskilt teknik kan få mig i detta läge. När det gäller krisstöd är det ju däremot en helt annan sak. Där vet jag ju att regel nummer ett är att jag är lugn och försöker få alla att må så bra som det är möjligt.

Men teknik medan någon tittar på gör mig oerhört generad.

Detta är väldigt vanligt bland högkänsliga, att bli väldigt stressad, överdrivet medveten om andras blickar på sig när man ska prestera, enligt Elaine Arons som skrivit boken Den högkänsliga människan. Helt värdelöst om man är skådespelare tänker ni då? Jo, det skulle det kunna vara. Det var det förut. Men även där har jag lärt mig att fokusera på ett mål som går ut på att jag måste se till att publiken trivs eller att mitt budskap förs fram – det är liksom inte jag som är viktig – vilket hjälper mig långt – särskilt när jag är väl förberedd. Ska jag däremot på en audition och bli uttalat bedömd får jag slåss med många demoner.

Fast det har jag ju övat på.

Däremot inte det här med att bli iakttagen när dörrar inte går upp eller stereon, eller luftkonditioneringen inte går igång. Saker som då och då inträffar som instruktör. Särskilt om systemen ändras eller någon byter sladdar.

Får fundera på hur jag ska bli bättre på detta.

Fast mest gillar jag nog att komma i god tid så ingen behöver titta på mig medan jag fipplar. Såklart blir det i och för sig då nästan aldrig heller något fippel.

Jag är lite nervös idag. Och tycker liite synd om mig själv. För att jag är fortfarande inte är riktigt frisk. Solen skiner fortfarande helt galet vackert. Host. Host. Och imorgon är det ju allra sista föreställningen som är fullsmockad! Den vill jag ju bara njuta av! Så håll tummarna på att denna natt kommer med läkandets totala magi. Fick du inte plats på föreställningen? Känner du mig så kanske, kanske kan jag klämma in dig på en ståplats. Men annars vill jag påminna om att jag tänker ju mig denna omgång av För sensibelt begåvade bara som en början. För sensibelt begåvade kan nämligen också komma till dig. Och vem vet hur vi gör i Stockholm framöver..

Välkommen till klubben för livsnjutare

 

Foto: Sarah Nilsson
Liljekonvaljer på lördagsmarknaden i staden Chambéry i franska alperna.

Jag har alltid älskat livet. Bara så.

Nu tror kanske någon att jag känner så för att jag föddes in i en miljö av frid och fröjd och gamman och att det därför för mig var lätt som en platt. Så var det ju nu då inte riktigt på flera plan. Tyvärr. Men ändå har jag alltid haft den här enorma livslusten medfödd, som den allra bästa present i livet.

Att jag ändå under flera perioder känt att livet varit väldigt tungt har  sällan varit på grund av livet självt. Livet är ju så makalöst. Så fullt av spännande möjligheter när vi vågar se dom. Men det som är tungt är när vi känner att vi inte  passar in i de sammanhang vi hamnar i, inte orkar med och lyckas leva upp till förväntningarna. När vi tvingas vara verksamma i en verklighet som vi märker inte är gjord för de personer vi är.

Men om man kan greppa sitt mod och förflytta sig från alla dessa sammanhang som inte passar en, med tiden byta miljö och fokusera på att skapa sina egna sammanhang då är ju livet så otroligt skönt. Som ett vitt papper som bara väntar på att vi ska lägga våra penseldrag. Och om det till slut ändå råkar bli väl kladdigt då kan man faktiskt ta ett helt nytt papper och börja om.

Foto: Sarah Nilsson
Där ost är, där är gärna jag.

För sensibelt begåvade. Den positiva vinkeln av att vara högkänslig och känslig. Det var den insikten om egenskapen som lyfte mig under en tid som var särskilt svår och jag letade efter svar. För den sidan att njuta och känna livsglädje visste jag ju att jag besatt och ville uppmärksamma mer.

Eufori, njutning, passion och livslust. Älskar det.

Livsnjutare är en term som jag använt allt mer. En kär vän, unga fröken Nadia, och jag fann varandra för ett drygt år sedan med nästan 20 års skillnad och ändå en helt självklar samhörighet. Livsnjutare konstaterade vi snabbt. Det är vad vi är. Vi lever för att njuta.Till max.

Precis som jag älskar Nadia Frankrike, där jag nu var i helgen för möte med franska skådespelarkollegor. (Ja, Nadia, jag ska berätta mer när vi har vår nästa dejt!) Så klart jag passade på att njuta. Men vad det är att njuta är naturligtvis upp till var och en. För mig är bara vistelsen i Frankrike njutning – frankotönt som jag brukar kalla mig. Men för just dig kanske det representerar något helt annat. Det jag personligen älskar med det Frankrike jag fått glädjen att lära känna, är just en attityd av att vi föddes för att njuta. Det är det som är vår plikt på denna jord. Så långt från kraven på plikt som snarare förekommit i vissa delar av min hårt arbetande västerbottniska släktlinje.

Foto: Sarah Nilsson
Molière med mina franska kollegor i Chapiteau Théâtre Compagnie.

Så ser jag numer själv också på livet. Du har fått en möjlighet och det är upp till dig att ta vara på den.

Jo, jag fattar att det är få förunnat att kunna tänka så. Men de flesta av oss i västvärlden kan det faktiskt. En stressande tanke kan vissa tänka, alla dessa val. Det kan jag ibland hålla med om. Men mest en möjlighet. Det behöver inte bli optimalt. Man får göra fel och ångra sig. Så länge du inte bara sitter där och funderar utan att prova.

Ett av mina försök här i livet blev för mig då alltså Frankrike, som kom att bli ett stående inslag i mitt liv. Min egen familj hade ingen som helst relation till Frankrike. Jag åkte själv som 21-åring för att jag var så nyfiken och älskade det vackra språket. För att jag älskar vin, ost, choklad och desserter. Ivriga diskussioner med stora gester och passion. Ni hör, det är ju sådana preferenser som gör att Frankrike är ett rätt naturligt val.

Vad jag älskar med det jag fått leva i Frankrike är saker som dessa:  Man värnar om artigheten – goddag och adjö när man går in i en butik. Man hälsar även på varandra i naturen – för visst är det väl fånigt att titta bort som så ofta görs när man möter någon ensam i en skog? (Jo, jag ser ju ändå att du är där.) Man frågar om klänningen jag tittar på i butiken är ”för ett särskilt tillfälle” och engagerar sig livligt med att presentera den optimala uppsättningen assecoarer som om det vore det viktigaste i världen. Inte för att göra rätt, utan för att det är en fråga om respekt och hyllning till tilldragelsen. Man avgudar litteraturen – frågar jag om en bok vill de först veta allt om min favoritlektyr för att bäst kunna ge mig råd. Maten är religion – och varje liten del i måltiden förklaras med (läs, skapas en anledning för) genom hur det påverkar matsmältningen optimalt. Man inleder måltiden med en aperitif – så gott som alltid. Bara en sån sak. Man är gästfri, naturligtvis inte alla, men jag har sannerligen fått möta helt fantastiska exempel. Och sist men inte minst, vet man att vackert inte alltid är det som är perfekt – en riktigt sned dörr har sin fulla estetiska funktion.

Foto: Sarah Nilsson

Allt detta njuter jag av i fulla drag. Även om jag sen älskar att återvända till ett lugnare Sverige med mer måtta, mer utrymme för den privata sfären och inte minst fler bekväma snygga sneakers för kvinnor på menyn.

Men varför välja när man kan få både och? I alla fall ibland?

Så välkommen du hit till klubben för livsnjutare. Sensibelt begåvad. Hur njuter du helst? Du har ju en förmåga att ta in mängder av sinnesintryck. Grymt härligt då att göra dem så njutbara du bara kan. Visst, även då kan det bli för mycket av det goda. Men då får man väl ta och vila lite på gosakerna. Så bara.

”Let’s drink more wine just like they do in France. Let’s share our bread just like they do in France. Let’s kiss with tongues, let’s make more love, let’s have a fight and then make up.” Ni som har sett föreställningen har hört dom orden och vet nu mer om vad som ligger bakom dom. Taggtråden från de senaste dagarna har idag äntligen börjat gett vika, men som jag sover. Helt enkelt. Uppenbart det jag behöver. Laddar för tisdag. Final på föreställningen För sensibelt begåvade. Laddar för resten av mitt liv, med alla möjligheter att njuta mera.

När kroppen beordrar vila

Det är stekhett i lägenheten. Solen är syndabocken som slickar mina neddragna mörkläggningsgardiner i två väderstreck med sina tungor av ultraviolett ljus. Själv ligger jag i en säng strösslad av chipssmulor i myskläder med glassfläckar på bröstet och fickor med puffar av ihopknölat toalettpapper. Bredvid mig ligger min Powerbook och min iPhone som jag omväxlande slöstreamat film på, omväxlande halvengagerat mig i diskussioner på Facebook som jag kanske egentligen borde låta bli. Gör det jag liksom orkar, men som ändå ger nån form av stimulans så att jag inte vittrar bort av tråkighet.

Försöker verkligen att låta bli att avundsjukt fantisera om allt härligt som måste försiggå där i livet utanför: Människor med löningsfet plånbok som dansar i solen på gator och torg i glädje över att vintern äntligen gett vika. Parker fulla av människor  av alla sorter sida vid sida, som bara en månad tidigare hukade isolerade i sina respektive vrår framför avsnitt av Breaking Bad eller Game of Thrones. Nykära par som kysser varandra upptryckta mot solheta väggar.

Jag har blivit sjuk. Taggtråd-i-halsen-sjuk. Tryck-bakom-ögonlocken-och-kallsvettig-sjuk. Mina första två lediga dagar med vackert väder och då säger kroppen ifrån rejält för första gången på över ett år. Det handlar inte om något som kräver vare sig evakuering eller isolering. Gissar att det handlar om en rätt vanlig förkylning. Något som jag nästan glömt bort hur tradigt det är. Självklart extra tradigt för någon som försörjer sig på att träna hårt och sjunga.

Jag vet – så lycklig jag är som nästan alltid är frisk. Så har det nämligen varit för mig sedan jag började arbeta som träningsinstruktör, jag står emot det mesta. Men så kommer det då och då känns det verkligen inget kul.  Det är ju så roligt tycker en del att enligt stereotypt manér göra sig rolig över män som är förkylda, nån slags omvänd sexism. Men jag är i så fall banne mig precis likadan. ”TA HAND OM MIG!” (Skämt åsido. Stanna där ni är.)

Ända sedan jag var liten har jag haft väldigt lätt för att få ont i halsen. Lärde mig tidigt att det kom som ett brev på posten om jag inte sov tillräckligt. Därför är jag nästan alltid jättenoggrann med min sömn.

Ni som följt mig ett tag har säkert kunnat gissa hur intensivt det här projektet har varit. Inte bara har jag skrivit ett helt manus, ensam marknadsfört, skrivit musiken och producerat min föreställning. Jag har dessutom under flera månader bloggat långa texter nästan varenda dag. Allt gick liksom i ett huj på ren och skär passion. Fast jag egentligen lovat mig själv mer vila. Så bra gick det.

Så kom premiären och jag tillät mig att sänka tempot något – även om föreställningen i sig tar kring 14 timmar i anspråk varje föreställningsdag på grund av all roddning på egen hand både före och efter – och har därmed krävt sin rejäla regelbundna återhämtning varje gång efteråt.

Samtidigt har jag varit så galet utsvulten på vanligt liv. På umgänge, på nya upplevelser, på andra saker än projektet. Jag vill busa! Den delen har slagits med behovet av att vila och för det mesta vunnit kampen de här senaste två månaderna.

Det är ju då kroppen till slut får nog och säger: Nej, hörru, nu får du banne mig ta och lyssna!

Så nu ligger jag här, på andra dagen och gör liksom ingenting. Fattar typ  noll. Skruvar på mig i min ovana att bara slappna av. Fast samtidigt märker jag ju hur jag börjar varva ner.

För sanningen är att jag är i mitt grundläge verkligen ingen person som har svårt att ta det lugnt. Den som tror det känner mig inte särskilt väl. Jag är en stjärna på att tillbringa dagen på soffan eller solstolen, halvsovandes med en bok i handen. Avskyr semestersällskap som vill göra upp planer hela tiden. Älskar att ta dan som den kommer. Nej, det är det sociala som tar fram det intensiva i mig och likaså målbilder. Har jag något jag föresatt mig – då gör jag det, tills det är klart. Sen går lätt luften ur.

När kroppen då inte får sin återhämtning, då säger den till slut stopp och använder bakteriernas bojor för att försäkra sig om att jag ligger still. Det är bara ett symptom som jag ser det, på något som jag egentligen borde ha uppmärksammat långt tidigare.”Du kallar ju dig sensibelt begåvad, eller hur var det?” hånar kroppen mig småskrockandes.

Lite nedrigt med tajmingen kan man tycka, just nu när våren är som nyast och vackrast. Men lite mitt eget fel.

Så nu accepterar jag faktum. Försöker låtsas att det regnar utanför. Äter glass, ser på film. Sover och filosoferar. På hur jag vill livet ska se ut framöver. Det har jag ju inte riktigt hunnit tänka på.

Jag vet bara att på tisdag är det SLUTSÅLD FINAL och då vill jag vara FRISK!

Nej ni får ingen bild på mig när jag är sjuk. Jag ser förjävlig ut. Helt naturligt, men det gör inte världen till en lyckligare plats. Flickan här på målningen ovan av Antonio Mancini ser ju sensuell och härlig ut däremot. Så tror jag att jag bestämmer att jag ser ut så nu när jag vilar mig stark. Med önskan om en underbar vårkväll till er alla!

Pinsamhet – en medmänsklig gärning: Våga vara pinsam!

Foto: Sarah Nilsson

Var lite oplanerat pinsam i franska alperna där jag var på påsksemester nu i helgen. Gillar ju att gå på långturer själv i bergen och tänkte att ”här är ingen” medan jag leker ”the hills are alive” med utlösare och tumlar i gräset. Men så var icke fallet..

Alla ni med hårdare hud. Ni som på riktigt inte suger åt er så mycket av er det ni ser omkring er. Ni som nästan inte ens behöver borsta av er det ni tar emot, för det rinner liksom bara av er. Ni som tillhör de här 80 procenten, de som enligt evolutionsteorin snarare utgör krigaren på fältet än den vaksamma rådgivaren på sidolinjen. Ni som ändå är öppen för det känsliga – jag beundrar er så, ska ni veta. Ni som kan lyssna på det som avviker och med öppet hjärta ta till er verkligheten för en person av ett annat slag än er själva. Utan fördomar. Utan ett avvaktande skydd. För det är så det byggs broar. Det är så vi läker sår. Det är så vi skapar en värld rik på mångfald i stället för en värld fylld av trista kopior.

En föreställning är i sanning en levande organism. Precis som all live-konst som exempelvis en konsert – och det är liksom det som är själva finessen. Ska vi va helt ärliga så låter ju sällan live lika bra som på skiva. Men det är en annan upplevelse i nuet som ger scenkonsten en dimension som ett inspelat medium aldrig kan få. Föreställningen lever med sin publik för kvällen och kan bli nästan helt annorlunda från dag till dag.

Igår hade jag min näst sista föreställning på vurma under denna vår, som också, enligt de nu 8 olika erfarenheter jag har, blev en osedvanligt allvarlig kväll om än med några lite mer oväntade inslag från delar av publiken av så att säga mer aktiv karaktär. Salen var återigen fullsmockad och solens värme och närheten till löning lockade fram en feststämning vars kontrast på något sätt gav ämnet ett ännu större allvar än annars. Allvar – något som definitivt har sina poänger i samband med ett ämne som självklart i botten är allvarligt. Även om just jag snarare valt att se på det med glimten i ögat. Förra veckan var exempelvis en helt galen skrattfest kvällen igenom. Vilket så klart kan vara riktigt härligt.

För att. Humor är vårt bästa redskap här i livet. Ja. När tiden läkt såren då kan man gott få skratta åt sig själv. Det är härligt befriande. Livet är ju galet. Underbart.

Att våga skratta utan ironi åt det som också är svårt är dock inte något för alla. Man måste våga. Många tar sig själv många gånger på för stort allvar (inkluderat undertecknad) och att det här med att hålla uppe sin fasad verkligen är något de allra flesta lever med förstår jag eftersom den kommentar jag utan tvekan mest får höra efter föreställningen är att jag är MODIG.

Ett beröm som för mig är tveeggat. Det tror jag redan tidigare att jag har nämnt för er bloggläsare. Min känsliga paranoida sida säger ju nämligen direkt: ”Jaha, ni menar alltså modig som i det samma som galen som vågar ställa sig såhär inför allihopa och blotta mina svaga sidor.” Men. Det är ju faktiskt precis det jag medvetet gör.

Där har vi HELA POÄNGEN i föreställningen. VARFÖR är det så känsligt att blotta svagheter? När vi uppenbarligen alla besitter dom? När siffrorna för utbrändhet och andra psykiska utmaningar ständigt ökar. Hur ska vi komma tillrätta med detta och bli starkare om vi inte vågar se på oss själva i vitögat.

Foto: Sarah Nilsson

En av mina, erm, mindre graciösa hoppbilder. Jo, jag är alltså också dansträningsinstruktör. Hm.

Att jag vågar vet vi nu. Även om jag är livrädd inför varenda föreställning då jag ska göra det igen för en ny okänd samling människor. (Oftast är ju dessutom faktiskt de personer man känner de mest skrämmande, märkligt nog, men kanske inte så konstigt då relationerna man sinsemellan har också oundvikligt påverkar.) Men vågar, det gör jag, just för att jag tror det har en poäng. För att jag vet att tillsammans är vi starkare om vi vågar visa att det här är ok, naturligt och sammantaget jäkligt mänskligt. Dessutom är det värsta något som redan ligger i mitt förflutna. Det är ju därför jag kan göra detta. Jag har ju tagit fighterna för och med mig själv redan. De allra största i alla fall.

En publikmedlem och kollega sa igår: ”Det verkar jobbigt att vara du.” Eh. Jo men så klart. Ibland. Det är ju därför jag gör den här föreställningen, liksom.

Varför annars denna passion för att på ett väldigt personligt plan och genom ett ovanligt nära och intimt grepp lyfta ett ämne som i sanning inte vanligtvis lyfts på detta sätt?  Jag har mått otroligt dåligt tidigare i mitt liv. Men till stor del i onödan för att jag inte förstod mig på hur jag själv fungerar och försökte passa in i någon annans mall. Därför vill jag öka medvetenheten och vara ärlig med hur det kan vara.

Oftast låtsas vi ju bara trallandes att solen skiner ständigt och går därför omkring och mår ännu sämre ensamma bakom neddragna persienner.

För egen del är jag urbota trött på alla personer bakom självhjälpsböcker som åker runt och föreläser och som i efterhand verkar ha föga koppling till det som de gått igenom. De står där starka, publiktränade och pratar förnumstigt om hur vi andra ska ändra oss med föga verklig referens till sig själva. Sällan, mycket sällan känner jag att de förstår och verkligen har varit med om det som de talar om.

I min publik möter jag däremot varje kväll ett stort antal personer som lättade talar om att de kan andas ut för att de inser att de inte är ensamma och att det är skönt med någon som kan sätta ord även på allt det svåra och såriga.

Men icke att förglömma är det trots mitt personliga och intima tilltal en mycket medveten föreställning. Varje blottad vald sida är ytterst omsorgsfullt vald och arrangerad i en dynamisk, koncis bukett. En bukett av allt, ja nära nog allt, som känsligheten försatt just mig i, samlat i ett enda koncentrat och serverat i intensitet på ett fat.

”Härligt och pinsamt” skrev en person ur publiken. Just så. För det är ju ofta pinsamt. Och som så många av oss känsliga ursäktar oss. Känner skam. Detta är enormt väldokumenterat i skrifterna om högkänslighet och en verklighet som vi inte kan rygga för om vi vill våga ändra den.

Många av oss känsliga bryr ju oss något helt fantastiskt om vad omvärlden tycker, vare sig vi ville eller inte, som de högabsorberande svampar vi är. Så är det även för mig nu som privatperson. Och det är just då träningen kommer in i bilden. Att ta in andras tankar en stund är oundvikligt, processen sker vare sig jag vill eller inte. Men sedan kan man fråga sig: Vad betyder det jag just fick höra? Och vad säger det snarare om personen som sa så? Och var är JAG mitt ibland alla dessa intryck?

Foto: Sarah Nilsson

Så klart bryr även jag mig. Även om jag just här är lyckligt ovetande.

Det jag i detta stadium av föreställningen börjar fråga mig, när nu snart 500 personer fått se den är: Vem är föreställningen egentligen för?

Jag märker ju att det är de känsliga som lättast tar till sig den. Som ser det som en stor lättnad att våga lyfta dessa ämnen. För oss är det inte ens jobbigt. Detta är ju vår verklighet i livet där många av oss brottats för att komma till rätta med oss själva. Det är därför ofta en stor befrielse att få lätta på locket och hjälpa allt det som rör sig inombords att få sväva uppåt.

Lever man däremot med att förtränga dessa sidor hos sig själv, att vara i kontroll och försöka vara som alla andra, kan det däremot vara jobbigare att få detta serverat på ett fat. Då är det måhända lättare att beteckna detta som en egenskap som ”andra” lite märkligare människor besitter. Något som är lite jobbigt att lyssna på. Som man kanske helst undviker. ”Varför prata om det här?”

Reaktionerna blir då något av tankar i samklang med just den verklighet som många känsliga fått uppleva genom sitt liv och som faktiskt är den röda tråden i min föreställning: ”Du känner efter för mycket.” ”Men ta inte allt så allvarligt.”. ”Du överreagerar!” Med andra ord: ”Vem tror du att du är?” ”Du är inte ok – ÄNDRA DIG.”

Fast – det är vi som är helt naturliga med vår personlighet. Helt självklara. Helt fantastiskt nödvändiga – som den del av naturen utgör med allt det positiva som egenskapen också medför. Det får vi allt för sällan höra. I stället får vi höra hur andra tycker att vi ska vara. Andra, som faktiskt många gånger i stället skulle behöva ta en ordentligare titt på sig själva.

Så, vem tror jag att jag är? Jo. En människa som enligt forskning utgör i alla fall en femtedel av befolkningen. Men alla har vi fått lära oss att hantera vår känslighet olika. Och alla vågar vi inte tala om den ännu och bemöta den eller vara öppna med dess svagheter. Utom när vi måste.

Majoriteten känsliga har inte haft det så lätt enligt de studier omnämns i bland annat Elaine Arons Den högkänsliga människan. Så är det. Och personligen tror jag att om vi inte ser roten till allt så är det svårt att bli stolt och nöjd med sig själv.

Från början ville jag bara göra en berättelse om varför vi känsligare är så bra. Men allt sitter ju ihop, det har jag förstått nu – och inser är nödvändigt att lyfta.

Jag tror ju nämligen att livet blir lättare – och att vi gör livet lättare även för våra medmänniskor – om vi även kan va kompis med de så kallade svagare sidorna av oss. Detta gäller oss alla. För även människor med hårdare hud utstår med största sannolikhet händelser som kan dra undan marken under fötterna. Det har jag många erfarenheter av i mitt arbete som krisstöd. Det märkliga är att då kan plötsligt en känsligare person, som redan är van att brottas med sina demoner, enligt studier faktiskt vara mer motståndskraftig. Och det är just därför även du med hårdare hud kan må gott av att lyssna och bli nyfiken på din känslighet.

Att bara älska sig själv när man är perfekt. Vad är det liksom? Det är ju hur lätt som helst. Det är ju dom andra dagarna vi behöver det som mest. Vare sig vår hud är av ett hårdare eller mjukare slag.

Nu är det bara en föreställning kvar! Och den är faktiskt redan så gott som slutsåld – minus två biljetter. Misstänker starkt att nästa tisdag kommer bli en mycket varm kväll med mycket folk under samma tak. Men så får det bli – det får sluta med ståt och så många som kan få plats. Redan nu funderar jag på föreställningens fortsatta liv. Har fått många förslag. Och så klart kommer ni få veta allt här i bloggen som fortsätter. Hoppas faktiskt på mer tid att skriva nu, när saker börjar falla på plats. Men först gör vi oss redo för finalen!

(Och appropå att våga vara pinsam. Här har ni ett offenligt klipp från Facebook på en generöst tilltagen badbyxdansande man i fitnessgrupp på strand – som för många skulle betecknas som högst pinsamt.. Ärligt talat vet jag inte om den här mannen tycker han själv är pinsam. Förmodligen inte. Och det är det som är så härligt. Visst skrattar jag när jag tittar – det som säkert är tanken från den som har lagt upp klippet. Men själv skrattar jag med kärlek och värme för jag tycker det är fan underbart. För efter ett tag framstår snarare den fortsatt stenhårt coola balanserade instruktören nästan som mer pinsam som inte ens tar in den här helt ljuvliga deltagaren. Hur kan han låta bli liksom?)

 

Sommartider hej hej

Solen

Ni vet att om man är en känslig person så är det lätt att under bättre perioder bara glida med, förtränga och sedan på något makalöst sätt återigen slås av häpnad när samma fenomen slår en. Så onödigt, när man faktiskt kan bli fiffig och lära sig hur man fungerar. Förebygga. Det tror jag på.

Innan jag lärde mig hur jag funkar med ljus och hur starkt det påverkar mig så var vinterhalvåret en mardröm för mig. Nu är det bara en halvond dröm. Skämt åsido. För en person som påverkas starkt av bristen på solljus kan det vara ett helvete med skandinavisk vinter. Det roliga var att det tog så lång tid innan jag fattade. Alltså. Nää. Igen alltså depp i November till februari? Sicken slump! Efter rätt många år insåg jag. Hm. Det kanske inte är jobbet. Killen. Hemmet.

Utan ljuset.

Visst har vi alla upp- och nergångar hursom och saker som påverkar vårt liv, särskilt kanske vi personer som lättare, och till och med ofrivilligt tar in signaler från vår omgivning.

Men just det där med ljuset för mig var en nyckel som tog en stund att komma på.

Så vad gör man då? Alla kan ju inte flytta in i en ljusterapi-klinik. Denna vinter har ju dessutom varit en av de mest solfattiga.

Har man råd planerar man såklart in semester då och laddar med sol. Det har jag själv inte haft tid för i år.

För mig har då träningen varit räddningen. En träning som blir av. Jag vet att jag tjatar om detta. Men de endorfiner träning ger kan på många sätt kompensera bristen ljus och i alla fall se till att du inte faller in i dom här mönstren som gör att vinter-deppen utökas ytterligare. Ni vet vad jag menar: Soffan, chipsen, vända på dygnet. Så för egen del så har jag mina deltagare som väntar på mig. Halleluja vad jag är er tacksam.

Men nu är då alltså våren här. Med besked! I min lilla lya med fönster i två riktningar är det nästan smärtsamt tydligt om morgnarna. Men vem bryr sig?

Jag jublar och återupptar mina morgonpromenader som kanske blir löpturer snart. Fast gå och mysa räcker rätt gott när kör så mycket kondition som jag ändå gör i mitt instruktörsjobb. Ladda ljus. Passa på att samla kraft. Det är nu du ska skaffa vanor som stärker dig inför nästa vinter. För man måste liksom lära sig det här. Eller flytta.

Skratt. Fast det är ju i dessa tider man minns varför man vill Sverige.

Hursomhelst, det jag vill säga är följande: Det är när man mår bra som man ska ta tag i det jobbiga. Fast först kan man så klart vila lite. Men sen. Förbered. Skaffa nya vanor. 21 dagar tar det säger de.

Med önskan om en riktigt, riktigt skön söndag.

NU PÅ ONSDAG finns det för första gången en hel del biljetter kvar. Vet inte riktigt vad det är med den 2:a april och varför det blivit så – för veckan efter är det återigen slutsålt! Så passa på att kom och njut denna föreställning som jag precis insett med sommartiden för första gången kommer bli litta i soljus. Det blir spännande. Biljetter hittar du här på Ticnet.

Gästbloggare: Sara Kihlman Wibe – om att sätta ord på känslor

Sara Kihlman

Jag har alltid trott att jag är bra på att sätta ord på mina känslor. Jag har börjat inse att jag är mycket sämre än vad jag tror. Och jag verkar inte vara ensam. En skrämmande andel av all kultur vi konsumerar tycks röra svårigheterna för människor att kommunicera sina känslor på ett konstruktivt sätt. Är det inte Scener ur ett äktenskap så är det destruktiva grabbgäng i De Ofrivilliga, Norénska familjehelveten, onda dockhem, eller så kommer vi från Mars och Venus. Sällan eller aldrig når vi fram till varandra. Frågar vi konsten, litteraturen eller dramatiken, verkar vi vara ett gäng känslomässiga analfabeter.

Varför är det såhär? Hur svårt kan det vara?

För det första – jag tror att det som man inte riktigt kan verbalisera, är också svårt att känna fullt ut. Jag kan inte sätta fingret på det, säger vi. Och den förlösande förtroligheten vi önskar så hett, stannar som ett vagt fladder av obehag i magtrakten.

Det är min upplevelse att människor ägnar mycket tid åt att förstå VARFÖR de mår som de gör, men mycket mindre tid åt att verkligen förstå exakt VAD det är de faktiskt känner. Jag tror att den ”ospecificerade” oidentifierade känslan kan vara destruktiv. När vi inte riktigt kan sätta fingret på hur vi mår kan vi istället bli besatta av att hitta orsaken till det där vaga obehaget. Vi vill så gärna hitta den magiska nyckeln, den där insikten som ska befria oss. Vi börjar gräva i vårt förflutna, eller älta vad någon sade och gjorde. Eller vad någon annan inte sade och inte gjorde.

Naturligtvis finns det ett element av sund självbevarelsedrift att hitta orsaker och samband. Givetvis kan vi fortfarande behöva gräva i vårt förflutna för ökad förståelse, självinsikt och läkning. Och givetvis kan vi ibland behöva våra neuroser. En lagom dos av psykologiska försvar kan vara det som håller oss över ytan om de där känslorna är för övermäktiga för att hantera på en gång.

Trots detta är det svårt att hantera många av de mer vardagliga hot vi möter. Ett problem är att hotbilden inte är konstant. Ena dagen kan jag garva åt polarens råa skämt, nästa dag vill jag bara dö av hens ord. Då vilar kanske inte den läkande kraften i att älta vad som var skillnaden de olika dagarna, utan snarare i att försöka förstå exakt VAD jag kände den där dagen det blev så fel. För kan jag berätta det är chansen så oerhört mycket större att min vän förstår mig. Mina ord handlar då om att idag måste du vara rädd om mig, idag behöver jag det. Risken med det orsaksorienterade förhållningssättet är att jag blir väldigt fokuserad på vad min vän gjorde. Då ligger skuldbeläggandet och därmed konflikten bara ett par förflugna ord bort. Och min vän blir förvirrad: när får man skämta och när får man det inte?

Men varför blir det så? Varför är det så svårt att berätta hur vi känner att vi tycks helt oförmögna eller för uppgivna att ens försöka?

Jag tror såhär: känslor är generellt underskattade och undervärderade, ofördelaktiga sakförhållanden är det inte. Därför tenderar vi att berätta om jobbet, bolånen, barnen, bilen, kärlekslivet, när någon frågar hur det står till. Vi lämnar en upplysning om sakernas tillstånd tillsammans med en förhoppning (och i värsta fall en kravfylld förväntan) att den andre ska begripa exakt vilka känslor som dessa tillstånd väckt inom oss.

De flesta av oss är inte dumma. Vi kan ana att ett graviditetsbesked är en glad nyhet och att en skilsmässa inte är det. Men exakt HUR det känns att vara nyskild och/eller på smällen, det kan vi aldrig veta. Och det är här som många av våra relationer börjar kryssa genom minfält fulla av slukhål. Vi tycker att vi lättat vårt hjärta, men egentligen har vi bara dragit ett infosjok med ett outtalat krav på förståelse. Och sedan blir vi arga när vi blir snuvade på förståelsen och kanske, i värsta fall, serverade ett jävla RÅD!

Jag befann mig för några år sedan i en låg period. I efterhand kan jag se att jag nog var kliniskt deppig, men det var ingenting jag förstod då. Humörmässigt kände jag mig ganska stabil. Däremot hade jag ingen som helst energi. Jag var konstant trött och vad värre var, var att jag inte klarade av att sköta mina åtaganden. Jag glömde allt. Skrev jag upp något i kalendern glömde jag att titta i den. Att ständigt misslyckas blev till slut väldigt ångestfyllt och jag förstod inte hur jag skulle ta mig ur min situation. Under denna period hade jag en väninna av det konstruktivare slaget. Ju mer jag beklagade mig över att tillvaron inte fungerade, desto fler konkreta råd fick jag av min vän. Glömmer du åtaganden – skriv upp dem i kalendern, kommer du inte upp på morgonen – sätt väckarklockan, blir ingenting gjort – gör en checklista. Som att det var okunskap om att kalendrar existerar som stod mellan mig och det välfungerande livet. Och efter varje samtal kände jag mig dum och tillplattad på samma gång.

Vad jag inte förstod var att jag aldrig pratade om hur jag kände. Jag pratade så lite om hur jag kände, att jag inte ens kunde förnimma känslorna. Men eftersom de ändå fanns där manifesterade min intelligenta kropp min ledsnad genom glömska och energilöshet. Och hur skulle min vän kunna vara den förtrogna lyssnare jag behövde om inte ens jag själv visste vad jag kände?

Vad är kontentan av detta? Att känslor är viktiga. Att vi behöver öva oss på att berätta hur vi känner. Ju mer vi berättar, desto lättare är det att faktiskt identifiera alla känslor. Men vi måste vara noga med vad vi berättar. Vill vi ha goda råd kan det vara bra med ett infosjok. Men vill vi bara bli förstådda, då är det bättre att fokusera på känslan. De yttre omständigheterna får så mycket uppmärksamhet ändå.

Sara Kihlman Wibe

Sara Kihlman Wibe är violinist, sångare, skådespelare och en allmänt klok person. I anslutning till För sensibelt begåvade har hon agerat bollplank i utvecklingen av föreställningen. För några år sedan samarbetade hon även med För sensibelt begåvades upphovsman i bandet kring hennes musik-alias Once Upon A Girl och medverkar på skivan Just like they do in France. Nu bor hon i Mora med man, barn och katt och sprider därifrån via digitala medier sitt allmänna klokskap och en underfundighet som många av oss hoppas till slut minst ska bli en bok.