Om att fortsätta begå samma misstag och förvänta sig ett annat resultat

Vissa misstag begår vi bara en gång.  Tack och lov. (Se bild.)

Andra, mer lömska, temporärt förklädda till vinster, upprepar vi igen och igen med samma bittra resultat.

För egen del så vet jag inte riktigt hur det gick till. Antar att jag helt enkelt slirade in i det gamla utmejslade spåret som jag kört i så mången gång förr.

Det flyter ju liksom på så bra där på den välbekanta stigen i miljön som vi känner till från förr. Så pass bra ett tag, att vi inte ens kommer oss för att ifrågasätta vad vi gör. Varför skulle vi det när vi är som fisken i vattnet, liksom?

Fast sen kommer konsekvensen. Igen. Och plötsligt faller fjällen från ögonen. Igen.

Det ÄR en utmaning att bryta gamla mönster. Mest för att vi oftast inte upptäcker att vi ramlat in i dom förrän det redan är försent.

Eller försent är det väl aldrig. Vi får nästan alltid nya chanser. Men försent för att undvika den onödiga smärtan ännu en gång. Det erfarenheten borde ha sagt till oss en gång för alla: Nej, den här vägen var inte rätt – prova en annan!

I morse blev jag medveten om att jag själv återigen trillat in i ett destruktivt beteende som jag har fajtas med under en lång tid av mitt liv. Ett beteende som jag var helt övertygad att jag hade stor insikt om och har lämnat bakom mig.

Uppenbarligen inte.

Vi människor är vanedjur. Lever helst under lagen av minsta möjliga motstånd. Det som är känt och bekant är alltid, jag menar alltid, skönare än något som är okänt. Även fast det bekanta bevisligen gjort oss illa. Även fast lyckan finns i det där andra okända.

När vi dock inte riktigt vet vad det där okända specifikt är, hur det ska konkretisera sig, då föredrar vi ändå många gånger det bekanta.

Det är inte klokt hur bra hjärnan är på att även inför varningstecken hitta på argument för att vidhålla gamla mönster för att slippa inse faktum: ”Men jag måste ju för att..” ”Om jag inte gör det kommer..” ”Det blir bra för att..”

Ofta handlar det om ett behov av att kunna kontrollera. En falsk känsla av kontroll, ska tilläggas. För det känns verkligen bara så på vägen. Det är inte så. Det märker vi när vi återigen befinner oss där i den smärtsamma konsekvensen.

”Hur gick det här till?” frågar vi då oss själva förvånat. Märkligt nog. Fast vi egentligen inte alls borde vara förvånade.

Hur kan vi fortsätta bete oss på samma sätt om och om igen och som med hjälp av tilltro till önsketänkande, magi och fåfäng förhoppning ändå förvänta oss ett annat resultat? Hur gör man för att ändra ett sånt beteende?

”Ja, fråga inte mig” skulle jag med ett bittert skratt vilja säga just idag.  🙂

Eller. Tja.

Lyssna när en klok närstående slår dig i huvet med sin iakttagelse.

Det är inte så kul, vill jag lova. Det känns förjäkligt att inse att man har gjort det igen.

Men. Det är ändå roligare än när verkligheten senare gör det, med en ännu hårdare kraft, för sjuttiotolfte gången.

Om det ändå inte hjälper får jag trösta med att vi människor ändå ändrar oss till slut en gång när vi verkligen måste. När mönstret gjort oss illa för mången gång. När vi inte längre står ut mer..

En vag liten tröst, kanske, med tårar på vägen.

Ändock en tröst.

Vad som är just mitt mönster kommer jag säkerligen på ett eller annat sätt ta upp i ett framtida inlägg. Det är något som mången högkänslig har på sitt CV. Frågan är dock om du känner till ditt mönster? Jag har en djup jul, helt klart. Attans vad våren kommer bli lättsam! 😀 Mot ljusare tider!

Egenmäktigt förfarande – ett läsmåste för alla i kärlek självbedrägliga

Egenmäktigt förfarande

Hjärnans förmåga till självbedrägeri är enorm. Med fantasins kraft kan vi med hoppet som bränsle mildra verklighetens plåga. Men lindringen är bara temporär och många gånger skjuter vi upp den smärta vi förr eller senare alltid måste möta, även om vi intalar oss något annat.

”Med förödande exakthet förnam hon verkligheten inifrån sitt medvetande och levde enligt ambitionen att världen var såsom hon upplevde den. Eller rättare sagt att människorna var gjorda sådana att de erfor världen såsom den var om de bara var uppmärksamma och inte ljög för sig själva. Det subjektiva var det objektiva och det objektiva det subjektiva. Så såg i alla fall hennes strävan ut.

Hon visste att sökandet efter samma exakthet i språket var en inlåsning, men sökte den ändå, eftersom varje annat ideal gjorde det för lätt för intellektets fuskare och smitare; sådana som inte var nogräknade med hur fenomenen förhöll sig till varandra och representerades av språket.

Ändå tvingades hon inse gång på gång att orden förblev ett närmevärde. Likaså tanken, som fastän byggd av systematiserade förnimmelser och språk inte var så pålitlig som den utgav sig för.

De fruktansvärda glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp, är vad den här berättelsen handlar om.”

Ur inledningen av Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Jag är inte typen som brukar följa konst- film- och litteraturkritikers dömande på rutin. Tvärtom. De väcker snarare revolutionären i mig: ”Varför ska man tycka så bara för att en person tycker så?”  brukar jag tänka varje gång jag läser en recension. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson heter boken som vann Augustpriset 2013. Men det visste inte jag. Det hade jag totalt missat. Och tur är väl det, för med självinsikt måste jag erkänna att det annars fanns risk att jag på min personlighets revolutionsrutin lätt tänkt: Ja, ja ännu en kritikerhaussad bok.

Egenmäktigt förfarande är ett verkligt delikat stycke bok. En bok man vill njuta varje stavelse av. Detta säger jag, som annars lätt hoppar långa beskrivningar där jag upplever att författaren slösar adjektiv bara för att den i skolan lärt sig att ”det är så man gör texten levande”, utan att finna väsentlig funktion för dessa broderier. Men inte hos Lena Andersson. Varje ord är vägt på guldvåg och jag finner mig stryka under fras efter fras efter fras.

Egenmäktigt förfarande handlar rent krasst om en kvinna som blir kär i en man som inte blir lika kär tillbaka men som inte har förmåga/empati/moral nog att tala om det. Samtidigt som hon inte har förmåga/insikt/styrka nog att vilja inse faktum. Kärlekens boja, ni vet. Kraften av förälskelsens illusion.

Boken skildras ur den försmådda kvinnans perspektiv. Eller snarare – ur hennes brist på perspektiv. Lena Andersson är däri genial. Hon har inget behov av att förminska läsaren genom att övertydligt tala om att huvudpersonen går för långt, att signalera att hon är medveten om att karaktären bör se sanningen i vitögat. Nej, i stället får vi följa hennes tankespår hela vägen till slut ur hennes synvinkel. Se hur hon för sig själv motiverar sin fortsatta oförmåga att släppa mannen som inte ger henne annat än småsmulor. En man som heller inte helt kan släppa taget, utan som när så sig passar, ger ett litet livstecken, kanske för tristessens och bekräftelsens skull.

Det behövs ingen kommentar till hur destruktivt den här sortens beteende är. Många är vi som har levt det. Det smärtar att läsa det ur en annan människas ögon. Men det är oerhört effektivt. Långt mer effektivt än lektyr av kommersiellpsykologisk karaktär i stilen ”He’s not that into you”.

I För sensibelt begåvade ger jag flera exempel på fantasiernas bedövande kraft. Detta eftersom beteendet att fly verkligheten med fantasier är ett väldigt typiskt högkänsligt beteende. Själv tycker jag ju det är vansinnigt roligt så här i efterhand när man vågar sätta ord på det. Samtidigt som det naturligtvis kan vara otroligt smärtsamt just i det ögonblick då man till fullo inser vidden av sitt eget självbedrägeri.

För mig var det märkligt att få läsa den här boken nu, i princip samtidigt som jag på allvar börjat förändra mitt eget beteende med hjälp av en lista med enkla påminnelser som stärker mig när hjärnan far iväg på äventyr.

-Relationer ska vara ömsesidiga
-Om han inte agerar med verklig handling, då vill han inte
-Kärlek är inte något man ska behöva lista ut
-Kärlek vill gott, allt annat är inte kärlek utan något annat

Nu låter ju detta som en otroligt sorglig bok. Men för mig är den det inte. Snarare bitterljuv igenkänning gestaltat i ett språk för gudar. Det är en bok som med genialitet och även med humor, för den med förmåga att skratta åt livets absurda, skapar insikt på det bästa av sätt. Den talar inte om hur. Den visar via exempel som det är omöjligt att blunda för. Den visar även med gott perspektiv på hur ytterst okänsligt vi själva kan bete oss, vi som lätt anklagar den andre som inte älskar tillbaka, när vi befinner oss i motsatt position för en tredje person.

I sin bok visar vidare Lena Andersson prov på de mest utarbetade filosofiska utlägg om moral och etik som smeker min hjärna på det allra mest njutningsfulla sätt.

Men främst är det hennes sätt att sätta ord på kärlekens olika stadiers alla vedermödor som förstummar. Så till den grad att till och med en kulturelit, som vanligtvis på rutin vill kalla frågor om kärleken för ”banala”, gett sitt bifall. Provsmaka några rader här:

”Att härma normalitet är det svåraste. Överdrifterna syns och blir till fånigheter. Men försöken att skyla känslor har den fördelen att betraktaren inte vet säkert.”

”Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.”

”När hon kom hem kastade hon sig över telefonen innan hon hunnit ta av sig skorna. Ingenting där. Han hade varken ringt eller sms:at. Om lidandet inte ska bli akut måste kärleksvätskorna fyllas på hela tiden. Hennes känsloliv var nu föremål för de stigande förväntningarnas missnöje. Den enda fördelen med det är att besvikelsen efter en tid kan slå över i en annan naturlag, det sjunkande förväntningarnas glädje inför minsta lilla.”

”Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet. Men då måste den lägga band på behovet av klarhet och uppriktighet. Saken måste förbli oformulerad. Den som inte vill bli lämnad ska överlåta på den som vill bort att uttala förändringen. Endast så går det att behålla en människa som inte vill vara hos en. Därav världens vidsträckta relationella tystnad.”

Läs, njut och bli klokare. Om det nu går i dessa frågor.