En sån med alla känslorna utanpå

girl-850117_1280

”Varför, universum, varför? Varför var just jag tvungen att födas med ytliga blodkärl? Visst är det härligt att vara känslosam. Men måste det verkligen alltid utannonseras i direktsändning till hela världen?”

Ljushylt och askblond med blåa ögon och ofärgade ögonbryn – plus känslosam. Där försvann liksom redan vid födseln alla förutsättningar till ett pokerface.

Blir jag röd, så blir jag RÖD. Det börjar lite gulligt med rosor på kinderna, men växer snart till stora blaffor på halsen som till slut färgar hela överkroppen röd-röd, nästan lila faktiskt.

Rätt fascinerande när man tänker efter.

Men vad ska man nu göra om man inte vill att hela kroppen ska skrika SÅRBAR precis när man inte vill?

Polotröjor är mitt svar. Polotröjor är nog banne mig mitt enda svar, när jag tänker efter. På riktigt. Vet många som tycker detta fantastiska plagg är klaustrofobiskt. Men jag ÄLSKAR dem. Med en polotröja kan jag se rätt cool ut – det vill säga, i alla fall så länge inte känslan blir så överväldigande att den även invaderar fejset.

Men det gör den ju ibland ändå – oundvikligen.

”Varför är du så röd?” brukar minst ett barn fråga mig efter varje dansklass jag hållit. ”För att det är min älsklingsfärg” ska jag nog börja svara. Och det är ju faktiskt sant.

Varsågoda. Ett färgprov! #nofilter

thumbnail_Snapseed-2

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är ju redan SLUTSÅLD! Även biljetterna till den 16:e oktober håller på att gå åt farligt snabbt!  Så hugg nu de som finns kvar till den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. På bilden ser ni förresten min fina barndomsvän och kollega Maria efter ett pass då vi dansat tillsammans här i sommar. Hon är ett sjukt bra Zumbainstruktör, dessutom med cool look efteråt – det ni!

Det är faktiskt normalt att må dåligt

Skärmavbild 2014-08-20 kl. 12.47.23

Aftonbladet har skapat en kampanj som heter #otillräcklig där kända människor berättar om hur de mår dåligt psykiskt – trots framgångar och offentligt erkännande.

Högkänslig eller normalkänslig – otillräckliga känner vi nog oss alla med jämna mellanrum gentemot hur vi uppfattar omvärldens förväntningar och det är därför jag skapade mitt projekt För sensibelt begåvade. Inte för att förhärliga känsligheten och högkänsligheten. Men för att lyfta känsligheten som en förmåga – i stället för att på rutin värdera den negativt. Genom att lyfta dess egentliga väsen tror jag nämligen att vi blir bättre på att hantera den.

Att vara känslig handlar nämligen i grund om att vara mottaglig för det som du utsätts för och lever i. Mottaglig är du nämligen bara genom att vara människa på gott – och på ont, när det blir för mycket av det som du är gjord för att hantera.

Jag vill mena, att grunden till alla människors utsatthet är vår känslighet – högkänslig eller normalkänslig. Vägen till ett mer behagligt liv är på samma gång vår känslighet. För när vi börjar lyssna på vårt instrument och lär oss att vårda det och vår kropp och själ –  förändra vår livssituation till det som passar oss –  i stället för att motarbeta det till förmån för omgivningens riktiga/alternativt uppfattade krav – det är då vi i många fall kan börja må mycket bättre.

I jakten på lycka glömmer vi dock lätt bort att det faktiskt också är normalt att i livet må dåligt. Eller halvbra. Hyfsat. Ok. Livet är faktiskt väldigt ofta inte så jäkla roligt. Så är det. Dom flesta går inte omkring och tjoar för jämnan och fröjdas i gamman. Det är sanningen. Stunderna av pur extatiskt lycka är få. Det är ju därför de är så värdefulla. Juvelerna i våra liv.

I vårt samhälle ser vi däremot en fiktiv värld som har blivit så bra på att marknadsföra lycka via exempelvis kända personer och våra vänners Facebookbloggar att vi har börjat tro att den bilden vi tar emot är det normala.

Jag är övertygad om att anledningen till att unga människor idag är så olyckliga är för att de har förväntningar som är milsvida från verkligheten. Självklart finns det de som är medicinskt sjuka, men med egen nu rätt lång erfarenhet i bagaget vet jag att vi har stor möjlighet att med rätt hantering påverka vårt psykiska välmående. Där ingår förväntningar som en stor del i arbetet. Vår populärkultur i västvärlden gör oss där ingen större tjänst..

Jag minns när jag talade med släktingar från Ryssland om kulturella skillnader och fick lära mig att ryssar (enligt individerna jag känner) snarare utgår från att livet är hårt. Allt annat är en positiv överraskning. Det låter negativt kan en del tycka. Men jag förstår idag inställningen.

I Frankrike där jag vistats mycket förvånas många av mitt högkänslighetsprojekt. De jag mött säger att det är väl ”självklart att känslighet behövs, hur ska det annars finnas artister”. Att ”dessa känsliga individer så klart kan vara lite speciella, men det är ju för att de måste vara det för sina andra tillgångars skull”. Rent objektivt kan jag berätta att böckerna om högkänslighet har fått enormt liten uppmärksamhet i Frankrike och jag tror definitivt att det mina vänner subjektivt uttrycker ändå kan vara en del i en möjligtvis kulturell uppfattning.

Efter de oerhört tragiska förlusterna av både Robin Williams och Malik Bendjelloul skriver många i Facebookloggar och rubriker att ”tänk att till och med de kunde vara så olyckliga efter en Oscar/efter den karriären”. Varje gång jag läser dessa rader förvånas jag av att frågan ens ställs. Tror folk på allvar att framgång ger lycka? Tror folk på riktigt att bara för att någon är vacker på bild och ser cool ut så har den det bättre än andra inombords? Ja, uppenbarligen tror folk det. Inser folk inte på allvar att folk dessutom tagit livet av sig i alla tider?

Tycker jag för den sakens skull att det är bra eller något vi inte ska försöka stoppa? Självklart inte. Eftersom jag själv arbetar med att få folk att må bättre så tror jag att vi ska göra allt vi kan. Men jag skulle heller aldrig kunnat arbeta som krisstöd med folk i dessa extremt svåra lägen om jag inte också var högt medveten om vad som faktiskt är normalt. 

Jag har fått se priset för framgång på nära håll och vet att det medför så mycket som aldrig syns och som man aldrig vill visa upp. Jag har därför personligen aldrig trott att vi blir lyckligare av att bli kända/få mycket pengar/få mycket beröm. Tvärtom. Allt sånt går över. Vi vänjer oss. Så fungerar människan. 

Nä, lycka handlar om de små sakerna. Och att lära sig se dom, lättast med hjälp av att börja uppskatta livets vågor. När det bara är en plan linje börjar vi nämligen oftast bara ta saker för givet. Det hjälper oss aldrig. Där behöver vi hjälpa varandra att uppskatta skilnnaderna.

Så visst är det en poäng i att Aftonbladet belyser att kända människor mår dåligt som många andra. Fast det egentligen är helt självklart. Kosmetika är ju just – kosmetika. Det är en yta. 

För att verkligen lyfta människor önskade jag dock att Aftonbladet valt en annan hashtag – även om de också skriver att de ”vill plocka bort o:et ur otillräcklig”. Hur väl tagen än fungerar för tidningens kampanj – vars mål enbart är att sälja tidningen till alla som känner sig otillräckliga – så är det inte bra för dig.

Du är enbart TILLRÄCKLIG och psykologiskt är det viktigt att minnas att det vi upprepat tänker om oss själva det blir vi.

Vidare, genomgår du sjukdom, stora förändringar, kriser överhuvudtaget är det FULLT NORMALT att må dåligt. Det finns ofta skäl som vi av någon anledning inte ser. Vi är känsliga och vi ska reagera – och alla gör vi det vare sig vi visar det eller inte. Vissa mer än andra, enligt forskningen om högkänslighet.

Jag tror på att våga visa sig själv som man är med bra och dåligt. Inte med syfte att tynga andra. Inte för att få ”tycke-synd-om”. Inte för att få uppmärksamhet. Men för att påminna oss i denna värld om vad som det faktiskt innebär att vara människa på riktigt. Så att vi återigen kan glädja oss åt det som faktiskt är mirakel.

Att må bra OCH att må dåligt är att vara människa, är att vara känslig. Och det är helt normalt.

Jag vill betona att det jag skriver om ovan naturligtvis inte berör psykiska sjukdomar, diagnoser eller allvarliga medicinska besvär. Var gränsen här går är naturligtvis svår att bedöma och värderingen måste lämnas till varje individ, eventuellt i samråd med dess läkare. Syftet med detta inlägg är att uppmärksamma värdet av att ständigt ifrågasätta normalitetsnormen, i synnerhet då vårt psykiska välmående är starkt förknippat med de tankar vi väljer.

Våga leva mottaglig

Foto: Sarah Nilsson

Är du mottaglig? Använder du dina känslospröt? Jag talar idag inte bara till dig med dom av extra känslig sort utan till alla människor som föds med en känslomässig förmåga.

Alltså, alla.

Igår på mötet med Sveriges Förening för Högkänsliga valde jag att berätta om tanken bakom hela föreställningen. En vision om att lyfta känslighetens betydelse inte bara för oss högkänsliga, utan för alla oss människor, och med redskap som humor och distans försöka lyfta ett ämne som på många plan i vårt samhälle, nästan snarare på rutin än med äkta medvetenhet, tenderar att undvikas.

Samtal med föreningsmedlemmar under mötets gång väckte ännu mer tankar. Jag mötte individer som berättade om den motvilja det väcker att tala om känslighet. Hur det bemöts som något slags New-Age-flum. Eller något som man överhuvudtaget helst inte befattar sig med. Eller, hur högkänslighet, tyvärr,  trots det faktum att det är en egenskap – bemöts som en typ av märklig diagnos. Jag har skrivit om det förr: ”Är inte det där med högkänslighet bara ännu en ursäkt för alla jobbiga människor?”.

Ända sedan jag började läsa om forskningen kring högkänslighet så slog det mig hårt att det som ofta lyfts som karakteristiska kännetecken är symptomen på en överstimulering – snarare en egenskapens praktiska funktion.

Det stör mig. För även om vi är många högkänsliga som inte förstått oss på vårt drag och därför har levt jobbiga liv där vi försökt leva som någon vi inte är – i vår medfödda finslipade anpassningsförmåga – så är det inte det som definierar oss.

Med detta som grund kan jag nästan förstå att det säkerligen finns många som kanske inte ens vill kalla sig högkänsliga  – fast de är det. Även varför föreningen fortfarande har så pass många mer kvinnliga medlemmar, fast lika många män som kvinnor föds högkänsliga. I dessa termer är det inte ur den traditionella bilden på manlighet, som vare sig vi vill eller inte fortfarande hägrar, särskilt hett att bli kallad känslig.

Visst är det bra att man talar om en ökad förståelse bland lärare, med flera, för att bättre kunna värna om personer med högkänslig personlighet. Men ännu mer skulle jag vilja tala om potentialen av att födas med egenskapen av att vara högmottaglig. För personens egen skull, men även i exempelvis i arbetslivet, på samhällelig nivå och i det allmänna sociala livet.

Nu kommer vi till det som egentligen var kärnan av mina slutsatser i arbetet som krisstöd i näringslivet och en av orsakerna till att jag ville skapa denna föreställning. Där iakttog jag naturligtvis mycket klokhet hos många företagsledningar som var villiga att arbeta med att implementera så kallade kamratstödssystem. Men även hur det känslighet hos anställda, medfött eller på grund av kris, främst sågs som något som stoppade produktiviteten och som motvilligt behövde åtgärdas.

Var kommer denna rädsla för känslighet ifrån? Denna sticka-huvet-i-sanden attityd? Varför är känsligheten, som är den djupast essentiella förmågan för alla levande varelser, något så att frukta? Varför, när en attityd av förnekelse, med förhoppningen att undvika, snarare lämnar oss fortsatt okunniga om vår egen fulla kapacitet.

Hela min tanke med att göra en föreställning om känslighet var att överhuvudtaget göra det. Ärligt talat tyckte jag det var nästan lite komiskt. Jag menar vem gör det, i denna logikens coola samhälle? Och varför är det egentligen alltid logik kontra känsla? Det är ju hur logiskt som helst att vara känslig – mottaglig. Att ta in med våra sinnen, processa och sedan även med logiken använda informationen så det gagnar oss.

Så därför är min fråga idag. Vågar du vara mottaglig? För det kräver mod. Vågar du välja att låta dina kanaler vara öppna och lyssna, ta in. Även när det inte alltid är bekvämt?

Visst, vi behöver alla pauser. Särskilt vi som tar in mer än vad vi ibland kan hantera. Missförstå mig inte, jag har full förståelse för all denna sortens nödvändig hantering.

Men att välja att för evigt trubba av det som gör dig till en kännande varelse är tyvärr vanligare än man tror. Och inte bara bland personer av mer normalkänslig karaktär utan säkerligen i hög grad bland många högkänsliga som ännu inte lärt sig hantera sin egenskap.

Hur många okunniga högkänsliga finner vi inte bland de som överkonsumerar alkohol? Piller? Jobb? Sex? Vad du som människa, högkänslig eller ej,  använder för att trubba av dina förmågor är oväsentligt. Resultatet är att du går genom livet mer eller mindre i din egen lilla värld. Vissa kanske inte har förmåga till mer? Vissa vill kanske inte mer? Det går ju naturligtvis inte att döma.

Men frågan är hur många som har förmågan att genom rätt omvårdnad och modiga livsval i stället ta vara på sin kropp och sina sinnen och därigenom faktiskt öka sin mottaglighet när så är lämpligt och därigenom öka sin kreativitet, empati och i slutändan – vad jag ur ett filosofiskt perspektiv tänker kan vara –  sin medmänsklighet.

Så min finurliga lilla tanke – som jag högst medvetet inser än så länge inte är mer än ett korn i ett hav av sand – är helt enkelt att öppna tanken för en mänsklig förmåga som fått allt för lite fokus i vårt västerländska samhälle och vars funktion vi med fördel mår bra av att återigen öva upp.

Det kan va jobbigt att vara mottaglig och känna.

Visst. Men mest. Wow. Vad häftigt.

Bild på en mottaglig vattenpöl om ni undrar. Från en av mina bästa resor. Vandrade själv på Korsika en vecka. Bäst. Galet vackert. I såna lägen är det lätt och ljuvligt att vara mottaglig.

Hårdbrösmulor i BH:n – hur lyckas man?

ObekvämKnastrande bitar i formen av gräddade kolhydrater är inte något jag rekommenderar mot bröstens tunna hud. Lika lite som en tvättlapp i linningen, skor som skaver eller stickig ull.

Jag är en sån som fryser mycket när jag inte rör mig. Tack och lov rör jag ju på mig rätt ofta men jag klär ändå på mig rätt väl. För säkerhets skull. Många lager blir det på vintern. Och så upptäcker man hur något skaver. Mot det ömmaste. I BH:n. Letar och letar. Så där lagom smidigt på tunnelbanan. Man måste ju va lite diskret om man ska inte bli arresterad för förargelseväckande beteende.

Så till slut hittar man den här knappnålshuvudstora förtretliga biten som visar sig bestå av knäckebröd.

Jo jag gillar knäckebröd. Särskilt Falu rågrut har alltid en plats i min korg. Men hur den lyckades snirkla sig när under min stickade tröja, min långärmade sweater, mitt underlinne ner till behån, det har jag ingen aning om.

Jag vet inte om man behöver vara högkänslig för att vara så väldigt känslig för material. Jag älskar saker som är lena. Allt från kattungars päls till sammet och babyhy. Jag är hon som spenderade huvuddelen av min blygsamma shoppingbudget i London i höstas på underställ i det lenaste material jag nånsin hittat. Hur spännande är det? Inte så väldigt. Men däremot väldigt, väldigt skönt.

Jag är ju singel – så det är ingen som kan komma och skälla på mig för att jag inte är så där sexig som man får för sig att man ska va när man sover. Så jag sover i dessa lena underställen, plus en fleecemorgonrock, plus hemmastickade raggisar och så klart min varma vetekudde – jo min lägenhet är lika kall på vintern som den är varm om sommaren.

Mjukt, varmt och lent. Sånt gör livet gott.

Brödsmula, håll dig på din plats.

Biljetterna fortsätter att gå åt så nu är det hög tid att skaffa din på Ticnet om du inte ännu gjort så. Kom ihåg att reservera bord på Vurma så du får en bra sittplats – det är viktigt för platserna är få! Att njuta middag och ett gott glas vin är ju liksom hela tanken och då ska du se till att komma redan till kl 18.00!