Säg inte ja, säg inte nej, säg ”kan jag få återkomma?”

 

kaboompics_Young Man Using His Phone on beach

Jag kan bli väldigt ställd när jag oväntat får ett erbjudande. Inte sällan blir det kortslutning. I huvudet börjar konsekvenserna av mitt svar att snurra och utspela sig som små filmer jag ska ta ställning på en kort sekund.

Tror jag.

Det är ju så det känns. Där står en person med en möjlighet – och det är ju jättefint att bli erbjuden en sådan. Eller ett önskemål om att ses. Eller ett förslag på ett jobb. Eller förfrågan om hjälp. Och den vill ju ha svar jättesnabbt.

Eller?

Ibland är det så klart solklart vad svaret ska bli. Men många gånger är det inte det.

Vi fungerar olika när vi tror oss vara tvungna att svara snabbt.

Som yngre sa jag själv alltid JA genast. Jag ville tillmötesgå allt för att det var ju så trevligt att bli tillfrågad – och tyckte jag det var trevligt, då var det väl så klart något positivt? I vilket fall som helst ville jag inte göra andra besvikna om jag kunde slippa.

Sedan brann jag ut mig några gånger, lärde mig mer om mig själv och insåg att jag måste börja begränsa. Så då började jag i stället svara NEJ på reflex. NEJ. Jag måste sätta gränser! Febrilt lät jag mitt NEJ ljuda. Som om hela världen var ute efter att invadera mig.

Senast för någon vecka sedan fick jag uppleva den här situationen igen gällande ett uppdrag där jag skulle kunna ha varit till hjälp men där jag själv innerst inne inte upplevde mig riktigt ha tillräcklig kompetens. Så stressande. Jag sa ja – och mådde sedan dåligt resten av kvällen..  tills jag dagen efter ringde och klargjorde mina farhågor. Det löste sig bra till slut.

Men vad jag önskar att jag hade gjort – och som jag egentligen borde ha inpräntat i ryggmärgen vid det här laget – är att helt enkelt svara ”Jag återkommer”.

”Jag återkommer”. Så enkelt och så effektfullt.

Man kan ofta återkomma om redan en kvart bara. Jag lovar. Det är ofta så lite som kan räcka. Bara möjligheten att få tänka utan att någon står och tittar på en samtidigt eller väntar i luren.

Men är det mer, kanske ett par dagar eller ännu fler som behövs,  går det ofta hur bra som helst det med. Det är vi själva som oftast bygger upp förväntningar på oss själva som den andra personen i verkligheten inte alls har.

Alla ni som lätt vet att ni överrumplas i såna här situationer och som därför lätt kan svara annat än vad som vore bäst – köp er tid! Bara gör det. Det är så lätt!

Jag återkommer!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Föreställningen spelas även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Verktyget som öppnar alla dörrar

Foto: Anders J Larsson

Taxichaufförer och jag har fått en särdeles speciell relation sedan jag började med föreställningen För sensibelt begåvade i Stockholm. Inför varje rep, varje föreställning fraktar jag ju mitt galet tunga piano och en något smidigare ljudanläggning mellan Södermalm och innerstan. Jo, jag måste nog göra så, eftersom det tyvärr inte finns några vettiga försäkringsvillkor för det här med musikinstrument. Inte vad jag kunnat hitta i alla fall.

Jag minns därför hur jag i början hade panik, särskilt efter ett av de första repen när Taxi Kurir låtit meddela att de ”minsann inte fäller sina säten”. Hur ska det här gå, tänkte jag. Jag visste ju att jag var helt beroende av att bli körd, eftersom jag ensam med egen bil inte skulle kunna klara av att parkera och lasta själv i citys högtrafikerade kvarter.

Jag minns hur jag därför noggrant förberedde min packning inför mitt första möte med mitt nya val, Taxi Stockholm. Minns hur jag ställde den så smidigt jag kunde på trottoaren. Vinklade pianot över trottoarkanten med handtaget riktat mot personen som skulle möta mig. Förberedde hur jag skulle förklara att det var bara pianot jag behövde hjälp med – resten kan jag bära själv!

Och sen när taxin då äntligen rullade in. Då log jag. Log febrilt ända tills chauffören stigit ut och närmat sig mig på lämpligt talavstånd.

Ungefär lika febrilt log jag vid varje nytt möte när jag precis flyttat ned till Malmö för en massa år sen. Jag hade hört hur många föraktade dryga Stockholmare, så det ville jag ju tydligt signalera att jag inte var, innan de hann få för sig något annat. Attans vad jag log.

Jo. Ett leende funkar. Så gott som alltid.

Det finns inget mer avväpnande. Och det menar jag inte ur ett manipulativt perspektiv – även om man kan välja att se det så. För visst går det att betrakta ett leende som ett verktyg: Världens bästa, skulle jag vilja säga, för att öppna alla sorters dörrar.

Men självklart måste det vara äkta.

Själv är jag värdelös på att ljuga – så skådespelare jag är. Så får ni ett leende av mig så kan ni lita på att jag menar det. För lär ni känna mig bättre kommer ni också märka att ni illa kvickt kan få ett rytande om jag finner det befogat.

Men leendet är viktigt. Leendet är bra. Inte minst gör leendet dig själv glad.

I Sverige kan jag tycka att vi är lite rädda för leenden. Detta har jag tänkt på ända sedan jag var riktigt liten eftersom jag är en sån person som naturligt är jättejätteglad när jag är glad. Jag bara är sån.

Men precis som jag säger i föreställningen För sensibelt begåvade ”så lärde jag mig tidigt att i vissa sammanhang är det bättre att vara lite så där lagom glad.”

”Så jävla glad hon är. Det måste vara påklistrat. Och usch, dom där hemska amerikanerna med sina oäkta leenden. Frikyrkligt, det är vad det är!”

Jag har hört alla varianter. Och idag bara garvar jag åt dom.

Jag tror det har lite med den här Jantelagen som jag fortfarande tycker att vi bär med oss i Sverige. Att vi inte ska sticka ut. Inte vara förmer. Vi ska vara lagom. Det är ok, det finns faktiskt fördelar med den också. Att vi alla är lika värde.

Men det ÄR ok att sticka ut. Och gör du det med ett leende då är det fan mer än ok!

Nu kanske du är en mer introvert person, som exempelvis de allra flesta högkänsliga är. En sådan person som har ett spektra likt regnbågen av känslor inombords – men det kanske inte riktigt omvärlden vet för det. Du kanske inte ens har lust att basunera ut det! Jag förstår. Jag har massa vänner av det slaget. Jag är ju lite särskilt förtjust i just er. 🙂

Du ska ju såklart vara som du är!

Men jag vill ändå mest bara påminna. Det är nämligen så att något så litet som en fysisk dragning på läpparna kan öppna upp känslorna hos nästan vem som helst. Det signalerar: Hej, jag ser dig, jag är vänligt inställd och jag respekterar dig. Där börjar varje möte.

Om någon blir arg på dig. Stanna upp. Backa ut från situationen. Se hur löjligt det faktiskt blev. Pröva att le och säga. Hoppsan, nu blev det visst fel. Hur börjar vi om?

Om någon inte förstår och snäser när du stapplar dig fram på din knöggliga franska. Skratta till. Säg. Stopp. Förlåt. Jag talar inte så bra. Skratta. Inte ens den suraste fransman i Paris har här hjärta att avvisa dig.

Om det blir riktigt taffligt och pinsamt vid första intima mötet med din nya käresta, fnissa vänligt och ge hen en stor kyss mitt på munnen.

Livet är inte så allvarligt – även om vi många till mans har lätt att se det så. Även jag. Jag går sannerligen inte omkring och ler jämt.

Men när jag mår bra gör jag det. Och när jag medvetet vill knyta kontakter och bygga broar, då gör jag det. För att jag tycker det är roligt. För att jag är en nyfiken person och då bara blir det så. Och för att jag har lärt mig att det är helt avgörande vad jag signalerar.

Ett mindre antal kommer tycka du är lite tokig. Ett mindre antal kommer titta på dig misstänksamt. Ett mindre antal kommer avskriva dig som oäkta och ytlig.

Det är dom som egentligen behöver leendet allra, allra mest. (Fast. Det kommer de aldrig nånsin erkänna.) Och. Där får du nog ta det i grader. Och kanske minnas – ”you can’t win them all”.

Men de allra, allra flesta blir bara så otroligt glatt överraskade att du kommer med ditt leende där helt oväntat.

Som den här sopgubben (eller killen, snarare) som mötte mitt leende med ett stort tillbaka här i veckan när det öste ner som allra mest och jag gick under mitt paraply med en sjukt bra låt i öronen och trots höstens rusk och rispat hjärta ändå inte kunde låta bli att bara känna mig så HIMLA glad.

Vill ni se mig le live så kom på NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE NU PÅ ONSDAG DEN 1 OKTOBER! Den kvällen är något alldeles extra! Jag har ju längtat! Några biljetter finns kvar och dom vill jag ju att DU ska knipa så att det blir SMOCKFULLT! Vi kommer inte bara le under kvällen. Men ganska mycket. Ärligt talat. För även åt livets allvar får man skratta. Jag lovar. Biljetterna till För sensibelt begåvade på vurma hittar du här på Ticnet!

Nypremiär den 1 oktober av För sensibelt begåvade – en vecka kvar!

Foto: Anders J Larsson

HÖSTENS VARMASTE FÖRESTÄLLNING! STANS CHARMIGASTE AFTER WORK!

För sensibelt begåvade är föreställningen för dig som upplever dig själv som känsligare än de flesta, för dig som är nyfiken på begreppet högkänslighet eller för dig som vill veta mer om hur en sensibelt begåvad person kan vara funtad. Men kanske mest för alla som vill underhållas, förfäras, inspireras och lämna föreställningen med ett leende på läpparna och något tänkvärt att grunna på.

BILJETTER HITTAR DU PÅ TICNET! NYPREMIÄR ONS 1 OKTOBER, spelas även tis 7 oktober, ons 15 oktober samt tis 21 oktober! Dörrarna slår upp 18.00, 19.00 börjar föreställningen som är i två akter med paus i mitten. 21.00 är föreställningen klar.

Foto: Linda RehlinFör sensibelt begåvade spelas runt om i rummet, mitt bland en ätande och drickande publik på den hemtrevliga övervåningen på Vurma Birger Jarl. Boka bord och föreställningens egen plocktallrik inklusive ett glas vin eller en öl för 199 SEK utöver biljetten 08-611 00 45. Bokade bord måste intas senast 15 minuter innan föreställningen startar för att inte släppas till annan gäst.

VISSTE DU att upp emot en femtedel av alla människor föds med ett nervsystem som är känsligare än snittet? För sensibelt begåvade är föreställningen som lyfter och hyllar känsligheten och de känsligas betydelse – inte bara för de som kallas högkänsliga – utan för oss alla.

Frågor på tapeten:
-Vad är så bra med att vara känslig? (och är nåt egentligen dåligt?)
-Ska känsliga särbehandlas alltså? (eller hålla tyst och veta hut?)
-När ska man lyssna på sina känslor? (och när inte?)
-Hur drar man nytta av sin känslighet? (hur blir man stolt över den?)
-Hur sjutton begriper man sig på en känslig en? (går det?)
-Hur curlar man sig själv till en nöjd känslig? (så att andra slipper?)

OM SARAH NILSSON:
Sarah Nilsson är skådespelare, sångare och upphovsman med en parallell erfarenhet som licensierat krisstöd i näringslivet. 2010 släppte hon skivan Just like they do in France under alias Once Upon A Girl.

”Det började med en serie note-to-self’s, slutsatser från den samling empiriska experiment vi kallar livet. Så föddes visionen om en föreställning. Jag vill göra underhållning av livet som känslig. Öppna dörren för det intima. Skratta åt det, hylla det, vurma för det! Rent krasst hämta in känsligheten från avbytarbänken och släppa in den i matchen jämte tanke, logik och förnuft.”

PUBLIKENS RÖSTER:

”Egenartad personlig krogshow som berör
Multibegåvade Sarah Nilsson har gjort en lyckad hybridsångteater med mycket musik, allvar och humor. Inledande sången är lika vacker som hela hennes skönt vågade berättande om sina egna erfarenheter av paradoxen att både inte alls vara som alla andra och vara expert på att vara som alla andra. Med mycket närvaro och rörlighet fångar hon publiken och visar en högkänslig personlighets perspektiv på livet. Medryckande och tänkvärt!”

En känsla av min verklighet
För sensibelt begåvade är en föreställning direkt ur verkliga livet där alla känslor kommer upp i dagen på ett sätt som man känner igen sig i. Med humor, sensualitet och mycket musik kan alla hitta igen sig i de scener Sarah Nilsson visar upp och berättar om ackompanjerat av sin egen musik. Föreställningen rekommenderas varmt, köp biljetter nu för att inte missa en kväll du mår gott i!”

”Underbart gripande riktig feel-good föreställning
Sarah Nilsson är en underbar känslig, humoristisk underhållare med en fantastisk sångröst. Passa på att se den innan den slutar. Jag hoppas och tror att vi kommer få höra mer från Sarah Nilsson.”

Bjud in dina vänner till För sensibelt begåvade med hjälp av evenemanget till För sensibelt begåvade på Facebook.
Få inspiration, kunskap och personliga blogginlägg genom att GILLA sidan För sensibelt begåvade på Facebook.
Läs För sensibelt begåvades blogg

FÅ EN GLIMT AV FÖRESTÄLLNINGEN I FÖR SENSIBELT BEGÅVADES TRAILER!

SÅ HÄR glad blev jag när jag fick veta att Kulturbryggan – och sedemera även Stockholms stad – stöder För sensibelt begåvade. Då skrev jag bloggens första inlägg som beskriver varför det här projektet är så viktigt för mig! LÄS

Foton:
Överst och underst: Anders J Larsson
Mitten: Linda Rehlin

Foto: Anders J Larsson

 

Det är faktiskt normalt att må dåligt

Skärmavbild 2014-08-20 kl. 12.47.23

Aftonbladet har skapat en kampanj som heter #otillräcklig där kända människor berättar om hur de mår dåligt psykiskt – trots framgångar och offentligt erkännande.

Högkänslig eller normalkänslig – otillräckliga känner vi nog oss alla med jämna mellanrum gentemot hur vi uppfattar omvärldens förväntningar och det är därför jag skapade mitt projekt För sensibelt begåvade. Inte för att förhärliga känsligheten och högkänsligheten. Men för att lyfta känsligheten som en förmåga – i stället för att på rutin värdera den negativt. Genom att lyfta dess egentliga väsen tror jag nämligen att vi blir bättre på att hantera den.

Att vara känslig handlar nämligen i grund om att vara mottaglig för det som du utsätts för och lever i. Mottaglig är du nämligen bara genom att vara människa på gott – och på ont, när det blir för mycket av det som du är gjord för att hantera.

Jag vill mena, att grunden till alla människors utsatthet är vår känslighet – högkänslig eller normalkänslig. Vägen till ett mer behagligt liv är på samma gång vår känslighet. För när vi börjar lyssna på vårt instrument och lär oss att vårda det och vår kropp och själ –  förändra vår livssituation till det som passar oss –  i stället för att motarbeta det till förmån för omgivningens riktiga/alternativt uppfattade krav – det är då vi i många fall kan börja må mycket bättre.

I jakten på lycka glömmer vi dock lätt bort att det faktiskt också är normalt att i livet må dåligt. Eller halvbra. Hyfsat. Ok. Livet är faktiskt väldigt ofta inte så jäkla roligt. Så är det. Dom flesta går inte omkring och tjoar för jämnan och fröjdas i gamman. Det är sanningen. Stunderna av pur extatiskt lycka är få. Det är ju därför de är så värdefulla. Juvelerna i våra liv.

I vårt samhälle ser vi däremot en fiktiv värld som har blivit så bra på att marknadsföra lycka via exempelvis kända personer och våra vänners Facebookbloggar att vi har börjat tro att den bilden vi tar emot är det normala.

Jag är övertygad om att anledningen till att unga människor idag är så olyckliga är för att de har förväntningar som är milsvida från verkligheten. Självklart finns det de som är medicinskt sjuka, men med egen nu rätt lång erfarenhet i bagaget vet jag att vi har stor möjlighet att med rätt hantering påverka vårt psykiska välmående. Där ingår förväntningar som en stor del i arbetet. Vår populärkultur i västvärlden gör oss där ingen större tjänst..

Jag minns när jag talade med släktingar från Ryssland om kulturella skillnader och fick lära mig att ryssar (enligt individerna jag känner) snarare utgår från att livet är hårt. Allt annat är en positiv överraskning. Det låter negativt kan en del tycka. Men jag förstår idag inställningen.

I Frankrike där jag vistats mycket förvånas många av mitt högkänslighetsprojekt. De jag mött säger att det är väl ”självklart att känslighet behövs, hur ska det annars finnas artister”. Att ”dessa känsliga individer så klart kan vara lite speciella, men det är ju för att de måste vara det för sina andra tillgångars skull”. Rent objektivt kan jag berätta att böckerna om högkänslighet har fått enormt liten uppmärksamhet i Frankrike och jag tror definitivt att det mina vänner subjektivt uttrycker ändå kan vara en del i en möjligtvis kulturell uppfattning.

Efter de oerhört tragiska förlusterna av både Robin Williams och Malik Bendjelloul skriver många i Facebookloggar och rubriker att ”tänk att till och med de kunde vara så olyckliga efter en Oscar/efter den karriären”. Varje gång jag läser dessa rader förvånas jag av att frågan ens ställs. Tror folk på allvar att framgång ger lycka? Tror folk på riktigt att bara för att någon är vacker på bild och ser cool ut så har den det bättre än andra inombords? Ja, uppenbarligen tror folk det. Inser folk inte på allvar att folk dessutom tagit livet av sig i alla tider?

Tycker jag för den sakens skull att det är bra eller något vi inte ska försöka stoppa? Självklart inte. Eftersom jag själv arbetar med att få folk att må bättre så tror jag att vi ska göra allt vi kan. Men jag skulle heller aldrig kunnat arbeta som krisstöd med folk i dessa extremt svåra lägen om jag inte också var högt medveten om vad som faktiskt är normalt. 

Jag har fått se priset för framgång på nära håll och vet att det medför så mycket som aldrig syns och som man aldrig vill visa upp. Jag har därför personligen aldrig trott att vi blir lyckligare av att bli kända/få mycket pengar/få mycket beröm. Tvärtom. Allt sånt går över. Vi vänjer oss. Så fungerar människan. 

Nä, lycka handlar om de små sakerna. Och att lära sig se dom, lättast med hjälp av att börja uppskatta livets vågor. När det bara är en plan linje börjar vi nämligen oftast bara ta saker för givet. Det hjälper oss aldrig. Där behöver vi hjälpa varandra att uppskatta skilnnaderna.

Så visst är det en poäng i att Aftonbladet belyser att kända människor mår dåligt som många andra. Fast det egentligen är helt självklart. Kosmetika är ju just – kosmetika. Det är en yta. 

För att verkligen lyfta människor önskade jag dock att Aftonbladet valt en annan hashtag – även om de också skriver att de ”vill plocka bort o:et ur otillräcklig”. Hur väl tagen än fungerar för tidningens kampanj – vars mål enbart är att sälja tidningen till alla som känner sig otillräckliga – så är det inte bra för dig.

Du är enbart TILLRÄCKLIG och psykologiskt är det viktigt att minnas att det vi upprepat tänker om oss själva det blir vi.

Vidare, genomgår du sjukdom, stora förändringar, kriser överhuvudtaget är det FULLT NORMALT att må dåligt. Det finns ofta skäl som vi av någon anledning inte ser. Vi är känsliga och vi ska reagera – och alla gör vi det vare sig vi visar det eller inte. Vissa mer än andra, enligt forskningen om högkänslighet.

Jag tror på att våga visa sig själv som man är med bra och dåligt. Inte med syfte att tynga andra. Inte för att få ”tycke-synd-om”. Inte för att få uppmärksamhet. Men för att påminna oss i denna värld om vad som det faktiskt innebär att vara människa på riktigt. Så att vi återigen kan glädja oss åt det som faktiskt är mirakel.

Att må bra OCH att må dåligt är att vara människa, är att vara känslig. Och det är helt normalt.

Jag vill betona att det jag skriver om ovan naturligtvis inte berör psykiska sjukdomar, diagnoser eller allvarliga medicinska besvär. Var gränsen här går är naturligtvis svår att bedöma och värderingen måste lämnas till varje individ, eventuellt i samråd med dess läkare. Syftet med detta inlägg är att uppmärksamma värdet av att ständigt ifrågasätta normalitetsnormen, i synnerhet då vårt psykiska välmående är starkt förknippat med de tankar vi väljer.

Gästbloggare: Sara Kihlman Wibe – om att sätta ord på känslor

Sara Kihlman

Jag har alltid trott att jag är bra på att sätta ord på mina känslor. Jag har börjat inse att jag är mycket sämre än vad jag tror. Och jag verkar inte vara ensam. En skrämmande andel av all kultur vi konsumerar tycks röra svårigheterna för människor att kommunicera sina känslor på ett konstruktivt sätt. Är det inte Scener ur ett äktenskap så är det destruktiva grabbgäng i De Ofrivilliga, Norénska familjehelveten, onda dockhem, eller så kommer vi från Mars och Venus. Sällan eller aldrig når vi fram till varandra. Frågar vi konsten, litteraturen eller dramatiken, verkar vi vara ett gäng känslomässiga analfabeter.

Varför är det såhär? Hur svårt kan det vara?

För det första – jag tror att det som man inte riktigt kan verbalisera, är också svårt att känna fullt ut. Jag kan inte sätta fingret på det, säger vi. Och den förlösande förtroligheten vi önskar så hett, stannar som ett vagt fladder av obehag i magtrakten.

Det är min upplevelse att människor ägnar mycket tid åt att förstå VARFÖR de mår som de gör, men mycket mindre tid åt att verkligen förstå exakt VAD det är de faktiskt känner. Jag tror att den ”ospecificerade” oidentifierade känslan kan vara destruktiv. När vi inte riktigt kan sätta fingret på hur vi mår kan vi istället bli besatta av att hitta orsaken till det där vaga obehaget. Vi vill så gärna hitta den magiska nyckeln, den där insikten som ska befria oss. Vi börjar gräva i vårt förflutna, eller älta vad någon sade och gjorde. Eller vad någon annan inte sade och inte gjorde.

Naturligtvis finns det ett element av sund självbevarelsedrift att hitta orsaker och samband. Givetvis kan vi fortfarande behöva gräva i vårt förflutna för ökad förståelse, självinsikt och läkning. Och givetvis kan vi ibland behöva våra neuroser. En lagom dos av psykologiska försvar kan vara det som håller oss över ytan om de där känslorna är för övermäktiga för att hantera på en gång.

Trots detta är det svårt att hantera många av de mer vardagliga hot vi möter. Ett problem är att hotbilden inte är konstant. Ena dagen kan jag garva åt polarens råa skämt, nästa dag vill jag bara dö av hens ord. Då vilar kanske inte den läkande kraften i att älta vad som var skillnaden de olika dagarna, utan snarare i att försöka förstå exakt VAD jag kände den där dagen det blev så fel. För kan jag berätta det är chansen så oerhört mycket större att min vän förstår mig. Mina ord handlar då om att idag måste du vara rädd om mig, idag behöver jag det. Risken med det orsaksorienterade förhållningssättet är att jag blir väldigt fokuserad på vad min vän gjorde. Då ligger skuldbeläggandet och därmed konflikten bara ett par förflugna ord bort. Och min vän blir förvirrad: när får man skämta och när får man det inte?

Men varför blir det så? Varför är det så svårt att berätta hur vi känner att vi tycks helt oförmögna eller för uppgivna att ens försöka?

Jag tror såhär: känslor är generellt underskattade och undervärderade, ofördelaktiga sakförhållanden är det inte. Därför tenderar vi att berätta om jobbet, bolånen, barnen, bilen, kärlekslivet, när någon frågar hur det står till. Vi lämnar en upplysning om sakernas tillstånd tillsammans med en förhoppning (och i värsta fall en kravfylld förväntan) att den andre ska begripa exakt vilka känslor som dessa tillstånd väckt inom oss.

De flesta av oss är inte dumma. Vi kan ana att ett graviditetsbesked är en glad nyhet och att en skilsmässa inte är det. Men exakt HUR det känns att vara nyskild och/eller på smällen, det kan vi aldrig veta. Och det är här som många av våra relationer börjar kryssa genom minfält fulla av slukhål. Vi tycker att vi lättat vårt hjärta, men egentligen har vi bara dragit ett infosjok med ett outtalat krav på förståelse. Och sedan blir vi arga när vi blir snuvade på förståelsen och kanske, i värsta fall, serverade ett jävla RÅD!

Jag befann mig för några år sedan i en låg period. I efterhand kan jag se att jag nog var kliniskt deppig, men det var ingenting jag förstod då. Humörmässigt kände jag mig ganska stabil. Däremot hade jag ingen som helst energi. Jag var konstant trött och vad värre var, var att jag inte klarade av att sköta mina åtaganden. Jag glömde allt. Skrev jag upp något i kalendern glömde jag att titta i den. Att ständigt misslyckas blev till slut väldigt ångestfyllt och jag förstod inte hur jag skulle ta mig ur min situation. Under denna period hade jag en väninna av det konstruktivare slaget. Ju mer jag beklagade mig över att tillvaron inte fungerade, desto fler konkreta råd fick jag av min vän. Glömmer du åtaganden – skriv upp dem i kalendern, kommer du inte upp på morgonen – sätt väckarklockan, blir ingenting gjort – gör en checklista. Som att det var okunskap om att kalendrar existerar som stod mellan mig och det välfungerande livet. Och efter varje samtal kände jag mig dum och tillplattad på samma gång.

Vad jag inte förstod var att jag aldrig pratade om hur jag kände. Jag pratade så lite om hur jag kände, att jag inte ens kunde förnimma känslorna. Men eftersom de ändå fanns där manifesterade min intelligenta kropp min ledsnad genom glömska och energilöshet. Och hur skulle min vän kunna vara den förtrogna lyssnare jag behövde om inte ens jag själv visste vad jag kände?

Vad är kontentan av detta? Att känslor är viktiga. Att vi behöver öva oss på att berätta hur vi känner. Ju mer vi berättar, desto lättare är det att faktiskt identifiera alla känslor. Men vi måste vara noga med vad vi berättar. Vill vi ha goda råd kan det vara bra med ett infosjok. Men vill vi bara bli förstådda, då är det bättre att fokusera på känslan. De yttre omständigheterna får så mycket uppmärksamhet ändå.

Sara Kihlman Wibe

Sara Kihlman Wibe är violinist, sångare, skådespelare och en allmänt klok person. I anslutning till För sensibelt begåvade har hon agerat bollplank i utvecklingen av föreställningen. För några år sedan samarbetade hon även med För sensibelt begåvades upphovsman i bandet kring hennes musik-alias Once Upon A Girl och medverkar på skivan Just like they do in France. Nu bor hon i Mora med man, barn och katt och sprider därifrån via digitala medier sitt allmänna klokskap och en underfundighet som många av oss hoppas till slut minst ska bli en bok.

Våga leva mottaglig

Foto: Sarah Nilsson

Är du mottaglig? Använder du dina känslospröt? Jag talar idag inte bara till dig med dom av extra känslig sort utan till alla människor som föds med en känslomässig förmåga.

Alltså, alla.

Igår på mötet med Sveriges Förening för Högkänsliga valde jag att berätta om tanken bakom hela föreställningen. En vision om att lyfta känslighetens betydelse inte bara för oss högkänsliga, utan för alla oss människor, och med redskap som humor och distans försöka lyfta ett ämne som på många plan i vårt samhälle, nästan snarare på rutin än med äkta medvetenhet, tenderar att undvikas.

Samtal med föreningsmedlemmar under mötets gång väckte ännu mer tankar. Jag mötte individer som berättade om den motvilja det väcker att tala om känslighet. Hur det bemöts som något slags New-Age-flum. Eller något som man överhuvudtaget helst inte befattar sig med. Eller, hur högkänslighet, tyvärr,  trots det faktum att det är en egenskap – bemöts som en typ av märklig diagnos. Jag har skrivit om det förr: ”Är inte det där med högkänslighet bara ännu en ursäkt för alla jobbiga människor?”.

Ända sedan jag började läsa om forskningen kring högkänslighet så slog det mig hårt att det som ofta lyfts som karakteristiska kännetecken är symptomen på en överstimulering – snarare en egenskapens praktiska funktion.

Det stör mig. För även om vi är många högkänsliga som inte förstått oss på vårt drag och därför har levt jobbiga liv där vi försökt leva som någon vi inte är – i vår medfödda finslipade anpassningsförmåga – så är det inte det som definierar oss.

Med detta som grund kan jag nästan förstå att det säkerligen finns många som kanske inte ens vill kalla sig högkänsliga  – fast de är det. Även varför föreningen fortfarande har så pass många mer kvinnliga medlemmar, fast lika många män som kvinnor föds högkänsliga. I dessa termer är det inte ur den traditionella bilden på manlighet, som vare sig vi vill eller inte fortfarande hägrar, särskilt hett att bli kallad känslig.

Visst är det bra att man talar om en ökad förståelse bland lärare, med flera, för att bättre kunna värna om personer med högkänslig personlighet. Men ännu mer skulle jag vilja tala om potentialen av att födas med egenskapen av att vara högmottaglig. För personens egen skull, men även i exempelvis i arbetslivet, på samhällelig nivå och i det allmänna sociala livet.

Nu kommer vi till det som egentligen var kärnan av mina slutsatser i arbetet som krisstöd i näringslivet och en av orsakerna till att jag ville skapa denna föreställning. Där iakttog jag naturligtvis mycket klokhet hos många företagsledningar som var villiga att arbeta med att implementera så kallade kamratstödssystem. Men även hur det känslighet hos anställda, medfött eller på grund av kris, främst sågs som något som stoppade produktiviteten och som motvilligt behövde åtgärdas.

Var kommer denna rädsla för känslighet ifrån? Denna sticka-huvet-i-sanden attityd? Varför är känsligheten, som är den djupast essentiella förmågan för alla levande varelser, något så att frukta? Varför, när en attityd av förnekelse, med förhoppningen att undvika, snarare lämnar oss fortsatt okunniga om vår egen fulla kapacitet.

Hela min tanke med att göra en föreställning om känslighet var att överhuvudtaget göra det. Ärligt talat tyckte jag det var nästan lite komiskt. Jag menar vem gör det, i denna logikens coola samhälle? Och varför är det egentligen alltid logik kontra känsla? Det är ju hur logiskt som helst att vara känslig – mottaglig. Att ta in med våra sinnen, processa och sedan även med logiken använda informationen så det gagnar oss.

Så därför är min fråga idag. Vågar du vara mottaglig? För det kräver mod. Vågar du välja att låta dina kanaler vara öppna och lyssna, ta in. Även när det inte alltid är bekvämt?

Visst, vi behöver alla pauser. Särskilt vi som tar in mer än vad vi ibland kan hantera. Missförstå mig inte, jag har full förståelse för all denna sortens nödvändig hantering.

Men att välja att för evigt trubba av det som gör dig till en kännande varelse är tyvärr vanligare än man tror. Och inte bara bland personer av mer normalkänslig karaktär utan säkerligen i hög grad bland många högkänsliga som ännu inte lärt sig hantera sin egenskap.

Hur många okunniga högkänsliga finner vi inte bland de som överkonsumerar alkohol? Piller? Jobb? Sex? Vad du som människa, högkänslig eller ej,  använder för att trubba av dina förmågor är oväsentligt. Resultatet är att du går genom livet mer eller mindre i din egen lilla värld. Vissa kanske inte har förmåga till mer? Vissa vill kanske inte mer? Det går ju naturligtvis inte att döma.

Men frågan är hur många som har förmågan att genom rätt omvårdnad och modiga livsval i stället ta vara på sin kropp och sina sinnen och därigenom faktiskt öka sin mottaglighet när så är lämpligt och därigenom öka sin kreativitet, empati och i slutändan – vad jag ur ett filosofiskt perspektiv tänker kan vara –  sin medmänsklighet.

Så min finurliga lilla tanke – som jag högst medvetet inser än så länge inte är mer än ett korn i ett hav av sand – är helt enkelt att öppna tanken för en mänsklig förmåga som fått allt för lite fokus i vårt västerländska samhälle och vars funktion vi med fördel mår bra av att återigen öva upp.

Det kan va jobbigt att vara mottaglig och känna.

Visst. Men mest. Wow. Vad häftigt.

Bild på en mottaglig vattenpöl om ni undrar. Från en av mina bästa resor. Vandrade själv på Korsika en vecka. Bäst. Galet vackert. I såna lägen är det lätt och ljuvligt att vara mottaglig.

Med kärlek idag och alla andra dar

LövKloka ord. Citat. Uppmuntrande tankar. ”Men. Vadå? Menar du att du behöver såna floskler för att må bra?”

Jo, jag är fullt medveten. Inredningsbutikerna dignar av dekorsbokstäver och dekorativt formgivna planscher med kloka ord. Citat i vår vardag har blivit folkligt på hög nivå och på Facebook överöses vi av vackra bilder med upplyftande ord. Med regelbundenhet även på sidan för För sensibelt begåvade, för vilken jag väljer dom med stor omsorg.

”Du är allt bra på att peppa dig själv” skrattade min lillebror till sist när vi fixade med ljud och jag stolt visade upp vad jag lärt mig. Ja, tänkte jag lite generat. Jo, jag gör nog det rätt ofta. Hm. Vem ska liksom annars göra det?

Så när det gäller citat har jag bestämt mig för att inte ge vika för coolhets-maffian. Det står inte Carpe Diem på min vägg. Däremot samlar jag på klokord med särskild innebörd för just mig och låter dom bombardera min hjärna dom dagar mörkret hägrar. För en kreativ och känslig hjärna är både ens bästa vän och ens värsta fiende. Min behöver tränas  – och det är så jag använder klokheterna.

Idag på Alla hjärtans vill jag ösa kärlek över mig och er. All sorts kärlek. Romantisk kärlek, vänskapskärlek och egenkärlek. Omnia vincit amor, idag och alla andra dar. Visst, kommersiella jippon ger jag egentligen inte så mycket för. Men ger det oss anledning att vara lite rarare – och det kan man ju vara helt utan att det kostar – då hänger jag gärna på.

Med kärlek släpper jag  idag också trailern till För sensibelt begåvade. Idag är det nämligen precis en månad kvar till premiär!

Varsågoda, vänner. En sång om att lägga märke till detaljerna.

En scenupplevelse för alla sinnen på vurma birger jarl

vurma

Nu är ni många som fått er en biljett. Ni som kommer redan på premiären den 14 mars hoppas jag verkligen redan har börjat boka bord och planera för att komma redan klockan 18.00 för att beställa mat och dryck inför föreställningen av För sensibelt begåvade.

Det är ju en helhetsupplevelse jag planerat för er! En charmig after work. En intellektuell krogshow. En varm föreställning. Ja, kalla det vad ni vill. Det blir mat, dryck, musik och finurligheter under en kväll i känslans tecken mitt i en lokal som andas charmigt engelskt bibliotek och skön lokal i Berlin på samma gång.

vurma

Denna scenupplevelse skapas för att kunna spelas mitt i den miljö där publiken befinner sig. Och vi börjar på vurma Birger Jarl! Har ni varit där? Det ligger mitt emot biografen Zita på Birger Jarlsgatan och är ständigt fullsmockat med människor tack vare sin goda mat och charmiga miljö.

Det var texten på baksidan på en tavla till en släkting till Neta som gav restaurangen sitt namn. Ja, eller restaurangerna är mer korrekt. Det som började med ett café är nu flera stycken och restaurangen på Birger Jarlsgatan är allt min favorit. Neta är alltså vurmas ägare och grundare och i texten stod om ett brödrecept som släktingen vurmade för.

vurma välkomna

Vurma, brinna för. Vad passar bättre för en föreställning om sensibelt begåvade, högkänsliga?

Under föreställningen serveras för 199 SEK en varmrätt och ett glas vin eller öl. Det finns en ordinarie att välja på, en vegetarisk och därtill en plocktallrik.

Premiären den 14e mars är slutsåld. Men det finns fortfarande biljetter att köpa på Ticnet till den 29 & 26 mars samt till den 2, 8, 15, 23 & 29 april.  Boka bord direkt hos Vurma på 08-611 00 45 och kom ihåg att ni måste komma till er plats senast en kvart innan föreställningen börjar 19.00.

Varmt välkomna!

För sensibelt begåvade