Och vi gör det igen

Sarah Nilsson och Rikke Buch Bendtsen

Min vän rödhåriga Rikke från Randers står i köket och kokar grönsaker medan hennes minsting klättrar kring benen och jag anvisar sångstämmor: ”En gång till, tersen är högre.” Det är måndag och hon ska gästa min lilla minispelning på Café Intime i Köpenhamn. Frikadellerna bränns, den lilla vill bli lyft och jag ser stressen växa i Rikkes ögon. Flashback 2004 – hennes äldsta krypandes och vi maniskt repandes föreställningen Avklädd. Här är vi igen. Repandes, mitt i röran och med jäkten på lut. Med föga känslighet från min sida, inser jag. Va fan. Vi börjar skratta.

Projekten vi har gjort. Livet vi har levt. Sexton år.

1997 kom vi båda till musikalutbildningen MMA i Malmö ledd av mannen från New York. ”Tänk om jag kunde få en vän som kan lära mig dansa” minns jag att jag tänkte. Det fick jag. En riktigt smart en, den bästa, som sa att det är ju ingen sak, här har du tricken. Håll ett ägg. Fokusera på armarna. ”Nyd til!” Snäll röstträning, stämsång och musikteori blev presenten tillbaks – och vänskap såklart. Som Askungens elaka styvsystrar hittade vi varann och idag älskar vi det faktum att vi båda alltid har ett hem i grannlandets huvudstad.

Rikke är en fantastisk musikalartist med huvudroller som Roxie i Chicago  och Donna i Mamma Mia på flera av de största danska scenerna på sitt CV. Jag har alltid skapat eget och ofta med Rikke. Både i vår teatergrupp Teater Kärlek och utanför. Hon kan det här med less is more. Rörelsens dimension. Hennes skarpa öga skärper min idé. Hon är projekteringens och föreställningens bollplank för rörelse.

”Nej, Sarah” säger hon. ”That’s been done”. ”Förutsägbart blir det där. Passar bättre med ryggen mot väggen”. Såklart, inser jag. Igen.

”What do you say?”

Jan-Erik Sääf och Sarah Nilsson

Så stod det på en handskriven lapp ovanpå en bunt noter.

Bunten kom från kompositören Jan-Erik Sääf som jag precis mött genom ett live-musikalprojekt i samband med att bostadsområdet Bo01, ni vet det med Turning Torso invigdes i Malmö. Där hoppade jag, Sonja Aldén (ja, den skönsjungande melodifestivalartisten) och Magnus Wahlberg omkring i tennisoutfit och hockeymundering och improviserade musikaler och ABBA på temat sport. Varför detta tema vet jag ärligt talat inte riktigt än idag. Dessförinnan hade Jan-Erik sett mig som Barbarina i Figaros bröllop med Skånska Operan och nu fick jag denna rätt ovanliga introduktion till en relation som skulle visa sig ha enorm betydelse för min egen konstnärliga utveckling.

Jan-Erik är en av dessa män som verkligen älskar, beundrar, respekterar och fascineras av kvinnor på ett sätt som nog får betraktas som rätt sällsynt och oerhört fint. Han har själv sedan väldigt många år tillbaka en helt makalös kvinna i sitt liv, nämligen bildkonstnären Anna Sjölin. Hon är med all säkerhet förutsättningen för att Jan-Eriks och min vänskap kunnat växa till vad den är idag. Jan-Erik och jag började nämligen arbeta med den där bunten noter jag nämnde – som bestod av alla Jan-Eriks sånger om och för kvinnor. Ett betydande antal. Kvällar och nätter spenderade vi tillsammans och något av det första Anna generöst sa till mig var: ”Jag är så glad att ni två hittat varandra”.

Bunten blev grunden till mitt allra första manus Venus biktar sig, som mottog väldigt fina recensioner. Gav mersmak. Jaha. Kan jag göra det här? En erfarenhet som utvecklades ytterligare av att jag lärde känna en väl kaxig kille som skrev musik och fick mig att tänka. ”Men, hur svårt kan det va?” Till föreställningen Avklädd var det därför alltså inte längre Jan-Eriks musik utan min egen. Men Jan-Erik fortsatte finnas där som ett bollplank och stöd.

Det har nämligen liksom alltid varit som ett självklart själsligt syskonskap mellan oss som jag är så otroligt tacksam för. Vi gjorde flera föreställningar tillsammans med Jan-Eriks musik. De senaste åren, när jag varit ute på min kringelkrok i näringslivet, har jag dock mest fungerat som bollplank till det som Jan-Erik gjort, bland annat föreställningen Anima med Stockholms Musikteater. Jan-Erik är i nämligen enormt produktiv. Kanske har ni sett eller läst om hans geniala föreställningar Freuds cigarr och Jag, William med Stockholms Musikteater? Föreställningar som hyllats av både press och publik i Sverige, som med Jonas Nerbe vunnit priser i New York och som etablerat Jan-Erik till kanske Sveriges mest produktive musikalkompositör.

Så självklart ber jag honom vara bollplank i min arbetsgrupp även denna gång. Det finns ingen som han som har förmåga att sätta konkreta funktioner på mina mer abstrakta tankar. Han säger att jag tänker form, fast jag vet att jag har en intuitiv mening därunder. Den hittar han.

I två dagar har vi bollat fram och tillbaka och vi har redan kommit fram till var resan i föreställningen med stor sannolikhet ligger. Han har bollat mitt pianospel och dessutom öppnat ögonen för programmet Scrivener som kommer funka perfekt för den mind-mapping-skribent som jag är.

Nu har Jan-Erik farit iväg till projekteringsmöten i både Stockholm och Göteborg och jag i min tur ska förflytta mig över bron till nästa person i arbetsgruppen.

Och just det, jag ska ju spela lite i Köpenhamn ikväll också. Hm. Måhända därför jag sov så lite i natt..