”What do you say?”

Jan-Erik Sääf och Sarah Nilsson

Så stod det på en handskriven lapp ovanpå en bunt noter.

Bunten kom från kompositören Jan-Erik Sääf som jag precis mött genom ett live-musikalprojekt i samband med att bostadsområdet Bo01, ni vet det med Turning Torso invigdes i Malmö. Där hoppade jag, Sonja Aldén (ja, den skönsjungande melodifestivalartisten) och Magnus Wahlberg omkring i tennisoutfit och hockeymundering och improviserade musikaler och ABBA på temat sport. Varför detta tema vet jag ärligt talat inte riktigt än idag. Dessförinnan hade Jan-Erik sett mig som Barbarina i Figaros bröllop med Skånska Operan och nu fick jag denna rätt ovanliga introduktion till en relation som skulle visa sig ha enorm betydelse för min egen konstnärliga utveckling.

Jan-Erik är en av dessa män som verkligen älskar, beundrar, respekterar och fascineras av kvinnor på ett sätt som nog får betraktas som rätt sällsynt och oerhört fint. Han har själv sedan väldigt många år tillbaka en helt makalös kvinna i sitt liv, nämligen bildkonstnären Anna Sjölin. Hon är med all säkerhet förutsättningen för att Jan-Eriks och min vänskap kunnat växa till vad den är idag. Jan-Erik och jag började nämligen arbeta med den där bunten noter jag nämnde – som bestod av alla Jan-Eriks sånger om och för kvinnor. Ett betydande antal. Kvällar och nätter spenderade vi tillsammans och något av det första Anna generöst sa till mig var: ”Jag är så glad att ni två hittat varandra”.

Bunten blev grunden till mitt allra första manus Venus biktar sig, som mottog väldigt fina recensioner. Gav mersmak. Jaha. Kan jag göra det här? En erfarenhet som utvecklades ytterligare av att jag lärde känna en väl kaxig kille som skrev musik och fick mig att tänka. ”Men, hur svårt kan det va?” Till föreställningen Avklädd var det därför alltså inte längre Jan-Eriks musik utan min egen. Men Jan-Erik fortsatte finnas där som ett bollplank och stöd.

Det har nämligen liksom alltid varit som ett självklart själsligt syskonskap mellan oss som jag är så otroligt tacksam för. Vi gjorde flera föreställningar tillsammans med Jan-Eriks musik. De senaste åren, när jag varit ute på min kringelkrok i näringslivet, har jag dock mest fungerat som bollplank till det som Jan-Erik gjort, bland annat föreställningen Anima med Stockholms Musikteater. Jan-Erik är i nämligen enormt produktiv. Kanske har ni sett eller läst om hans geniala föreställningar Freuds cigarr och Jag, William med Stockholms Musikteater? Föreställningar som hyllats av både press och publik i Sverige, som med Jonas Nerbe vunnit priser i New York och som etablerat Jan-Erik till kanske Sveriges mest produktive musikalkompositör.

Så självklart ber jag honom vara bollplank i min arbetsgrupp även denna gång. Det finns ingen som han som har förmåga att sätta konkreta funktioner på mina mer abstrakta tankar. Han säger att jag tänker form, fast jag vet att jag har en intuitiv mening därunder. Den hittar han.

I två dagar har vi bollat fram och tillbaka och vi har redan kommit fram till var resan i föreställningen med stor sannolikhet ligger. Han har bollat mitt pianospel och dessutom öppnat ögonen för programmet Scrivener som kommer funka perfekt för den mind-mapping-skribent som jag är.

Nu har Jan-Erik farit iväg till projekteringsmöten i både Stockholm och Göteborg och jag i min tur ska förflytta mig över bron till nästa person i arbetsgruppen.

Och just det, jag ska ju spela lite i Köpenhamn ikväll också. Hm. Måhända därför jag sov så lite i natt..

Gnun checkar ut

Har slitit som en GNU hela dan, ja hela veckan för att jag ikväll ska, ska, ska ta helg! Fredag, lördag som det ju enligt mitt schema är.

Kan bocka av följande på projekteringens att-göra lista:

-Pressmeddelande ut CHECK
-Möte med spellokal CHECK
-Möte med ordförande för högkänsligas förening  CHECK
-Biljettjänstutredning för bästa effekt CHECK
-Talat med regiögat om förbereda vår projektering CHECK
-Talat med konstnärliga gruppen varav delar finns i söder och ska besökas CHECK
-Läst, läst och läst CHECK
-Sen har jag ju spelat, sjungit, skrivit, det som jag egentligen vill göra hela tiden…! CHECK

Jag behöver se det på ett papper för att inse vad jag faktiskt har gjort. För mina ögonen fokuserar ständigt på nästa sak som ska åtgärdas. Blicken är framåt på att jag nästa vecka (men egentligen helst redan igår) vill skriva fler låtar, jobba text, göra trailermanus, boka tider med samarbetspersoner, visitkort.. Är helt enkelt i det stadiet då jag blir sjukt frustrerad över folk som tar upp hela trottoaren och går långsamt. I varv, kallas det.

Så vad jag faktiskt åstadkommit måste jag påminna mig om för att jag verkligen ska minnas att jo – jag inte bara förtjänar helg – jag behöver helg. Alla gånger. (För er som suktar konkreta tips i vardagen, här var alltså ett –  indirekt så som jag oftast gör: Skriv upp det bra ni gör och det bra ni är oavsett ni gör nåt! Gör en mapp  i mejlkorgen som heter Underbara ord där ni lägger allt fint ni behöver påminna er om. )

SPELADE gjorde jag ju igår också. Rart. I en pyttelokal där allt var mys, arrangörerna toppen och soppan galet god. Jag var nervös för det fanns ingen medhörning. Jag hörde inte alls vad publiken hörde och det kan få mig, nära-ljud-hörlursälskaren, att bli lite nojig. Men det gick hur bra som helst. Jag glömde en fras. Hoppsan. Fast fingrarna spelade vidare. Hurra för mina fingrar. (De behöver också helg nu, vill jag lova.) Jag spelade några fel ackord. Oj. Men det visste mest jag. Fast den nya låten var det fler än jag som höll med om att den är rätt speciell, nya arret perfekt till föreställningen och många leenden och skratt var det som jag denna gången faktiskt var tillräckligt närvarande för att ta in och njuta av. Med andra ord – sakta men säkert – framåt.

Flera nya ansikten var det också på gårdagens föreställning som genast gick helt gick igång på ämnet i För sensibelt begåvade. Ämnet engagerar.

Nu är det dags för arbetsveckans två sista dansklasser. Bästa distraktionen. Sen efter helgen fortsätter vi.

NÄSTA vecka är det dags att avslöja var och när föreställningen kommer äga rum.

Häng me!

Sarah Nilsson

Lycka är en ny sång

Yej!

En sån som bara kommer. Jag vet. Det låter magiskt. Och det är magiskt.

Det är som om alla tankar som gått och bubblat inombords plötsligt manifesterar sig i något konkret.

För mig är pop-sånger den ultimata konsten. Det är kort, det är koncist. Vi utvecklar en tanke på tre minuter. Och sedan en annan.

Just dagens tanke var mitt i prick för föreställningen. En nyckelsång. Och fort gick det. Text, melodi, ackord och hyfsat komp på ett par timmar.

Så nu är jag så otroligt nöjd med sig själv och ska unna mig både promenad i ljuset och en portion Palak Paneer. Jag tror till och med jag ska slå till på ett vitlöks-naan. Alltså, banne mig, idag blir får det till och med bli lite Papadams!

Vi ska väl inte ta i. Meeeen.. det är nog bästa låten jag skrivit på länge.

Ni som älskar mig, påminn mig om den här dagen någon av de där andra.

Bubbel! Kvitter! Pirr!