Vackraste vemodet inför årets näst längsta natt

Foto: Sarah Nilsson
Igår firade jag min näst mest opretentiösa midsommarafton någonsin. Så jäkla skönt att slippa låtsas leva i annonsen liksom.

Skit i blå, blå vindar och vatten och klämkäckt gitarrspel i varma juninatten. Njut av svinkallt utomhus till förmån för varmt mys i soffan. Vi orkar inte ens duka ordentligt. Vi plockar en jordgubbe med fingrarna direkt från tårtan. Fotboll för det lata hängets skull stod till och med jag ut med.

För dom flesta var säkert årets midsommarväder mindre välkommet. Men själv tyckte jag det var ganska skönt. Har själv ett läkande sår som påminner mig lite för ofta om att jag inte än får träna och skutta runt som jag vill. Dessutom har min syster tyvärr inte alls varit så frisk, så familjemys opretto-style i soffan kändes så rätt. Gräddtårta – joväl. Gulliga barn – ja. Blommor i trädgårn – ja. Sill på tallriken – ja. Men för övrigt mös vi mest i soffan.

Idag skiner sola och både jag och livet känns lite piggare. Så kom jag ju att tänka på att nu har det ju tyvärr vänt. Det här med ljuset ni vet. Jo, det är det första som slår mig. Tiden när det bara blir ljusare är över för denna gång. Så är det.

Vemod är rätt vackert. Det har alltid varit en känsla som liksom är medfödd i mig.

Jag vet att det finns folk som tycker att jag är  så otroligt glad, nästan käck. Men sanningen är att jag är en sann grubblare och en tänkare och känner liksom inte därför att jag behöver mer input av den varan utifrån – som en del som verkar älska att leva i mer surmulen noncho-pretto style. Jag kan väl också tycka det är lite coolt nån gång, om ni förstår vad jag menar. Vad vore välan liksom artister som Marcus Krunegård utan deppot. Ingen avskyr dessutom tillkämpad glädje mer än jag. Jag är aldrig krystad. Jag bara är. Men alltså också väldigt vemodig.

Som liten minns jag hur jag redan andra dagen på sommarlovet började tänka att nu började det ju faktiskt ta slut. Skratt. Missta inte detta för en halvtomt/halvfullt glas filosofilektion. Jag är grym på möjligheter och ta vara på det jag har. Men kanske just därför att livets allvar alltid ligger där i bakhuvudet.. Jag är realist och jag tror faktiskt att mina allestädes närvarande medvetenhet om alla tings slut är upphovet till min stora livsglädje.

Detta blev väldigt djupt nu känner jag.

Stort skratt.

Men det jag vill säga är, ta vara på juninätterna. Är det någon gång på året jag brukar tänka att det får va ok med sömnbrist (fast det gör mig till en jäkla bitch) så får det vara nu. Varje juninatt är ett mirakel. Så är det.

Och vemod och moll är sjukt vackert. Där är hon idag.

Glad fortsatt midsommar ändå vänner! Det ena utesluter nämligen väldigt sällan det andra.

Känslig för sol på alla sätt och vis

Foto: Sarah Nilsson

”Men har du varit utomlands? Va? Syns ju inte alls?”

Väl hemkommen från Grekland så lyckades jag få den klassiska kommentaren inom loppet av några timmar. Den här gången var jag dock beredd och hade stålsatt mig mentalt.

Vi säger ju så där. Fortfarande säger vi att ”åh, kan ju inte visa upp benen, har ju inte fått nån färg alls.”

Förlåt. Men sickna töntar vi är. Såna idioter. Jag säger vi, för jag har varit en av dom töntarna. Jag, som knappt kan få färg utan att bränna mig först. Och sen även om jag får färg så är det knappt någon som märker det. Jo, den som eventuellt får se mig utan underkläder och som ser gränsen där bikinin suttit. Men inte många fler.

Bland europeiska vänner har dom skrattat åt mig när jag legat i solen mitt på dan. ”Men, vad håller du på med? Du vet väl varför man har siesta mitt på dagen? Man ska undvika solen då!” Men inte gör vi svenskar så. Vi idioter. Många av oss pressar för något som ändå går bort så snabbt.

Min hud tycker alltså inte om solen.

Samtidigt älskar, verkligen ÄLSKAR mitt övriga jag den. Så är det verkligen. Jag är en helt annan person på sommaren än vintern. På riktigt. Jag är snyggare, gladare, starkare markant på sommarhalvåret. Jag vet att så är det för många av oss. Men för mig är det extremt mycket så. Mår superbra där det är supervarmt. Jag gillar värme, mycket.

Men min hud är alltså inte överens med mitt övriga jag. Jag har väldigt många leverfläckar – eller födelsemärken – som vi sa i min familj. Det låter faktiskt vackrare tycker jag. Vadå lever liksom?

Som tonåring skämdes jag otroligt mycket för mina födelsemärken, men hade turen att då som ung leva med en man som sa att min kropp såg ut som en stjärnhimmel. (Tack S, evigt tacksam för allt fint du sa, det vet du min vän!) Men detta gjorde att jag redan som ung kom i regelbunden kontroll av min kropp. Årligen kollar man på en specialistenhet upp mig med fotografering för att följa upp. Eftersom vi alla i familjen ser ut som om vi ”spottat snus i motvind” och ändå varit helt friska så har jag dock ändå varit rätt cool. Min pappa älskar solen som jag och har verkligen inte varit försiktig.

Men så hände det nu. För ett par månader sedan sökte jag för en hudförändring som jag uppmärksammat och som märkligt nog inte alls satt i mina födelsemärken, utan på bara huden och fick några veckor senare hudcancerdiagnosen Basaliom, infiltrativt av medelaggressiv typ. Det var som ett litet, litet sår på bröstet som inte läkte och fjällade lätt omkring, inte mer än så, men avvikande helt enkelt.

Jag blev så fruktansvärt ledsen. Så är det. Och först tänkte jag inte alls skriva om det här. Det mest personliga behåller jag för mig själv. Men så läste jag idag om en fantastisk ung operasångerska Sara Widén som nu på mycket kort tid gick bort i Malignt Melanom. Det är bara för tragiskt. Så sorgligt. Så jag bestämde mig nu för att lyfta detta viktiga ämne här i min egen kanal.

Vad är det för ideal vi har? Vad tänker vi med? Varför har vi människor så svårt att minnas vad som verkligen är viktigt i denna hets på yttre ideal?

En högre grad vett är därför att rekommendera.

Men. När det tråkiga är ett faktum. Hur ska man då fungera? Det finns det med all säkerhet olika svar på. Min första reaktion var att låsa in mig i ett mörkt rum. Så tänkte jag i ungefär en vecka.

Men som ni vet, det gjorde jag inte. Jag åkte till Grekland. Och njöt. Dock inte av solen mot min hud. Nej, precis som Ronja Rövardotter aktade sig för grådvärgar i grådvärgaskogen bestämde jag mig för att lära mig akta mig för solen där jag verkligen behöver det. Jag vill ju ibland leva det liv jag älskar – inklusive snorkling och semester på sydligare breddgrader- annars är det för mig inte mycket värt. Jag tänker därför inte sluta med mina äventyr. Men däremot kan jag ändra mina beteenden. Det gjorda kan jag inte göra ogjort. Men jag kan i alla fall pröva nya vägar. Det gjorde jag så här.

-Jag använde så gott som heltäckande kläder 10-17, eller när skuggan var kortare än mig själv.
-Jag satt i skuggan så mycket det bara gick
-Solskyddsfaktor

Skugga är ju rätt lätt. Solfaktor också, finns många superbra varianter som torkar på ett kick nu. Heltäckande kläder som man står ut med i solen är däremot en utmaning att hitta. De ska vara luftiga och sitta löst har jag lärt mig. Inte alls som min tidigare åtstramande garderob, tyvärr. Den svettas man ihjäl i och får vänta till kvällen. Dagtid har jag i stället skaffat nytt i sköna lätta material som de faktiskt har massor av till försäljning just på varmare orter där de vet hur man bör bete sig i solen. Ingen grek sitter i solen mitt på dan märkte jag snabbt.

Idag så har de nu i alla fall opererat mig. Det var jobbigt. Ska jag vara ärlig så har jag lipat hela dagen för de tog bort en så mycket större bit än vad jag hade förväntat mig. Obehagligt. Blev förskräckt. Det är ju min kropp. Men det var nödvändigt. Och nu ska den också analyseras.

Basaliom, som jag har fått,  är en förhållandevis väldigt mild form av hudcancer eftersom den så gott som aldrig ger metastaser. Men den ska ändå tas i god tid för annars kan den växa till besvärliga sår som kan skada andra organ. Jag får tacka min känslighet som sökte läkare innan den knappt kunde ses med blotta ögat. Jag fick bråka med läkaren för att han ens skulle ta provet – och jag är ingen hypokondriker. Jag visste bara att något inte var som det skulle – och så var det.

Men nu ska jag vara ännu snällare mot min hud framöver. Idag har jag smörjt in hela mitt jag i kokosfett, luktar så gott så att jag knappt vågar gå ut. Alla kommer ju vilja äta upp mig, seriöst. Sedan har jag masserat och sagt snälla saker till mig själv och min kropp och vet att det är bättre med ännu ett ärr och liv än det motsatta. Även om jag är ledsen idag.

Denna diagnos är dock en varningssignal som jag verkligen tar på allvar och jag hoppas att ni gör det för er egen del med. Hudcancerdiagnoserna ökar enormt även i yngre åldrar och bland olika hudtyper, inte bara de ljusaste.

Njut solen, men med förnuft. Skit i att jaga bränna om ni inte är såna som får den lätt naturligt. För sjutton, ni blir ändå bara rynkiga i förtid. Och vadå, en komplimang att bli brun. Så löjligt, det är ju en förmåga man är född med och inte kan göra något åt.

Är du sån som redan vet detta och aktar dig för solen naturligt, så som min vackra lillasyster på bilden ovan alltid har gjort: Grattis! Men om du är som jag, så att du bara älskar solen mot din nakna hud, då får du klura på nya sätt för att motivera dig. Det är sjukt härligt med kvällssol mot huden också ju.

Själv eftersträvar jag härmed idealen english rose och blek och intelligent. Häng på!

PS Är du en sån som precis som jag också har många födelsemärken? Det finns också fördelar med det kan jag då avslöja. Faktiskt betyder det att man har en hud med hög cellförnyelsetakt som också gör att man oftast ser yngre ut än sin ålder. Sug på den du! DS