Svag för dig

Foto: Peter Wirén

Foto: Peter Wirén

”Hur går det med kärleken?” Frågan kommer från filmaren och tv-producenten Peter Wirén, en nu gammal god vän till mig. Peter och jag har alltid pratat rakt ut. Helt oförblommerat. Om precis allt. Så särskilt märkligt var det inte när frågan bara kom, trots att vi inte setts på över två år.

Peter har gjort videos till två av mina låtar. Det är han som tyckte jag skulle springa i guldpaljettklänning genom rivningsområdet på Sorgenfri i Malmö och sjunga Some People i en enda one-take. Det är han som ville jag skulle leka på ett tak i Sorgenfri i Not over you.

Peter har lärt mig om mötet mellan det fula och det vackra. Från första stund. Efter att ha sett mig i ett tv-reportage om min teatergrupp Teater Kärlek ville han ha mig till huvudrollen i en av sina kortfilmer. Motiveringen: ”Du är perfekt, du kan både vara så fantastiskt vacker och så ful”. Jaha. Tack skaru ha. Den känsliga självmedvetna 31-åringen hade ännu inte insett värdet i att kunna betraktas så som skådespelare. Men ärliga människor, det har jag alltid haft vett att uppskatta.

Så nu talade vi kärlek. Talade om det här med balansen i möten. Jag anförtrodde mig. Sa att det verkar alltid som att de som själva väljer mig, de sätter mig på piedestal. Lägger sig under. ”Jag upplever ju dem som så svaga. Jag kommer mosa dem, köra över dem” raljerade jag. Det vill jag inte. Jag vill ha någon lika kraftfull som jag.

Så sa Peter: ”Men Sarah. Det heter ju jag är svag för dig.”

Poletten trillade ned. Det är ju så det är.

Styrka är visst viktigt för mig. För mig innebär det människor som går sin egen väg. Har integritet att vara sig själva. Men alla blir vi ju sårbara inför dem vi håller högt.

Det borde välan jag veta. Bara för att en persons energi är så en gång så kan den ändras. Och är det verkligen så att bara för att personen visar sitt sårbara, uppriktiga jag så kan jag inte se resten. Är jag en sån patetisk en som inte vill va med i en klubb som vill ha mig som medlem?

Tragikomiskt när jag av erfarenhet vet att män som attraheras av min styrka nästan utan undantag ofta blir förvirrade av den sårbarhet och öppenhet jag själv omöjligt kan dölja när jag väl trillar dit. Det hårda, tuffa, flirtiga och coola. Det finns på den oberördas meny. Det behagsjuka, mjuka, ibland pinsamt inställsamma med både rodnad och hög göra-bort-sig-rate betyder ju att jag för en gångs skull frivilligt vill följa. Också. Men även det är så klart en fas. Det som avgör är när vi ser igenom den, ser resten.

Det är visst inte ovanligt att högkänsliga på olika sätt har utmaningar på kärleksområdet. Det är något jag kommer att återkomma till. Än mer i föreställningen. Vi vill det ska vara på riktigt och nära känslomässigt. Annars får det va. Sen finns det dom som har svårt att vara ensamma också, men där ingår inte jag. Finns det vidare anknytningsproblematik i ryggsäcken så behöver man ju inte va en Einstein för att se att området kräver lite nytänk. Det kommer nu känner jag.

Svag för dig. Något att värdera. Jag är svag för dig. Och det är ovanligt ska du veta.

This is my space. This is your space.

This is my spaceEn person i rummet är upprörd. Någon du jobbar med gillar inte dig. En på jobbet mår dåligt.

Andra kanske inte lägger märke till detta. Men för dig är det solklart. Ofta på en sekund.

Högkänsliga personer är ofta väldigt bra på att läsa av kroppsspråk och stämningar. Det betyder dock inte alltid att vi vet hur vi ska hantera dem.

Att det här är en av mitt livs största gåvor förstod jag faktiskt medvetet rätt sent. Att det också medför mindre goda konsekvenser för mig själv insåg jag ännu senare.

För det mesta är det jättebra att ha förmågan att läsa av andra människor. Men om man inte riktigt vet hur man ska hantera informationen kan det ställa till rätt mycket besvär för en själv.

Låt säga att du märker att en person har det svårt. En person skrev till mig hur det är lätt att känna att det då är ens ansvar att hjälpa den här människan. Så har det varit – och är delvis fortfarande för mig. Jag har ju för sjutton till och med valt att utbilda mig till licensierat krisstöd och har nu arbetat i den funktionen i flera år.

Det kan vara jättejobbigt att uppleva att en människa i ens närhet har det svårt och tanken är ofta att snabbaste sättet att förändra den energin är att hjälpa personen. Med det sagt menar jag faktiskt krasst att det faktiskt inte alltid är av ren godhet som vi vill förändra läget för personen i vår omgivning. Det vore helt enkelt skönast för oss själva. Och det tycker jag är rätt ok – det är liksom en win-win situation.

Men det som kan ställa till saker är när vi har övertro till vår förmåga att fixa saker. Eller inte har insikt om den andre personens process. Det kan medföra att vi både lägger för mycket av vår egen energi på något som måste ha sin gång – samt att vi faktiskt är inne och rör i saker som inte är våra saker att lägga sig i.

Så har det i ärlighetens namn varit för mig. Visst finns det mycket goda och förklarliga skäl till detta från min uppväxt. Icke desto mindre är jag nu vuxen och detta är något jag valt att medvetet arbeta med sedan jag insåg vad det också innebar. Kortfattat är jag som person en rådgivare och ett stöd i min bästa form – och när jag gått över gränsen har jag envisats med sånt som inte angår mig – egentligen. För mig var gränsen svår att se och jag har tvingats öva rätt rejält för att se skillnaden på att hjälpa och att lägga sig i. Och visst händer det fortfarande att jag glömmer mig i farten. Jodå.

När jag var kring de tjugo var jag väldigt orolig för personer i min närhet. Jag gick och samtalade med en terapeut och jag minns hur jag grät och sa till henne att ”jag måste ju göra något åt detta. Jag måste få dem att förstå. Det är inte bra för dem”. Den kloka Eva jag gick hos sa då att det var inte mitt ansvar. Att jag faktiskt inte hade med det att göra. Det var deras ansvar och att det bästa jag kunde göra var att inspirera och genom att själv vara en bra förebild lita till att jag gav kraft. Människor måste vilja själva. Många gånger trycker vi i motsatt riktning när vi försöker förklara med kraft. Eller så gör vi oss själva till medberoende i en dålig situation.

Vi måste vara ödmjuka. För fastän vi kan tro det, så ser vi aldrig hela bilden. Min bonusmamma gav mig i somras en fantastisk förklaring till varför vi ska tänka till två gånger innan vi ingriper i en annan människas liv genom en historia om det här med att hjälpa en snigel över vägen. Här har den i sin lugna takt makat sig fram. Vi flyttar den som vi tror är bra. Fast vi kanske inte alls vet exakt vart den skulle. Plötsligt har vi krånglat till allt ytterligare.

Missförstå mig inte. Jag är den sista som tror på att passivt iaktta. Ser jag att en person jag bryr mig om är inne på en rent skadlig väg så kommer jag garanterat inte kunna hålla tyst. Men jag har med åren fått en större ödmjukhet inför min funktion i en annan människas liv.

När man då iakttar en människa som inte mår bra och kanske själv blir berörd av detta. Vad ska man då göra? Jag tänker så här: Först ska man nog konstatera faktum. Ja, jag ser. Samma sak kan man konstatera mot personen: ”Hej, jag ser att du har det svårt. Behöver du nån som lyssnar eller en kram så finns jag här”.

OM man själv har kraft. För om man inte alls har det då är det nog bättre att låta bli. Ingen bär hela världen på sina axlar. Det är enormt viktigt att komma ihåg. Även om du som läser detta är en person som tror mycket på att hjälpa till så är det superviktigt att minnas att vi inte hjälper någon om vi själva inte först har tagit hand om oss själva. Det fina med att vara många människor på vår jorden är ju också att vi ska turas om med att finnas där för varandra, tänker jag.

I såna fall måste vi ändå exempelvis i en jobbsituation fortsätta vistas intill den här personen vars uppenbarelse mot dig signalerar detta läge. Då  tror jag på att ställa in hjärnan. Jo, man kan göra det. Jag arbetar på ett slags accepterande, konstaterande. Att säga till sig själv att personen har det tufft nu och så är det nu och det får vara ok. För livet är också så. Man kanske till och med måste hålla sig lite undan. Känner man att just detta är svårt för att man känner sig ”taskig” kan man faktiskt prova att vara ärlig – om man orkar. Man kan säga att ”du, jag ser att du precis som jag inte är på topp just nu. Håller jag mig för mig själv så vet du varför.” Många skulle tycka det vore helt onödigt – men själv tror jag kommunikation är det bästa för att undvika missförstånd. För nej, människor läser fortfarande inte tankar.

Att ställa in hjärnan på acceptans om andras behov att processa sorg och liknande är det något jag bara måste göra i rollen som krisstöd. Det skulle inte vara möjligt för mig att vara ett stöd i kris om jag inte kunde bygga upp en teknik kring detta och det har jag lyckats göra med syftet i fokus: Jag är nämligen inte till någon hjälp om jag förlorar mig i mina egna känslor.

Frågan är då, om det är så att man är bättre än andra på att lägga märke till saker, har man då också automatiskt ett ansvar då att hjälpa? Den frågans svar beror nog på ens egen personliga moral. Kan jag och har jag ork ja då vill jag personligen gärna i alla fall lyssna och finnas där. Det är medmänsklighet. Men lika värdefullt kan det vara att bara bekräfta någon, våga se och uppmuntra den att söka stöd från dem som finns nära. Det är faktiskt just det som är min viktigaste funktion i rollen som stöd i kris.

Ett annat personligt val för att se till att bli bättre på att se skillnaden på mitt och andras är att jag beslutat mig för att endast hjälpa folk som vill bli hjälpta. Det vill säga, inte ödsla energi på personer som beklagar sig men som gör föga åt sin situation. De vill uppenbarligen ha det så – och återigen – det är deras ansvar.

Det kan låta hårt. Men jag har den hårda vägen lärt mig att man hjälper inte alltid när man tror att man hjälper. Och att ibland löser sig saker på ett helt annat sätt än jag trott.

Viktigast är därför att ta ansvar för oss själva och att ifrågasätta de automatiska tankar som kommer av de signaler vi tar in. Är mina slutsatser riktiga från det jag iakttar? Kan jag tillföra något? Orkar jag finnas här? Och viktigast – är detta min sak?

This is my space. This is your space.

En samling kloka gubbar och gummor – och så ett knippe nötter på det

Härligt galen

Dom där personerna som stärker dig. Dom som hjälper dig att se saker ur ett annat ljus. Dom som inte bara älskar dig för den du är utan trots det du även är.

När jag har mina dansträningsklasser brukar jag välkomna alla nya till ”klubben för inbördes beundran”. På mina klasser smeker vi varandras egon. Så där så att det är riktigt äckligt, kan någon pretto person tycka. Jomen vafan! Jag vet vad som stärker och bygger upp och inte är det att vara pretentiös och skitnödig. Ska du utvecklas och våga bli bättre på ett område som är utlämnande, då behövs det heja, heja. Jo, så är det. Kritikens plats är i ett helt annat forum och när den gäller träning för hälsans skull har den ärligt talat ingen plats alls.

I vänskap skattar jag dock högt de som tänker annorlunda än jag. Nej, det är inte alltid kul. Men så länge det görs med kärlek och empati och med mitt bästa i åtanke då är det så välkommet. Vi behöver gnuggas för att bli dom där skinande diamanterna jag tror vi alla på vårt eget sätt är.

Mina vänner är mina juveler, dom enda juvelerna jag behöver. Jag har en rubin, en smaragd, en topaz, en ametist och så finns där även de som kanske för mig först inte såg lika mycket ut för världen men som med tiden visat sig vara av bättre material än jag någonsin hade kunnat ana.

Jag får så otroligt mycket klokhet från mina vänner varje gång jag träffar dom. Alla är liksom specialister på något område – och noviser på nåt annat. Det är ju det som är det sköna med oss människor. Vi kan vara hur visa som helst på vissa plan och fullkomliga idioter på ett annat.  Men, som Cohen sjunger: ”Theres a crack in everything and that’s how the light gets in.”

Klokhet, kärlek och värme behöver vi för att växa, precis som en annan växt i ett växthus. Välj din omgivning med omsorg. Välj den som får dig att känna dig trygg, älskad och som det bästa du som du kan vara. Men välj också de människorna som utmanar dig och får dig att växa.

På det receptet behövs också ett knippe nötter. En regelbunden intensivdos av kärleksfull galenskap. Några sköna individer som bara genom hur de är inspirerar dig till att se livet på ett annat sätt. Här kan vi skippa ord som konsekvens och perfektion. Njut av dessa personer som vågar sticka ut, vara sig själv och ger på ett annat sätt än det traditionella genom att bara finnas till som tydliga original på denna jord.

Fast till slut, lyssna mest på dig själv. Du vet, utifrån hur du med lite distans reagerar på de intryck du får, vilken som är din väg.

Just idag vill jag tacka Tove. Du rockar. Alltid.

PS Nu sitter säkert en känslig hög bland mina vänner och funderar på vilka som jag betraktar som nötter. Svaret är: er alla – då och då. En känner andra som en känner sig själv. 🙂 DS

Du har väl hört om de fantastiska spegelneuronerna?

En spegelneuron är en nervcell som avger impulser både när en individ utför en handling och även när den iakttar en annan individ utföra samma handling. Spegelneuroner läser av omvärlden och ger oss information utan att vi ens själva är medvetna om det. Det är med hjälp av dessa nervceller som vi kommunicerar genom att spegla varandra och därigenom läser av varandras kroppspråk. Den allra senaste forskningen har även visat att vi med hjälp av en nyupptäckt form av spegelneuroner kan vi uppfatta det som händer i närheten av andra personer som om det händer kring oss själva.

Forskningen runt spegelneuroner är förhållandevis ung men löpande publiceras just nu ny fakta kring denna för psykologin enormt betydelsebärande beståndsdel. Redan som spädbarn kommunicerar vi genom att spegla de omkring oss och det är på detta sätt den ordlösa kommunikationen går till. För visst kan de flesta av oss avgöra om leendet vi får kommer från hjärtat eller är något ansträngt? Tacka spegelneuronerna.

empati

Experiment specifikt gällande högkänslighet har utförts där försökspersonerna fått titta på bilder av glada och ledsna ansikten. Hjärnaktivitetet blev högre hos personer med höga värden på HSP-skalan. Dock var det inte känslocentrum så aktiverades, utan just den delen där spegelneuronerna finns. Ännu ett faktum som förklarar varför beteckningen Highly Responsive Person skulle kunna vara mer passande än Highly Sensitive Person.

Forskningen kring spegelneuroner är med andra ord enormt intressant för alla med intresse för högkänslighet. Men det är i själva verket av största intresse för hela mänskligheten. Det är enormt fascinerande att i vetenskaplig litteratur plötsligt finna en fysisk förklaring till det som vi kallar intution. 

En sak som är tydligt klarlagd är att förmågan till intuitiv förståelse och att kunna se saker från andra människors perspektiv är högst olika utvecklat hos oss olika människor. Hos individer med höga värden på HSP-skalan är det dock alltså enligt vetenskapliga studier särskilt väl utvecklat. En egenskap som rätt utnyttjad kan ha stora påverkan på världen och vår omgivning.

Så var glad, du som, högkänslig eller ej, vet med dig att du har lite extra av den och använd den så mycket du bara kan. Det behövs.

Läs mer om spegelneuroner och den pågående forskningen i exempelvis dessa svenska artiklar:

Medkänsla börjar med att vi speglar varandra

Nyupptäckta spegelneuroner upplever rummet runt andra