Om att fortsätta begå samma misstag och förvänta sig ett annat resultat

Vissa misstag begår vi bara en gång.  Tack och lov. (Se bild.)

Andra, mer lömska, temporärt förklädda till vinster, upprepar vi igen och igen med samma bittra resultat.

För egen del så vet jag inte riktigt hur det gick till. Antar att jag helt enkelt slirade in i det gamla utmejslade spåret som jag kört i så mången gång förr.

Det flyter ju liksom på så bra där på den välbekanta stigen i miljön som vi känner till från förr. Så pass bra ett tag, att vi inte ens kommer oss för att ifrågasätta vad vi gör. Varför skulle vi det när vi är som fisken i vattnet, liksom?

Fast sen kommer konsekvensen. Igen. Och plötsligt faller fjällen från ögonen. Igen.

Det ÄR en utmaning att bryta gamla mönster. Mest för att vi oftast inte upptäcker att vi ramlat in i dom förrän det redan är försent.

Eller försent är det väl aldrig. Vi får nästan alltid nya chanser. Men försent för att undvika den onödiga smärtan ännu en gång. Det erfarenheten borde ha sagt till oss en gång för alla: Nej, den här vägen var inte rätt – prova en annan!

I morse blev jag medveten om att jag själv återigen trillat in i ett destruktivt beteende som jag har fajtas med under en lång tid av mitt liv. Ett beteende som jag var helt övertygad att jag hade stor insikt om och har lämnat bakom mig.

Uppenbarligen inte.

Vi människor är vanedjur. Lever helst under lagen av minsta möjliga motstånd. Det som är känt och bekant är alltid, jag menar alltid, skönare än något som är okänt. Även fast det bekanta bevisligen gjort oss illa. Även fast lyckan finns i det där andra okända.

När vi dock inte riktigt vet vad det där okända specifikt är, hur det ska konkretisera sig, då föredrar vi ändå många gånger det bekanta.

Det är inte klokt hur bra hjärnan är på att även inför varningstecken hitta på argument för att vidhålla gamla mönster för att slippa inse faktum: ”Men jag måste ju för att..” ”Om jag inte gör det kommer..” ”Det blir bra för att..”

Ofta handlar det om ett behov av att kunna kontrollera. En falsk känsla av kontroll, ska tilläggas. För det känns verkligen bara så på vägen. Det är inte så. Det märker vi när vi återigen befinner oss där i den smärtsamma konsekvensen.

”Hur gick det här till?” frågar vi då oss själva förvånat. Märkligt nog. Fast vi egentligen inte alls borde vara förvånade.

Hur kan vi fortsätta bete oss på samma sätt om och om igen och som med hjälp av tilltro till önsketänkande, magi och fåfäng förhoppning ändå förvänta oss ett annat resultat? Hur gör man för att ändra ett sånt beteende?

”Ja, fråga inte mig” skulle jag med ett bittert skratt vilja säga just idag.  🙂

Eller. Tja.

Lyssna när en klok närstående slår dig i huvet med sin iakttagelse.

Det är inte så kul, vill jag lova. Det känns förjäkligt att inse att man har gjort det igen.

Men. Det är ändå roligare än när verkligheten senare gör det, med en ännu hårdare kraft, för sjuttiotolfte gången.

Om det ändå inte hjälper får jag trösta med att vi människor ändå ändrar oss till slut en gång när vi verkligen måste. När mönstret gjort oss illa för mången gång. När vi inte längre står ut mer..

En vag liten tröst, kanske, med tårar på vägen.

Ändock en tröst.

Vad som är just mitt mönster kommer jag säkerligen på ett eller annat sätt ta upp i ett framtida inlägg. Det är något som mången högkänslig har på sitt CV. Frågan är dock om du känner till ditt mönster? Jag har en djup jul, helt klart. Attans vad våren kommer bli lättsam! 😀 Mot ljusare tider!

Låt oss tala siffror

15-20 % av alla människor föds enligt vetenskapliga studier med ett känsligare nervsystem. Lika många kvinnor som män. Av Sveriges 9,5 miljoner människor innebär det att upp emot 1,9 miljoner är högkänsliga. En femtedel av en skolklass är med andra ord statistiskt sett högkänslig. Upp emot en femtedel av alla människor runt omkring i världen.

Högkänslighet är en egenskap och ingen diagnos, därför sker inga utredningar. Många personer som tror sig vara högkänsliga (inklusive mig själv) kanske därför inte är det – även om de med anledning av yttre omständigheter kan ha fått vad som omskrivs som en förvärvad slags högkänslighet. Ett stort antal är det men vet det inte. En annan andel kanske inte behöver veta för de hittat omständigheter i livet som klingar väl med deras egenskap. En annan andel vill kanske av exempelvis sociokulturella skäl inte ens veta om de är högkänsliga.

Högkänsliga har större benägenhet till depression, ångest och stressrelaterade symptom.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet från februari i år har den psykiska ohälsan gått upp från 29 till 37 procent på knappt tio år. Enligt Läkartidningen 36/2013 sjukhusvårdas fler unga för depression och fler söker för ångest och depression. Enligt Socialpsykiatriskt kunskapscentrum i Västerbotten skulle 38 procent av alla män inte eller är osäkra på om de skulle berätta för en vän om de fick psykiska problem. Samma siffra för kvinnor är 26 procent.

Hur många av dessa skulle kunna vara omedvetna högkänsliga? Hur många skulle kunna få det bättre om de visste och lärde sig mer om sin egenskap? Hur skulle samhället och föräldrar om kunskapen var högre?

Detta tänker hon medan hon skapar.

Illustration: Lena Viredius

Illustration: Lena Viredius