Rapporter från naveln

back-light-blur-bokeh-754263

Herreminje, som min mormor brukade säga, vad fantastiskt det var att spela föreställningen igen och så mycket bättre det gick än jag någonsin vågade tro. SÅ tacksam!!

Men också herreminje vad mycket jobbigare det var att genomföra än vad jag någonsin kunde ha trott.

En vecka efter höstens sista föreställning var jag övertygad om att, nä nu jäklar har jag gjort det igen – alltså klappat ihop. Fan. Alltså hur patetiskt? Göra en föreställning om hur man tar hand om sig – och så då det resultatet?

Men så var det. Finns inget att fejk-smajla om.

Det var sjukt kul att få arbeta med sitt hjärtats yrke igen – jag är på banan. Men som ensamstående småbarnsmor – jäklar vad jobbigt det faktiskt är att få ihop allt.

Har vänner som tycker att det varit helt fantastiskt att jag överhuvudtaget rott ihop detta. Men jag har ju lyckats genom att verkligen sätta ALLT annat på vänt. Ja – utöver barnet då. Han har jag försökt skämma bort lite mer – på grund av dåligt samvete över förändringarna. Som jag ändå inte ska ha dåligt samvete över – för de har hjälpt oss på vägen genom att lära oss båda nya saker.

Jag tror ändå på att ibland tänja på gränserna för att se vad man är kapabel till.

Nu en månad senare känns allt bättre – och det känns superfint med julmys innan det är dags för nya föreställningar i februari. Hela tre är nu släppta efter STOR efterfrågan! 2, 3 OCH nu är även den 12 februari släppt!!

För peppad är jag! Det är det här med återhämtningen som jag bara måste hitta lite nya vägar för så att det funkar ännu lite bättre för mig i vår.

Samma egenföretagare utan budget är jag ännu  – så självklart måste jag redan nu tänka på att publiken ska kunna hitta till föreställningen trots oerhört blygsam marknadsföringsverkstad!

Så – KÄRA NI som tycker denna föreställning är något alla borde se – alla borde unnas att se – dela för fulla muggar! Dela då allra helst till folk personligen på Facebook, en och en, genom att gå in i evenemanget och klicka på ”Dela” och sedan kryssa i vänners namn. Var och en får kryssa i 300 serni! Bara klicka! Och endast de som svarar på evenemanget kommer sedan att forsätta få updates! SÅ tacksam för er hjälp! Här är länken till evenemanget!

Rapporter från naveln. För att när man försöker få saker att gå ihop konstant i livet – ja, då är man i sanningens namn rätt navelskådande. Det är tyvärr svårt att se mer än ”sitt” och det är jag medveten om. Så har det varit nu rätt länge – och så är det ännu. Men jag och roliga barnet försöker nu i alla fall vara ute i världen än mer än vi brukar här kring jul.  Vi tar våra små steg ut ur bubblan – ett i taget – så som det är.

Flera av våra vänner hoppas vi nu få hinna se kring jul  – och jag önskar skriva mer här även till er när nu lusten och orken igen börjat poppa upp!

Massa kramar till er!

Ja, den 2, 3 och 12 februari är det alltså dags för För sensibelt begåvade 2.0 igen på Ö2 i Stockholm! Ja – så blev det efter att höstens alla föreställningar sålde slut redan innan premiär! Berätta nu för alla du känner som du vet skulle bli glada av att få gå! Dina biljetter hittar du här! Väldans fina julklappar vill vi mena!

En vecka kvar till premiär och alla biljetter är slut!

IMG_3859

Alla biljetter är slutsålda – inklusive de till extraföreställningen!

Helt otroligt. Jag är så tacksam!

Egentligen ville jag idag skriva ett inlägg till er om högkänslighet och föräldraskap. Huvudrådet för att klara det så bra man kan är typ alltid att prioritera – som det i och för sig är för precis alla föräldrar – och det är helt enkelt vad jag måste göra nu.

Jag måste fokusera på själva föreställningen för att säkra att den blir så bra som det bara går – när nu så himla många fantastiska människor vill komma och se den! Wow!

Jag återkommer dock snart. En fördel med denna uppsättning är ju just att jag har fått mer tid att skriva i bloggen och hoppas kunna hålla det ett tag framöver.

Kom ihåg att jag gärna vill höra vad ni vill läsa mer om – bara att tipsa mig!

Men just nu – fokus på föreställningen  – för nu inleds det som i skådespelarkretsar brukar kallas helvetesveckan – premiärveckan. Iiiih. Spänning och förväntan i en enda högförstärkt blandning.

Jag har även insett att jag ju så klart kan och ska spela mer så funderar på när och hur det ska bli. Jag vill även komma ut i landet lite – det är ju det jag tänkt hela tiden. En kombinerad barnvakt/chaufför hade varit toppen då att ha. Eller flera olika. som vill på äventyr nån gång? 🙂 Turné i väldigt långsamt utspritt tempo haha. Jag får klura!

Snart ses vi!!

Ni som kommer på premiären – kom ihåg att det inte serveras mat på Ö2 – fokus är på teatern. Det finns däremot en rad härliga krogar i närheten. Ö2 ligger ju på Östgötagatan 2 – precis vid Mosebacke! Ni som känner ATTANS jag ville ju också se – håll ögonen öppna för vad som utannonseras framöver! Alltså – kan knappt tro bilden nedan. FATTA!!! 😀

Skärmavbild 2018-10-02 kl. 19.29.27

Jag har infört lågaffektivt bemötande – mot mig själv

pexels-photo-210628

Vet du vad lågaffektivt bemötande är? En metod som ursprungligen användes i mötet med barn med olika typer av utmaningar så som  autism eller adhd – men som idag rekommenderas i mötet med alla barn – vilket allt fler förskolor anammar.

På förskolan där jag själv sedan ett år arbetar som Ateljépedagog två dagar i veckan har vi fått en fantastisk utbildning i lågaffektivt bemötande och dessutom har vi den stora glädjen av att ha en väldigt skicklig specialpedagog i vårt team som vi regelbundet får uppdatera vårt kunnande med hjälp av. En av mina bästa vänner råkar dessutom utbilda i metoden – även informellt mig – vilket jag sedan länge haft stor glädje av.

Lågaffektivt bemötande är en metod som inte bara handlar om att uttrycka sig i låg affekt – som många tror. Den handlar även om positiv förstärkning, förebyggande och att alltid möta individen där individen befinner sig just då. Det handlar inte som en del tror om att inte sätta gränser – tydlighet är extremt viktigt. Men vi utgår alltid från att individen gör det bästa med den kompetens hen har just då och att om hen fortsätter att ”misslyckas”, då måste vi som pedagoger, föräldrar – och kanske medmänniskor – se till att justera omständigheterna, förutsättningarna så att individen kan lyckas. För särskilt barn vet man idag – lär sig av att just lyckas. För den som vill veta mer om lågaffektivt bemötande rekommenderas varmt boken ”Barn som bråkar” av Bo Hejlskov och Tina Wiman. Intressant för alla!

I varje fall så har jag nu rätt länge använt mig av metoden både i mitt arbete med andras barn – och med mitt eget. Jag vill absolut inte utmåla mig som någon expert – sannerligen inte – det händer tyvärr rätt ofta att jag ramlar tillbaka i den auktoritära fällan. Men jag har verkligen förändrat mitt sätt att tänka och sett hur det utvecklat min relation med mitt eget barn – och alla barn.

Med vuxna använder jag nog tyvärr inte metoden i lika stor utsträckning som jag kanske borde – vuxna är ändå vuxna kan jag tycka. Och tyvärr så rinner ibland ännu känslorna över när tex pressen varit för stor under ett tag – som jag skrivit tidigare om. MEN. Jag jobbar ändå verkligen på det då jag ser många vinster med att den lågaffektiva inställningen mot alla.

Men – insåg jag då idag plötsligt – jag använder banne mig aldrig den här attityden mot mig själv! Nä på mig själv skäller jag, slår och skuldbelägger samt är allmänt taskig – precis när jag behöver det som allra minst.

Jag vet ju så väl att man ska vara snäll mot sig själv. Jag är rätt bra på det –  när jag mår bra. Men när det är tufft? När det nu senast har varit tufft? Det är som att jag har glömt allt jag kan och bara bulldozrat ner mig själv.

Det här med min nuvarande vikt har ju blivit något av en käpphäst för mitt inre klankande – ett typiskt stressymptom för mig – och som nästan hållt på att få ett totalt övertag här i utmaningen kring att ställa sig på scenen igen. Och som dagarna ser ut så kastas jag från att hålla mig själv i riktigt hårt koppel när det gäller egenvården, till att sparka mig lös och gå totalt bananas, och därefter vidare till att skälla på mig själv hårt, hårt, hårt – och sen börja om med hela vansinnet igen..

Men vad håller jag på med, insåg jag plötsligt? Jag är just nu min egen värsta fiende och nu får det banne mig vara nog.

Så nu har vi vänt på saker här.

Från och med idag gäller härmed lågaffektivt bemötande.

Rent konkret:

Jag uppmärksammar allt snällt jag gjort för mig själv och min kropp. Lägger på minnet att jag ju varit ute på en promenad. Kanske har jag jag ätit en god veganlunch på The Plant med Kombucha till (lyx – jag vet!)? Kanske hållit en klass Zumba? Lagt mig i tid? Fokuserat på repetitionerna så att sinnet har frid? Det handlar inte om att räkna prestationerna. Snarare att helt enkelt se det jag gör – i stället för det motsatta.

När jag talar med mig själv utgår jag från att jag hela tiden gjort mitt bästa och vill jag ändra på något så börjar jag först och främst med att fundera på hur det kom sig att saker blev som de blev igen. Hur kan jag undvika att det händer igen?

Om jag ändå tänker taskiga saker till mig själv så säger jag lugnt till mig själv  – precis som till barnen: Stopp. Jag säger inte nej. Jag säger inte fy. Jag säger inte ”men vad gör du?”. Jag säger bara lugnt stopp – för att bryta det jag gör.

Sedan avleder jag mig själv, hjälper mig själv till nya tankar, genom att göra något jag vet att jag mår bra av. Som att tex dansa lite. Läsa några sidor ur en bok. Se en serie. Eller – gå och lägga mig!

Jag förebygger dessutom genom att minska de saker som ställer till det för mig. Skärmtid främst – det tar både tid från mig – samt tar bort min fokus – vilket i sin tur gör mig stressad och rädd.

Jag ökar också antalet situationer där jag mår bra. Som när jag och mitt barn har stunder helt och hållet tillsammans utan störningar från omvärlden eller teknik. När vi är ute. När jag repar en scen så mycket så att jag kommer på nya roliga små detaljer hela tiden att förgylla med – vilket gör mig himla glad.

Hörni, vad säger ni? Låter det inte bra? Hänger ni på?

Låt oss vara lågaffektiva ihop! Eller, alltså vi får självklart gärna vara i affekt hur mycket som helst när det känns bra – som i härliga kärleksrus, euforiska dansupplevelser, passionerade justa diskussioner – eller vad vet jag?

Men låt oss för övrigt tänka på hur vi behandlar oss själva.

Ge oss själva chansen att lyckas!

SOM vi är värda det!

Kram på er! Och mig!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober där mer än hälften av alla biljetter redan har gått åt.  Ännu färre finns kvar den 23 och den 30 oktober är redan nästan helt slutsåld! Passa på att boka dina biljetter så snart du kan om du vill gå ett visst datum, för efter löning är det mycket möjligt att de sista biljetterna kommer gå åt i ett nafs! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Varmt välkomna!

 

 

 

Saliga äro de flexibla

adult-bend-branch-1146245

..ty de bryts inte så lätt.

Det var min regissör och vän Tove som tog upp ämnet, hon berättade om hur en god vän till henne som jobbar som psykolog talat om det som en av de viktigaste egenskaper vi kan ha för att må bra genom livet.

Det är så bra när någon påminner om sånt. För det är himla lätt att glömma.

När någon inför en ny rutin på jobbet. När det blir en stor ombyggnad i huset du bor. När någon blir ihop med nån man inte är jätteförtjust i. När mötet ställs in. När inte din regering blir vald. När inte hemmet blir ditt.

Jag är inte så jäkla flexibel precis när någon händer. ”Nä hörru stopp” är det som att min hjärna ibland tänker för att den blir överrumplad. Det har hänt att den betett sig rätt knasigt då.

Men – och jag vet det här låter säkert lite lustigt – dagar när jag känner att jag är extra sårbar brukar jag tala med mig själv lite. (Det kan vi göra ett helt blogginlägg om förresten.) ”Hörru, Sarah. Vad som än händer idag. Pröva att bara säg ja. JA!”

Ni vet, precis som när man gör teaterimprovisation. Bejaka!

(Det är för övrigt världens bästa grej när man leker med barn. Vad de än hittar på i leken – bara säg JA! Vem vill liksom inte leka med en sån kompis liksom?)

Så, det funkar faktiskt rätt bra att preppa mig själv de dagar jag känner på mig att jag lättare kommer gå i affekt. Hyfsat bra i alla fall. 🙂

Det är en klurig tid vi lever i nu tycker jag. Det finns saker vi i sanning alltid ska säga NEJ till. Men vad som än händer i så väl våra egna individuella liv som i det stora hela måste vi ändå fortsätta att söka oss till saker att säga ja till.

De kanske inte verkar vara så lätta att hitta. Men de finns där. Om du böjer på dig lite. Kikar åt sidan. Underifrån. Eller varför inte från ett helt annat håll?

Var flexibel.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober – en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så hugg dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Dagarna jag än idag får skämmas

photo-1531964842367-53a352d7de97

Det är kanske lätt att ge sken av att ha stenkoll på sig själv och sitt intryckskänsliga psyke när man skriver en sån här blogg och till och med gör föreställning på hur sensibelt BEGÅVAD man är.

Dock fortfarande – inte alla dagar.

Idag var en sån dag.

Jag hade sovit för lite. Jag sover som ensam småbarnsmor sover numer alltid för lite. Men lite extra för lite just inatt för att jag bara inte kunde låta bli att vara upp lite längre och få se något kul som gav mig momentant nöje. Sånt är också viktigt. Jag behöver också roliga saker. Särskilt min sensationssökande sida som är grovt understimulerad för det mesta numer. (Se mer om i föreställningen!)

Så väcktes jag  som vanligt vid 05.00 – liksom varje dag – av mitt punktliga morgontidiga barn. Var ändå på hyfsat humör men lite seg. Vi drack färskpressad apelsinjuice, åt äggröra och fruktbröd till liten. Solkrämen gick hyfsat smidigt på barnet – vi är noggranna med sånt och det blev bara några protester innan vi stegade ut genom porten. Ett gosigt adjö och sedan ett möte.

Ett möte om något som var föga överraskande men som jag ändå i hjärtat hade hoppats redan var löst. För det verkat så. Nu var det kanske inte det.

Höll god min och svarade det rätta, kloka. Står fast vid det ännu.

Men uppenbarligen låg verkan av intrycken från detta möte ändå kvar där och grodde.

Min hjärna må ha sagt ”Det är ok, det blir bra!” Men mitt hjärta sa ”Hallå!! Är ni verkligen säkra?” och tog sig allt större ton minut för minut.

Rusade till jobbet där vi sedan gårdagen börjat använda stämpelklocka – min första stämpelklockarutin sedan jag var 17 och arbetade på Café Gateau vid Norrmalmstorg (det som nu är Zara, alla ni som är superunga). Stress inför detta, att komma i tid så att det inte blir något avdrag på lönen – som man är högst beroende av som ensamstående mor.

Datorn är utbytt! Där står i stället en jäkla Samsung-padda man ska logga in sig på. Jag vet inte ens hur man ÖPPNAR en sån, Mac-mänska som jag är.

Så då kommer det. Det rätt långt ifrån sensibelt begåvade:

En supersnäll vikarierande kollega står där och kämpar med samma sak. ”Vi kan nog leta fram adressen till inloggningsplatsen, vänta ska vi läsa här i beskrivningen.”

Så vänlig är inte jag. För igår funkade ju inte heller min inloggning. Och vem fn var tvungen att ändra inloggningsapparat redan andra dagen med nytt system: ”Alltså vad ÄR det här? Var de tvungen att byta grej just idag?? Jaha, så då får jag alltså sen inloggning, trots att man är här i tid!”

Börjar messa chefen febrilt – inte minst för att visa att jag ÄR där. ”Det funkar inte. Nån har ställt hit nån läsplatta! Fattar inte hur den funkar.”

En annan snäll kollega kommer som är himla vettig i stressiga situationer och som tyvärr även en gång tidigare fått uppleva den trista sidan av mitt känsliga jag. ”Här får du se, kryssa i att du tar komptid för förseningen i stället” uppmanar hon vänligt.

”Men jag VAR ju inte försen! Det är inte rättvist! Jag tänker inte skriva i att jag var sen när jag inte VAR det!”
”Nä, men det kanske är bra att du bara kryssar i så att det syns att du är hä…”
”JAG tänker inte skriva under på nåt som inte är sant! Varför var man tvungen att byta apparat just idag? Jag blir så himla trött! Jag har inte tid att tjafsa med detta! Det kanske är ok för andra att kryssa i det som inte är sant, men inte för mig!”Etc etc etc.

Några minuter senare har jag kryssat i komptiden. Och samlat mig. Och börjat skämmas.

Inget av det som hänt är ju mina kollegors fel. Och hur allvarligt är ens detta? Jag har en supervettig platschef som alla gånger hade trott på mig om jag bara berättat att jag inte lyckades med inloggningen.

Men i stället pös energin ut från min oro gällande mötet innan. Bägaren rann över.

Det finns de som hävdar att man inte ska skämmas för saker. Åh, jag vet att skam ofta är en jäkligt onödig känsla som vi känner onödigt mycket. Men jo, ibland tycker jag det är rätt nyttigt med lite skam – för självregleringens skull.

Och det här var en av de dagar då jag alltså gjorde det igen. Skämdes.

Tack alla justa kollegor och sorry igen för mina sunkiga och onödiga reaktioner. Jag ska jobba vidare på det där.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är redan SLUTSÅLD! Och den 16:e oktober nästan också – fast det är mer än en månad kvar till premiär!! Så hugg nu de väldigt få som finns kvar till den 16:e – samt de till den 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. 

 

 

Före och efter kunskapen om högkänslighet

kaboompics_Young couple with sunflower

Jag överdriver verkligen inte när jag påstår att boken ”Drunkna inte i dina känslor” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin ändrade mitt liv. Det var nämligen via den jag först fick lära mig om begreppet högkänslighet.

Just detta med insikten om att så mycket som jag inte gillade med mig själv faktiskt hörde samman med det jag också gillar allra mest med mig själv blev poletten som trillade ned. Att jag inte kan välja – men däremot påverka i hög omfattning genom kunskap om hur jag fungerar, vilket hjälper mig att hantera mig själv förebyggande. Insikten att jag inte kan hålla på och försöka trycka ned mina känslor, utan att jag tvärtom alltid måste våga lyssna på den inre termostaten var också helt avgörande.

Därför har verkligen livet förändrats.  Inte så att jag svävar på små rosa moln varje dag. Men ändå. Jag mår radikalt mycket bättre. För det mesta bra! Det är därför jag gjorde min föreställning som jag hoppas ska upplysa många fler.

Före: Jag trodde seriöst jag var väldigt ensam att fungera som jag gör.
Efter: Jag vet att jag inte utgör majoriteten, men att rätt många är som jag, en hel femtedel – och det är helt normalt!

Före: När jag mådde dåligt lyssnade jag på mina negativa tankar och mådde ännu sämre
Efter: Nu vet jag att de negativa tankarna ofta är ett symptom på att jag är överstimulerad – och inget att lyssna på förrän jag mår bättre. Om de finns kvar efter att jag skärpt egenvården – då behöver jag nog lyssna på dem och försöka åtgärda det som de lyfter.

Före: Jag begravde mig i godis och serier för att bedöva mig tills smärtan gick över – och sen fortsatte jag leva igen precis som innan – tills jag ramlade i samma hål igen.
Efter: Begraver mig i godis och serier för att bedöva mig om jag råkar ta på mig för mycket tillfälligt eller om något som jag upplever som svårt inträffar. Men sen tar jag tag i min handlingsplan med egenvård eftersom jag vet att det är det enda som kan vända det hela.

Före: Oroade jag mig mycket för att jag ibland inte mådde bra.
Efter: Nu har jag accepterat faktum och tycker det inte behöver vara så big deal. Jaha. Livet är liksom inte alltid hurra. So what? Mitt mantra är: ”Allting går över”.

Före: Ju sämre jag mådde desto mindre tränade jag.
Efter: I en riktig dipp är jag inte så sugen på att träna nu heller. Men jag har ju skaffat mig ett jobb som träningsinstruktör som gör att jag alltid måste gå till jobbet, vilket gör att jag aldrig mer gör avkall på rörelsen som hjälper mig så mycket.

Före: Jag hade ett otroligt behov av att älta en händelse som gjort starkt intryck tills den klingat av. Det hände att det kunde tära mycket på enskilda individer bland familj och vänner.
Efter: Jag har tyvärr fortfarande precis samma behov av att älta när det gäller vissa särskilt jobbiga händelser. Numer försöker jag dock att variera vem jag talar med så att det inte blir så mycket belastning på enskilda personer. Jag tvekar inte heller inför att söka mig till professionella lyssnare vid uppenbart eventuellt behov. Dessutom försöker jag medvetet att i högre grad avleda negativa tankemönster genom aktiviteter som tvingar mig att tänka på annat.

Före: Kunde det hända att jag mådde så dåligt av något jobbigt som hänt att jag stannade hemma från jobbet.
Efter: Försöker jag att hålla kvar i dagliga rutiner hur jag än mår eftersom jag av erfarenhet och kunskap från mitt jobb som krisstöd vet att de kommer hjälpa mig att återhämta mig, fast det inte känns så initialt.

Före: Jag slog mycket på mig själv för att jag inte var som alla andra, som inte orkade lika mycket och som ibland reagerade mycket starkare
Efter: Nu köper jag ”baksidan av myntet” av att vara mottaglig för såväl gott som ont. Jag vill ju knappast bli av med fördelarna!

Före: Jag försökte hålla samma tempo som alla andra och brände ut mig med jämna mellanrum.
Efter: Jag har alltid tomma luckor i kalendern och kommer aldrig vilja ändra det någonsin. Jag laddar ofta med lugn – även förebyggande!

Före: Jag tog alla jobb som jag gillade och jag fick.
Efter: Jag tar de jobb som jag vet kommer passa min personlighet och hjälpa mig må psykiskt bra – inte bara vad gäller mängden av belastning – utan även vad gäller arbetsuppgifter och arbetets syfte. Jag vet att det är helt avgörande för mig med meningsfullhet för att jag ska trivas.

Före: Jag trodde att alla som var känsliga och behövde värna om sig själva var mer tysta, introverta personligheter.
Efter: Jag vet att vi känsliga finns av alla de slag. Och det kluriga för oss extroverta är att omgivningen lätt förväntar sig en person som vill och kan umgås jämt. Så är det inte för alla, och det måste man tala om ifall folk ska förstå.

Före: Kände jag mig väldigt stressad över att det finns väldigt många härliga människor att lära känna och umgås med – som jag uppenbarligen inte räcker till för.
Efter: Har jag accepterat faktum. De som finns kvar och anstränger sig för att finnas kvar, de är ens nära. Det blir som det ska bli.

Före: Jag anpassade mig ofta för att bli omtyckt och älskad på bekostnad av mig själv
Efter: Jag anpassar mig när det hjälper mig tillfälligt. Under tex en arbetsintervju eller när jag av något skäl behöver skapa en relation med någon som fungerar annorlunda än jag. Men i mitt privatliv försöker jag påminna mig om att vara den jag är i så hög grad jag kan – så att de människor som verkligen gillar mig på riktigt blir de jag attraherar.

Före: Jag försökte göra allt.
Efter: Jag vet att jag kan göra allt – men inte samtidigt. Jag måste välja.

Före: Jag skämdes ifall någon sa till mig för att jag pratade för högt eller reagerade för starkt.
Efter: Tyvärr skäms jag rejält än idag – en stund. Men sedan, när den omedelbara reaktionen gått över kan jag oftare tänka att det mest är synd om den andra som inte kan låta människor få vara olika och uppskatta det. Jag står upp för mig själv.

Före: Jag trodde att jag var dömd att alltid må dåligt regelbundet på grund av min personlighet.
Efter: Jag vet att en av de stora fördelarna med att vara högkänslig är att vi enligt studier i högre grad än de flesta tar till oss strategier för psykisk återhämtning och att vi faktiskt blir bättre och bättre på det för varje gång. Det finns många högkänsliga som lever liv de mår bra av och som för det mesta mår alldeles utmärkt!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Föreställningen spelas även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

 

Nu kan du köpa biljetter till För sensibelt begåvade 2.0!

unnamed-1-2000x1200

NU ÄR BILJETTERNA SLÄPPTA TILL FÖR SENSIBELT BEGÅVADE 2.0!

Redan idag kan du garantera platser åt dig och dina vänner.

Köp biljetter till För sensibelt begåvade 2.0 här!

För sensibelt begåvade 2.0 har premiär den 9 oktober 2018 och spelas även den 9:e, 23:e och 30:e oktober på Ö2, Östgötagatan 2 i Stockholm.

Vill du smidigt bjuda in dina vänner? Då finns ett fantastiskt Facebook-evenemang via vilket det går att köpa biljetter direkt. Dela gärna evenemanget i din logg, och bjud ännu hellre också in dina vänner riktat och personligt till evenemanget genom att kryssa i deras namn. Här är länken till Facebookevenemanget för För sensibelt begåvade 2.0.

Biljettförsäljningen sker i samarbete med Ö2 och Nortic.

Varmt, varmt välkomna till Ö2!

FSB_FB 2.0