Att vara högkänslig och förälder

Ett av de ämnen jag länge lovat att skriva om, men inte riktigt kommit mig för att göra, är detta om att vara en högkänslig förälder. Kanske för att det just nu är så nära i mitt liv. Kanske för att det är så stort. Kanske för att ju mer jag lär mig om ämnet högkänslighet – och ju fler erfarenheter jag får i mitt eget liv – så påminns jag om hur olika vi alla är – även mellan varandra – vi mer känsliga. Det är därför med stor ödmjukhet jag nu närmar mig detta ämne och självklart, oundvikligt ur ett till stora delar subjektivt perspektiv.

För egen del har jag alltid sett mig som en person som någon gång ska ha barn. Jag har alltid älskat barn. Jo – verkligen. Mycket för att jag ännu faktiskt till stor del identifierar mig med dem. Min inre sexåring har alltid känts väldigt nära – och upprepat blir jag många gånger ledsen ur barns vägnar över hur vi vuxna – inklusive ibland tyvärr även jag själv – så lätt nedvärderar barn på olika sätt. Ofta bara för att vi har fullt upp med oss själva och våra liv. Men ändå.

Vi har alla varit barn – och det torde vara möjligt för oss alla att kunna identifiera oss med dem och starkt känna för dem, älska dem och göra vårt allra, allra yttersta och bästa för dem.

Japp. Där har ni min ingång. Det ”ultimata” föräldraskapet.

Skratt – jag hoppas att ni förstår att jag är ironisk. Självklart är ingen en fullkomlig förälder och behöver inte så vara. Men jag har alltid burit en sorg inom mig för när barn far illa och därför var det för mig väldigt viktigt att bli en ”bra” förälder när jag väl blev det. Hitta den för mig ”bästa” partnern. Leva under de för mig ”bästa” omständigheterna. Vara mitt ”bästa” jag. Ni hör – höga krav. För höga som hindrade och absolut bidrog till att mitt barn, när det väl kom, kom som en välsignad gåva från himlen i absolut sista minuten. När den klichéomtalade klockan började ticka så extremt överstarkt så fick jag helt enkelt en rejäl klichéeld i baken och insåg – det är nu eller aldrig.

Men kraven och önskan om att vara den bästa föräldern – de fanns ju så klart kvar. Och det tar ännu hårt att inte lyckas. För det gör jag verkligen inte hela tiden – så klart!

Ska man då ens ha barn som högkänslig?

”Det är underbart att inte ha barn. Det är underbart att ha dem.” Så säger Elaine Aron, forskaren som myntat begreppet högkänslighet om valet att bli förälder. I sin bok Den högkänsliga människan lyfter hon hur högkänsliga precis som alla människor är olika när det gäller huruvida livet med barn är ett bra val eller inte.

Fördelar med att ha barn ur ett högkänsligt perspektiv:
Du får den mest villkorslösa, uppriktiga relation du någonsin kan önska dig
Du får värme och kärlek på det mest självklara vis
Om du tycker det är ett viktigt uppdrag att fostra ett barn så får du det mest meningsfulla livssyfte du kan önska dig
Du får underbart rolig stimulans, det händer alltid något intressant med ett barn

Nackdelar med att ha barn ur ett högkänsligt perspektiv:
Det är betydligt mer utmanande att hitta tid till egen återhämtning
Det är alltid någon annan som bestämmer takten
Det är ett enormt ansvar det aldrig går att ta ledigt från
Någon annan kommer pröva dina gränser – jämt

Det som till syvende och sist avgör är vad som motiverar dig. Motiveras du precis som jag av allt relationerna med ett barn har att ge, ja då är du också motiverad till att hitta lösningar på utmaningarna.

För jag skattar mig sannerligen lycklig. Tänk, att denna ljuvliga varelse just kommit till mig! Så mycket kärlek har jag i ärlighetens namn aldrig fått som från mitt barn. En så viktig uppgift har jag aldrig haft. Det är sannerligen också ett egoistiskt val också att skaffa barn.

Men gå och känna pirr i magen hela tiden det gör vi människor liksom aldrig. Så i vardagen går jag precis som alla andra föräldrar och ibland bara längtar efter att klockan ska slå 19 så att det blir en lugn stund nån gång. (Sen sitter man två timmar senare och tittar på det sött sovande barnet och undrar hur man nånsin kunde tänka så.) Jag tappar tålamodet och regrederar (”slipp då!!”) efter en lång dag av mycket konflikter – sa jag att jag har en treåring nu? Och de dagar mycket händer i livet som tar fokus, kan jag bli frånvarande mentalt fast jag är närvarande fysiskt och har konstant dåligt samvete när barnet drar mig i armen och säger ”mamma, hallå, jag pratar med dig!”.

Och hur är det då för barnet att ha en högkänslig förälder?

Kan ju självklart inte tala för mitt barn.  Men jag kan gissa. Jag är ju en extrovert och även så kallad sensationssökande högkänslig förälder. Så jag kan nog vara himla kul, lekfull, varm, rolig, flexibel, engagerad och väldigt bra på att läsa av mitt barn. Och kramig! Men som alltid med oss högkänsliga så kommer det andra ju inte förrän när vi blir överstimulerade – men då kan det bli en rätt rejäl vändning. Då blir jag i bästa fall lite frånvarande, grinig, stingslig, dålig på att förbereda (som jag annars är så bra på) och faktiskt barnslig – på ett negativt sätt.

Andra mer introverta högkänsliga föräldrar kan till exempel vara väldigt bra på att lyssna, ha mycket tålamod, stor förståelse och stor föreställningsförmåga till exempel men precis som oss extroverta också fungerar helt annorlunda som överstimulerade och kanske blir exempelvis frånvarande, inåtvända och bristande i sin konstruktiva kommunikation.

Elaine Aron skriver att ”Barn tycks frodas med högkänsliga vårdare”.  Med det syftar man på att högkänsliga i balans ju allt som oftast är bra på att känna in andra människor och när de mår bra kan vara väldigt bra på att ta hand om andra. Jättebra för ett barn, ju! Men kom i håg att det gäller inte om du är överstimulerad. Så en av den högkänsliga förälderns viktigaste uppgifter är därför att även löpande ta hand om sig själv.

Uppskatta rutiner, balans och framförhållning

Som en sensationssökande person är orden ovan typ de mest tråkiga jag vet – men precis de företeelser som får både mitt högkänsliga jag och mitt barn att må som bäst. Jag är fortfarande ingen stjärna på det. Men det är så uppenbart varje gång hur bra mitt barn mår efter en ”spontan period” när vi återinför rutiner. Så trist (tycker jag). Men ack så välgörande! Trygga snälla vanor som tar hand om dig och din kropp och i sin tur ger utrymme till mer freestyling helt enkelt!

Ha låga förväntningar

Det kan göra jäkligt ont att hela tiden vara besviken på det som inte blir av. För så är ofta livet som förälder. En gammal vän till mig har jag att tacka för en väldigt bra grundinställning. ”Räkna med att du inte kommer att ha någon tid alls till dig själv förrän barnet är typ sex och så kommer du betrakta varje minut till dig själv som en överraskande underbar bonus!”. Det är faktiskt ett suveränt utgångsläge.

Prioritera

Vad är viktigt för dig och din familj? Fråga dig det! Är det verkligen allra viktigast att bo stort i designerhem och kunna åka på dyra semestrar om ditt barn och du alltid är på gränsen till nedbrutna när arbets/förskoledagen är över? Kanske är det värt att bo mindre, kanske rätt rejält litet och få mer tid tillsammans. Ja – som ni förstår – det är ju det valet jag har gjort. Vi lever extremt magert och hade inte klarat det utan exempelvis alla ärvda kläder vi så snällt fått ta emot. Först var det en önskan från min sida, men sedan ett nödvändigt val då jag märkte att mitt barn inte klarade de långa förskoledagarna så som andra gjorde. Men kanske funkar det för just er? Det viktiga är att dra slutsatser utifrån just ert mående och våga justera livet. Ens barn måste inte heller gå på massa aktiviteter ”bara-för-att”. Men i vårt fall, så har jag tvärtom upptäckt att just mitt barn älskar och mår mycket bättre av fysiska sådana – så det är något som vi fått lov att just – prioritera.

Leta efter det roliga

En vän till mig går alltid på museum med sitt barn. En annan bar barnet väldigt länge i bärsele och lät det följa med på precis vad som helst. Själv får jag krispanik i själen av upprepade mönster och att vistas vid samma lekparker igen och igen så jag tar mig gärna ut i skogen, eller letar nya grönområden vi kan upptäcka när det är helg. När barnen blir större så blir det bara lättare. Så mycket man kan göra som är kul ihop. Läsa böcker och gå på biblioteket med barnet är min personliga lugn-aktiva aktivitet. Gå på bio! Åka och bada är guld. Och cykel – att cykla tillsammans ger en sån frihet. Men du kanske föredrar lekland – vad vet jag – just för att ditt barn får hoppa runt och är helt underhållet nån timme. Eller just gillar samma gamla park. Fråga ditt barn också – var inte säker på att just du är den som har de bästa idéerna. Leta det roliga – det är grejen! Det ger energi och ”på banken” till de tyngre dagarna.

Var fiffig

Väldigt mycket med att må bra med barn handlar om framförhållning, bra rutiner och rena praktikaliteter – att vara kreativ med ens resurser. Ta en titt på de som har flera barn – hur gör de? Själv kommer jag från en, när det gäller det praktiska, ren supermamma – som förutom att i princip helt ensam ta hand om tre barn även hade sex dagbarn om dagarna. Där är man i lä.. Men en sak har jag lärt mig – det finns knep. Det handlar om teknik. Det vet alla som haft ett barn och får två och sen tänker hur det nånsin kunde vara klurigt med ett. Helt enkelt att bli förälder är något man övar sig på även rent praktiskt och man är riktigt äckligt positiv så går det att se det som en spännande utmaning. Innan jag fick barn fick jag alltid höra att folk ”inte ens hann duscha”. Men banne mig. DET skulle jag! Fortfarande är det en av mina bästa grejer för avkoppling – under föräldraskapet. När han var bebis lade jag honom helt enkelt på en liten filt med lite leksaker framför toadörren där jag hela tiden kunde se honom. Magträning för bebis och dusch för mig. Andra grejer är det här med läggtider som de flesta ensamföräldrar jag känner är noggrannare med än andra. Kvällstiden blir viktig. Där kan man få in rätt mycket. Träna, det kan man göra via video med barnet. Och vilka egna aktiviteter kan man göra tillsammans MED barn? Själv började jag ge kurser i dans med bebis med bärdon. Jag fick in lite pengar, fick träning – och umgänge under småbarnstiden. Helt andra saker kanske kan trixas in för er, det viktiga är att se möjligheterna. Gräv där du står, liksom.

Fixa återhämtningen

Det här med återhämtningen som på heltid ensamstående har klart varit den absolut största utmaningen. Den har jag löst delvis på en del mer destruktiva sätt tyvärr..

När mitt barn var litet blev choklad svaret – något som alla vet som sett min föreställning. Jag krängde MINST en 200 g chokladkaka om dagen (Marabous Salta Mandlar) under de två månaderna jag bodde på sjukhus med mitt barn som föddes 10 veckor för tidigt.  Choklad får man en rejäl kick av som gjorde att jag kunde sova mindre och då kunde stanna uppe själv för några timmars ensamhet och varva ned.. Jag kan i efterhand tänka att – det funkade ändå. Jag var en hyfsat pigg och glad spädbarnsmamma ändå. Men i längden med en allt sämre hälsa.

Så i takt med att tiden ökat, sömnen gradvis ökat – efter ett riktigt tufft år igen mellan 2 och 3 –  så har jag använt den smått ökade hjärnkapaciteten till att börja planera medvetet för min återhämtning. Jag planerar nu i förväg när jag måste gå och lägga mig och försöker följa detta. (För utan choklad blir man sömnigare, helt klart.) Och för detta år är det nytt att jag en gång i månaden i förväg sätter mig ner och  försöker planera in barnvakter för att jag ska få in lite vuxentid som jag kallar det (mitt barn är min egentid också vill jag vänligast mena). Mitt mål är ett par timmar i veckan – och en hel natts egen sömn i månaden. Där är vi långt ifrån ännu kan jag säga – det är inte helt lätt detta med barnvakter och hittills har mitt barn bara sovit borta en gång på dessa tre år –  men vi är på väg. Poängen är ändå att jag är medveten om mitt behov – att jag lägger ner tid på att planera återhämtning. Aktivt. I takt med att jag lyckas hoppas jag kunna säga adjö till chokladen. I alla fall till vardags.

Be om hjälp

Alla föräldrar kan känna sig otillräckliga. Men för en person med väldigt höga krav på sig själv kan det vara jobbigare än för andra. Svaret är då inte att bara skita i det dåliga samvetet – går det ens? Se samvetet som en signal från ditt inre om att något behöver förändras. Ta tid och se över familjens schema, livsval, förväntningar, resurser och börja justera. Men främst – var inte rädd för att be om hjälp. Hjälp med barnvakt – men även hjälp för att tänka nytt.

Något av det mest jobbiga för alla föräldrar är för övrigt om ens barn på något sätt far illa och man upplever att man inte räcker till. Detta är inte något man går och tänker på ska bli en del av vardagen när man längtar efter sitt älskade barn – men det är något som händer det flesta föräldrar någon gång. Själv har jag rätt hårt fått erfara att ingenting i livet tar hårdare än just det. Extra viktigt att här våga be om hjälp – i tid.

Ge dig själv perspektiv

En del personer jag talat med gillar inte när jag tar upp det här förslaget. De säger att ”man ska inte jämföra sig” och inte ”nedvärdera sina känslor” genom att förminska sina egna behov i förhållande till andras. Men jag vill vänligast mena att ibland hjälper det verkligen att skaffa sig perspektiv. Att se vad man har istället för det man inte har och det kan man behöva träna sig på. Det är ren tanketräning! När jag är exempelvis väldigt trött efter en ösig dag – så tänker jag faktiskt många gånger på min kära väninna som på heltid har TVÅ barn. Det har hon ju såklart också dubbel glädje av på många sätt – åh vad jag hade önskat ett syskon nära till mitt barn. Men när jag då springer efter barnet och försöker få honom att borsta tänderna, göra sista kissningen fast han inte tycker det behövs – är det rätt lättande att tänka att jag behöver ju faktiskt inte göra detta två gånger – ändå. Och när jag tycker att vårt liv är trist med för lite pengar – ja då vaknar man till om man tänker människor i världen som inte ens nog har tak över huvudet. Grejen är att vi som lätt fastnar i våra tankar väldigt lätt får tunnelseende. Och jag tror mer och mer på perspektiv-tänket för att komma ur det. Blanda inte ihop det med att förneka känslor – det menar jag inte. Men att som verktyg regelbundet påminna sig om att det faktiskt kunde ha varit värre – det är mer verksamt och kan ge mer momentan kraft än faktiskt många metoder i världen.

Lev som NI vill

Man måste inte flytta till hus för att man fått barn. Man måste inte ha en bil – särskilt inte om man bor i stan. Provat lådcykel? Man måste inte ha en spjälsäng och lära barnet sova själv – fast man absolut kan göra precis det. Poängen är – vad tycker ni? Vad passar er? För egen del så var just samsovningen med amning det som gjorde att jag orkade nätterna. Bara tanken på att gå upp och göra i ordning en flaska fick mig att börja gråta. Varför liksom när jag kunde vakna till och bara amma? Och när mitt barn nu är större – merparten av världen samsover faktiskt – inga konstigheter. Och sedan går det jättebra med egen säng när det är dags för det. Man måste inte heller alltid jobba dag – en del jobbar kväll som jag. Och det är helt ok att barnet får följa med på jobbet. Han ser att mamma tränar och han blir nyfiken – win, win. Skapa ert liv som ni vill.

Lyssna på ditt barn

Så fort ditt barn börjar bli större – eller om det redan är stort – börja föra samtal med ditt barn för att hitta gemensamma lösningar. Ditt barn har svaret många gånger när du inte har det. Det innebär inte att du ska lägga ansvaret på ditt barn. Men snarare undvika att förutsätta att du alltid vet bäst. För det gör vi vuxna inte alltid. Många gånger kan barn ge oss svar med hjälp av sitt perspektiv. Detta talar den danska familjeterapeuten Jesper Juul mycket om. Icke minst får du här den stora glädjen av att ha barn – för oss högkänsliga och för alla. Denna individ som växer för varje dag och som kommer förvåna dig gång på gång med sina iakttagelser och sin syn på livet. Som tvingar dig att utvecklas och att tänka nytt. Kom ihåg det när det snurrar för fort. Sätt er ner. Kanske först med en bok. Läs. Börja prata. Fråga varann saker. Skoja. Hitta på egna hemliga språk. Bygg er relation. Ingenting stärker och motiverar mer.

Bara dra en filt över er

Det brukar ju vara mitt standardråd när allt är som tyngst för alla. Det är helt ok att bara släppa världen ett tag. Med barn så blir det lite modifikation av termen gällande vad det kan betyda. För just oss betyder det ofta en mysdag i soffan eller liknande. Dra en filt över huvudet bokstavligen är för övrigt bästa leken just nu om du frågar mitt barn som blir sjukt irriterad när jag försöker sticka ut näsan mitt i leken för att kippa efter lite mer luft. Men helt enkelt. Det är helt ok ibland att bara göra det suuuuperenkelt för sig själv. Passa på att mys!

Ditt barn är ju just ditt barn

Om du inte redan har barn men funderar på det här med att skaffa egna ska ska du minnas detta. Ditt barn kommer inte vara som ”alla andra”. Just jag gillar faktiskt alla barn. Det är en stor glädje för mig att just nu på arbeta med andras barn ett par dagar i veckan. Men även du som inte generellt gillar ”barn”, kom ihåg att ditt barn – och du, ni – kommer färga och påverka varandra. Du kommer därför se på vad ditt barn gör på ett helt annat sätt än du ser på andra barn. Barn är inte bara barn. De är individer, personer – bara lite mindre. Och just denna individ som hamnar hos dig – blir oundvikligt extra speciell.

Så avslutningsvis. Att vara högkänslig förälder. Of course. You can do it! För många är det precis som för mig det absolut bästa de fått uppleva i livet. Och för dig som det blev tuffare för än du hade tänkt. Våga titta på det. Justera. Se vad du har och se de möjligheter som finns – och be mer om hjälp!

Och du kloka som vet att du inte vill ha barn och därför låter bli – all kredd till dig. Barn ska man ha om man vill. Men om du orkar och gillar barn, så finns det många barn som gärna vill ha dig i sitt liv på något sätt ändå är jag säker på.

Har ni frågor eller ytterligare tankar? Jag svarar i kommentarerna så fort jag hinner!

För sensibelt begåvade 2.0 har ju till skillnad från ursprungsuppsättningen lite element som rör detta med att ha barn. Men huvuddelen rör ändå generella frågor som berör oss alla. Nu är biljetter släppta till de allra sista föreställningarna i vår. Den 10 & 11 APRIL i Stockholm på Ö2 har du din chans! Alla biljetter har ju hittills sålt slut, så fånga din biljett i tid här. 

Rapporter från naveln

back-light-blur-bokeh-754263

Herreminje, som min mormor brukade säga, vad fantastiskt det var att spela föreställningen igen och så mycket bättre det gick än jag någonsin vågade tro. SÅ tacksam!!

Men också herreminje vad mycket jobbigare det var att genomföra än vad jag någonsin kunde ha trott.

En vecka efter höstens sista föreställning var jag övertygad om att, nä nu jäklar har jag gjort det igen – alltså klappat ihop. Fan. Alltså hur patetiskt? Göra en föreställning om hur man tar hand om sig – och så då det resultatet?

Men så var det. Finns inget att fejk-smajla om.

Det var sjukt kul att få arbeta med sitt hjärtats yrke igen – jag är på banan. Men som ensamstående småbarnsmor – jäklar vad jobbigt det faktiskt är att få ihop allt.

Har vänner som tycker att det varit helt fantastiskt att jag överhuvudtaget rott ihop detta. Men jag har ju lyckats genom att verkligen sätta ALLT annat på vänt. Ja – utöver barnet då. Han har jag försökt skämma bort lite mer – på grund av dåligt samvete över förändringarna. Som jag ändå inte ska ha dåligt samvete över – för de har hjälpt oss på vägen genom att lära oss båda nya saker.

Jag tror ändå på att ibland tänja på gränserna för att se vad man är kapabel till.

Nu en månad senare känns allt bättre – och det känns superfint med julmys innan det är dags för nya föreställningar i februari. Hela tre är nu släppta efter STOR efterfrågan! 2, 3 OCH nu är även den 12 februari släppt!!

För peppad är jag! Det är det här med återhämtningen som jag bara måste hitta lite nya vägar för så att det funkar ännu lite bättre för mig i vår.

Samma egenföretagare utan budget är jag ännu  – så självklart måste jag redan nu tänka på att publiken ska kunna hitta till föreställningen trots oerhört blygsam marknadsföringsverkstad!

Så – KÄRA NI som tycker denna föreställning är något alla borde se – alla borde unnas att se – dela för fulla muggar! Dela då allra helst till folk personligen på Facebook, en och en, genom att gå in i evenemanget och klicka på ”Dela” och sedan kryssa i vänners namn. Var och en får kryssa i 300 serni! Bara klicka! Och endast de som svarar på evenemanget kommer sedan att forsätta få updates! SÅ tacksam för er hjälp! Här är länken till evenemanget!

Rapporter från naveln. För att när man försöker få saker att gå ihop konstant i livet – ja, då är man i sanningens namn rätt navelskådande. Det är tyvärr svårt att se mer än ”sitt” och det är jag medveten om. Så har det varit nu rätt länge – och så är det ännu. Men jag och roliga barnet försöker nu i alla fall vara ute i världen än mer än vi brukar här kring jul.  Vi tar våra små steg ut ur bubblan – ett i taget – så som det är.

Flera av våra vänner hoppas vi nu få hinna se kring jul  – och jag önskar skriva mer här även till er när nu lusten och orken igen börjat poppa upp!

Massa kramar till er!

Ja, den 2, 3 och 12 februari är det alltså dags för För sensibelt begåvade 2.0 igen på Ö2 i Stockholm! Ja – så blev det efter att höstens alla föreställningar sålde slut redan innan premiär! Berätta nu för alla du känner som du vet skulle bli glada av att få gå! Dina biljetter hittar du här! Väldans fina julklappar vill vi mena!

Tusen tack för premiären på För sensibelt begåvade 2.0!

Med gammalt smink under ögonen, en godispåse för att hålla mig vaken, flera fång blommor samt ett golv fullt med blandade grejer omvartannat från aftonens bravader sitter jag här och skriver till er.

Jag gör det nu – för att annars kommer det inte bli av, känns det som!

Det är ju det här med de speciella stunderna i livet. De infaller och drar sedan vidare – fortare än vi i stunden inser.

För mig är det nästintill omöjligt att de första timmarna efter en premiär verkligen besvara frågan ”hur gick det?”. Alla dessa intryck som slåss om utrymmet i ett redan belamrat huvud. Alla dessa små händelser som var för sig säger små olika saker och som ska sammanfogas till ett?

Men det gick bra! Ni var så många! Så vänliga! Och jag var först så himla nervös så att jag spelade massa fel. Men ni var så snälla – och sen var liksom det gjort! Some people feel too much, I guess I’m one of those and so are you..!

Spännande och väldigt annorlunda jämfört med förut att möta publiken i en mörk teater när vi förra gången sågs över bord och vinglas. Mer fokus på mig, vilket gör det lättare, men jag insåg hur mycket jag börjat tycka om den direkta kontakten med er. Det får jag hitta en väg för i denna modell!

Som förälder var detta ett stort steg – att lyckas genomföra kvällsföreställningar. Och jag gjorde det! Det blev lite diskussioner på hemmaplan: ”Var är vårt piano mamma? Jag vill ha det NU, vi åker till teatern!” Och alla dessa blommor i fönstret – de finaste ändå från mitt eget barn. 🙂

Stort tack till alla er som kom, alla ni som peppat, alla ni ännu fler som vill komma – det är ju helt SLUTSÅLT – så jag får klura på hur jag kan lösa det! Tack till mina barnvakter – ni är oumbärliga!! Tack till Teresia på Ö2 som fick mig att våga och gav mig chansen på deras coola teater! Och tack till bästa Tove Hellkvist min regissör – jag hade aldrig vågat så mycket utan dig!

Tack också för bilderna som ni i publiken tog. Jag har ju inte hunnit tänka på den biten med föreställningsbilder alls denna gång..! Måste jag lösa på något sätt!

Vi hörs snart igen – ska bara vila lite först..! 🙂

TACK!!

En vecka kvar till premiär och alla biljetter är slut!

IMG_3859

Alla biljetter är slutsålda – inklusive de till extraföreställningen!

Helt otroligt. Jag är så tacksam!

Egentligen ville jag idag skriva ett inlägg till er om högkänslighet och föräldraskap. Huvudrådet för att klara det så bra man kan är typ alltid att prioritera – som det i och för sig är för precis alla föräldrar – och det är helt enkelt vad jag måste göra nu.

Jag måste fokusera på själva föreställningen för att säkra att den blir så bra som det bara går – när nu så himla många fantastiska människor vill komma och se den! Wow!

Jag återkommer dock snart. En fördel med denna uppsättning är ju just att jag har fått mer tid att skriva i bloggen och hoppas kunna hålla det ett tag framöver.

Kom ihåg att jag gärna vill höra vad ni vill läsa mer om – bara att tipsa mig!

Men just nu – fokus på föreställningen  – för nu inleds det som i skådespelarkretsar brukar kallas helvetesveckan – premiärveckan. Iiiih. Spänning och förväntan i en enda högförstärkt blandning.

Jag har även insett att jag ju så klart kan och ska spela mer så funderar på när och hur det ska bli. Jag vill även komma ut i landet lite – det är ju det jag tänkt hela tiden. En kombinerad barnvakt/chaufför hade varit toppen då att ha. Eller flera olika. som vill på äventyr nån gång? 🙂 Turné i väldigt långsamt utspritt tempo haha. Jag får klura!

Snart ses vi!!

Ni som kommer på premiären – kom ihåg att det inte serveras mat på Ö2 – fokus är på teatern. Det finns däremot en rad härliga krogar i närheten. Ö2 ligger ju på Östgötagatan 2 – precis vid Mosebacke! Ni som känner ATTANS jag ville ju också se – håll ögonen öppna för vad som utannonseras framöver! Alltså – kan knappt tro bilden nedan. FATTA!!! 😀

Skärmavbild 2018-10-02 kl. 19.29.27

Jag har infört lågaffektivt bemötande – mot mig själv

pexels-photo-210628

Vet du vad lågaffektivt bemötande är? En metod som ursprungligen användes i mötet med barn med olika typer av utmaningar så som  autism eller adhd – men som idag rekommenderas i mötet med alla barn – vilket allt fler förskolor anammar.

På förskolan där jag själv sedan ett år arbetar som Ateljépedagog två dagar i veckan har vi fått en fantastisk utbildning i lågaffektivt bemötande och dessutom har vi den stora glädjen av att ha en väldigt skicklig specialpedagog i vårt team som vi regelbundet får uppdatera vårt kunnande med hjälp av. En av mina bästa vänner råkar dessutom utbilda i metoden – även informellt mig – vilket jag sedan länge haft stor glädje av.

Lågaffektivt bemötande är en metod som inte bara handlar om att uttrycka sig i låg affekt – som många tror. Den handlar även om positiv förstärkning, förebyggande och att alltid möta individen där individen befinner sig just då. Det handlar inte som en del tror om att inte sätta gränser – tydlighet är extremt viktigt. Men vi utgår alltid från att individen gör det bästa med den kompetens hen har just då och att om hen fortsätter att ”misslyckas”, då måste vi som pedagoger, föräldrar – och kanske medmänniskor – se till att justera omständigheterna, förutsättningarna så att individen kan lyckas. För särskilt barn vet man idag – lär sig av att just lyckas. För den som vill veta mer om lågaffektivt bemötande rekommenderas varmt boken ”Barn som bråkar” av Bo Hejlskov och Tina Wiman. Intressant för alla!

I varje fall så har jag nu rätt länge använt mig av metoden både i mitt arbete med andras barn – och med mitt eget. Jag vill absolut inte utmåla mig som någon expert – sannerligen inte – det händer tyvärr rätt ofta att jag ramlar tillbaka i den auktoritära fällan. Men jag har verkligen förändrat mitt sätt att tänka och sett hur det utvecklat min relation med mitt eget barn – och alla barn.

Med vuxna använder jag nog tyvärr inte metoden i lika stor utsträckning som jag kanske borde – vuxna är ändå vuxna kan jag tycka. Och tyvärr så rinner ibland ännu känslorna över när tex pressen varit för stor under ett tag – som jag skrivit tidigare om. MEN. Jag jobbar ändå verkligen på det då jag ser många vinster med att den lågaffektiva inställningen mot alla.

Men – insåg jag då idag plötsligt – jag använder banne mig aldrig den här attityden mot mig själv! Nä på mig själv skäller jag, slår och skuldbelägger samt är allmänt taskig – precis när jag behöver det som allra minst.

Jag vet ju så väl att man ska vara snäll mot sig själv. Jag är rätt bra på det –  när jag mår bra. Men när det är tufft? När det nu senast har varit tufft? Det är som att jag har glömt allt jag kan och bara bulldozrat ner mig själv.

Det här med min nuvarande vikt har ju blivit något av en käpphäst för mitt inre klankande – ett typiskt stressymptom för mig – och som nästan hållt på att få ett totalt övertag här i utmaningen kring att ställa sig på scenen igen. Och som dagarna ser ut så kastas jag från att hålla mig själv i riktigt hårt koppel när det gäller egenvården, till att sparka mig lös och gå totalt bananas, och därefter vidare till att skälla på mig själv hårt, hårt, hårt – och sen börja om med hela vansinnet igen..

Men vad håller jag på med, insåg jag plötsligt? Jag är just nu min egen värsta fiende och nu får det banne mig vara nog.

Så nu har vi vänt på saker här.

Från och med idag gäller härmed lågaffektivt bemötande.

Rent konkret:

Jag uppmärksammar allt snällt jag gjort för mig själv och min kropp. Lägger på minnet att jag ju varit ute på en promenad. Kanske har jag jag ätit en god veganlunch på The Plant med Kombucha till (lyx – jag vet!)? Kanske hållit en klass Zumba? Lagt mig i tid? Fokuserat på repetitionerna så att sinnet har frid? Det handlar inte om att räkna prestationerna. Snarare att helt enkelt se det jag gör – i stället för det motsatta.

När jag talar med mig själv utgår jag från att jag hela tiden gjort mitt bästa och vill jag ändra på något så börjar jag först och främst med att fundera på hur det kom sig att saker blev som de blev igen. Hur kan jag undvika att det händer igen?

Om jag ändå tänker taskiga saker till mig själv så säger jag lugnt till mig själv  – precis som till barnen: Stopp. Jag säger inte nej. Jag säger inte fy. Jag säger inte ”men vad gör du?”. Jag säger bara lugnt stopp – för att bryta det jag gör.

Sedan avleder jag mig själv, hjälper mig själv till nya tankar, genom att göra något jag vet att jag mår bra av. Som att tex dansa lite. Läsa några sidor ur en bok. Se en serie. Eller – gå och lägga mig!

Jag förebygger dessutom genom att minska de saker som ställer till det för mig. Skärmtid främst – det tar både tid från mig – samt tar bort min fokus – vilket i sin tur gör mig stressad och rädd.

Jag ökar också antalet situationer där jag mår bra. Som när jag och mitt barn har stunder helt och hållet tillsammans utan störningar från omvärlden eller teknik. När vi är ute. När jag repar en scen så mycket så att jag kommer på nya roliga små detaljer hela tiden att förgylla med – vilket gör mig himla glad.

Hörni, vad säger ni? Låter det inte bra? Hänger ni på?

Låt oss vara lågaffektiva ihop! Eller, alltså vi får självklart gärna vara i affekt hur mycket som helst när det känns bra – som i härliga kärleksrus, euforiska dansupplevelser, passionerade justa diskussioner – eller vad vet jag?

Men låt oss för övrigt tänka på hur vi behandlar oss själva.

Ge oss själva chansen att lyckas!

SOM vi är värda det!

Kram på er! Och mig!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober där mer än hälften av alla biljetter redan har gått åt.  Ännu färre finns kvar den 23 och den 30 oktober är redan nästan helt slutsåld! Passa på att boka dina biljetter så snart du kan om du vill gå ett visst datum, för efter löning är det mycket möjligt att de sista biljetterna kommer gå åt i ett nafs! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Varmt välkomna!

 

 

 

Saliga äro de flexibla

adult-bend-branch-1146245

..ty de bryts inte så lätt.

Det var min regissör och vän Tove som tog upp ämnet, hon berättade om hur en god vän till henne som jobbar som psykolog talat om det som en av de viktigaste egenskaper vi kan ha för att må bra genom livet.

Det är så bra när någon påminner om sånt. För det är himla lätt att glömma.

När någon inför en ny rutin på jobbet. När det blir en stor ombyggnad i huset du bor. När någon blir ihop med nån man inte är jätteförtjust i. När mötet ställs in. När inte din regering blir vald. När inte hemmet blir ditt.

Jag är inte så jäkla flexibel precis när någon händer. ”Nä hörru stopp” är det som att min hjärna ibland tänker för att den blir överrumplad. Det har hänt att den betett sig rätt knasigt då.

Men – och jag vet det här låter säkert lite lustigt – dagar när jag känner att jag är extra sårbar brukar jag tala med mig själv lite. (Det kan vi göra ett helt blogginlägg om förresten.) ”Hörru, Sarah. Vad som än händer idag. Pröva att bara säg ja. JA!”

Ni vet, precis som när man gör teaterimprovisation. Bejaka!

(Det är för övrigt världens bästa grej när man leker med barn. Vad de än hittar på i leken – bara säg JA! Vem vill liksom inte leka med en sån kompis liksom?)

Så, det funkar faktiskt rätt bra att preppa mig själv de dagar jag känner på mig att jag lättare kommer gå i affekt. Hyfsat bra i alla fall. 🙂

Det är en klurig tid vi lever i nu tycker jag. Det finns saker vi i sanning alltid ska säga NEJ till. Men vad som än händer i så väl våra egna individuella liv som i det stora hela måste vi ändå fortsätta att söka oss till saker att säga ja till.

De kanske inte verkar vara så lätta att hitta. Men de finns där. Om du böjer på dig lite. Kikar åt sidan. Underifrån. Eller varför inte från ett helt annat håll?

Var flexibel.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober – en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så hugg dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Dagarna jag än idag får skämmas

photo-1531964842367-53a352d7de97

Det är kanske lätt att ge sken av att ha stenkoll på sig själv och sitt intryckskänsliga psyke när man skriver en sån här blogg och till och med gör föreställning på hur sensibelt BEGÅVAD man är.

Dock fortfarande – inte alla dagar.

Idag var en sån dag.

Jag hade sovit för lite. Jag sover som ensam småbarnsmor sover numer alltid för lite. Men lite extra för lite just inatt för att jag bara inte kunde låta bli att vara upp lite längre och få se något kul som gav mig momentant nöje. Sånt är också viktigt. Jag behöver också roliga saker. Särskilt min sensationssökande sida som är grovt understimulerad för det mesta numer. (Se mer om i föreställningen!)

Så väcktes jag  som vanligt vid 05.00 – liksom varje dag – av mitt punktliga morgontidiga barn. Var ändå på hyfsat humör men lite seg. Vi drack färskpressad apelsinjuice, åt äggröra och fruktbröd till liten. Solkrämen gick hyfsat smidigt på barnet – vi är noggranna med sånt och det blev bara några protester innan vi stegade ut genom porten. Ett gosigt adjö och sedan ett möte.

Ett möte om något som var föga överraskande men som jag ändå i hjärtat hade hoppats redan var löst. För det verkat så. Nu var det kanske inte det.

Höll god min och svarade det rätta, kloka. Står fast vid det ännu.

Men uppenbarligen låg verkan av intrycken från detta möte ändå kvar där och grodde.

Min hjärna må ha sagt ”Det är ok, det blir bra!” Men mitt hjärta sa ”Hallå!! Är ni verkligen säkra?” och tog sig allt större ton minut för minut.

Rusade till jobbet där vi sedan gårdagen börjat använda stämpelklocka – min första stämpelklockarutin sedan jag var 17 och arbetade på Café Gateau vid Norrmalmstorg (det som nu är Zara, alla ni som är superunga). Stress inför detta, att komma i tid så att det inte blir något avdrag på lönen – som man är högst beroende av som ensamstående mor.

Datorn är utbytt! Där står i stället en jäkla Samsung-padda man ska logga in sig på. Jag vet inte ens hur man ÖPPNAR en sån, Mac-mänska som jag är.

Så då kommer det. Det rätt långt ifrån sensibelt begåvade:

En supersnäll vikarierande kollega står där och kämpar med samma sak. ”Vi kan nog leta fram adressen till inloggningsplatsen, vänta ska vi läsa här i beskrivningen.”

Så vänlig är inte jag. För igår funkade ju inte heller min inloggning. Och vem fn var tvungen att ändra inloggningsapparat redan andra dagen med nytt system: ”Alltså vad ÄR det här? Var de tvungen att byta grej just idag?? Jaha, så då får jag alltså sen inloggning, trots att man är här i tid!”

Börjar messa chefen febrilt – inte minst för att visa att jag ÄR där. ”Det funkar inte. Nån har ställt hit nån läsplatta! Fattar inte hur den funkar.”

En annan snäll kollega kommer som är himla vettig i stressiga situationer och som tyvärr även en gång tidigare fått uppleva den trista sidan av mitt känsliga jag. ”Här får du se, kryssa i att du tar komptid för förseningen i stället” uppmanar hon vänligt.

”Men jag VAR ju inte försen! Det är inte rättvist! Jag tänker inte skriva i att jag var sen när jag inte VAR det!”
”Nä, men det kanske är bra att du bara kryssar i så att det syns att du är hä…”
”JAG tänker inte skriva under på nåt som inte är sant! Varför var man tvungen att byta apparat just idag? Jag blir så himla trött! Jag har inte tid att tjafsa med detta! Det kanske är ok för andra att kryssa i det som inte är sant, men inte för mig!”Etc etc etc.

Några minuter senare har jag kryssat i komptiden. Och samlat mig. Och börjat skämmas.

Inget av det som hänt är ju mina kollegors fel. Och hur allvarligt är ens detta? Jag har en supervettig platschef som alla gånger hade trott på mig om jag bara berättat att jag inte lyckades med inloggningen.

Men i stället pös energin ut från min oro gällande mötet innan. Bägaren rann över.

Det finns de som hävdar att man inte ska skämmas för saker. Åh, jag vet att skam ofta är en jäkligt onödig känsla som vi känner onödigt mycket. Men jo, ibland tycker jag det är rätt nyttigt med lite skam – för självregleringens skull.

Och det här var en av de dagar då jag alltså gjorde det igen. Skämdes.

Tack alla justa kollegor och sorry igen för mina sunkiga och onödiga reaktioner. Jag ska jobba vidare på det där.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är redan SLUTSÅLD! Och den 16:e oktober nästan också – fast det är mer än en månad kvar till premiär!! Så hugg nu de väldigt få som finns kvar till den 16:e – samt de till den 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. 

 

 

Vi kan inte lägga vårt välmående i andras händer

pexels-photo-128647

Att ta ansvar för sitt mående – eller kräva att samhället tar sitt?

Sedan jag startade den här bloggen har jag blivit medveten om hur olika vi förhåller oss till tal om att ta ett eget ansvar för sitt välmående. Personer har upplyst mig om hur det kan upplevas tyngande –  i en situation som redan är tuff. Och orättvist – när man själv inte är orsaken till det som skapat ett lidande.

Som om jag själv inte vore högst medveten om detta.

I HSP-sammanhang, forum på internet samt ställen där engagerade högkänsliga kan stråla samman, så går det att i grova drag iaktta två linjer: De som talar mycket om att informera skolor, vården och vår omgivning så att samhället kan behandla högkänsliga bättre – och de som främst ser kunskapen om högkänslighet som ett stöd för att kunna förstå sig själv och därmed behandla sig själv bättre.

Men stopp. Det ena utesluter ju inte det andra. Eller hur?

Nej, självklart inte!

Men ska du prioritera, gå då inte och vänta på andras hjälp, utan ta i stället makten själv över ditt eget mående idag.

I den mån det är möjligt.

Det finns många sätt att argumentera detta ämne – om det nu är något man ska alls ska göra. Men Mark Levengood summerar det så fantastiskt i sitt helt geniala sommarprat från i år:

”Vi KAN inte lägga vårt välmående i andras händer”.

Nej, det kan vi inte. Inte om vi vill vara säkra på att få må bättre.

Det är jättebra att vi arbetar med att berätta om högkänslighet som förklaringsmodell för att normalisera en personlighetstyp i minoritet. Främsta vinsten med det, vill jag dock bestämt mena, är ändå att vi medvetandegör personligheten för andra högkänsliga så att de kan lära sig ta sig och sina reaktioner på allvar och sluta upp med att försöka ”vara som alla andra”.

Vi är ju nämligen väldigt bra på det där, att försöka vara som alla andra. Men priset blir allt som oftast för högt.

Så ”hur curlar man sig själv – så att andra slipper” är därför en av de vikigaste punkterna i min föreställning.

Jättefint om exempelvis skolor får kunskap om en högkänslig personlighet och vilka symptom ett överstimulerat barn kan uppvisa.

Men högkänslighet är ändå en variation inom det normala.

Tar vi hand om oss som vi borde kan vi må väldigt bra – för det mesta. Gör vi aldrig det, trots kraftigt förändrade beteenden och anpassad omgivning då kan det vara idé att söka fler svar.

Med allt detta sagt.

Visst är det inte konstigt att många känsliga och högkänsliga mår dåligt i vårt samhälle idag. Samhället som det är uppbyggt är liksom inte riktigt gjort för oss.

Vi lider inte av vår högkänslighet.
Vi lider av symptomen på överstimulans från att leva i en miljö som inte gagnar oss.

Och inte är det lätt att ändra på det hela – tro mig, jag vet.

Men likväl kan vi inte lägga vårt välmående i andras händer.

Lyssna nu på Mark och bli väldigt pepp!

Och varmt välkommen till föreställningen För sensibelt 2.0 för mer pepp! Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är redan SLUTSÅLD! Även biljetterna till den 16:e oktober håller på att gå åt farligt snabbt!  Så hugg nu de som finns kvar till den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. 

 

En sån med alla känslorna utanpå

girl-850117_1280

”Varför, universum, varför? Varför var just jag tvungen att födas med ytliga blodkärl? Visst är det härligt att vara känslosam. Men måste det verkligen alltid utannonseras i direktsändning till hela världen?”

Ljushylt och askblond med blåa ögon och ofärgade ögonbryn – plus känslosam. Där försvann liksom redan vid födseln alla förutsättningar till ett pokerface.

Blir jag röd, så blir jag RÖD. Det börjar lite gulligt med rosor på kinderna, men växer snart till stora blaffor på halsen som till slut färgar hela överkroppen röd-röd, nästan lila faktiskt.

Rätt fascinerande när man tänker efter.

Men vad ska man nu göra om man inte vill att hela kroppen ska skrika SÅRBAR precis när man inte vill?

Polotröjor är mitt svar. Polotröjor är nog banne mig mitt enda svar, när jag tänker efter. På riktigt. Vet många som tycker detta fantastiska plagg är klaustrofobiskt. Men jag ÄLSKAR dem. Med en polotröja kan jag se rätt cool ut – det vill säga, i alla fall så länge inte känslan blir så överväldigande att den även invaderar fejset.

Men det gör den ju ibland ändå – oundvikligen.

”Varför är du så röd?” brukar minst ett barn fråga mig efter varje dansklass jag hållit. ”För att det är min älsklingsfärg” ska jag nog börja svara. Och det är ju faktiskt sant.

Varsågoda. Ett färgprov! #nofilter

thumbnail_Snapseed-2

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är ju redan SLUTSÅLD! Även biljetterna till den 16:e oktober håller på att gå åt farligt snabbt!  Så hugg nu de som finns kvar till den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. På bilden ser ni förresten min fina barndomsvän och kollega Maria efter ett pass då vi dansat tillsammans här i sommar. Hon är ett sjukt bra Zumbainstruktör, dessutom med cool look efteråt – det ni!

Jag har vuxit ur den lilla svarta

Foto: Anna Sjölin/Annapenna

Det är genant att erkänna, men en av anledningarna till att jag inte fått ihop en ny uppsättning av För sensibelt begåvade tidigare, är att jag haft så svårt att helt omfamna mig själv som mullig, tjock, kurvig.

Verkligen tragiskt. Men så är det.

Min regissör och jag har pratat mycket om det. Hon menade hela tiden när jag gjorde föreställningen första gången i snitsiga små kroppsnära dräkter att jag var alldeles för mån om att ”se perfekt ut”. Hur matchar det en föreställning som också handlar om att kämpa med sin psykiska hälsa?

Visst har hon rätt.

Men pröva själv att ställ er på scen med ett budskap som oundvikligen blottar ert innersta. Då är det rätt skönt med nån form av rustning, kan jag lova. Ett yttre enligt normen är en ypperlig sådan – en sak mindre att kritisera.

Men JAG tycker ju egentligen inte alls så här. Att man skulle vara snyggare eller på nåt sätt – bättre? – som smal. Verkligen inte. Jag blir så ARG för att jag trots min uppskattning av alla andras underbarhet i alla storlekar helt uppenbarligen är så mån om att se ut enligt normen. Jag är så ledsen för att andras (förmodade) tankar om mitt utseende trots min önskan ännu kan vara en sådan trigger för min osäkerhet.

Jag har som yngre även varit väldigt osäker gällande min näsa – och precis som en annan med remarkabel profil, Barbra Streisand – länge varit mån om att främst fotas framifrån. Detta tills jag såg en kollega med ännu ståtligare snok än jag, som ståtade med den i profil på en affisch. Så dum jag varit, insåg jag! Min näsa är ju vacker! Den är unik! (Och utrotningshotad – som en beundrande plastikkirurg faktiskt upplyste mig om efter en föreställning!) Och inte minst ser alla andra den hela tiden precis som den är – oavsett om jag vägrar bilder i profil eller inte..

Vi behöver inte alla bli Stina Wollter som flashar våra valkar och gör konst av dem. Vi behöver inte alla bestämma oss för att låta rultet leva – även om jag banne mig tycker vi borde det i långt större utsträckning. Men åh vad Stina är viktig! Och cool! Hon är fantastiskt betydelsefull i hur hon hjälper oss kvinnor att bli medvetna om hur vi behandlar oss själva och våra kroppar!

Om jag själv vore en sann kroppsaktivist – vilket jag alltså uppenbarligen inte är – så skulle jag inte ens ha kommenterat mina känslor kring att ställa mig på scen igen i min mer fylliga uppenbarelse. Jag skulle bara ha ställt mig på scenen igen helt självklart – okommenterat. Och om det mot förmodan kom någon kommentar gällande min kropps förändring  – eller skillnaden på den nu jämfört med den som ståtas med på marknadsföringsmaterialet – så skulle jag ha tittat på den som uttalat den med stor förvåning och svarat: ”- Och?”

För det spelar verkligen ingen roll vilken storlek nån har. På scenen eller någon annanstans. Så jäkla ointressant. Och inte minst är det irrelevant för alla utom möjligtvis för personen själv.

I mitt privata liv har det dock så klart spelat en roll. Så klart finns det ett skäl till min kropps rejäla förändring. (Hint bild nedan för den som undrar.)

Så. Nu är det sagt. Jag ser alltså inte alls ut som bilderna här på hemsidan. Och lär inte göra på ännu ett tag. Om nån inte redan visste. De borde verkligen bytas ut. När jag orkar.

Jag är som jag är. Min kropp är en del av mitt bagage och är fantastisk och vacker i alla former.

Och den kan spela föreställning!

Mer att älska, sa nån fin.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – premiären är närmast SLUTSÅLD! Så hugg dina biljetter nu om det är just den dagen du är sugen på! Föreställningen spelas sedan även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Ikväll kan man dessutom också dansa Zumba gratis med mig i Skytteholmsparken 18:00. Låt det dallra! Välkomna!!