Lyckopiller eller ragata

Allt
Jag har i sanning fått höra både och.

Har gjort en helt ny fantastisk bekantskap via Twitter. En tjej som kallar sig @sent70-tal. Hon är alltså yngre än jag förmodar jag, men icke desto mindre galet skärpt. Skämt åsido. Den här tjejen har fått fart på mina hjärncellor och samtidigt vid ett flertal tillfällen fått mig att jubla: Men jaaaa! Precis sååå! I sin Twitter skriver den här härliga människan mycket om sina tankar om att vara högkänslig. Och det jag tycker om är att hon breddar bilden på ett sätt som starkt tilltalar mig.

Ni som hängt med från början vet hur jag i ett av de allra första inlägget skrev att Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande clowner.   Med det syftade jag på den något stereotypa mediebilden som särskilt kunnat skådas i dampressen.

Med all respekt, jag är otroligt glad för att ämnet omskrivs och jag förstår att det lätt blir samma punkter som initialt lyfts fram.Men det har varit en otrolig betoning på sårbarheten och utsattheten som högkänslig. Som om vi är en grupp som behöver skyddas och nästan särbehandlas. Det är en inställning som jag inte tror gagnar oss särskilt mycket.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns många olika sätt att se på det här med att en femtedel av alla människor är känsligare än andra. Elaine Arons skriver exempelvis själv i Den högkänsliga människan om läkare hon mött som tycker det vore bra om man kunde medicinera högkänsliga i mycket högre grad. Själv delar jag i stället Elaine Arons uppfattning om att ifall vi lär oss anpassa våra liv – i stället för oss själva – så har vi stora möjligheter att må mycket bra. Den senaste forskningen har ju till och med visat att högkänsliga som lärt sig hantera sin egenskap faktiskt kan vara mer motståndskraftiga i svårare tider. Studier har visat att högkänsliga som fått växa upp under goda förutsättningar eller som alternativt lärt sig hantera sin egenskap behöver nämligen inte alls må sämre än någon annan.

När det gäller medicinering innebär det nästan också alltid också att vi på ett eller annat sätt tvingas dämpa allt positivt känsligheten för med sig. Missförstå mig inte. Jag är inte mot medicin när så är nödvändigt. Men jag betraktar min känslighet som en tillgång och inte en defekt. Därför vill jag självklart värna om den.

Mottagligheten för sinnesintryck är den gemensamma nämnare vi högkänsliga har och som allt för sällan lyfts fram till förmån för reaktionerna vid så kallad överstimulering.

Icke desto mindre är självklart överstimulering något som många av oss ändå tänker mycket på och vill lära oss undvika då detta är det som oftast ställer till livet för oss. Hur vissa av oss då kan reagera är ju inte alltid så kul. Som min Twitter-kontakt uttryckte sig: ”Kan inte relatera till de #hsp som ser sig som ömtåliga varelser som bör skyddas. Jisses min omgivning kan verkligen behöva skydd ibland!”. En formulering som nästan är som ett utdrag ur mitt eget manus och fick mig att vika mig dubbel.

Så kan det va. Jag har tyvärr reagerat starkt vid ett antal tillfällen när det blivit för mycket. Så kan det även bli fortfarande, även om jag blir bättre och bättre på att inte låta det gå så långt.

Ja, det kan vara lustigt att fundera på hur olika människor i ens liv ser på en. Ofta säger det ju också lika mycket om dom själva. Mina danskursdeltagare kallar mig exempelvis dagligen för ”lyckopiller”. Ja, så fina är de mot mig.  Jag vet dock både en och två som genom tiderna hellre kallat mig ragata.

Sanningen är ju att vi kan vara alltihop. En del av vår personlighet beror säkert på vår högkänslighet. Men det mesta beror trots allt på vilka vi är för övrigt och hur vi väljer att hantera vår egenskap.

Jag lovar härmed att bara umgås med människor som får mig att må bra

Min Goda Fe ringde mig igår när jag var på tunnelbanan på väg till årets Nyårsfest, sen som vanligt. ”Du har ett löfte att uppfylla under nästa år. Du ska bara umgås med människor som får dig att må bra”.

Goda Fe

Aldrig kunde jag väl ana att hon skulle göra starten så lekande lätt.

Tror inte på nyårslöften. Inte när man gör det som ett tråkigt måste eller borde. Något man inte egentligen vill. Men jag tror på nystartens möjlighet till reflektion och en medvetenhet om vart man egentligen är på väg.

”Är du min Goda Fe?” sa jag till Johanne, som var personen som ringde. ”Du ringer ju alltid när jag behöver det som mest och säger precis vad jag behöver höra.” Johanne skrockade förnöjt åt sin som vanligt drömska och verklighetsromantiserande vän. Må så vara – och en omtänksam och pragmatisk god vän är i sanning en lisa för en känslig själ.

Att bara umgås med människor som får mig att må bra. Självklart kan man tycka. Men med facit i hand får jag erkänna att jag långt mer tid än nödvändigt gjort motsatsen. Därför är det årets mål. I det  ligger även en mer noggrann självrannsakan om vad det innebär att må bra i en människas sällskap. För det är lätt att nöja sig med småsmulor för en som lever i drömmarnas och förhoppningarnas värld.

Med dessa ord i bakhuvudet äntrade jag festen. Möttes av den varmaste skara, den vackraste sång och en rent himmelsk meny. Jag önskar att jag kunde minnas och beskriva allt precis så lustfyllt som det upplevdes. Det var fiskar och hjärtmusslor omvartannat. Salvia, grönkål och smörslungat. Utsökta viner handplockade med varm omsorg. Allt avnjutet i en helt ny grupp människor som osedvanligt varmt omslöt oss nya.

På min föreställnings tema fick jag dessutom många skarpa tankar och ifrågasättanden med relevans för ämnet högkänslighet. Guld värda i det stadium jag nu är med att fullborda mitt manus. Återkommer om det.

Tack Tove, Martin och Paul, tack min Goda Fe och tack universum för en magisk kväll med idel njutning och människor som fick mig att må bra. På självaste Nyårsafton. Seriöst. Hur ofta händer det?

This too shall pass

Överstimulering. Live broadcast.

Termen som används i litteraturen om oss som är känsligare än snittet när vi får en stark känsloreaktion på grund av starka intryck låter hur klinisk som helst. Så långt ifrån den verkliga upplevelsen man kan komma.

Nog visste jag att det inte var osannolikt att jag skulle uppleva en riktig känsloöversvämning, en riktig Tsunami, någon gång sedan jag startat min blogg. Mitt under tiden som jag skriver till er. Sånt är ju livet. Det är upp. Och det är ner.

En röst sa till mig mitt i det onda. Skriv nu. Så det gjorde jag.

Fast inte här. Det ömmaste är ömt. Det mest personliga personligt.

Det är med distans jag kan betrakta det och dela läxan. Tills dess säger jag till mig själv:

This too shall pass.

Krypandes, gåendes, löpandes genom Köpenhamn

StrögetSom kanske någon läst mellan raderna så har det blivit ett väl högt tempo den senaste tiden. Har börjat känna igen mönster jag sett förut. Överdrivet kritiska tankar. Ifrågasättanden. Osäkerhet. Dom gamla vanliga skivorna går igång.

Skillnad idag mot igår: Vägrar följa upp tankarna. Fokar på ny energi. Bryta mönster.

Här i Köpenhamn finns Vilma 11 månader. Kryper som en illbatting. Så nära, nära upp på de två. Vill helst gå själv och man ska hålla i fingerkrokarna hela, hela tiden. Det blev väl lite sömn för Vilmas Mor och Far. Lilla fröken på barnvagnsutflykt skulle innebära några timmar extra. En tog sin chans.

Att gå, gå och gå. En tur i den mest hygge av alla städer. För mig finns inget bättre sätt utöver att sova för att komma på nya spår. När jag går processar jag. För varje steg smälter jag en ny tanke. Jag går, går och går tills tankarna är slut, lederna oljade och musklerna börjar kännas. Tre och en halv timmar till fots genom Köpenhamn blev det idag.

Vilma fick ta mig från Vesterbro över Ströget till Nyhavn. Vidare ut på Amager och in i Christiania. Fast då sov hon och lika väl var väl kanske det, tänker den präktiga svenskan. Nej, hon skaffade inget olovligt i Köpenhamns fria kvarter. Alldeles för känslig för att behöva sådant. Alldeles för livsglad ändå.

Julmarknad

Så vaknar Vilma. Glad i bananen som jag ger henne bit för bit. Bara leenden och barnsligt flirtiga blickar har jag fått spegla mig i under nära nog tre timmar. Men nu börjar hon skruva på sig. Dra i selet. Hon vill ner på jorden igen. Gå på sina egna två. Och hon vill det nu. Jag ser det. Aj. Jag övervärderade min barnainstinkt en smula.

Gnyendena ökar och med dem längden på mina steg. Från Hovedbanegården övergår dem från att stolpa fram i trav till ren och skär galopp. Jag springer med svetten sipprandes ner för ryggen genom mina allvädersunderkläder. Gnyendena övergår till solklart jämmer och efter att banan utbytts till tandborste, spännande fingervantar så tar jag till slut fram hårdvalutan för Vilmas nyfikenhet: Mitt klarröda mobiltelefonsfodral , vackert men i sanning inte skapat för spädbarnssaliv. Fast just nu gör jag vad som helst.

Sarah Nilsson på Café IntimeFascinationen över det efterlängtade varar i fem minuter och sen är den solklara gråten ett faktum. Enghavevej, bara fem kvarter upp lyfter jag upp tösapigen på höften och börjar sjunga en påhittad sång om mor og far som elsker Vilma. Hon lugnar sig och jag börjar fantisera om hur jag stolt kommer kunna överlämna flickan i toppform till sina nu förhoppningsvis utvilade föräldrar. Ringer på klockan och pappa Rasmus öppnar upp – i samma stund som unga frökens tårkanaler.

Så gick det med det skrytandet. Fast. Nå. Stressen – på nåt sätt – väck. Kraften – tillbaks.

Tips. Hyr en liten en. Eller hursom. Gå, gå, och gå.

Jo men visst spelade jag här igår. Genomförde min debut i Köpenhamn! På gaybaren Café Intime. Hade planerat att det skull vara väldigt lugnt en måndagkväll. Visade sig istället vara smockat av glada i hatten twenty-somethings och galande cabaretdamar i färgade peruker. Öppnade upp med matchande Oh no not again om män i stället för pojkar till jubel och höll sen myset kort. Jag gjord’et.