”När man har haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ.”
Kinesiskt ordspråk

Tid att landa. Tid att vila. Tid att vara här och nu.

Bort med pusslande för att få in alla borde och skall. Tid för att själv besluta hur jag vill fylla mitt liv.

Ni vet själva hur det lätt fungerar. ”Jag har lovat det, jag har åtagit mig det, de vill att jag ska komma dit, det måste vara klart.” Du sitter där med en mängd punkter på att-göra-listan som du på ett hyfsat fungerade sätt ska smäckas in i de timmar som en vecka utgör.

Puh, suckar du på fredagen. Jag hann.

Japp. Du gjorde det du åtog dig. Men när satte du dig senast ner och funderade på om allt det här du uppfyller verkligen är det du vill – och inte bara en rad borde och måsten?

Min kropp tyckte inte några dagars vila var nog. Den gjorde totalrevolution. Och nu ligger jag här i sängen. Mår rätt ok, utom när jag rör på mig, då går det inte så bra. Då får jag andnöd och hostar otrevligheter. Lunginflammation står det på medicinetiketten.

För en sådan som jag är det nästan en befrielse när en person med auktoritet och rätt att ge sitt utlåtande säger: ”Ja, du är sjuk på riktigt, du måste vila.” Annars har jag ju såna bra vägar att ta mig runt det där och prioritera mina borde och måsten. Men tack vare den här helt otroligt trevlige läkaren på vårdcentralen ligger jag nu här i sängen och verkligen bara ligger. Det påminner mig lite om när min kulturarbetsförmedlare för många år sedan satte mig i en arbetsmarknadsåtgärd, inte för att jag skulle få ”tummen ur” som för de övriga, utan för att jag skulle få ”tummen i” som hon uttryckte det.

Detta är vanligt bland högkänsliga. Vi ingår i kategorin med högre benägenhet att bränna ut oss. Och inte för att vi är ”svagare” som många felaktigt tänker om begreppet känslighet. Snarare för att vi är så mottagliga för vår omgivning, ser potential och vill åtgärda, är överdrivet samvetsgranna och glömmer bort att lyssna på våra egna behov. Det kan vara besvärligt när man exempelvis har en mindre bra arbetsgivare som överbelastar. Men minst lika knepigt när man jobbar med det man älskar och den enda chefen man faktiskt har att skylla på är sig själv..

Jag är ändå stolt för att jag den här gången i alla fall gick till doktorn i rimlig tid. Och jag är också stolt över att jag inte är mer sjuk än så här. Det är ju en klassiker för mig att bli sjuk efter avslutat passionerat projekt. Fördelen denna gång jämfört med tidigare är att jag känner att det mest är kroppen som behöver vila. Sinnet är ovanligt tillfredställt och det är en härlig känsla. Framsteg, får man därför ändå säga!

Så nu funderar jag över min framtid och har kommit underfund med att jag nu har möjlighet igen att rikta mitt liv. Öka inslag som jag vill ha mer av, minska det som det blivit för mycket av. Prioritera sammanhang där jag mår bra och växer. Våga släppa det som fungerar mindre bra.

För ett år sedan tog jag ett aktivt beslut att det inte är pengarna som är viktiga för mig utan min livskvalitet. Och ändå har jag kunnat leva över förväntan. Det känns lite läskigt nu, fortsättningen. Men mest spännande – för jag kan ju faktiskt göra vad jag vill.

Visst är det så att man då ibland får säga nej till något. Men det är ju för att säga ja till allt det andra man verkligen vill ha.

Filosoferandet fortsätter. Och äntligen massa tid för att lyssna på musik.

Som jag lyssnar.
Och då upptäckte jag att jag ju ännu inte delat min spellista Lugn för sensibelt begåvade på Spotify ännu.
Nu har ni den!

För lugn, frid och harmoni. Det är vad jag njuter av nu.
Delar gärna med mig,