Taxichaufförer och jag har fått en särdeles speciell relation sedan jag började med föreställningen För sensibelt begåvade i Stockholm. Inför varje rep, varje föreställning fraktar jag ju mitt galet tunga piano och en något smidigare ljudanläggning mellan Södermalm och innerstan. Jo, jag måste nog göra så, eftersom det tyvärr inte finns några vettiga försäkringsvillkor för det här med musikinstrument. Inte vad jag kunnat hitta i alla fall.

Jag minns därför hur jag i början hade panik, särskilt efter ett av de första repen när Taxi Kurir låtit meddela att de ”minsann inte fäller sina säten”. Hur ska det här gå, tänkte jag. Jag visste ju att jag var helt beroende av att bli körd, eftersom jag ensam med egen bil inte skulle kunna klara av att parkera och lasta själv i citys högtrafikerade kvarter.

Jag minns hur jag därför noggrant förberedde min packning inför mitt första möte med mitt nya val, Taxi Stockholm. Minns hur jag ställde den så smidigt jag kunde på trottoaren. Vinklade pianot över trottoarkanten med handtaget riktat mot personen som skulle möta mig. Förberedde hur jag skulle förklara att det var bara pianot jag behövde hjälp med – resten kan jag bära själv!

Och sen när taxin då äntligen rullade in. Då log jag. Log febrilt ända tills chauffören stigit ut och närmat sig mig på lämpligt talavstånd.

Ungefär lika febrilt log jag vid varje nytt möte när jag precis flyttat ned till Malmö för en massa år sen. Jag hade hört hur många föraktade dryga Stockholmare, så det ville jag ju tydligt signalera att jag inte var, innan de hann få för sig något annat. Attans vad jag log.

Jo. Ett leende funkar. Så gott som alltid.

Det finns inget mer avväpnande. Och det menar jag inte ur ett manipulativt perspektiv – även om man kan välja att se det så. För visst går det att betrakta ett leende som ett verktyg: Världens bästa, skulle jag vilja säga, för att öppna alla sorters dörrar.

Men självklart måste det vara äkta.

Själv är jag värdelös på att ljuga – så skådespelare jag är. Så får ni ett leende av mig så kan ni lita på att jag menar det. För lär ni känna mig bättre kommer ni också märka att ni illa kvickt kan få ett rytande om jag finner det befogat.

Men leendet är viktigt. Leendet är bra. Inte minst gör leendet dig själv glad.

I Sverige kan jag tycka att vi är lite rädda för leenden. Detta har jag tänkt på ända sedan jag var riktigt liten eftersom jag är en sån person som naturligt är jättejätteglad när jag är glad. Jag bara är sån.

Men precis som jag säger i föreställningen För sensibelt begåvade ”så lärde jag mig tidigt att i vissa sammanhang är det bättre att vara lite så där lagom glad.”

”Så jävla glad hon är. Det måste vara påklistrat. Och usch, dom där hemska amerikanerna med sina oäkta leenden. Frikyrkligt, det är vad det är!”

Jag har hört alla varianter. Och idag bara garvar jag åt dom.

Jag tror det har lite med den här Jantelagen som jag fortfarande tycker att vi bär med oss i Sverige. Att vi inte ska sticka ut. Inte vara förmer. Vi ska vara lagom. Det är ok, det finns faktiskt fördelar med den också. Att vi alla är lika värde.

Men det ÄR ok att sticka ut. Och gör du det med ett leende då är det fan mer än ok!

Nu kanske du är en mer introvert person, som exempelvis de allra flesta högkänsliga är. En sådan person som har ett spektra likt regnbågen av känslor inombords – men det kanske inte riktigt omvärlden vet för det. Du kanske inte ens har lust att basunera ut det! Jag förstår. Jag har massa vänner av det slaget. Jag är ju lite särskilt förtjust i just er. 🙂

Du ska ju såklart vara som du är!

Men jag vill ändå mest bara påminna. Det är nämligen så att något så litet som en fysisk dragning på läpparna kan öppna upp känslorna hos nästan vem som helst. Det signalerar: Hej, jag ser dig, jag är vänligt inställd och jag respekterar dig. Där börjar varje möte.

Om någon blir arg på dig. Stanna upp. Backa ut från situationen. Se hur löjligt det faktiskt blev. Pröva att le och säga. Hoppsan, nu blev det visst fel. Hur börjar vi om?

Om någon inte förstår och snäser när du stapplar dig fram på din knöggliga franska. Skratta till. Säg. Stopp. Förlåt. Jag talar inte så bra. Skratta. Inte ens den suraste fransman i Paris har här hjärta att avvisa dig.

Om det blir riktigt taffligt och pinsamt vid första intima mötet med din nya käresta, fnissa vänligt och ge hen en stor kyss mitt på munnen.

Livet är inte så allvarligt – även om vi många till mans har lätt att se det så. Även jag. Jag går sannerligen inte omkring och ler jämt.

Men när jag mår bra gör jag det. Och när jag medvetet vill knyta kontakter och bygga broar, då gör jag det. För att jag tycker det är roligt. För att jag är en nyfiken person och då bara blir det så. Och för att jag har lärt mig att det är helt avgörande vad jag signalerar.

Ett mindre antal kommer tycka du är lite tokig. Ett mindre antal kommer titta på dig misstänksamt. Ett mindre antal kommer avskriva dig som oäkta och ytlig.

Det är dom som egentligen behöver leendet allra, allra mest. (Fast. Det kommer de aldrig nånsin erkänna.) Och. Där får du nog ta det i grader. Och kanske minnas – ”you can’t win them all”.

Men de allra, allra flesta blir bara så otroligt glatt överraskade att du kommer med ditt leende där helt oväntat.

Som den här sopgubben (eller killen, snarare) som mötte mitt leende med ett stort tillbaka här i veckan när det öste ner som allra mest och jag gick under mitt paraply med en sjukt bra låt i öronen och trots höstens rusk och rispat hjärta ändå inte kunde låta bli att bara känna mig så HIMLA glad.

Vill ni se mig le live så kom på NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE NU PÅ ONSDAG DEN 1 OKTOBER! Den kvällen är något alldeles extra! Jag har ju längtat! Några biljetter finns kvar och dom vill jag ju att DU ska knipa så att det blir SMOCKFULLT! Vi kommer inte bara le under kvällen. Men ganska mycket. Ärligt talat. För även åt livets allvar får man skratta. Jag lovar. Biljetterna till För sensibelt begåvade på vurma hittar du här på Ticnet!