Jo men visst försöker jag dejta

Med rätt uselt resultat.

Låt oss prata ärligt nu. Internetdejting. Denna plåga till sysselsättning. Orka!!

Men jo, jag försöker ändå orka – eller har i alla fall i ett par veckor försökt att kommunicera med folk via en app. En så kallad ”dejtingapp”. Hur ska annars en på heltid ensamstående mamma träffa folk? Särskilt när man inte är bra på att flirta i mataffären – ni som sett föreställningen vet vad jag menar..

Jag har hursomhelst verkligen inte bråttom – vill mest öppna en dörr på glänt. Ärligt talat har jag väldigt – VÄLDIGT – dubbla känslor kring att släppa in någon i min och mitt barns ljuva bubbla. ”Va – förväntar han sig att vi ska ses varje dag? Sova hos oss? Vilka krav!”

Men jag är ju fan bara mänska! Klart jag tänker på män nån gång då och då. Ibland. Lite grand. Eller ganska mycket. Mer än de förtjänar – nädå. Inte de braiga. Men definitivt just de jag råkat ut för de senaste tre dagarna.

Jag är ju snart 46 och har varit singel rätt länge så lite koll har jag ändå på internetdejtande. Jag har tex lärt mig hur jag fixar det bäst om jag träffar potentiella love interests på nätet relativt snabbt på en slags kort ”rekdejt” – så att inte min förjordade fantasi snabbt hinner bygga upp något slags gigantiskt romantiskt rosa drömslott som oundvikligt måste raseras av verkligheten. Jag har också lärt mig att det bästa faktiskt är att inte svara alls när man inte är intresserad – att det är så det går till – och det faktiskt är det som är det mest empatiska i just den världen. (Att tacka för uppmärksamheten och skriva att man inte är intresserad som kvinna leder aldrig till något gott – tro mig!) Men det tog ett tag att lära mig de läxorna, bara det, kan jag säga.

Trots det blir jag fortfarande ännu förbluffad.

Låt mig få ta tre exempel från bara den senaste veckan:

Nummer ett: Man som ser väldigt trevlig och städad ut, välutbildad med bra jobb, som uppger att han varannanvecka har vårdnad om sitt sjuåriga barn. Tredje meningen i vår konversation: ”Hur ser resten av din kropp ut.” Efter ett försök till modererat halvsvalt svar från mig – och ett ”ge-karln-en chans-tänk” kommer nästa höjdare. ”Har du titties, alltså?”

Nummer två: Superglad charmig norrlänning som lite grand liknar Glader i Snövit.  Arbetsam och positiv utan barn. Skriver massa härligt i sin profil, bland annat om hur han älskar hemlagad mat också, men det tänker jag inte så mycket på förrän senare. I sitt allra första mejl till mig skriver han jättelångt om sig och sin familj – och avslutar med: ”Tycker du om att laga mat?” Jag svarar ärligt: Sådär. Det kan vara kul när man har lust, men nja i vardagen. Radioskugga.

Nummer tre: Extremt högutbildad man med två tonåriga barn som skriver att han endast är intresserad av seriösa kontakter. Vill omedelbart att vi ska byta chattforum, vilket jag alltid tackar nej till innan jag lärt känna en person eftersom det privata mobilnumret ofta lämnas ut i den andra sortens chatmedium. (Också något jag lärt mig efter dålig erfarenhet.) Men vi börjar i alla fall chatta lite kort. Börjar bra med fråga om vad jag ser framför mig hos en framtida partner i fråga om egenskaper. Några frågor senare tar jag upp det här med att jag valt att leva lite enklare för att kunna arbeta med min passion och frågar hur personen ser på det.  Personen skriver då att den absolut inte heller är en medelsvensson och inte heller när det gäller sex. Ok – here we go again – hur kom vi in på det liksom? ”Hur menar du då?” frågar jag ungefär och får då några meningar in i vårt allra första ”möte” – om än digitalt – veta att personen har ”massa kinks – som de flesta – och lever ut dem till fullo”.

Alltså. Är det verkligen jag som har så himla udda preferenser när det gäller kontaktskapande jämfört med alla?

Eller – har män på nätet totalt tappat konceptet när det gäller hur man får en kvinna intresserad?

Detta var bara tre exempel – men jag kan ärligt säga att detta representerar 95% av de kontakter jag kommit i kontakt med på nätet.

Hur många kvinnor blir på allvar intresserade av en man som på en sekund börjar skicka signaler om nån slags ”spec-lista” som de är ute efter när det gäller sex? Är det verkligen bara jag som känner det som att själva min person då är helt irrelevant? Är det verkligen bara jag som inte vill prata sex med någon jag ännu inte ens vet om jag är attraherad av, eftersom jag inte ens träffat personen? Är det verkligen bara jag som tänker att – nej – om jag mirakulöst skulle lyckas få barn med den personen så är det INTE den historien jag vill berätta om hur vi träffades? Och HUR många kvinnor har lust att inleda något alls med en man som först vill kolla om man kan funka som husa – någonsin?

Nej, jag säger då det.

På nätet får man ha skinn på näsan –  och hålla en rejäl distans under tiden man sållar.

Jag vet ju att det finns många som har träffat sin partner så. Men jag undrar fanimig hur det går till.

Självklart är min situation lite speciell – med min ärliga profil där jag uppger att jag just är ensamstående mor på heltid så attraherar jag ju helt säkert en mindre mängd personer än annars. Men det är också just det. Nummer ett här på listan envisades till exempel med att få komma hem till mig första gången vi skulle träffas (om det nu varit på kartan). Alltså tror folk på allvar att en ensamstående mamma är SÅ desperat och uppfylld av undertryckt passion? Det är väl snarare varannan-vecka föräldrarna som har ”förmånen” att kunna leva så fritt varannan vecka – men jag är ju liksom vårdare jämt. Svårt att relatera till – kanske?

Sanningen är snarare att det enda jag oftast längtar efter är en redig kram av några gärna lite bredare axlar och nån som man kan prata med som man gör mellan vuxna. Det andra finns det liksom inte riktigt så mycket ork att längta efter så otroligt passionerat efter – ännu. Hur ska man liksom ens få in det praktiskt? Hallå – jag har en treåring – ensam!

En del skriver  ”jag vill ha lite mysigt gos och kel varje dag, hoppas du gillar det med”. Jag ba – paniiiik! De har antingen aldrig haft en treåring själv eller så har de då knappt tagit hand om barnen själva. (Dom syftar alltså inte på vanligt gos och kel om någon nu missförstod.) Och de som genast börjar fråga om man är sugen på lite spännande rollekar måste vara så långt från en sån situation som min att de inte ens fattar hur skrattretande tanken bara är. Fatta logistiken, liksom! För att inte tala om alla redan med sambo som lyfter hur vi ömsesidigt skulle kunna uppfylla varandras behov i lönndom.

Alltså, snälla – kan vi börja med en kram – liksom? Eller ens – att SES?

Nä, jag är ärligt talat grymt tveksam till att detta är rätt väg att gå för mig. Behöver jag nämna att jag inte kommit iväg på en enda dejt ännu..? Jag får sätta på mig en mental extra skyddande hud för att ens palla detta lite grand. Eller vara jäkligt uttråkad. Men ibland får man helt enkelt bara öppna upp sig lite ändå tänker jag – kanske?

Vad har ni för erfarenheter av internetdejting? Är det något andra känsligare ens ger sig in i?

Ja, det här skulle jag nog kunna skriva en hel föreställning om, så tragiskt roligt så det finns inte. Lite dejtinginslag finns ju dock redan i föreställningen som redan finns. För sensibelt begåvade 2.0 spelar ju ännu TVÅ FÖRESTÄLLNINGAR TILL DEN 10 OCH 11 APRIL! Det är de SISTA i Stockholm i alla fall helt säkert för i vår och kanske på länge, alltid? Så passa på att skaffa din biljett i tid här. VARMT VÄLKOMNA!

Verktyget som öppnar alla dörrar

Foto: Anders J Larsson

Taxichaufförer och jag har fått en särdeles speciell relation sedan jag började med föreställningen För sensibelt begåvade i Stockholm. Inför varje rep, varje föreställning fraktar jag ju mitt galet tunga piano och en något smidigare ljudanläggning mellan Södermalm och innerstan. Jo, jag måste nog göra så, eftersom det tyvärr inte finns några vettiga försäkringsvillkor för det här med musikinstrument. Inte vad jag kunnat hitta i alla fall.

Jag minns därför hur jag i början hade panik, särskilt efter ett av de första repen när Taxi Kurir låtit meddela att de ”minsann inte fäller sina säten”. Hur ska det här gå, tänkte jag. Jag visste ju att jag var helt beroende av att bli körd, eftersom jag ensam med egen bil inte skulle kunna klara av att parkera och lasta själv i citys högtrafikerade kvarter.

Jag minns hur jag därför noggrant förberedde min packning inför mitt första möte med mitt nya val, Taxi Stockholm. Minns hur jag ställde den så smidigt jag kunde på trottoaren. Vinklade pianot över trottoarkanten med handtaget riktat mot personen som skulle möta mig. Förberedde hur jag skulle förklara att det var bara pianot jag behövde hjälp med – resten kan jag bära själv!

Och sen när taxin då äntligen rullade in. Då log jag. Log febrilt ända tills chauffören stigit ut och närmat sig mig på lämpligt talavstånd.

Ungefär lika febrilt log jag vid varje nytt möte när jag precis flyttat ned till Malmö för en massa år sen. Jag hade hört hur många föraktade dryga Stockholmare, så det ville jag ju tydligt signalera att jag inte var, innan de hann få för sig något annat. Attans vad jag log.

Jo. Ett leende funkar. Så gott som alltid.

Det finns inget mer avväpnande. Och det menar jag inte ur ett manipulativt perspektiv – även om man kan välja att se det så. För visst går det att betrakta ett leende som ett verktyg: Världens bästa, skulle jag vilja säga, för att öppna alla sorters dörrar.

Men självklart måste det vara äkta.

Själv är jag värdelös på att ljuga – så skådespelare jag är. Så får ni ett leende av mig så kan ni lita på att jag menar det. För lär ni känna mig bättre kommer ni också märka att ni illa kvickt kan få ett rytande om jag finner det befogat.

Men leendet är viktigt. Leendet är bra. Inte minst gör leendet dig själv glad.

I Sverige kan jag tycka att vi är lite rädda för leenden. Detta har jag tänkt på ända sedan jag var riktigt liten eftersom jag är en sån person som naturligt är jättejätteglad när jag är glad. Jag bara är sån.

Men precis som jag säger i föreställningen För sensibelt begåvade ”så lärde jag mig tidigt att i vissa sammanhang är det bättre att vara lite så där lagom glad.”

”Så jävla glad hon är. Det måste vara påklistrat. Och usch, dom där hemska amerikanerna med sina oäkta leenden. Frikyrkligt, det är vad det är!”

Jag har hört alla varianter. Och idag bara garvar jag åt dom.

Jag tror det har lite med den här Jantelagen som jag fortfarande tycker att vi bär med oss i Sverige. Att vi inte ska sticka ut. Inte vara förmer. Vi ska vara lagom. Det är ok, det finns faktiskt fördelar med den också. Att vi alla är lika värde.

Men det ÄR ok att sticka ut. Och gör du det med ett leende då är det fan mer än ok!

Nu kanske du är en mer introvert person, som exempelvis de allra flesta högkänsliga är. En sådan person som har ett spektra likt regnbågen av känslor inombords – men det kanske inte riktigt omvärlden vet för det. Du kanske inte ens har lust att basunera ut det! Jag förstår. Jag har massa vänner av det slaget. Jag är ju lite särskilt förtjust i just er. 🙂

Du ska ju såklart vara som du är!

Men jag vill ändå mest bara påminna. Det är nämligen så att något så litet som en fysisk dragning på läpparna kan öppna upp känslorna hos nästan vem som helst. Det signalerar: Hej, jag ser dig, jag är vänligt inställd och jag respekterar dig. Där börjar varje möte.

Om någon blir arg på dig. Stanna upp. Backa ut från situationen. Se hur löjligt det faktiskt blev. Pröva att le och säga. Hoppsan, nu blev det visst fel. Hur börjar vi om?

Om någon inte förstår och snäser när du stapplar dig fram på din knöggliga franska. Skratta till. Säg. Stopp. Förlåt. Jag talar inte så bra. Skratta. Inte ens den suraste fransman i Paris har här hjärta att avvisa dig.

Om det blir riktigt taffligt och pinsamt vid första intima mötet med din nya käresta, fnissa vänligt och ge hen en stor kyss mitt på munnen.

Livet är inte så allvarligt – även om vi många till mans har lätt att se det så. Även jag. Jag går sannerligen inte omkring och ler jämt.

Men när jag mår bra gör jag det. Och när jag medvetet vill knyta kontakter och bygga broar, då gör jag det. För att jag tycker det är roligt. För att jag är en nyfiken person och då bara blir det så. Och för att jag har lärt mig att det är helt avgörande vad jag signalerar.

Ett mindre antal kommer tycka du är lite tokig. Ett mindre antal kommer titta på dig misstänksamt. Ett mindre antal kommer avskriva dig som oäkta och ytlig.

Det är dom som egentligen behöver leendet allra, allra mest. (Fast. Det kommer de aldrig nånsin erkänna.) Och. Där får du nog ta det i grader. Och kanske minnas – ”you can’t win them all”.

Men de allra, allra flesta blir bara så otroligt glatt överraskade att du kommer med ditt leende där helt oväntat.

Som den här sopgubben (eller killen, snarare) som mötte mitt leende med ett stort tillbaka här i veckan när det öste ner som allra mest och jag gick under mitt paraply med en sjukt bra låt i öronen och trots höstens rusk och rispat hjärta ändå inte kunde låta bli att bara känna mig så HIMLA glad.

Vill ni se mig le live så kom på NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE NU PÅ ONSDAG DEN 1 OKTOBER! Den kvällen är något alldeles extra! Jag har ju längtat! Några biljetter finns kvar och dom vill jag ju att DU ska knipa så att det blir SMOCKFULLT! Vi kommer inte bara le under kvällen. Men ganska mycket. Ärligt talat. För även åt livets allvar får man skratta. Jag lovar. Biljetterna till För sensibelt begåvade på vurma hittar du här på Ticnet!

Svag för dig

Foto: Peter Wirén

Foto: Peter Wirén

”Hur går det med kärleken?” Frågan kommer från filmaren och tv-producenten Peter Wirén, en nu gammal god vän till mig. Peter och jag har alltid pratat rakt ut. Helt oförblommerat. Om precis allt. Så särskilt märkligt var det inte när frågan bara kom, trots att vi inte setts på över två år.

Peter har gjort videos till två av mina låtar. Det är han som tyckte jag skulle springa i guldpaljettklänning genom rivningsområdet på Sorgenfri i Malmö och sjunga Some People i en enda one-take. Det är han som ville jag skulle leka på ett tak i Sorgenfri i Not over you.

Peter har lärt mig om mötet mellan det fula och det vackra. Från första stund. Efter att ha sett mig i ett tv-reportage om min teatergrupp Teater Kärlek ville han ha mig till huvudrollen i en av sina kortfilmer. Motiveringen: ”Du är perfekt, du kan både vara så fantastiskt vacker och så ful”. Jaha. Tack skaru ha. Den känsliga självmedvetna 31-åringen hade ännu inte insett värdet i att kunna betraktas så som skådespelare. Men ärliga människor, det har jag alltid haft vett att uppskatta.

Så nu talade vi kärlek. Talade om det här med balansen i möten. Jag anförtrodde mig. Sa att det verkar alltid som att de som själva väljer mig, de sätter mig på piedestal. Lägger sig under. ”Jag upplever ju dem som så svaga. Jag kommer mosa dem, köra över dem” raljerade jag. Det vill jag inte. Jag vill ha någon lika kraftfull som jag.

Så sa Peter: ”Men Sarah. Det heter ju jag är svag för dig.”

Poletten trillade ned. Det är ju så det är.

Styrka är visst viktigt för mig. För mig innebär det människor som går sin egen väg. Har integritet att vara sig själva. Men alla blir vi ju sårbara inför dem vi håller högt.

Det borde välan jag veta. Bara för att en persons energi är så en gång så kan den ändras. Och är det verkligen så att bara för att personen visar sitt sårbara, uppriktiga jag så kan jag inte se resten. Är jag en sån patetisk en som inte vill va med i en klubb som vill ha mig som medlem?

Tragikomiskt när jag av erfarenhet vet att män som attraheras av min styrka nästan utan undantag ofta blir förvirrade av den sårbarhet och öppenhet jag själv omöjligt kan dölja när jag väl trillar dit. Det hårda, tuffa, flirtiga och coola. Det finns på den oberördas meny. Det behagsjuka, mjuka, ibland pinsamt inställsamma med både rodnad och hög göra-bort-sig-rate betyder ju att jag för en gångs skull frivilligt vill följa. Också. Men även det är så klart en fas. Det som avgör är när vi ser igenom den, ser resten.

Det är visst inte ovanligt att högkänsliga på olika sätt har utmaningar på kärleksområdet. Det är något jag kommer att återkomma till. Än mer i föreställningen. Vi vill det ska vara på riktigt och nära känslomässigt. Annars får det va. Sen finns det dom som har svårt att vara ensamma också, men där ingår inte jag. Finns det vidare anknytningsproblematik i ryggsäcken så behöver man ju inte va en Einstein för att se att området kräver lite nytänk. Det kommer nu känner jag.

Svag för dig. Något att värdera. Jag är svag för dig. Och det är ovanligt ska du veta.