Tre sorters mat som gör dig glad!

Pröva tre nya saker! Mat som gör dig glad! Länge!

Är du som jag en eftersläntrare som ännu inte provat följande saker så vill jag därför bara varmt, varmt rekommendera dig att prova nu, ögonabums! Gör! Nedan följer mina senaste upptäckter som hädanefter nu ingår i manualen till mig själv.

Chia-frön

Massvis med Omega-3, järn och kalcium. Jag vet, dom här påsarna med Raw-mat ser dyra ut. Men vet du hur lite frön man behöver för att få i sig lika mycket välgörande gladfett som i en laxbit? Omega-3 har visat sig i många mindre studier att minska depressioner och är även en av de mest naturliga botemedlen för PMS. Det här har jag – och säkert även ni vetat länge. Men hur många av er ökar verkligen medvetet mängden Omega-3 i er kost under tuffare perioder eller veckan innan mens? Pröva! Så värt!

Många blandar chiafrön i gröten, en del i smoothien. För att få sin fulla effekt ska de blötläggas i alla fall 15 minuter. Förbered gärna genom att alltid ha blötlagda chia i en burk i kylen. Blöter du länge vinner du på om du vill utnyttja frönas gelé-aktiga effekt och göra en pudding! Blanda då 3 msk med 2 dl mandel- eller annan nötmjölk, lite vaniljpulver och låt det stå över natten. Bombardera med färska bär!

Det här med chiafrön var långt mycket godare än jag trodde (jag ska vara ärlig, jag provade för hälsans skull och inte för smakens eftersom jag har pinsamt svårt för just gelékonsistens..). Men det bästa är den behagliga mättnadskänslan och energin fröna ger länge. Inte att undra på att Tarahumaraindianerna som det går att läsa om i Born to run kunde springa så långt och länge med denna kost (tack Stefan för tipset!). Utöver detta ger drycken ett långsammare blodsockerpåslag vilket i längden smickrar även midjan.

Havregrynsgröt

Ännu ett livsmedel som ger ett långsammare blocksockerpåslag – förutsatt att du äter den som den är och inte med massa raffinerat socker. Själv väljer jag en variant med sesamfrön, solrosfrön och mandlar som jag hittat i Janesh Vaidyas bok Maten är min medicin. Tillsammans tar jag ett skivat äpple och mandelmjölk som jag precis upptäckt och älskar.

Är otroligt lycklig över just det receptet eftersom jag dessförinnan aldrig kunde äta havregrynsgröt, eller de flesta andra gröter heller för den delen. (Känslig för gelé och slemkonsitens som sagt..) Men, med lite frön som tuggmotstånd blir det en hel annan sak. Sedan jag började välja gröten som frukost har jag en helt annan ork som räcker hela vägen till mina pass. Sötsuget försvinner och jag blir så himla glad.

Du som är väldigt känslig för gluten eller absolut aldrig vill äta gluten kanske inte hugger direkt på detta tips eftersom det trots Havre i sig är glutenfritt kan finnas spårämnen från produktionen av annat. Själv håller jag också på att minska mitt glutenintag. Men. Med anledning av hur bra jag mår av havre samt att jag inte är glutenintolerant så satsar jag definitivt ändå på gröt framöver trots spårämnena!

Den här uppfinningen är bara genialisk!

Grön Smoothie med Havtorn

Är du superkreativ så kan du ju blanda vad helst som låter bra. Men jag tycker raw-foodkocken Josefine Jägers Hello Green Smoothie är heelt suverän med tanke på vad den innehåller för nyttigheter, hur enkel den är att göra och hur otroligt gott den smakar! Om du enbart börjar dricka denna smoothie som tillägg i din kost så ökar du automatiskt ditt intag av många viktiga vitaminer. Ingredienserna må se många ut, men när du väl börjat ha dem hemma allting – så är det ju ingen sak!

En viktig ingrediens i Josefins dryck är Havtornsbär. Även Havtorn har massa Omega 3 i sig och dessutom Omega 6 och dessutom massa vitaminer. C-vitaminhalten i ett enda havtornsbär motsvarar halten i en hel apelsin! Ibland blandar jag i lite chia-frön och toppar antingen med kokos eller Hampafrön som är supergoda.

Du kanske tycker att du har lite tid och det finns så mycket annat att göra än att pilla med kosten. Men den har ENORMT stor betydelse för hur du mår. Som högkänslig – ännu mer.

Så introducera minst en ny sak en vecka. Sedan en till. Och en till. (Kanske har du förresten redan prövat min fantastiska mungbönsoppa? Om inte – gör! Perfekt i höstrusket!)

Jag börjar mer och mer bli medveten om att det sätt jag ätit på tidigare i livet är mer ett resultat av kultur än vad jag verkligen tycker är godast. Därför krävs det lite nyintroduktion för att få uppleva och lära sig vad man också tycker om och mår bra av.

Om du någon skulle invända – är det bara glädje som är den mest åtråvärda känslan? Nej då, enligt mig har alla känslor sin plats. Men det är ju en rätt trevlig en får man väl säga, därav rubriken. Både glad och känslosam hoppas jag att du blir av För sensibelt begåvade som har nypremiär den 1 oktober. På självaste nypremiärskvällen skulle det kännas superbra att ha massa peppiga människor i publiken. Så är du peppig och sugen – jamen kom gärna då! Biljetterna hittar du på Ticnet!

Live long and prosper

Ut genom porten på Bjurholmsplan denna måndagmorgon rullar en frejdig skön snubbe med cigarr i mungipan och fortfarande många promille i kroppen. Han ser så otroligt lycklig och lite smått bortkommen ut i det skarpa solskenet. Men samtidigt helt tillfreds i det läge av efterrus han helt klart och betydligt befinner sig i.

Själv plöjer jag med spänstiga steg, fyllda av idag-börjar-mitt-nya-liv-energi, fram från det för dagen helt nyöppnade Coop med två matkassar fyllda av ekologiska grönsaker, bovetekex, mandelsmör, havtornsbär och havregryn.

Jag kan inte låta bli att börja skratta. Som jag älskar livets kontraster – för jag är inte blind. Jag ser hur fullkomligt jäkla nöjd den här snubben är. Vet hur fullkomligt nöjd jag själv varit några av mina bästa helnätter i fullständig dekadens.

Hur ska vi egentligen leva – vad är balansen mellan hälsa och glädjen i livets kultur och händelser som vi bara låter oss rulla i? Märk väl, jag talar inte här om missbruk av alkohol och droger. Jag talar om att tillåta oss njuta av såväl mat, dryck och umgängesstil som helt klart är en del av vår kultur. Jag talar inte nödvändigtvis om rena ”fyllor”, utan bara om det enkla umgänget med min franska familj där inte mycket på bordet skulle slinka genom den riktigt hälsomedvetnes fina filter.

För mig är det nästan minst lika sorgligt med människor som till punkt och pricka ska leva så rätt och hälsosamt att de glömmer att.. leva. Det spelar väl ingen roll om man lever länge då om livet bara är tråkigt? Nära på lika sorgligt är det som människor som fastnar i allvarliga beroenden och de såväl psykiska som fysiska konsekvenser det kan få. (Även om det första exemplet helt klart innebär långt mindre allvarliga konsekvenser för omgivningen, vill jag betona.) Balans är alltid den gyllene vägen, enligt min uppfattning.

Som känslig blir jag dock för varje år mer och mer smärtsamt medveten om vilken otrolig baksmälla det blir för mig när jag inte tar hand om mig själv som jag bör. När man börjat lära sig tricken och känt av hur det är att vara på topp – då vill man ju alltid vara det. Det blir en drog i sig. Själv är jag ju inte så otroligt svag för alkohol och skippar droger totalt. Men lördagens mys blev ju såklart även sockermys och hela dagen igår betalade jag riktigt hårt med ett humör långt nere på botten.

Jo, så är det. Som högkänslig och känslig kan du bli så låg av fel kost och för mycket socker. Så har du inte börjat undersöka dessa delar i din jakt på ett jämnare humör så har du en stor och viktig del att börja ta tag i.

Största anledningen för mig i mitt nyvunna kostintresse är dock hälsan med anledning av de personliga utmaningar jag haft. Kosten är då ett redskap för mig att påverka bildandet av nya celler. För även om det finns få studier som visar exakt hur detta kan uppnås, så är det en möjlighet som gör att jag får uppleva att jag hanterar situationen – bara det i sig är en vinst.

Dock tycker jag alltid det för gemene man är viktigt att fundera på vad som är viktigt för dig och varför? Varför ska du lägga om din kost? Vi ska trots allt inte glömma att det redan nu finns en hel generation där trots allt majoriteten lever till 70 trots att de blivit uppfödda på Skogaholmslimpa och fabrikssötad jordgubbskräm. Själv äter jag inte kött med hänsyn till liv, men den där vinsten om 5 år i livslängd kanske inte ter sig så himla stor för just dig i slutändan, vad vet jag? Själv älskar jag mannen som blev utfrågad i en tidning om huruvida han levde ohälsosamt eller ej och han svarade: ”Ja, det gör jag. Det säger alla. Men alla dom är döda nu.”

Lev, för sjutton. Lev, varje dag. Det är alltid viktigast.

Men känner du som jag att det är ruskigt, ruskigt tråkigt när en del av din kropp allt för tidigt visar tecken på felhantering eller när du klart och tydligt märker att du blir ledsen och deprimerad av sockerfesten då kanske det är värt att prova nåt annat. Lära dig mer om hur vi med vår kost inte bara ger oss själva energi – utan faktiskt även löpande bygger upp och bygger om den! (Tack bästa Linda för den påminnelsen!)

Särskilt värt att prova när det också kan vara så himla gott, bara man lär sig!

Mitt höstprojekt är därför, den livsglade cigarrrökande mannen till trots, att börja räkna näringsämnen framför kalorier. Det kommer vara min hobby att göra mina egna läckra vitaminspäckade ”traininggbars” och utforska spännande hälsosmoothies. Att kasta ut vitaminburkarna till förmån för ett brett varierat intag av frukt och grönt. Själv inspireras jag just nu av kokböckerna Hello green och Maten är min medicin.

Jag kommer inte alltid vara hon den överkäcka med matkassarna. Nån gång är jag också den vilda lössläppta drummeln.

Men alltid, så mycket jag kan, vill jag hursomhelst göra det jag kan för att va den levnadsglada. Det är ju för sjutton roligast så.

Att välja kost med hänsyn till miljö och kommande generationer är naturligtvis ytterligare en otroligt viktigt vinkel att hantera som jag dock tänkte spara till en annan dag. Nypremiären av För sensibelt begåvade närmar sig och nu börjar biljetterna gå åt. Premiär är det den 1 oktober och sedan spelas föreställningen varannan tisdag och onsdag. Välkommen hög-, normal- eller underkänslig på en mysig föreställning i perfekt tid efter jobbet som intas med vurmas goda mat och en ständig klubb för inbördes beundran. Biljetterna införskaffas på Ticnet!

Jag älskar att mysa

Foto: Lisa Lindkvist

”Du är verkligen en mystjej” minns jag att en före detta pojkvän alltid sa till mig. ”Sarah, ska vi mysa?” ”Ska vi myyysa?” Förslag som alltid funkade. För jo, det stämmer.

Många ser mig som en väldigt aktiv och energisk tjej. Det är ju så jag är när jag syns ute. Men jag är ju väldigt mycket ensam också. Och vad gör jag alla de där timmarna jag är ensam? De där timmarna som jag vaktar och värnar om och som jag får lätt panik om jag inte får tillgång till.

Jo: jag myser.

Mysa för mig innebär en soffa eller kanske en säng. En skön filt. Lite kuddar. Böcker, tidningar eller en skärm. Det är varmt och skönt för kroppen. Intressant och spännande för skallen. Kroppen har det ledigt bra och sinnet far på upptäcksfärd.

Nu vet jag inte, alla kanske är så här. Men jag tror nog ändå jag myser lite mer än de flesta. Det är något jag är uppvuxen med. Det ingår liksom i förutsättningen för den här stora energin som hela familjen har i sig men som också har ett onegligerbart skötselråd: Mys. Omvärlden ser ju liksom inte hur energin byggs upp. Men sanningen är att det sker faktiskt till stor del – i soffan. Här laddar jag och bara är.

Nej, mat behöver verkligen inte vara involverat även om det självklart höjer mysfaktorn. Den här pojkvännen jag talade om älskade exempelvis stora långsamma frukostar – vilket jag själv inte gjorde alls. Jag var van att hugga min banan – medan han ville gå och köpa spännande salamis och göra härligt kolestorlstinna smörgåsar i våffeljärnet att njuta med läcker juice. Om vi säger som så, med allt det här myset och frukostälskandet blev det trots det vanliga älskandet en hel del hull i detta förhållande. Men det hölls rimligt i kontroll ändå.

Jag tycker mycket om att vara med människor som förstår värdet av mys utan en massa prat. Tro’t eller ej. Människor som det känns naturligt att vara tyst med. Därför jublar jag högt inombords när dejten nämner att han gillar serier (uppenbart tecken på mysare) eller att läsa. En av mina favoritvänner att resa med är jag väldigt olik på många plan men även hon är en excellent mysare och därför fungerar det bara utmärkt. För att kunna leva med mig måste man nog antingen själv vara en mysare alternativt förstå att ge utrymme för den delen.

Mys är liksom förutsättningen för sprudel i mig.

Skrivs från myssoffan en mysoptimal lördag i augusti.

Kram på er!

Det är faktiskt riktigt, riktigt mysigt på vurma där jag spelar föreställningen För sensibelt begåvade. Nu är det snart bara fem veckor till nypremiär! Endast fyra föreställningar så se till att boka din plats på ticnet. En riktigt perfekt liten föreställning att njuta med mat och dryck i höstmörkret. På bilden ovan är jag väl sådär lagom mysig i posen – uppstilad som jag är för några år sen för att marknadsföra min musik. Men soffan är min äkta myssoffa som jag sitter på precis här och nu.

Det är faktiskt normalt att må dåligt

Aftonbladet har skapat en kampanj som heter #otillräcklig där kända människor berättar om hur de mår dåligt psykiskt – trots framgångar och offentligt erkännande.

Högkänslig eller normalkänslig – otillräckliga känner vi nog oss alla med jämna mellanrum gentemot hur vi uppfattar omvärldens förväntningar och det är därför jag skapade mitt projekt För sensibelt begåvade. Inte för att förhärliga känsligheten och högkänsligheten. Men för att lyfta känsligheten som en förmåga – i stället för att på rutin värdera den negativt. Genom att lyfta dess egentliga väsen tror jag nämligen att vi blir bättre på att hantera den.

Att vara känslig handlar nämligen i grund om att vara mottaglig för det som du utsätts för och lever i. Mottaglig är du nämligen bara genom att vara människa på gott – och på ont, när det blir för mycket av det som du är gjord för att hantera.

Jag vill mena, att grunden till alla människors utsatthet är vår känslighet – högkänslig eller normalkänslig. Vägen till ett mer behagligt liv är på samma gång vår känslighet. För när vi börjar lyssna på vårt instrument och lär oss att vårda det och vår kropp och själ – förändra vår livssituation till det som passar oss – i stället för att motarbeta det till förmån för omgivningens riktiga/alternativt uppfattade krav – det är då vi i många fall kan börja må mycket bättre.

I jakten på lycka glömmer vi dock lätt bort att det faktiskt också är normalt att i livet må dåligt. Eller halvbra. Hyfsat. Ok. Livet är faktiskt väldigt ofta inte så jäkla roligt. Så är det. Dom flesta går inte omkring och tjoar för jämnan och fröjdas i gamman. Det är sanningen. Stunderna av pur extatiskt lycka är få. Det är ju därför de är så värdefulla. Juvelerna i våra liv.

I vårt samhälle ser vi däremot en fiktiv värld som har blivit så bra på att marknadsföra lycka via exempelvis kända personer och våra vänners Facebookbloggar att vi har börjat tro att den bilden vi tar emot är det normala.

Jag är övertygad om att anledningen till att unga människor idag är så olyckliga är för att de har förväntningar som är milsvida från verkligheten. Självklart finns det de som är medicinskt sjuka, men med egen nu rätt lång erfarenhet i bagaget vet jag att vi har stor möjlighet att med rätt hantering påverka vårt psykiska välmående. Där ingår förväntningar som en stor del i arbetet. Vår populärkultur i västvärlden gör oss där ingen större tjänst..

Jag minns när jag talade med släktingar från Ryssland om kulturella skillnader och fick lära mig att ryssar (enligt individerna jag känner) snarare utgår från att livet är hårt. Allt annat är en positiv överraskning. Det låter negativt kan en del tycka. Men jag förstår idag inställningen.

I Frankrike där jag vistats mycket förvånas många av mitt högkänslighetsprojekt. De jag mött säger att det är väl ”självklart att känslighet behövs, hur ska det annars finnas artister”. Att ”dessa känsliga individer så klart kan vara lite speciella, men det är ju för att de måste vara det för sina andra tillgångars skull”. Rent objektivt kan jag berätta att böckerna om högkänslighet har fått enormt liten uppmärksamhet i Frankrike och jag tror definitivt att det mina vänner subjektivt uttrycker ändå kan vara en del i en möjligtvis kulturell uppfattning.

Efter de oerhört tragiska förlusterna av både Robin Williams och Malik Bendjelloul skriver många i Facebookloggar och rubriker att ”tänk att till och med de kunde vara så olyckliga efter en Oscar/efter den karriären”. Varje gång jag läser dessa rader förvånas jag av att frågan ens ställs. Tror folk på allvar att framgång ger lycka? Tror folk på riktigt att bara för att någon är vacker på bild och ser cool ut så har den det bättre än andra inombords? Ja, uppenbarligen tror folk det. Inser folk inte på allvar att folk dessutom tagit livet av sig i alla tider?

Tycker jag för den sakens skull att det är bra eller något vi inte ska försöka stoppa? Självklart inte. Eftersom jag själv arbetar med att få folk att må bättre så tror jag att vi ska göra allt vi kan. Men jag skulle heller aldrig kunnat arbeta som krisstöd med folk i dessa extremt svåra lägen om jag inte också var högt medveten om vad som faktiskt är normalt.

Jag har fått se priset för framgång på nära håll och vet att det medför så mycket som aldrig syns och som man aldrig vill visa upp. Jag har därför personligen aldrig trott att vi blir lyckligare av att bli kända/få mycket pengar/få mycket beröm. Tvärtom. Allt sånt går över. Vi vänjer oss. Så fungerar människan.

Nä, lycka handlar om de små sakerna. Och att lära sig se dom, lättast med hjälp av att börja uppskatta livets vågor. När det bara är en plan linje börjar vi nämligen oftast bara ta saker för givet. Det hjälper oss aldrig. Där behöver vi hjälpa varandra att uppskatta skilnnaderna.

Så visst är det en poäng i att Aftonbladet belyser att kända människor mår dåligt som många andra. Fast det egentligen är helt självklart. Kosmetika är ju just – kosmetika. Det är en yta.

För att verkligen lyfta människor önskade jag dock att Aftonbladet valt en annan hashtag – även om de också skriver att de ”vill plocka bort o:et ur otillräcklig”. Hur väl tagen än fungerar för tidningens kampanj – vars mål enbart är att sälja tidningen till alla som känner sig otillräckliga – så är det inte bra för dig.

Du är enbart TILLRÄCKLIG och psykologiskt är det viktigt att minnas att det vi upprepat tänker om oss själva det blir vi.

Vidare, genomgår du sjukdom, stora förändringar, kriser överhuvudtaget är det FULLT NORMALT att må dåligt. Det finns ofta skäl som vi av någon anledning inte ser. Vi är känsliga och vi ska reagera – och alla gör vi det vare sig vi visar det eller inte. Vissa mer än andra, enligt forskningen om högkänslighet.

Jag tror på att våga visa sig själv som man är med bra och dåligt. Inte med syfte att tynga andra. Inte för att få ”tycke-synd-om”. Inte för att få uppmärksamhet. Men för att påminna oss i denna värld om vad som det faktiskt innebär att vara människa på riktigt. Så att vi återigen kan glädja oss åt det som faktiskt är mirakel.

Att må bra OCH att må dåligt är att vara människa, är att vara känslig. Och det är helt normalt.

Jag vill betona att det jag skriver om ovan naturligtvis inte berör psykiska sjukdomar, diagnoser eller allvarliga medicinska besvär. Var gränsen här går är naturligtvis svår att bedöma och värderingen måste lämnas till varje individ, eventuellt i samråd med dess läkare. Syftet med detta inlägg är att uppmärksamma värdet av att ständigt ifrågasätta normalitetsnormen, i synnerhet då vårt psykiska välmående är starkt förknippat med de tankar vi väljer.

Börja träna for dummies

Dummies står det i rubriken. Förlåt. Det känns väl inte helt högkänsligt att säga. Och det handlar väl inte om att inte veta hur, var och varför man ska börja. Att alla säger att det är bra det vet vi ju. Men hur bra, det tror jag faktiskt inte alla verkligen vet. Ju mer jag kommit i kontakt med andra känsliga personligheter, desto mer får jag nämligen en inblick i hur många lägger så mycket tid på att undersöka de symptom som känsligheten kan ge upphov till i stället för att faktiskt förebygga så att de mycket mer sällan alls behöver uppstå.

Du som verkligen inte gillar träning. Jag förstår dig. Jag var där en gång jag med. Därför vill jag idag skriva ett inlägg som förhoppningsvis kan få dig att vilja fortsätta undersöka träningens funktion i ditt liv.

Men jag tänkte försöka vara väldigt konkret och enkel. Det går nämligen att läsa om hur en del verkar mena att det är inte träning förrän du pressar dig själv hårt, hänger på gym, köper snajdiga kläder och börjar sörpla proteindrink. Det finns dock så många andra vägar som är av största värde. Allt, allt, allt är bättre än ingenting. Gräv där du står och fortsätt. Bästa tiden är precis nu i början på den härliga gröna, sköna sommaren.

Men vi ska börja med att tala om varför du verkligen vill hitta ditt sätt att träna.

VARFÖR

Mia Åström heter en galet klok och duktig kollega till mig som driver World Class i Vällingby som dessutom har börjat skriva världens bästa träningsblogg. I ett av sina inlägg listade Mia 30 snabba fördelar med att träna och jag vill här citera några punkter som är särskilt viktiga för oss högkänsliga eller känsliga och som allt för sällan lyfts fram med tanke på den otroliga betydelse de har.

Träning minska depressioner

Träning minskar stress och oro

Träning ökar endorfiner och ”må-bra”-hormoner

Träning ger energi

Träning förbättrar sömnkvaliteten

Alla dessa punkter som så många känsliga kämpar med. Jag har nämnt det förut. Sedan jag hittade en form och ett sätt att träna (för min del krävdes det att bli instruktör för att hitta den verkliga disciplinen och effekten) har mitt mentala välmående mer än fördubblats – enligt egen uppskattning. Många känsliga har ett stort behov av att lufta sina tankar. Det är bra. Men många hamnar också i ett ältande av reaktioner som i mångt och mycket kan bero på hur kroppen som helhet mår och inte så mycket saken i sig. När man tränar mår man bättre och tänker annorlunda. Och i grunden är det så – det är inte hur man har det – det är hur man tar det. Och träningen hjälper dig att just ta saker annorlunda. Pröva att börja träna regelbundet och se hur du sedan tänker är mitt råd. Träning är en direkt effekt inte bara på kroppen utan även på psyket helt utan konstgjorda tillsatser.

HUR

Många som inte gillar att träna skyr gym-miljön. Jag förstår precis varför. Vissa av oss har kanske med oss dåliga associationer från allt från skolgymnastiken till människor som njöt av träning sedan barnsben och som vi själva av olika skäl då kanske hade det svårt att associera oss med. Så var det för mig med. Men sedan jag hittade min ingång så ser jag nu även på gymet på ett annat sätt. Jag har också lärt mig att det finns otroligt olika sorters gym och otroligt olika sorters instruktörer och lärare.

1 – Fundera på saker du tycker om som innebär rörelse – all sorts rörelse och utgå från det. Jag menar verkligen allt från att städa, leka med dina barn, kratta löv, till att jobba (dela ut tidningar eller brev är ett oerhört bra träningsalternativ som kan ge en kombination av rörelse, meditation och pengar), dansa och promenera. Försök kombinera nytta med nöje och slå många flugor i en smäll.

2 – Tycker du om musik? Fundera på vilken sort och hur du kan involvera den i din träning. Musik är en fantastiskt stor motivationsfaktor.

3 – Fundera över hur du fungerar. Gillar du att göra saker ensam eller i grupp? Gillar du att göra saker på morgonen? Föredrar du att någon styr dig eller vill du leda själv? Alla sådana faktorer är helt avgörande för att du ska hitta rätt. Men fundera noggrant. Förarbetet spelar stor roll.

4 – Fundera på hur du kan kombinera det du tagit reda på om dig själv. Gör en lista över alla möjliga alternativ. Sätt det som du tycker verkar roligast att prova först. Tätt följt av det som verkar enklast. Ja – du ska göra det enkelt för dig – det är då det blir av.

Min egen resa:

Jag insåg en dag att jag var tvungen att börja lära mig träna. Har aldrig gillat att vara beroende av andras planer och vill vara spontan. Därför ville jag inte hänga upp min träning på ex en kompis eller fasta pass – tvärtemot annars ett väldigt vanligt råd. Så jag började väldigt enkelt med promenader där jag utnyttjade min upptäckarlust. Jag gick oerhört långa sträckor till orter jag tidigare aldrig gått till. Eller på semester i nya städer. Jag förberede musiklistor, snörde på mig skorna, hade målet klart och började gå. Sen var det ju bara att ta sig hem igen. Det fungerade bra. Gick så mycket så till slut blev jag less och började springa. Drogs sedan till att prova yoga, också en form jag kunde göra hemma själv. Provade instruktör efter instruktör till jag hittade min form och stil. För att följa dessa mål bestämde jag min träningsmängd i förväg och lade upp en plan varje vecka. Musiken till mina promenader uppdaterade jag ständigt. Lade tid på att förändra den för att alltid göra träningen ny och rolig. Passade även på att vara med i gruppsammanhang när man spelade fotboll och annat. Jag är rätt värdo på bollsporter men bra på att tacklas – och om det sociala var huvudfokuset spelade ju inte min skicklighet så stor roll tänkte jag. Slutligen gick jag ut mycket och dansade salsa – tränade när jag festade med andra ord. Salsan började förresten med att jag blev förälskad i DJ i den världen. Så kan det gå. Med åren blev jag dock lite uttråkad. Fick höra om en dansform som hette Zumba. Jag hade dansat mycket salsa. Visste att jag aldrig ville följa andras schema och var dessutom pank. Fick därför för mig att prova att själv vara instruktör med salsakunskaperna i bakfickan. Efter det var det andra som berodde på mig och jag hade hittat min form. Idag vill jag bli instruktör i andra former med tiden, främst börja leda yoga också som jag redan praktiserat i många år.

VAR

I naturen
Väljer du att träna helt självständigt och i naturen så har du säkert redan din plats klar. Själv har jag njutit allt från långa promenader mitt i natten i stadens fart (urhäftigt och underskattat att gå eller springa genom en festande stad) till att gå mil i de franska alperna. Att välja att gå och cykla till jobbet är också världens fiffigaste. Överhuvudtaget att byta ut transporter till transport med apostlahästarna. Börjar du tänka så blir det till slut en självklarhet och du ser gratis träning överallt.

Hos rätt instruktör
Är du ändå nyfiken på att pröva gruppträning så tycker jag verkligen att du ska! Kom då ihåg att rätt instruktör gör hela skillnaden. Det är som med terapeuter – det är absolut avgörande att du väljer en som DU gillar! Så tycker du inte riktigt om personen – byt! Tycker du passet är tråkigt – byt! Var sann mot dig själv, slösa inte tid om det inte känns kul. Rätt person kan däremot få dig att gilla saker du inte alls trodde du var öppen för!

På gym eller kurs
Det finns härliga varma gym med atmosfären för dig. Själv är jag sjukt stolt över Må bättre där jag nu arbetat i mer än tre år. Ett gym som hyser allt från gladiatorer till pensionärer i en osedvanligt cool mix av fitness i varm stil med fokus på ditt välmående ur alla perspektiv. Jag tycker också väldigt mycket om träningen på Stockholms stads bad som är både på en mycket hög nivå för en bred målgrupp och i oprentiös stil. På Forsgrénska är miljön mer intim. På Eriksdalsbadet är den mer anonym vilket passar en del. Men gillar du yoga vill jag varmt rekommendera dig att pröva en intim yogastudio. Det är en speciell känsla som är svår att få på ett gym. Ett annat alternativ för flera former är att prova kurser som kan ligga i vilken lokal som helst. Där återkommer deltagarna och ni får med stor sannolikhet större gemenskap och ett förtroende för varandra.

Hemma
Ja prova att testa hemmaprogrammen. Men ja, det kräver mycket disciplin och tydliga mål. Det fungerar om du verkligen bestämmer dig för att följa ett program utan avbrott. Men inte om du gör lite en stund och avbryter när någon stör dig. Skapa förutsättningar som fungerar. Tränar du i trädgården passa på och njut av det mest fysiska. Det är suveränt på alla sätt. Skippa bilen till affären. Bär hem de tunga kassorna och ha en extra ryggsäck på ryggen med all mjölken i.

TRÄNA GRATIS MED MIG

Jag tycker verkligen inte att alla ska hålla på med Zumba. Om du inte gillar salsa, reaggaeton, magdans och andra rytmer från hela världen, hiphop och modern kommersiell musik tycker jag du ärligt talat du ska skippa det. Musiken är grejen. Men om du är det minsta lilla sugen. Prova! I sommar kan du prova Zumba alldeles gratis med mig i Skytteholmsparken. På höstarna har jag både kurser för äldre och nybörjare samt många med hög kondition och mycket intervallträning. De tre första gångerna och de två sista i Skytteholmsparken leder jag och där försöker jag dansa på en härlig mellannivå där du kan påverka ditt eget tempo. Torsdagar 18.00 från och med veckan efter midsommar. Picknick i parken för alla medföljande är galet populärt. Du kan även komma till Gröna Lund den 6:e juli och dansa på den fina dansbanan.

För egen del har jag just nu en väldigt intensiv träningsperiod med mindre fokus på andra och mer på mig själv. Under det att jag tillfrisknat från en besvärlig lunginflammation uppskattar jag just nu min kropps funktioner mer än någonsin och finner plötsligt mig själv njuta av att bara pressa mig själv till max i ett styrke- eller spinningpass. Något som jag sällan tidigare gjort. Men när kroppens funktioner utvecklas då blir plötligt allt roligare. För egen del är målet numer att utveckla min arm- och handstyrka – något jag alltid undvikit. Ribban behöver flyttas och själv vill jag kunna göra så kallade pull-ups, jag vill kunna göra en volt och jag skulle vilja ha starkare händer så att jag bättre i alla fall behärskar grunderna i klättring. Men jag får nog börja med att lyckas med riktiga armhävningar.. Ett steg i taget.

Lyckan i att ha en fungerande kropp är inte att förakta. Har du en sådan, ta den inte för givet. Den kan vara din väg till ditt totala välmående. Har du den inte, se vad du kan göra inom de förutsättningar du har.

Någon som minns hur det var att leka som liten, att snurra i stängerna i lekparken, klättra i tallarna och cykla som en tok?

Har du fått en kropp så har du fått något fantastiskt.

Använd kroppen och bli lyckligare i själen.

Alla foton är tagna av min grymma instruktörskollega och fotograf Vladimir Bogodist.

Ja, må vi leva!

Varje födelsedag är i sanning ett tillfälle att fira. Din egen och andras.

Igår fyllde jag 41. Nej, jag tänker inte sluta tycka om presenter. Nej, jag tänker inte säga att vi ska sluta tala om åldern. Jag tänker absolut inte bli en av alla de som talar tyst om mina födelsedagar från och med nu till dess jag dör, förutom att jag motvilligt överraskas av uppvaktanden från andra vart tionde år. Jag är stolt, glad och tacksam för varje nytt år jag får fylla.

För en del tycks det obehagligt att påminnas om sitt åldrande. Kanske för att vi påminns om att vi alla en gång ska dö. (Yep, sorry to break it to you, men det ska vi.) För andra är det smärtsamt att iaktta kroppens förändring. En tredje kanske har en uppfattning om att man ska bete sig på ett visst sätt i och med en viss ålder och därför känner sig begränsad.

Jag älskar verkligen livet. Och jag är så tacksam för varje minut jag har. Allt jag gör, inklusive den här bloggen och min kunskap gällande känslighet och psykologi i allmänhet handlar om att göra mitt liv bättre. För jag ser det som en gåva som jag har makt att göra det bästa av. Om än en skådespelerska är offerrollen den sista jag kommer att spela. Jag är konstant nyfiken på hur jag kan göra mitt liv bättre och tänker inte slarva bort någon möjlighet.

Därför är varje födelsedag något att fira. En dag att påminnas om den möjlighet du har fått. En dag att påminna de du älskar om hur glad du är att just de finns i ditt liv.

Traditionerna för dom här dagarna då vi firar något bestämt, inklusive helgdagar som jul och nyår, är ju så klart ett mänskligt påfund. Naturligtvis kan man uppskatta en annan människa vilken dag som helst. Men enligt min uppfattning är det så lätt att det inte blir av. Därför håller jag fast vid födelsedagsfirandet och i min familj har det blivit litet av en helig ko – i positiv bemärkelse – för oss alla. Vi är alla väldigt starka indvider med egna planer och mycket på agendan. Men på födelsedagarna samlas vi och grattar personen på det vis vi vet just den uppskattar.

När vi var små handlade det om skattkartor, garnnystan till hemliga paket och tårta till frukost. Idag handlar det om att vi samlas, äter gott och ger presenter som vi verkligen vet uppskattas.

Ligger just nu i min säng med ett kök och ett golv fyllt med papptallrikar och glas med rester. Så lat. I fönstret står vackra blommor. Väldoftande duschcremer. Bra böcker. Kuvert med bidrag till råsaftcentrifugen jag önskat mig. Jag är helt slut – som jag alltid är efter jag samlat folk. Men så glad och tacksam.

I mitt lilla hem om 29 kvadrat blir det väldigt trångt med folk. När jag bjuder in någon ny i härligheten på en opretentiös fest känner jag mig alltid först lite nervös för att de ska tycka jag är alldeles galen som fyller mitt lilla hem med folk till bristningsgränsen som får sitta på kuddar, sängen och de få stolar som finns. Att jag aldrig är klar när gästerna kommer. Att jag måste klättra på stolar för att hämta servetterna. Att plastskedar varvas med champagneglas – för det senare är de enda jag har. Fast jag älskar ju det.

Den senaste tiden har jag varit väldigt inriktad på att bara vara och må bra. Därför kom jag på först i slutet av dagen att just det, jag måste ju ha lite bilder. För jag älskar ju bilder. Och minnen. Det blev därför mest knasobilder på mig och inte en enda bild på den här galet goda tårtan jag lyckades slänga ihop. Jo, den blev verkligen galet god. Gick åt i ett nafs. Och här får ni receptet. Det bästa med denna tårta är att den är både gluten- och laktosfri. Du kan bjussa nästan alla på den! Själv är jag dock inte allergisk mot någonting så jag ska någon gång också prova att göra den med vanligt smör och grädde och det kan så klart även ni om ni vill!

NÖTMARÄNGTÅRTA MED SMÖRKRÄM OCH JORDGUBBAR

3 dl grovhackad mandel
9 äggvitor
4,5 dl socker

Hacka mandeln. Vispa äggen hårt så att du kan vända på skålen upp och ned utan att det faller ur. Blanda försiktigt i sockret och sen mandeln. Bred ut i två stora cirklar på plåten, så stora det går – alltså med plåtens djup som diameter. Grädda i ugn på 175 graders värme i nästan en timme. Den ska ju bli lite seg så den behöver inte vara helt färdig. Kolla av regelbundet. Jag chansade faktiskt och körde båda plåtar samtidigt och sen bytte jag plats på dom efter ett tag. Jag har gasugn så det är lite av ett experiment. Och det är ju kul.

9 äggulor
3 deciliter socker
2 dl laktosfri vispgrädde
2 msk vaniljsocker
1 nypa salt (smaka av)
200 g smakrikt laktosfritt margarin

Koka upp vispgrädden och sockret. Ta kastrullen av värmen och lägg i övriga ingredienser till smörkrämen. Låt sjuda medan det tjocknar under regelbunden rätt kraftig omrörning. Det får inte börja koka. Då skär den sig och blir sockrig. (Det gjorde min, men den blev god ändå kan jag avslöja..) Obs. Den här delen tar tid.

6 dl vispgrädde
Jordgubbar
Myntablad
Kanderade syréner

Lägg ihop bottnarna med smörkrämen emellan. Bred på vispad grädde. Garnera med mycket jordgubbar, lite myntablad och kanderade syréner. Dom gör du senast några timmar innan genom att rulla i äggvita och socker.

SMAKLIG SPIS!

Med mig på bilden är förresten min fina vän Jenny som var en av de få som var kvar när jag kom på att jag också skulle ta nån bild. Jenny är hon som curlar mig med pepparkakor, lussebullar, semlor och alltid bubbel på födelsedan. I lördags sprang hon Stockholm Maraton och var knappt trött. Jenny du rockar. Tack också till alla andra sköna vänner som uppvaktat mig. Känner mig älskad. Fint.

Hjälper eller stjälper dina överlevnadsstrategier?

Vad har du för uppfattningar som präglar dina livsval? Vad har du för principer som du benhårt håller fast vid för att du är övertygad om att det är rätt väg till din personliga lycka? Och, kanske ännu viktigare: Vad har du för omedvetna uppfattningar som styr dig i din vardag?

Ni vet hur många som blir föräldrar brukar säga: ”Det och det gjorde mina föräldrar mot mig som inte var bra och det ska jag aldrig göra mot mina barn.” Så gör dom i stället helt tvärtom och så klagar generationen efter på det motsatta beteendet. Nån som känner igen sig?

Vi människor må vara vanedjur. Men vi lär ju oss tack och lov också av våra misstag. Vi drar slutsatser och sedan överför vi dem på nya situationer.

Fast tyvärr blir det inte alltid rätt. Ibland projicerar vi gammalt upplevt på en helt ny person eller situation och agerar därefter på ett sätt som faktiskt inte hjälper oss som vi tror att det gör.

Jag är ju personligen enormt intresserad av det här med anknytningsteorin. En teori som inom psykologin har studerats förhållandevis länge och som idag betraktas mycket seriöst av de flesta psykologer och terapeuter. Enligt denna så knyter vi under våra första år an till de människor som är våra vårdare och anpassar oss även efter deras beteende. Vi lär oss agera på ett sätt som ger oss mest kärlek och omvårdnad – och det sättet bär vi ofta med oss genom hela livet.

Jag ska inte gå in på hela teorin i detta. På svenska finns helt fantastiska böcker i ämnet under rubrikerna Hemligheten och Den djupa hemligheten av Egil Linge och Dan Josefsson. Jag rekommenderar dessa varmt till alla människor som vill bli mer medvetna om varför vi fungerar som vi gör i relationer.

Det vi tillgodogör oss på det här planet skapar automatiska reaktioner för oss i vuxen ålder. Men även i vuxen ålder fortsätter vi ju att påverkas och drar slutsatser från våra erfarenheter.

Vi försöker hitta ”formler” för vad som fungerar för oss och vad som inte gör det. Men ibland blir det nästan lite magiskt tänkande över det hela. Typ ”Jag ska ha en person med ett sånt och ett sånt jobb, för det funkade inte med min förra som jobbade så”. Eller: ”Jag ska ha en lugn man” – men vad är en lugn man – på djupet? Är han mindre lugn för att han är fysiskt aktiv? Är det snarare trygg och stabil i sina känslor jag menar – och är han nödvändigtvis det bara för att han är ett lugnt sätt?

Vi kanske skräms av någons rakhet eller tilltalas av någons mjukhet som dock vid närmare undersökning visar sig vara en maskering av något annat.

Det går inte att veta. Man måste pröva. Men poängen är att fortsätta prova – och inte stänga möjligheter för tidigt med anledning av förutfattade meningar.

Jag trodde exempelvis att jag aldrig skulle kunna vara träningsinstruktör för att jag normalt sett hatar att vara uppbokad fasta kvällar. Men eftersom jag älskar jobbet så mycket – så spelar det numer inte alls någon roll. Men på grund av denna förutfattade mening så tog det lång tid innan jag ens gav detta för mig perfekta jobb en verklig chans.

Det är då våra strategier förstör för oss. När vi inte ens ger något en juste chans – hur ska vi då kunna veta?

Så det kan vara en idé att fundera över hur välgrundade våra uppfattningar verkligen är. Och om det hjälper oss att vara så svarta och vita. Vad har du för uppfattningar om dig själv och din omgivning som omedvetet präglar ditt beteende och hur du ser på dig själv? Hur påverkar det hur du beter dig i din vardag?

Visst skulle det vara härligt med en tydlig instruktionsbok som gjorde att vi undvek alla misstag. Men så funkar det ju inte. Man måste ju också ge saker en ärlig chans – med öppet hjärta – om man ska få veta säkert.

Ständiga förbehåll lockar ingen blomma upp ur torftig jord. Men tålamod, ömhet och värme kan.

Att komma ikapp sig själv

”När man har haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ.”
Kinesiskt ordspråk

Tid att landa. Tid att vila. Tid att vara här och nu.

Bort med pusslande för att få in alla borde och skall. Tid för att själv besluta hur jag vill fylla mitt liv.

Ni vet själva hur det lätt fungerar. ”Jag har lovat det, jag har åtagit mig det, de vill att jag ska komma dit, det måste vara klart.” Du sitter där med en mängd punkter på att-göra-listan som du på ett hyfsat fungerade sätt ska smäckas in i de timmar som en vecka utgör.

Puh, suckar du på fredagen. Jag hann.

Japp. Du gjorde det du åtog dig. Men när satte du dig senast ner och funderade på om allt det här du uppfyller verkligen är det du vill – och inte bara en rad borde och måsten?

Min kropp tyckte inte några dagars vila var nog. Den gjorde totalrevolution. Och nu ligger jag här i sängen. Mår rätt ok, utom när jag rör på mig, då går det inte så bra. Då får jag andnöd och hostar otrevligheter. Lunginflammation står det på medicinetiketten.

För en sådan som jag är det nästan en befrielse när en person med auktoritet och rätt att ge sitt utlåtande säger: ”Ja, du är sjuk på riktigt, du måste vila.” Annars har jag ju såna bra vägar att ta mig runt det där och prioritera mina borde och måsten. Men tack vare den här helt otroligt trevlige läkaren på vårdcentralen ligger jag nu här i sängen och verkligen bara ligger. Det påminner mig lite om när min kulturarbetsförmedlare för många år sedan satte mig i en arbetsmarknadsåtgärd, inte för att jag skulle få ”tummen ur” som för de övriga, utan för att jag skulle få ”tummen i” som hon uttryckte det.

Detta är vanligt bland högkänsliga. Vi ingår i kategorin med högre benägenhet att bränna ut oss. Och inte för att vi är ”svagare” som många felaktigt tänker om begreppet känslighet. Snarare för att vi är så mottagliga för vår omgivning, ser potential och vill åtgärda, är överdrivet samvetsgranna och glömmer bort att lyssna på våra egna behov. Det kan vara besvärligt när man exempelvis har en mindre bra arbetsgivare som överbelastar. Men minst lika knepigt när man jobbar med det man älskar och den enda chefen man faktiskt har att skylla på är sig själv..

Jag är ändå stolt för att jag den här gången i alla fall gick till doktorn i rimlig tid. Och jag är också stolt över att jag inte är mer sjuk än så här. Det är ju en klassiker för mig att bli sjuk efter avslutat passionerat projekt. Fördelen denna gång jämfört med tidigare är att jag känner att det mest är kroppen som behöver vila. Sinnet är ovanligt tillfredställt och det är en härlig känsla. Framsteg, får man därför ändå säga!

Så nu funderar jag över min framtid och har kommit underfund med att jag nu har möjlighet igen att rikta mitt liv. Öka inslag som jag vill ha mer av, minska det som det blivit för mycket av. Prioritera sammanhang där jag mår bra och växer. Våga släppa det som fungerar mindre bra.

För ett år sedan tog jag ett aktivt beslut att det inte är pengarna som är viktiga för mig utan min livskvalitet. Och ändå har jag kunnat leva över förväntan. Det känns lite läskigt nu, fortsättningen. Men mest spännande – för jag kan ju faktiskt göra vad jag vill.

Visst är det så att man då ibland får säga nej till något. Men det är ju för att säga ja till allt det andra man verkligen vill ha.

Filosoferandet fortsätter. Och äntligen massa tid för att lyssna på musik.

Som jag lyssnar.
Och då upptäckte jag att jag ju ännu inte delat min spellista Lugn för sensibelt begåvade på Spotify ännu.
Nu har ni den!

För lugn, frid och harmoni. Det är vad jag njuter av nu.
Delar gärna med mig,

FINAL – FÖR DENNA GÅNGEN

Alla foton i detta inlägg: Linda Rehlin

Så är det dags för den sista föreställningen – i denna föreställningsperiod. Biljetterna har varit slutsålda sedan ungefär en vecka och podiet för pianot står där redo på vurma för en sista kväll i känslighetens tecken.

Jag vaknade idag kl 5, sådär som jag ofta gör, helt ofrivilligt. (På väg att bli äldre eller högkänslig? Ni får välja.) Inför varje föreställning brukar jag läsa en lista med anledningar till varför jag gör detta för att peppa mig själv i min rampfeber. Idag valde jag att inkludera lite filosoferande kring min egen resa.

Anledningar till För sensibelt begåvade:

-Jag vill lyfta känslighetens betydelse i vårt samhälle
-Jag vill ifrågasätta den traditionella synen på känslor, känslosamhet och känslighet
-Jag vill uppmärksamma alla känsliga på styrkorna i deras personlighet
-Jag vill uppmärksamma våra möjligheter att vårda oss själva genom en bättre förebyggande egenvård
-Jag vill skapa större kunskap hos anhöriga om hur en känslig kan fungera
-Jag vill bjuda in till en mer tillåtande attityd till känslosamhet, att våga skratta mer åt livets allvar
-Jag vill göra infotainment av ett nytt slag där jag inte bara föreläser skyddad bakom en mask av fakta utan också ÄR med alla pinsamheter som känsligheten också kan medföra
-Jag vill ge ett praktiskt exempel på att det går att vara stark genom att våga vara svag
-Jag vill göra en föreställning utanför den traditionella teatervärlden som möter publiken där den redan befinner sig
-Jag vill visa att det finns intelligent underhållning, ett utbud mellan Wallmans och Dramaten, ett större utbud än vad som oftast syns

Jag ska vara ärlig. Jag är otroligt stolt över mig själv. Alla brev som inkommit under hela denna process, från bloggens start till föreställningarna vittnar om behovet att lyfta dessa punkter.

Jag är också galet stolt över att samarbetet har gått så bra med vurma, ett ställe som jag nu AVGUDAR!

Innan bara älskade jag Singo-alla-stuket i all färgstilsäker bohemchic dekadens. Så tacksam är jag för att ha fått spela en föreställning med det vackraste fönster bakom mig med allt från dinglande snöflickor till ystert vårljus. Men nu betyder vurma för mig så mycket mer. Självklart beror tillfredställelsen från min samarbetspartners sida till stor del på att föreställningen sålt så himla bra. Men sånt är ju också något man skapar tillsammans, allt från en läcker meny till en smidighet rent praktiskt. ÅH vad jag har fått arbeta med fina människor: Allra främst Neta som vågade tro på min idé redan från början, sedan Björn, Eva, Kim, Julia, Sofie ja alla, alla, ni är många fler. Bara en sån sak som att någon annan plötsligt släpar upp mitt piano när jag håller på och roddar. (Ni vet vilka ni är.. Kim och Björn, jag bara säger det för säkerhets skull. Omtanke märks!)

Naturligtvis ifrågasätter jag mig själv och resultatet av det jag skapat ständigt – som den typiska högkänslig jag är inombords. Varje gång jag inte är helt nöjd med min egen prestation. Varje gång jag iakttar en publikmedlem som kanske inte riktigt tar till sig budskapet så som jag önskar det blev mottaget. Eller varje gång jag iakttagit någon som tyckt det varit lite för nära, lite för naket. Eller som inte skrattar så mycket som just jag vill.

Men egentligen. Är jag förvånad? Över att alla kanske inte älskar’t eller förstår? Att kanske en del till och med tycker jag är för mycket? Det som jag alltid är rädd för? Det är ju den verkligheten jag och så många andra levt i. En värld där vi enligt andra ”känner efter för för mycket”, ”tar allting för hårt” och ”överreagerar”. Fast vi är precis lagom enligt såväl naturen som de väsen som vi helt enkelt bara är. Varje gång vi försöker vara något annat bara låtsas vi och missar höjden av vår potential.

Så, jag påminner mig om nödvändigheten JUST FÖR att kanske inte alla förstår. Det handlar om en ökad mångfald. Och att börja stå upp för sin särarts betydelse. För att må bättre själv. Så mår också världen bättre i stort.

Fast om sanningen ska fram så har de öppna reaktionerna av det skeptiska slaget varit försvinnande få. Tacksamheten däremot överväldigande och jag har sett till att spara varje vacker kommentar.

För egen del tar jag emot den uppskattningen som en belöning för allt skrämmande jag själv utmanat mig i genom detta projekt:

-Uppträtt helt ENSAM på scen. Jag menar HELT, HELT ENSAM. Pröva det du! (Fast bredvid mig har jag också haft världens bästa Ilona som publikvärd, Ilona vad gjorde jag utan dig?)
-Uppträtt med enbart mitt manus, min musik – igen.
-Kompat mig själv på piano offentligt.
-Lärt mig sköta ljud och ljus.
-Lärt mig göra musikbakgrunder ( i all brutal enkelhet, ändock).
-Lärt mig släppa in människor i skapandeprocessen – ett galet stort tack till föreställningens regiöga Tove Hellkvist i föreställningens slutliga utformning – och tack, tack till alla övriga i den konstnärliga arbetsgruppen, ni har varit fantastiska!
-Att jag lyckades lösa allt praktiskt med hjälp av allt från pianobärande snälla grannar till flexibla taxichaufförer.
-Har som ensam person lyckats marknadsföra och skapa intresse för denna idé på minimal budget och nästan enbart egen insats i själva scenproduktionen, så till den grad att jag nästan haft full beläggning hela föreställningsperioden och faktiskt kunnat leva av min konst! Friskt vågat. Långt mer än hälften vunnet.
-Har lockat människor att komma igen och igen och igen och hela tiden ta med sig nya människor

Den konstnärliga arbetsgruppen med Lena Berglund, Tove Hellkvist, jag själv, Rikke Buch Bendtsen och Jan-Erik Sääf.

De här senaste åtta veckorna har verkligen varit radikalt olika förberedelsetiden. Innan satt jag själv på min kammare och skrev och producerade. I denna period har jag i stället fått öva mig i hur man håller en föreställning fräsch när man bara spelar den en gång i veckan. (Jo, man måste köra den för sig själv emellan, om ni undrar, med bara en nalle som publik.) Hur lång tid man behöver på sig att rodda när man själv sätter upp allt. Olika sätt att som skådespelare vinkla timing, humor och allvar för att bäst nå fram till publiken. Det sista en fråga som jag ännu inte hittat det slutgiltiga svaret på – eftersom det förefaller vara helt olika beroende på kvällens publik.

Nu längtar jag självklart rejält efter mer fokus på mitt privatliv och återhämtning. Men även en början på att smida planer för framtiden.

Denna enkla föreställning skapades nämligen med målet att kunna spelas precis var som helst, i stor som liten lokal. Det var bland annat därför jag investerade i mitt system från Bose som är lätt att flytta och som kan klara liten som stor lokal. (Tack Johan, jag är så galet nöjd!)

Flera erbjudanden har redan inkommit från personer som har önskemål på sin ort och nu återstår det att som ensam producent göra praktisk möjlighet av detta. Har du önskemål och idéer? Så som Sveriges Förening för Högkänslighet hade? Hör gärna av dig i denna process. Snart kommer det också finnas en film på föreställningen eller i alla fall delar ur den.

Jaha. Vad ska man säga. 29 april – här är vi!

Ikväll ska jag ha KUL!

När kroppen beordrar vila

Det är stekhett i lägenheten. Solen är syndabocken som slickar mina neddragna mörkläggningsgardiner i två väderstreck med sina tungor av ultraviolett ljus. Själv ligger jag i en säng strösslad av chipssmulor i myskläder med glassfläckar på bröstet och fickor med puffar av ihopknölat toalettpapper. Bredvid mig ligger min Powerbook och min iPhone som jag omväxlande slöstreamat film på, omväxlande halvengagerat mig i diskussioner på Facebook som jag kanske egentligen borde låta bli. Gör det jag liksom orkar, men som ändå ger nån form av stimulans så att jag inte vittrar bort av tråkighet.

Försöker verkligen att låta bli att avundsjukt fantisera om allt härligt som måste försiggå där i livet utanför: Människor med löningsfet plånbok som dansar i solen på gator och torg i glädje över att vintern äntligen gett vika. Parker fulla av människor av alla sorter sida vid sida, som bara en månad tidigare hukade isolerade i sina respektive vrår framför avsnitt av Breaking Bad eller Game of Thrones. Nykära par som kysser varandra upptryckta mot solheta väggar.

Jag har blivit sjuk. Taggtråd-i-halsen-sjuk. Tryck-bakom-ögonlocken-och-kallsvettig-sjuk. Mina första två lediga dagar med vackert väder och då säger kroppen ifrån rejält för första gången på över ett år. Det handlar inte om något som kräver vare sig evakuering eller isolering. Gissar att det handlar om en rätt vanlig förkylning. Något som jag nästan glömt bort hur tradigt det är. Självklart extra tradigt för någon som försörjer sig på att träna hårt och sjunga.

Jag vet – så lycklig jag är som nästan alltid är frisk. Så har det nämligen varit för mig sedan jag började arbeta som träningsinstruktör, jag står emot det mesta. Men så kommer det då och då känns det verkligen inget kul. Det är ju så roligt tycker en del att enligt stereotypt manér göra sig rolig över män som är förkylda, nån slags omvänd sexism. Men jag är i så fall banne mig precis likadan. ”TA HAND OM MIG!” (Skämt åsido. Stanna där ni är.)

Ända sedan jag var liten har jag haft väldigt lätt för att få ont i halsen. Lärde mig tidigt att det kom som ett brev på posten om jag inte sov tillräckligt. Därför är jag nästan alltid jättenoggrann med min sömn.

Ni som följt mig ett tag har säkert kunnat gissa hur intensivt det här projektet har varit. Inte bara har jag skrivit ett helt manus, ensam marknadsfört, skrivit musiken och producerat min föreställning. Jag har dessutom under flera månader bloggat långa texter nästan varenda dag. Allt gick liksom i ett huj på ren och skär passion. Fast jag egentligen lovat mig själv mer vila. Så bra gick det.

Så kom premiären och jag tillät mig att sänka tempot något – även om föreställningen i sig tar kring 14 timmar i anspråk varje föreställningsdag på grund av all roddning på egen hand både före och efter – och har därmed krävt sin rejäla regelbundna återhämtning varje gång efteråt.

Samtidigt har jag varit så galet utsvulten på vanligt liv. På umgänge, på nya upplevelser, på andra saker än projektet. Jag vill busa! Den delen har slagits med behovet av att vila och för det mesta vunnit kampen de här senaste två månaderna.

Det är ju då kroppen till slut får nog och säger: Nej, hörru, nu får du banne mig ta och lyssna!

Så nu ligger jag här, på andra dagen och gör liksom ingenting. Fattar typ noll. Skruvar på mig i min ovana att bara slappna av. Fast samtidigt märker jag ju hur jag börjar varva ner.

För sanningen är att jag är i mitt grundläge verkligen ingen person som har svårt att ta det lugnt. Den som tror det känner mig inte särskilt väl. Jag är en stjärna på att tillbringa dagen på soffan eller solstolen, halvsovandes med en bok i handen. Avskyr semestersällskap som vill göra upp planer hela tiden. Älskar att ta dan som den kommer. Nej, det är det sociala som tar fram det intensiva i mig och likaså målbilder. Har jag något jag föresatt mig – då gör jag det, tills det är klart. Sen går lätt luften ur.

När kroppen då inte får sin återhämtning, då säger den till slut stopp och använder bakteriernas bojor för att försäkra sig om att jag ligger still. Det är bara ett symptom som jag ser det, på något som jag egentligen borde ha uppmärksammat långt tidigare.”Du kallar ju dig sensibelt begåvad, eller hur var det?” hånar kroppen mig småskrockandes.

Lite nedrigt med tajmingen kan man tycka, just nu när våren är som nyast och vackrast. Men lite mitt eget fel.

Så nu accepterar jag faktum. Försöker låtsas att det regnar utanför. Äter glass, ser på film. Sover och filosoferar. På hur jag vill livet ska se ut framöver. Det har jag ju inte riktigt hunnit tänka på.

Jag vet bara att på tisdag är det SLUTSÅLD FINAL och då vill jag vara FRISK!

Nej ni får ingen bild på mig när jag är sjuk. Jag ser förjävlig ut. Helt naturligt, men det gör inte världen till en lyckligare plats. Flickan här på målningen ovan av Antonio Mancini ser ju sensuell och härlig ut däremot. Så tror jag att jag bestämmer att jag ser ut så nu när jag vilar mig stark. Med önskan om en underbar vårkväll till er alla!