En av de saker jag älskar och hatar mest med min höganalytiska hjärna är att jag verkligen har förmåga att se saker ur så många perspektiv. Det jag älskar med det är att det kan hjälpa mig att rätt sätt snabbt se en mening med saker. Det kan också hjälpa mig att få förståelse för andra människors motiveringsgrunder för sina handlingar. Det kan också hjälpa mig att vara förutseende och därmed beredd för olika vändningar i livet.

Det jag hatar är att jag har så lätt att föreställa mig andras åsikter. Vissa av föreställningarna är säkert korrekta eller i alla fall fullt möjliga. Medan andra är rena fantasifoster som inte hjälper mig någonstans utan bara tar energi.

Jo, ni gissar rätt. Jag ger er idag ett live-exempel på hur min hjärna fungerar i en situation maxad av stress. Det är dags för att för första gången visa mitt arbete för en grupp människor och jag har inte kunnat tänka på något annat de senaste fem dagarna.

Bredvid min säng ligger tre söndertummade A4-papper där jag skrivit affirmationer i delvis vattenupplöst röd tusch. Det var min kloka syster som sa till mig: ”Sarah, nu får du sluta ge de där andra gamla tankarna så stor plats. Det är bara gamla mönster du vet. Du får träna nu.” Jag visste att hon hade rätt. Stressfyllda situationer, utmaningar utanför vår bekvämlighetszon tar fram alla automatiska reaktioner och tankar. Det är ju precis då vi behöver öva. Inte när det är sol, vi är på stranden och äter glass. Ni fattar.

Så det är då jag måste prata med mig själv och säga. Hallå, fröken. Du vet ju att så här är det bara. Tankarna. Ja, dom är här, det kan du inte förneka. Men exakt vad de säger ska du inte bry dig så mycket om. Iaktta dem, det räcker. Du har ju hört det förr? Eller hur?

Varför delar jag det här med er? För att ni ska tycka synd om mig? Nej, det är det sista jag vill. Det här är ju något jag verkligen vet att jag kan lära mig hantera och därför går jag igenom den här pinan. Igen. Men jag känner att det är ändå rätt hycklande att som högkänslig göra ett sånt här projekt och ändå inte vara ärlig med vilken effekt det har på mig. Det fungerar ju inte så att vi en dag kommer till rätta med vår egenskap och sen fungerar vi som ”alla dom där andra” som vi tror att ”alla andra” är. Nej. Vi har ett drag som gör att vi har en otroligt välutvecklad förmåga att tänka i många steg, vara förutseende, se detaljer, förutse utgångar, vara uppmärksamma för människors reaktioner – något som ofta också är väldigt bra. Och bara för att vi insett att det också kan fälla krokben för oss så upphör det ju liksom inte.

Det är därför jag delar det med er. Så funkar det för mig mitt i en utmaning.

För dig kanske det handlar om något helt annat än presentationen av en egen pjäs som får det att väcka illamåendet i magen och höra visionen av alla andras röster påstådda omkring dig. ”Alla andra” är för övrigt ett väldigt intressant begrepp som jag även tar upp i min föreställning. Men nu är det alltså så, att jag har här min lilla baby som jag har haft kul med i flera månader. Och nu ska någon in och peta i den. Tycka om den. Alltså. Jaha.

Hursomhelst. Det jag just nu stör mig mest på är att jag är så fullt medveten om att för andra är det som sker ikväll nån timme av deras liv. Men för mig är det så fasansfullt stort. Så stort att det påverkar mig totalt just nu och ett bra tag framöver. Det får mig att känna mig så galet självuppfylld. Och så tänker jag då till alla som må tänka att jag är det: ”Ja, jag veeeeeet att världen inte cirklar omkring mig.” Fast inne i mig är det ju så det känns.

Låt oss då ta den tanken ännu ett steg längre. För det är lite roligt det här med att vara rädd för att göra bort sig. Egentligen är det ju en sån galet ironiskt rolig tanke att man tror att alla går och tänker så mycket på vad man gör och inte gör. För det är ju på nåt sätt så man tänker när man är rädd. Men hur tänker vi egentligen om andra? Inte alls så mycket. En obetänksamt fälld kommentar må påverka mottagaren enormt, särskilt om denne är högkänslig. Men för den som sa det kanske det bara var ett yttrande i förbigående, inte alls så viktigt.

Det jag tänker mest på när det gäller själva innehållet i min föreställning är i alla fall att ju mer jag läser om ämnet högkänslighet så förstår jag ju hur vanvettigt olika vi alla är som upplever sig vara högkänsliga. Hur det yttrar sig i våra liv i praktiken, våra historier är ju så vitt skilda. Och jag funderar mycket på hur andra kommer kunna relatera till mina upplevelser. Kommer de kunna det?

Det jag i alla fall varmt hoppas på är att även om man kanske inte har samma stötestenar som just jag har, så kan man överföra det på sina egna och om inte annat känna värme med att det att det finns fler därute som kämpar. Det kan vara rätt hårt att vara en känslig i vissa situationer. Men i efterhand är det faktiskt ofta rätt roligt också. Man får skratta åt sig själv. Det är ju det jag ofta gör. Med kärlek. Och ni får gärna skratta med.

Stor kram och kärlek till er alla!

Ikväll ska vi försöka få ihop ljudet också för första gången. Må universum vara med oss! Är så galet glad för att jag nu strax ska gå väg och hålla en Zumbaklass för de anställda på ett företag. De vill ju bara dansa och jag är så glad att de ser till att jag också gör det idag!