Om att fortsätta begå samma misstag och förvänta sig ett annat resultat

Vissa misstag begår vi bara en gång.  Tack och lov. (Se bild.)

Andra, mer lömska, temporärt förklädda till vinster, upprepar vi igen och igen med samma bittra resultat.

För egen del så vet jag inte riktigt hur det gick till. Antar att jag helt enkelt slirade in i det gamla utmejslade spåret som jag kört i så mången gång förr.

Det flyter ju liksom på så bra där på den välbekanta stigen i miljön som vi känner till från förr. Så pass bra ett tag, att vi inte ens kommer oss för att ifrågasätta vad vi gör. Varför skulle vi det när vi är som fisken i vattnet, liksom?

Fast sen kommer konsekvensen. Igen. Och plötsligt faller fjällen från ögonen. Igen.

Det ÄR en utmaning att bryta gamla mönster. Mest för att vi oftast inte upptäcker att vi ramlat in i dom förrän det redan är försent.

Eller försent är det väl aldrig. Vi får nästan alltid nya chanser. Men försent för att undvika den onödiga smärtan ännu en gång. Det erfarenheten borde ha sagt till oss en gång för alla: Nej, den här vägen var inte rätt – prova en annan!

I morse blev jag medveten om att jag själv återigen trillat in i ett destruktivt beteende som jag har fajtas med under en lång tid av mitt liv. Ett beteende som jag var helt övertygad att jag hade stor insikt om och har lämnat bakom mig.

Uppenbarligen inte.

Vi människor är vanedjur. Lever helst under lagen av minsta möjliga motstånd. Det som är känt och bekant är alltid, jag menar alltid, skönare än något som är okänt. Även fast det bekanta bevisligen gjort oss illa. Även fast lyckan finns i det där andra okända.

När vi dock inte riktigt vet vad det där okända specifikt är, hur det ska konkretisera sig, då föredrar vi ändå många gånger det bekanta.

Det är inte klokt hur bra hjärnan är på att även inför varningstecken hitta på argument för att vidhålla gamla mönster för att slippa inse faktum: ”Men jag måste ju för att..” ”Om jag inte gör det kommer..” ”Det blir bra för att..”

Ofta handlar det om ett behov av att kunna kontrollera. En falsk känsla av kontroll, ska tilläggas. För det känns verkligen bara så på vägen. Det är inte så. Det märker vi när vi återigen befinner oss där i den smärtsamma konsekvensen.

”Hur gick det här till?” frågar vi då oss själva förvånat. Märkligt nog. Fast vi egentligen inte alls borde vara förvånade.

Hur kan vi fortsätta bete oss på samma sätt om och om igen och som med hjälp av tilltro till önsketänkande, magi och fåfäng förhoppning ändå förvänta oss ett annat resultat? Hur gör man för att ändra ett sånt beteende?

”Ja, fråga inte mig” skulle jag med ett bittert skratt vilja säga just idag.  🙂

Eller. Tja.

Lyssna när en klok närstående slår dig i huvet med sin iakttagelse.

Det är inte så kul, vill jag lova. Det känns förjäkligt att inse att man har gjort det igen.

Men. Det är ändå roligare än när verkligheten senare gör det, med en ännu hårdare kraft, för sjuttiotolfte gången.

Om det ändå inte hjälper får jag trösta med att vi människor ändå ändrar oss till slut en gång när vi verkligen måste. När mönstret gjort oss illa för mången gång. När vi inte längre står ut mer..

En vag liten tröst, kanske, med tårar på vägen.

Ändock en tröst.

Vad som är just mitt mönster kommer jag säkerligen på ett eller annat sätt ta upp i ett framtida inlägg. Det är något som mången högkänslig har på sitt CV. Frågan är dock om du känner till ditt mönster? Jag har en djup jul, helt klart. Attans vad våren kommer bli lättsam! 😀 Mot ljusare tider!