Vaknar snortidigt på det som egentligen ska vara min andra lediga dag. Vaknar med huvudet fullt av tankar. Och ja, jag vaknade alltså redan för två timmar sedan, men sedan dess har jag legat och – ja – funderat lite helt enkelt. Ganska mycket, om vi ska vara ärliga.

Det fungerar så med mig. När det är många intryck. När det är upplevelser på gång som utmanar mig. Kroppen svarar med detsamma, fast mest för att hjärnan, som det känns, blir överfylld av tankar som jag behöver ta itu med. Det gör jag genom att fundera, skriva ned, sortera. Väga för och emot. Tänka worst case scenario. Best case scenario.

Vi högkänsliga är kända för att ta tid på oss när det gäller att ta beslut. Något som kan irritera omvärlden som inte förstår varför vi måste tänka så mycket. Å andra sidan är våra beslut ofta välgrundade och vi kan leva med konsekvenserna av de val vi gjorde eftersom vi är rätt förberedda på riskerna. Jo, på detta sätt passade jag mycket bra i säkerhetsindustrin.

Man skulle dock kunna se det paradoxalt med all denna tid för beslutsfattande via research med tanke på den goda intuition vi högkänsliga sägs besitta. Men det ena utesluter inte det andra. Jag känner mig som mest nöjd när jag tar ett intuitivt beslut – det gör jag ofta väldigt snabbt – som jag sedan får bekräfta grundligt med praktisk verifikation. Det låter präktigt va? Det är det. Och jag gillar det.

Fint sagt brukar man säga att högkänsliga är samvetsgranna. Noggranna. Ärligt talat – perfektionister. När jag var yngre brukade jag säga att jag ville göra ”det ultimata valet” – och mamma ger mig fortfarande böcker som heter saker i stil med ”Good enough”. Skratt. Det handlar inte bara om prestation där, vänner. Det handlar om en glädje i ett väl utfört arbete. Och. Att slippa dom där sakerna som så lätt sticker oss i ögonen, vi som har förmåga till att uppfatta subtiliteter (fast på olika områden beroende på person, vill jag här betona).

Fast ibland i livet så är det faktiskt helt ok och kanske till och med nödvändigt att gå lite på vinst och förlust även om det är skrämmande. Det är då man får fråga sig själv vad som är det värsta som kan hända och bara hoppa. Men i ett sånt läge är det bara att acceptera att hjärnan då också blir högalert.

Enligt Elaine Aron är visst en större andel bland högkänsliga personer morgonmänniskor, precis som jag – även om det finns många undantag. Så en tidig morgon är i sig för mig inte något konstigt. Mina vänner med barn brukar säga att mitt nära nog provocerande glada morgonhumör är bortkastat på en person utan barn – och det kan jag nog hålla med om. Skrattar alltid för mig själv när en sådan familjeperson ringer till mig vid nio-tiden och frågar om jag är vaken. Som om singelskap automatiskt innebär ständigt nattsudd och långa sovmorgnar à la tonåring. Vissa gillar kvällar, andra gillar morgnar. Jag gillar både och. Men vad jag älskar med morgonen är känslan av nystart och nya möjligheter. Dessutom är jag utvilad, det är ofta tyst och utomhus är det vackert.

Men jag, som är välsignad med en god förmåga till att sova (i världen finns ett betydande antal bilder av mig sovandes under de mest varierande omständigheter) brukar oftast naturligt sova mina åtta. Jag behöver knappt ställa en väckare. Jag vaknar när de timmarna har gått. Vaknar jag så här med huvudet fullt, fullt av tankar långt innan så vet jag att nu, nu är det många intryck.

Fast det får vara ok. Bästa sättet att förhålla sig till svajningar är att acceptera att dom är rätt normala utifrån omständigheterna. Bara den tanken i sig lugnar och stärker och hjälper oss att vara stabila. Läste häromdagen ett citat av Paolo Coelho som jag inte ordagrant minns men som i stilen gick ut på att alla vill vi ha något nytt samtidigt som vi vill saker ska vara som de alltid har varit. En dubbelsidighet som rimmar väl med min egen person.

Jag behöver stimulans, jag behöver utveckling. Samtidigt är behovet av trygghet och stabilitet för att processa livets alla intryck betydande. Det handlar om en fot på gasen och en på bromsen och att hitta den där balansen.

Sen finns det ju friläge också. Ibland får man bara låta det rulla en stund.

Med vinden i håret fotades jag en gång vid Ale stenar på Österlen av filmaren och fotografen Peter Wirén – som också gjort två av mina videos.