Det pratas mycket om den inspiration som krävs för att skapa. Men alldeles för lite om monotonin och tomheten som är minst lika viktig för att något ska behöva ta form.

Jo, jag menar allvar. Jag tror inte bara att nöden är uppfinningarnas moder – utan även tristessen.

Tror knappast att jag som liten var ensam om att komma med meningen ”jag har trååååkigt” till mina föräldrar. Min mor var dock av slaget som sa: ”Jaha, det mår du inte dåligt av, gör något.” Till saken hör också att min mamma själv är en skapare av guds nåde så det fanns alltid papper, pennor, pärlor, paljetter, klister, tyg, garn och all sorts ”pyssel” hemma hos oss.

Kommer aldrig glömma när jag vaknade en morgon och det stod en helt fantastisk Sindysäng på mitt skrivbord, gjord av en tapetinklädd Cloettaask med brokaddekorerad huvudgavel i kartong. Helt ärligt, detta var något av det allra bästa med hur jag växte upp: Den självklara kreativiteten och det indirekta budskapet att det är jag själv som gör livet roligt.

Jag är första barnet i min familj och min mamma var  dagbarnvårdare när vi var små. Jag var äldst så stundtals lekte jag mycket själv och hade just ofta tråkigt – vilket ledde till kreationer av olika slag.

Som vuxen har jag lärt mig sätt att stimulera den kreativa processen. Jag vet att om jag vill skriva ett knippe låtar så går det lättare om jag får en hel del tråkig-tid. För är hjärnan för stimulerad av annat då har den inte samma behov av att skapa.

Men nyttan i monotonin handlar inte bara om skapandet.

Det talas ju mycket om meditation och mindfulness för vårt psykiska välmående. Detta är något som bevisligen hjälper många känsliga och normalkänsliga. Men även om jag själv verkligen älskar yoga och under perioder utövat det enormt intensivt så har jag aldrig riktigt fått in rutinen att meditera. Trots att ”alla” säger att det vore så bra för mig. Inte heller trivdes jag med kroppsscanningen som jag skulle utföra med mindfulness-boken.

Det går att uppleva ett liknande läge på andra sätt. Känner jag att jag gör lite nytta går det för mig ibland bättre – än att gå iväg på ett pass där jag bara sitter… Två flugor i en smäll ni vet. Därför är mina favoritmonotona sysslor följande:

Diska, gå LÅNGT, måla hus och sticka eller virka.

Om ni visste hur många sockor jag stickat. Efter samma mönster från syslöjden i  9:an. För det handlar om att få försvinna in i det upprepande.

När jag gör sysslor som dessa kommer jag nästan alltid på nya sånger. De bara kommer. Men sen får de mig också att må bra. Jag rensar huvudet.

Att öva ett instrument är en annan helt fantastisk monoton syssla för att rensa huvudet som jag inte upptäckt på allvar förrän för några år sedan. Öva är nämligen föga kreativt – det handlar om att upprepa så du förfinar den motoriska processen. Urtråkigt tyckte jag som liten och har därför inte lärt mig spela piano bättre förrän nu vid vuxen ålder – då jag också upptäckte njutningen i att spela samma sak om och om igen.

Så för att summera:
Tråkighet och monotoni är bra för skapandet.
Monotoni kan bli meditation.
Det är bra att ha tråkigt!

Livsfarligt att sova mitt på dagen  – och jättebra, ju. Har värsta energin just nu och tror att ALLT är möjligt. Så är jag när jag är i balans. Så kändes det inte när jag vaknade kl 5 på morgonen igår och kl 3 på morgonen i morse. En föreställning närmar sig igen och kroppen gör sig redo.. Två föreställningar kvar – båda slutsålda. Fler fortsätter höra av sig.. Jo, vi kommer nog bli tvungna att göra något åt detta..!