Dags att snacka terapi

Terapi

Idag när jag var inne på Google råkade jag av en slump ramla på min gamla terapeuts namn. ”Tänk om hon har sett affischerna?” slog det mig. ”Hon om någon vet ju hur otroligt osensibelt begåvad jag kan va!” var komiskt nog min allra första tanke.

Jag bestämde mig på studs för att skriva till henne. Mindes plötsligt att jag inte var säker på hur vi egentligen sagt adjö där för sex år sedan och att jag vill skicka ett hej och ett tack. Insåg ju plötsligt också hur mycket av det hon lärde mig då för ungefär sex år sedan som verkligen fått stor betydelse för hur jag lever idag. Ärligt talat insåg jag det inte då, men nu gör jag ju det,  slog det mig. Ibland när jag står inför val, eller hamnar i gamla mönster då dyker verkligen hennes ansikte upp inför mig och hennes utmanande frågor.

En bra terapeut säger inte så mycket utan hjälper oftast patienten att komma fram till sina egna sanningar. N som var min senaste terapeut var precis så, fast en oerhört smart sådan och samtidigt en riktig tuffing. En godhjärtad en, men dock en tuffing som inte lät mig slippa undan. Precis vad jag behövde.

Min senaste terapeut säger jag. Ja, jag har gått i terapi vid två andra tillfällen i livet och det är absolut inte något som jag tycker det är svårt att prata om. Som jag ser det är det inte ett dugg mer konstigt att sinnet precis som kroppen kan behöva vård och träning. Jag tror till och med att många av våra kroppsliga symptom kan stoppas om vi tar hand om vårt sinne. Andra anledningar till att jag alltid varit öppen för terapi är att jag på ett plan är övertygad om att alla människor är rätt galna. Det kan ju låta som ett vidlyftigt uttalande. Men seriöst. Tänk bara vad man skulle få se om man fick titta in i folks huven! Att vara ”galen” är med andra ord rätt normalt. Och eftersom jag har valt ett oerhört öppet förhållningssätt till livet känner jag slutligen att jag har väldigt lite att försöka dölja. Det enda som jag tycker kan vara sorgligt med terapi är att det är så oerhört dyrt och att det kan vara svårt att få subventionerad dito.

Terapi är något som jag tror passar många högkänsliga väldigt bra. Vi tar ju inte bara in stora mängder information utan vi processar den även desto mer noggrant. Kanske för att bringa någon slags reda? Att analysera och se saker ur olika perspektiv är därför många av oss väldigt bra på. Studier har enligt Elaine Arons även visat att högkänsliga kan vara mer mottagliga för psykologiska stödåtgärder än andra.

Personligen har jag dock upptäckt att när det kommer till terapi kan analysförmågan även vara till en sorts nackdel – om man inte har att göra med en mycket intelligent och erfaren terapeut. Plötsligt sitter man där och märker hur en terapeut, som annars kanske mest har med patienter att göra som annars har svårt att se på sig själv utifrån, berömmer en för ens goda analysförmåga: ” Men du ser ju verkligen allt så tydligt själv”. Men ändå så händer inget.

Nu kan man ju söka hjälp terapeutiskt av olika skäl. Jag har sökt mig till terapi i tre omgångar i mitt liv och alla omgångar fick sin funktion. De två första gångerna gick jag i en form som kallas psykosyntes. En form som ganska mycket liknar den traditionella så kallade psykodynamiska terapin där man till stor del samtalar om problemet och bakgrunden till det. Just då var det nog vad jag behövde. Första gången i 21-års-åldern var jag bara en oerhört sårig flicka och hade turen att möta en varm kvinna som hjälpte mig bli starkare igen. Andra gången hade jag blivit rejält utbränd (vilket har varit ett återkommande mönster för mig, baksidan av att ha en stor energi som man inte vet hur man ska dosera) och fick viss hjälp i stresshantering. Men nu började jag uppleva att det blev mer prat och för lite verkstad.

Lyftet kom när jag träffade N för sex-sju år sedan, som arbetade med det som kallas kognitiv terapi. Visst gick vi igenom min bakgrund, förmodligen mer än vad kognitiva terapeuter brukar göra. Men främst fick jag lära mig hantera tankar och känslor i stället för att nödvändigtvis alltid analysera dem eller agera på dem. Vidare fick jag lära mig att arbeta mot mina mål och fokusera på dem snarare än orsaken till de utmaningar jag brottades med.

Då började det plötsligt hända saker.

Av denna anledning så är jag idag mer benägen att rekommendera kognitiv terapi till en person som vill ändra beteenden snarare än att söka i sitt förflutna. För vi analytiker kan lätt fastna där – och till syvende och sist är det ju inte där vi lever.

Det kändes bra och viktigt att få skriva till N idag. Inte bara för att jag plötsligt kände mig så generad för att hon skulle se sin patient på affischer över stan med rubriken ”För sensibelt begåvade”. Men också för att jag ville tacka henne. Hör ni några klokheter från mig så är det stor sannolikhet att flera av dem har sitt ursprung i kloka N.

Sedan jag gick hos N har jag heller inte upplevt ett nytt behov av terapi. Jag säger inte att en ny omgång inte är utesluten. Behovet av en objektiv samtalspartner kan ibland vara helt ovärderligt. Men jag känner ju till redskapen nu. Har förstått orsakerna. Nu är det upp till mig att göra jobbet.

Det är ju verkligen inte heller bara terapi som har gjort att mitt liv idag är mycket roligare än vad det var innan. Träning betyder bland annat enormt mycket för mig personligen med den tillgång jag får till kroppens naturliga endorfiner. Kloka människor i mitt liv. Och så klart kunskapen om hur vi högkänsliga fungerar tillsammans med den förvärvade kunskapen om krishantering och insikten om att jag måste lyssna på mig själv i stället för att som tidigare köra över mina signaler.

Men om terapi är något du inte har provat är det något jag varmt skulle vilja rekommendera för det kan ha enorm betydelse. Särskilt om du misstänker att du är präglad i mönster som inte hjälper dig. Det finns många former och även enklare samtalsformer som kan ha stor betydelse. Visst kan en god vän göra mycket. Väldigt mycket. Men det kan vara ovärderligt att få lätta sitt hjärta för någon som inte kommer döma dig eller relatera personligt till det du säger. Ännu mer värdefullt även med en person som har kunskap om hur tankemönster fungerar och hur man kan påverka dem.

Ett enda råd har jag när det gäller att söka sig till en terapeut: Se till att du får förtroende för den person du träffar. Om du inte får det, pröva en ny. Döm inte ut terapi för att det inte fungerar med den du träffade. Förtroendet kan betyda allt.

Det är en och vecka och två dagar till premiär nu. Tiden. Vad hände? Just nu övar jag mig konstant live i stresshantering, prestationsångest och flera av mina värsta djävlar. Så vad gör jag? Jag försöker prata med människor som tror på mig och peppar, jag försöker sova bra, träna bra och äta bra. Nåja. Hyfsat, vad gäller det sistnämnda. Chokladen lockar starkt, så jag har övergett målet ”i topp-trim” till förmån för målet ”mänsklig” rent fysiskt. Men jag kokade ändå bra blomkålssoppa idag – tveksam doft men ljuvlig smak – och bjöd dockspelarfröken på lunch. Biljetterna säljer på bra nu vilket gör mig både överlycklig och nervös på samma gång. Se till att få din. Snart syns vi!

När omtanke hämmar

I bilen

Mitt bästa recept när hjärnan snöar in på fruktlösa tankar är böcker, film och serier. Så har det nästan alltid varit och kommer nog alltid vara. Men för två år sen slängde jag ändå ut tv:n. För att få mer tid till musik, tänkte jag.

Utan tv får man en massa tid men missar också vissa höjdpunkter. Jag har nyligen, långt efter alla andra, blivit förälskad i Saga Norén och hennes kollega Martin i serien Bron II Broen – som den så fint heter.

Verklighetsflykt säger dom, när man älskar historier så mycket som jag gör. Det stämmer. Det är precis vad det är. Men efter en sådan dos kommer jag ut ur min värld med helt nya tankar. Jag hittar alltid inspiration i allt jag ser.

I Bron har jag tänkt mycket på just den manlige huvudkaraktären Martins väg från allvarligt traumatiserad efter att ha upplevt hur hans son mördats till att sakta komma tillbaka till livet. I ett år skyddas han från världen av välmenta kollegor. Han får gå i terapi. Han skyddas av chefen och tilldelas skrivbordsuppgifter. Men han verkar inte gå framåt. Hans utveckling står still.

Så söker den svenska kollegan Saga, som också var med vid Martins sons död, upp Martin med anledning av nya brott som involverar både den svenska och den danska polisstyrkan. Saga har en personlighet som har starka drag av det som brukar beskrivas typiskt för en person med Aspergers syndrom. Hon har ett osedvanligt sinne för detaljer, är logisk och konkret men har ej förmåga till att uppfatta ironi och särskilt bristen på vad vi kallar social kompetens är iögonfallande.

Men just den här personligheten är det som hjälper Martin att hitta ut ur sitt skal. Osentimentalt tar hon med Martin in i jobbet igen. Hon tar honom med över bron där mordet skedde redan första dagen utan några som helst farhågor eller tankar på vad det skulle kunna göra. När han bryter ihop sätter hon på musik. Alla andra tassar på tå. Saga, tack vare egenskaper som annars kan betraktas som en brist, behandlar honom precis som vanligt, eftersom det aldrig faller henne in att något annat sätt skulle kunna vara lämpligt.

Många gånger när vi vill skydda människor från starka reaktioner har jag tänkt på att vi i själva verket vill skydda oss själva från att se dem gå igenom detta. Det är ju, vad ska man säga – jobbigt. För de flesta. För Saga är det inte det, därför gör hon på många sätt vad som visar sig vara rätt.

Vad har det här med högkänslighet undrar ni? Jo, jag tänker på det som särskilt har hjälpt mig att må bättre när jag har haft svårare tider. Det är just konfrontation med det som skrämmer – framför att sitta och väga för och emot. Att få vara precis som jag är. Vänner som inte särbehandlar men ändå är där. Jag har insett att det oftast är själva tankarna som ofta är mer begränsande än det jag är rädd för skulle kunna hända.

För er som känner till begreppen så tänker jag alltså på ett mer kognitivt förhållningssätt för att hjälpa sig själv över trösklar. Att agera för det vi vill uppnå istället för att analysera underorsaker hela tiden. För oss som redan är födda analytiker ger nämligen till slut inte analysen mer. Vi måste agera.

Så är det för mig och kanske också för fler.

Jag ska skriva om mina personliga tankar om terapi nån dag. Det här var en för-glimt.