Har ju alltid sett mig själv som en ensamvarg innerst inne, oberoende av hur alla andra uppfattar mig. Växte upp i en färgstark familj med många barn varav jag var det äldsta som fick ta mycket ansvar. Jag har i och för sig bara två syskon, men mamma var dagmamma och på den tiden var det rätt normalt med riktigt många barn i samma familjedaghem. Jag minns hur jag redan då drömde ljuva drömmar om lägenheten som jag skulle ha för mig själv när jag blev vuxen.

Det här projektet är på det personliga planet ett sorts experiment i att driva min självständighet till det yttersta. För sensibelt begåvade är ju en föreställning som jag på scenen sköter helt själv. Jag spelar, sjunger, ställer in ljud och ljus. Allt i sin enkelhet – men ändå. Detta var något jag ville pröva på efter att ha drivit teatergrupp och arbetat med band och fokuserat mycket på att försöka få det att funka för alla.

Ändock har jag idag blivit smärtsamt påmind om behovet av andra människors stöd och hjälp.

Mitt regiöga Tove Hellkvist och jag hade nämligen idag vårt första rep tillsammans på nästan en månad. Det här är ju inget man kan gå och gnälla om, men Tove har passat på att vara i Indien i ett par veckor – vilket hon självklart var väl värd. Men efter det, när jag stod hemma och flåsade med manuset i hand, blev hon sjuk. Så sjuk att vi inte kunde öva innan det första publikgenomdraget. Ett tillstånd som bara är att acceptera. Jättejobbigt för henne ju. Mest synd om henne ju! Icke desto mindre försatte det mig ärligt talat i panik att visa vad jag hade utan att ha fått det godkänt av mitt bollplank.

Så idag fick vi då äntligen arbeta tillsammans igen. Och äntligen blev jobbet lycka igen. Fjärilar, regnbågar och blåa himlar i mitt inre. Alla klichéer på en och samma gång. ”Fan va bra vi är.  Så himla roliga!” skrockar vi helt oblygt tillsammans medan vi leker den allvarsamma lek som teater är.

Blanda inte ihop nöjen med affärer säger dom. Men jag har alltid föredragit att arbeta med vänner. Bakom det valet ligger samma teori som är anledningen till att jag  månar om att arbeta med jobb jag älskar: Så mycket tid vi tillbringar på vårt jobb – och därmed med våra arbetskamrater – så det är klart vi ska trivas med dom! Det må kräva tydlighet och omtänksamhet att arbeta med vänner – men det går.

När jag tvärtemot märker att relation nästan blir kyligt professionell. Något nån gör bara för att. Då tänder jag av helt. Så är det bara. Det är inge kul. Läste nyligen att sångaren Petter har samma inställning som jag. Och det känns ju bra eftersom jag gillar Petter, menar jag.

Så Tove, min vän och mitt regiöga. Nu får du aldrig mer överge mig igen. Du får se dig för när du går över gatan. Äta klokt och sova ordentligt. Ta dina vitaminer. För ja, jag behöver dig.

Du är skarp, rolig och så där härligt rejält rak med glimten i ögat som funkar så himla bra på mig.

Jag är ännu starkare med dig. Tack!