Insåg för ett tag sen att jag kan vara rätt värdelös på att trösta. Hur insåg jag det? Jo, när jag fick uppleva nån som verkligen kunde trösta bra!

Vad sa hen? Inte mycket. Och det var just det som var grejen.

Inga oombedda råd.
Inga övertalningsförsök i stilen att ”men-det-positiva-med-det-hela-är-ju-att..”.

När man är riktigt, riktigt nere är det verkligen helt värdelöst att få höra att saker egentligen är rätt bra. Och precis så bruk(ade) såklart jag säga.

Jag är en typisk sån där stereotyp ”man” enligt typ Mars-och-Venusboken,  när jag tröstar. Jag kan alltså inte bara lyssna, utan börjar genast försöka ”hjälpa” personen med att nysta i hur situationen kunde bli som den blev. Ta reda på vilken del den hade i det hela. Börjar sedan snabbt ge tips på vad personen kan göra. Och eftersom jag är allergisk mot rent gnällande (jag är verkligen det..) så vill jag gärna ”hjälpa” personen att se det positiva i det hela.

Det kan absolut vara bra i ett senare stadium!

Men.  Inte när man är på botten, liksom mitt i en reaktion. Det vill man ju inte. Inte just då.

Det var det jag upptäckte när min goda vän som tröstar så himla bra bara bekräftade och med sann inlevelse sa: ”Fan vad jobbigt!” ”Nä, vad knäppt!” ”Så kan man ju inte göra!” ”Jag förstår att du blev ledsen!”

Hen bara bejakade och lyssnade.

Man kan om man är som jag var, tänka att man kanske bara blir mer nere av ett sånt bemötande.

Men nä.

Tvärtom, ju.

När någon verkligen lyssnar på en – då visar det sig många gånger att det var allt som behövdes. Att få bli hörd. Att någon sätter sig in i ens upplevelse.

Då kan man liksom äntligen få andas ut.

Nån förstår!

Hur vill du bli tröstad?