Tur att man kan turas om

När livet tar en djupdykning. Då är det skönt att ha någon där.

Jag har tur. Har världens bästa vänner. Flera som verkligen funnits vid min sida i det absolut svåraste. Det glömmer jag aldrig.

Jag har det själv bra just nu. Däremot inte alls några av mina närmaste.

Trots att jag är utbildad i hur man ska bete sig i kris, trots att jag vet vilka råd man ger till andra anhöriga, så känner man sig själv ändå alltid otillräcklig när man hamnar i den situationen själv.

Sa jag fel saker nu? Sa jag för mycket? Borde jag inte ha sagt något alls? Fick jag henne att gråta mer nu? Borde jag finnas mer där fast hon säger det inte behövs? Var jag där för mycket? För litet?

Så känns det bara. Så är det.

Om du har en anhörig eller nära vän som går igenom något svårt så finns det dock egentligen bara ett enkelt råd:

VAR DÄR.

Du behöver inte säga rätt. Du behöver inte kunna läsa tankar. Du behöver bara vara där. Är du där så gör du det enda viktiga och det är det jag också försöker påminna mig själv om.

Nej, det är inte bra att försöka ge personen ”egen tid” för att hantera det. Fundera på om anledningen till att du tänker så är att du själv mest tycker det är obehagligt när någon mår så dåligt. Det är obehagligt för det påminner om vad vi själva kan råka ut för. Och alla orkar vi inte och måste vi inte. Men om du orkar, kom då ihåg att det viktigaste är bara att visa att du finns där redo.

Låt personen själv avvisa om den vill vara i fred. Men låt aldrig den sitta och undra över var du är någonstans. Så fortsätt fråga och erbjud din tid. Bara den gesten stärker i en tid som annars kan bli väldigt ensam.

Något som jag själv har väldigt svårt för – men som jag övar mig på – är att bara lyssna utan att ge råd och erbjuda lösningar. För viss sorts sorg går ju inte att lösa. Den värsta smärtan måste ridas ut. Sedan dämpas den, men försvinner  gör den förmodligen alrig när det gäller vissa sorters kriser. Det bara är så.

Jag har tur som har många bra människor i mitt liv. Det är jag galet tacksam för. Tack alla ni som finns och har funnits där för mig. Jag vet att alla inte har det så och då måste det vara ännu svårare att gå igenom något tungt. Det förstår jag.

Man orkar inte bära alla världens smärtor. Men för några nära, kära orkar man. För nästa gång bär de dina.

För det är tur att man kan turas om.

Föreställningen För sensibelt begåvade spelas imorgon på vurma Birger Jarl i Stockholm. Föreställningen är slutsåld – utom kanske, kanske om du är vän till mig så har jag ett par biljetter kvar.. Men annars har du en ny chans den 3 december. Biljetterna hittar du på Ticnet.

Verktyget som öppnar alla dörrar

Foto: Anders J Larsson

Taxichaufförer och jag har fått en särdeles speciell relation sedan jag började med föreställningen För sensibelt begåvade i Stockholm. Inför varje rep, varje föreställning fraktar jag ju mitt galet tunga piano och en något smidigare ljudanläggning mellan Södermalm och innerstan. Jo, jag måste nog göra så, eftersom det tyvärr inte finns några vettiga försäkringsvillkor för det här med musikinstrument. Inte vad jag kunnat hitta i alla fall.

Jag minns därför hur jag i början hade panik, särskilt efter ett av de första repen när Taxi Kurir låtit meddela att de ”minsann inte fäller sina säten”. Hur ska det här gå, tänkte jag. Jag visste ju att jag var helt beroende av att bli körd, eftersom jag ensam med egen bil inte skulle kunna klara av att parkera och lasta själv i citys högtrafikerade kvarter.

Jag minns hur jag därför noggrant förberedde min packning inför mitt första möte med mitt nya val, Taxi Stockholm. Minns hur jag ställde den så smidigt jag kunde på trottoaren. Vinklade pianot över trottoarkanten med handtaget riktat mot personen som skulle möta mig. Förberedde hur jag skulle förklara att det var bara pianot jag behövde hjälp med – resten kan jag bära själv!

Och sen när taxin då äntligen rullade in. Då log jag. Log febrilt ända tills chauffören stigit ut och närmat sig mig på lämpligt talavstånd.

Ungefär lika febrilt log jag vid varje nytt möte när jag precis flyttat ned till Malmö för en massa år sen. Jag hade hört hur många föraktade dryga Stockholmare, så det ville jag ju tydligt signalera att jag inte var, innan de hann få för sig något annat. Attans vad jag log.

Jo. Ett leende funkar. Så gott som alltid.

Det finns inget mer avväpnande. Och det menar jag inte ur ett manipulativt perspektiv – även om man kan välja att se det så. För visst går det att betrakta ett leende som ett verktyg: Världens bästa, skulle jag vilja säga, för att öppna alla sorters dörrar.

Men självklart måste det vara äkta.

Själv är jag värdelös på att ljuga – så skådespelare jag är. Så får ni ett leende av mig så kan ni lita på att jag menar det. För lär ni känna mig bättre kommer ni också märka att ni illa kvickt kan få ett rytande om jag finner det befogat.

Men leendet är viktigt. Leendet är bra. Inte minst gör leendet dig själv glad.

I Sverige kan jag tycka att vi är lite rädda för leenden. Detta har jag tänkt på ända sedan jag var riktigt liten eftersom jag är en sån person som naturligt är jättejätteglad när jag är glad. Jag bara är sån.

Men precis som jag säger i föreställningen För sensibelt begåvade ”så lärde jag mig tidigt att i vissa sammanhang är det bättre att vara lite så där lagom glad.”

”Så jävla glad hon är. Det måste vara påklistrat. Och usch, dom där hemska amerikanerna med sina oäkta leenden. Frikyrkligt, det är vad det är!”

Jag har hört alla varianter. Och idag bara garvar jag åt dom.

Jag tror det har lite med den här Jantelagen som jag fortfarande tycker att vi bär med oss i Sverige. Att vi inte ska sticka ut. Inte vara förmer. Vi ska vara lagom. Det är ok, det finns faktiskt fördelar med den också. Att vi alla är lika värde.

Men det ÄR ok att sticka ut. Och gör du det med ett leende då är det fan mer än ok!

Nu kanske du är en mer introvert person, som exempelvis de allra flesta högkänsliga är. En sådan person som har ett spektra likt regnbågen av känslor inombords – men det kanske inte riktigt omvärlden vet för det. Du kanske inte ens har lust att basunera ut det! Jag förstår. Jag har massa vänner av det slaget. Jag är ju lite särskilt förtjust i just er. 🙂

Du ska ju såklart vara som du är!

Men jag vill ändå mest bara påminna. Det är nämligen så att något så litet som en fysisk dragning på läpparna kan öppna upp känslorna hos nästan vem som helst. Det signalerar: Hej, jag ser dig, jag är vänligt inställd och jag respekterar dig. Där börjar varje möte.

Om någon blir arg på dig. Stanna upp. Backa ut från situationen. Se hur löjligt det faktiskt blev. Pröva att le och säga. Hoppsan, nu blev det visst fel. Hur börjar vi om?

Om någon inte förstår och snäser när du stapplar dig fram på din knöggliga franska. Skratta till. Säg. Stopp. Förlåt. Jag talar inte så bra. Skratta. Inte ens den suraste fransman i Paris har här hjärta att avvisa dig.

Om det blir riktigt taffligt och pinsamt vid första intima mötet med din nya käresta, fnissa vänligt och ge hen en stor kyss mitt på munnen.

Livet är inte så allvarligt – även om vi många till mans har lätt att se det så. Även jag. Jag går sannerligen inte omkring och ler jämt.

Men när jag mår bra gör jag det. Och när jag medvetet vill knyta kontakter och bygga broar, då gör jag det. För att jag tycker det är roligt. För att jag är en nyfiken person och då bara blir det så. Och för att jag har lärt mig att det är helt avgörande vad jag signalerar.

Ett mindre antal kommer tycka du är lite tokig. Ett mindre antal kommer titta på dig misstänksamt. Ett mindre antal kommer avskriva dig som oäkta och ytlig.

Det är dom som egentligen behöver leendet allra, allra mest. (Fast. Det kommer de aldrig nånsin erkänna.) Och. Där får du nog ta det i grader. Och kanske minnas – ”you can’t win them all”.

Men de allra, allra flesta blir bara så otroligt glatt överraskade att du kommer med ditt leende där helt oväntat.

Som den här sopgubben (eller killen, snarare) som mötte mitt leende med ett stort tillbaka här i veckan när det öste ner som allra mest och jag gick under mitt paraply med en sjukt bra låt i öronen och trots höstens rusk och rispat hjärta ändå inte kunde låta bli att bara känna mig så HIMLA glad.

Vill ni se mig le live så kom på NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE NU PÅ ONSDAG DEN 1 OKTOBER! Den kvällen är något alldeles extra! Jag har ju längtat! Några biljetter finns kvar och dom vill jag ju att DU ska knipa så att det blir SMOCKFULLT! Vi kommer inte bara le under kvällen. Men ganska mycket. Ärligt talat. För även åt livets allvar får man skratta. Jag lovar. Biljetterna till För sensibelt begåvade på vurma hittar du här på Ticnet!

Ensam kan vara nog så stark – men inte alltid

Du gör mig stark

Har ju alltid sett mig själv som en ensamvarg innerst inne, oberoende av hur alla andra uppfattar mig. Växte upp i en färgstark familj med många barn varav jag var det äldsta som fick ta mycket ansvar. Jag har i och för sig bara två syskon, men mamma var dagmamma och på den tiden var det rätt normalt med riktigt många barn i samma familjedaghem. Jag minns hur jag redan då drömde ljuva drömmar om lägenheten som jag skulle ha för mig själv när jag blev vuxen.

Det här projektet är på det personliga planet ett sorts experiment i att driva min självständighet till det yttersta. För sensibelt begåvade är ju en föreställning som jag på scenen sköter helt själv. Jag spelar, sjunger, ställer in ljud och ljus. Allt i sin enkelhet – men ändå. Detta var något jag ville pröva på efter att ha drivit teatergrupp och arbetat med band och fokuserat mycket på att försöka få det att funka för alla.

Ändock har jag idag blivit smärtsamt påmind om behovet av andra människors stöd och hjälp.

Mitt regiöga Tove Hellkvist och jag hade nämligen idag vårt första rep tillsammans på nästan en månad. Det här är ju inget man kan gå och gnälla om, men Tove har passat på att vara i Indien i ett par veckor – vilket hon självklart var väl värd. Men efter det, när jag stod hemma och flåsade med manuset i hand, blev hon sjuk. Så sjuk att vi inte kunde öva innan det första publikgenomdraget. Ett tillstånd som bara är att acceptera. Jättejobbigt för henne ju. Mest synd om henne ju! Icke desto mindre försatte det mig ärligt talat i panik att visa vad jag hade utan att ha fått det godkänt av mitt bollplank.

Så idag fick vi då äntligen arbeta tillsammans igen. Och äntligen blev jobbet lycka igen. Fjärilar, regnbågar och blåa himlar i mitt inre. Alla klichéer på en och samma gång. ”Fan va bra vi är.  Så himla roliga!” skrockar vi helt oblygt tillsammans medan vi leker den allvarsamma lek som teater är.

Blanda inte ihop nöjen med affärer säger dom. Men jag har alltid föredragit att arbeta med vänner. Bakom det valet ligger samma teori som är anledningen till att jag  månar om att arbeta med jobb jag älskar: Så mycket tid vi tillbringar på vårt jobb – och därmed med våra arbetskamrater – så det är klart vi ska trivas med dom! Det må kräva tydlighet och omtänksamhet att arbeta med vänner – men det går.

När jag tvärtemot märker att relation nästan blir kyligt professionell. Något nån gör bara för att. Då tänder jag av helt. Så är det bara. Det är inge kul. Läste nyligen att sångaren Petter har samma inställning som jag. Och det känns ju bra eftersom jag gillar Petter, menar jag.

Så Tove, min vän och mitt regiöga. Nu får du aldrig mer överge mig igen. Du får se dig för när du går över gatan. Äta klokt och sova ordentligt. Ta dina vitaminer. För ja, jag behöver dig.

Du är skarp, rolig och så där härligt rejält rak med glimten i ögat som funkar så himla bra på mig.

Jag är ännu starkare med dig. Tack!

Vi som är olika utanpå men lika inuti

Introvert - Extrovert

Du som fastnat för det här projektet om högkänslighet upptäcker kanske en hel del sidor i mig som du verkligen inte alls känner igen dig i. Jag är ju en extrovert person. Extremt extrovert till och med fick jag veta när jag i våras fick göra ett Myer-Briggs test.

För min del var det en av anledningarna till att det tog lång tid för mig att lära känna mig själv. Vad jag utstrålar är uppenbarligen många gånger inte alls vad jag upplever. Vi speglar oss i vår omvärld och många gånger försöker vi dessutom omedvetet uppfylla dess förväntningar på oss. Så klart man då måste gå undan ofta när man känner att man inte alls kan leva upp till dessa.

Jag vill dock påminna om att du som är mer introvert dock tillhör majoriteten av de högkänsliga och väljer du att läsa Elaine Arons bok Den högkänsliga människan kommer du att hitta enormt mycket värdefull information om den aspekten som Elaine själv väl känner till.

Personligen har jag alltid känt stark samhörighet med mer introverta personer och jag har flera vänner som utåt sett är raka motsatsen, men som jag själv upplever är mer lika mig än många andra. Det är ni som precis som jag gillar att i stor omfattning analysera, fundera, försöker se er del i det stora hela, ifrågasätter, tycker om att värna om gruppen, gillar egen-tid och som också känner att det yttre ibland kan bli för mycket. Dessutom känner jag mig själv ofta väldigt, väldigt blyg – fast det blivit uppenbart att det för det mesta inte alls går fram. Det förändrar dock inte min upplevelse.

Har varit med om personer utifrån som inte förstått varför jag och mina yttre olika men inre gelikar valt varandra i våra liv. Vi har ju dock alltid vetat. Nu i texterna om högkänslighet förstår jag ännu mer.

Så här skriver Elaine Aron om vänskaper i sina texter för högkänsliga ungdomar: 

”Om du är en högkänslig extrovert tar du kanske ledningen i grupper och får många nya vänner men det kan också bidra till att du blir sårad. Andra kan tycka att dina idéer är ”för” annorlunda, säga att du tar saker ”för” personligt eller tycka att du är ”för” känslig. Hur som helst, om du är utåtriktad är du den typen som letar upp en annan grupp som accepterar dig bättre och dit du kan komma igen.

Vad händer när en introvert och en extrovert vill bli vänner? Det kan fungera mycket bra. Extroverta tycker att introverta är bättre på att lyssna och att samtal med dem är djupare, intressantare och till större hjälp. Extroverta personer vänder sig allra helst till känsliga introverta vänner när de får bekymmer. Extroverta gillar att ”upptäcka” introverta och presentera dem för andra, vilket kan vara bra också för de introverta. En introvert kan uppskatta utåtriktade personer för att de är hjälpsamma och pratsamma och får den introverta att känna sig välkommen och omtyckt.”

Stark-Sköra kallar Maggan Hägglund och Doris Dahlin oss extroverta högkänsliga i sin fantastiskt handgripliga bok ”Drunkna inte i dina känslor”. Och kanske är det naturligt att det blivit flera utåtriktade högkänsliga som nu väljer att föra egenskapens talan. Det må så vara. Men det är den inre processen som förenar oss.

”What do you say?”

Jan-Erik Sääf och Sarah Nilsson

Så stod det på en handskriven lapp ovanpå en bunt noter.

Bunten kom från kompositören Jan-Erik Sääf som jag precis mött genom ett live-musikalprojekt i samband med att bostadsområdet Bo01, ni vet det med Turning Torso invigdes i Malmö. Där hoppade jag, Sonja Aldén (ja, den skönsjungande melodifestivalartisten) och Magnus Wahlberg omkring i tennisoutfit och hockeymundering och improviserade musikaler och ABBA på temat sport. Varför detta tema vet jag ärligt talat inte riktigt än idag. Dessförinnan hade Jan-Erik sett mig som Barbarina i Figaros bröllop med Skånska Operan och nu fick jag denna rätt ovanliga introduktion till en relation som skulle visa sig ha enorm betydelse för min egen konstnärliga utveckling.

Jan-Erik är en av dessa män som verkligen älskar, beundrar, respekterar och fascineras av kvinnor på ett sätt som nog får betraktas som rätt sällsynt och oerhört fint. Han har själv sedan väldigt många år tillbaka en helt makalös kvinna i sitt liv, nämligen bildkonstnären Anna Sjölin. Hon är med all säkerhet förutsättningen för att Jan-Eriks och min vänskap kunnat växa till vad den är idag. Jan-Erik och jag började nämligen arbeta med den där bunten noter jag nämnde – som bestod av alla Jan-Eriks sånger om och för kvinnor. Ett betydande antal. Kvällar och nätter spenderade vi tillsammans och något av det första Anna generöst sa till mig var: ”Jag är så glad att ni två hittat varandra”.

Bunten blev grunden till mitt allra första manus Venus biktar sig, som mottog väldigt fina recensioner. Gav mersmak. Jaha. Kan jag göra det här? En erfarenhet som utvecklades ytterligare av att jag lärde känna en väl kaxig kille som skrev musik och fick mig att tänka. ”Men, hur svårt kan det va?” Till föreställningen Avklädd var det därför alltså inte längre Jan-Eriks musik utan min egen. Men Jan-Erik fortsatte finnas där som ett bollplank och stöd.

Det har nämligen liksom alltid varit som ett självklart själsligt syskonskap mellan oss som jag är så otroligt tacksam för. Vi gjorde flera föreställningar tillsammans med Jan-Eriks musik. De senaste åren, när jag varit ute på min kringelkrok i näringslivet, har jag dock mest fungerat som bollplank till det som Jan-Erik gjort, bland annat föreställningen Anima med Stockholms Musikteater. Jan-Erik är i nämligen enormt produktiv. Kanske har ni sett eller läst om hans geniala föreställningar Freuds cigarr och Jag, William med Stockholms Musikteater? Föreställningar som hyllats av både press och publik i Sverige, som med Jonas Nerbe vunnit priser i New York och som etablerat Jan-Erik till kanske Sveriges mest produktive musikalkompositör.

Så självklart ber jag honom vara bollplank i min arbetsgrupp även denna gång. Det finns ingen som han som har förmåga att sätta konkreta funktioner på mina mer abstrakta tankar. Han säger att jag tänker form, fast jag vet att jag har en intuitiv mening därunder. Den hittar han.

I två dagar har vi bollat fram och tillbaka och vi har redan kommit fram till var resan i föreställningen med stor sannolikhet ligger. Han har bollat mitt pianospel och dessutom öppnat ögonen för programmet Scrivener som kommer funka perfekt för den mind-mapping-skribent som jag är.

Nu har Jan-Erik farit iväg till projekteringsmöten i både Stockholm och Göteborg och jag i min tur ska förflytta mig över bron till nästa person i arbetsgruppen.

Och just det, jag ska ju spela lite i Köpenhamn ikväll också. Hm. Måhända därför jag sov så lite i natt..