Kittla vardagen

 

Har inte råd. Har inte tid. Kan lika gärna jobba på. Jag klarar det nog till jul.

Nej. Så här skulle det ju inte få bli – igen!

När jag för några år sedan lämnade ett tryggt arbete i säkerhetsbranschen för att återgå till att frilansa som artist och konstnär så tog jag några viktiga beslut: Jag skulle börja göra budget och notera utgifter – för att klara av att leva på mindre kassa. Jag skulle spara ihop till en buffert så jag slapp att alltid gå omkring och vara orolig ekonomiskt. Men jag skulle också bli mycket noggrannare med mina lediga tid -för att inte bränna ut mig igen – vilket alltid är utmaningen när man är sin egen chef. Därför gjorde jag ett tydligt schema med två helt lediga dagar i veckan.

Två helt lediga dagar. Tja. Det går det si så där med. Särskilt när man är mitt uppe i ett projekt. Gränserna blir lätt flytande.

Därför är det  för mig viktigt att ibland få byta miljö från hemarbetsplatsen för att kunna släppa in ny energi. Eftersom jag alltid tyckt hösten och vintern är så himla jobbig så hade jag i somras därför beslutat mig för förekomma den tyngsta perioden genom att ge mig själv en resa till höstlovet. Men först sålde inte biljetterna till föreställningarna så bra, så jag vågade inte planera. Det slutade med att jag jobbade ändå.

Samma gamla visa.

Den här gången skrek dock något i mig – STOPP. Man KAN inte hålla på och upprepa samma gamla misstag och sen bli förvånad över att ingenting förändras.

Så jag köpslog med den gamla rösten som tycker att ”jag kan nog bita ihop” och lovade mig själv att om jag bara såg till att klara högen med bokföring som lade sordin över mitt samvete så skulle jag få googla fram billiga flygbiljetter för ett miljöombyte över i alla fall en långhelg.

Vart var det billigast? Madrid visade det sig! Där har jag aldrig varit. Och där bor ju Juano, min vän som jag sedan ett år planerar ett dansprojekt med. Vi behöver ju ses. Livet vill detta.

Huruvida man nog mest kan beteckna den sista frasen som så kallat ”magiskt tänkande” låter jag vara osagt. Men faktum var att allt föll på plats: Jag skulle få lite miljöombyte, lite vila och samtidigt kunna arbeta lite tidigare än planerat vidare på detta långsiktiga projekt. Madrid blev det. Och hur glad är jag inte för det? Omväxling i form av en mer välkomnande prisvärd njutarstad kan knappast en frilansade sensibelt begåvad artist önska sig!

IMG_3292

För nästan ett år sedan skrev jag ett blogginlägg under rubriken ”Kicka hjärnan ur sin bana”. Ni som sett föreställningen – eller kanske gått i kognitiv terapi – är säkert bekanta med frasen ”En tanke är bara en tanke”. För egen del tog det dock rätt lång tid innan jag verkligen lärde mig att mina tankar inte på något sätt är sanningen. Att de tvärtom ofta är frukten av hur jag mår för övrigt. Och att det faktiskt går att ändra!

Vi kan bli deprimerade av att vara olyckliga. Men vi kan också bli deprimerade av bristen på stimulans. Helt enkelt av att ha för tråkigt.

Vad det innebär att inte ha tråkigt – det vill säga att ha roligt – är otroligt olika från person till person. Många jag känner har tråkigt så fort de är ensamma. Det gäller sällan för en högkänslig. Vi har ofta fullt party i vår egen hjärna.

Men även där kan vi snöa in. Antingen för att det hänt någon som fått oss att köra in på ett negativt spår. Eller för att vi inte är tillräckligt stimulerade.

Att bryta mönster genom att kittla vardagen – i smått och stort – är för mig svaret på detta mentala dike.

Att ordna en festkväll en vanlig tisdag. Att ta på sig röda högklackade pumps till kontorsjobbet. Att äta lyxfrukost med en god vän. Att gå upp tidigt för att promenera till jobbet i färgglada gummistövlar och härligt lurvig halsduk. Att bjuda in några grannar som verkar trevliga på hemgjord gryta. Eller att resa.

Jag förstår att en resa kan vara en lyx för många som lever på livets marginaler. Och det har jag full respekt för. För egen del är jag dock arbetsför, har inga barn, har valt att leva mycket sparsamt, köper inte märkeskläder, prylar och bor för låg hyra på 29 kvadrat. Mina pengar sparar jag för att då och då kunna lägga på just att kunna ge mig själv en upplevelse. Vidare har jag haft turen att få vänner i många länder som ofta välkomnar mig i sina hem. Resa är något jag i perioder därför prioriterar. Det handlar ju om att prioritera.

Hur kan just du kittla din vardag? Hur kan du bryta dina fasta rutiner så att du minns att livet inte bara är en väntan på fredagkväll?

Fundera lite på det. Pröva något nytt och se distraktionens kraft.

Ombyten förnöjer.

Ja. Ibland kan det faktiskt vara så enkelt.

Bilderna ni ser är tagna från resans sista kväll då min vän och kollega Juano tog mig till en fantastisk utomhusbar med utsikt över hela Madrid. Även om resan i längden kommer löna sig med tanke på det arbete som blev gjort så är det ju ändå en utgift just nu. Därför är jag även av denna anledning – förutom den vanliga att jag är så glad över att ni gillar det jag har gjort – så oerhört tacksam för att ni är så många som vill komma och se föreställningarna den 14e och 21a november. Den sista är nästan slutsåld!! 🙂 Fler finns till den första! Så har du inte sett till att skaffa din biljett ännu så är det hög tid nu! Biljetterna till För sensibelt begåvade hittar du som vanligt på Ticnet.

Foto: Sarah Nilsson

Sensation seeker – vi som är easily bored

Jag kan!
Ni får ursäkta Swenglishen. Men låt oss då säga det på ren svenska: Jag förstår inte lagom. Jag iakttar och jag fascineras. Men för mig blir det liksom alltid antingen eller.

Just nu är jag inne i en oerhört disciplinerad period med anledning av den här föreställningen vars premiär nu i sanning närmar sig. Målet är tydligt i sikte och all energi riktas mot det. Är så otroligt rolig för min omgivning. Not. Men så är det.

Disciplinerad innebär att jag också sköter om mig tipp-topp på alla plan utom det sociala. Jag sover mycket, jag äter som en hälsoguru och jag spenderar så gott som ingenting. Det är en klar motreaktion mot julens vidlyftigheter.

Min kropp mår galet bra. Den får mängder av kraft. Samtidigt börjar vildingen i mig ropa. Högt. Den kan va rätt farlig. Det är den som börjar kika på far out fest-resor till Ibiza. Det är den som får för sig att köpa en biljett var som helst typ IDAG bara för att det ska hända något. Allt som den får för sig ska jag inte skriva här. Ärligt talat.

Sensation-seeker. Guilty as charged.

Idag hade jag återigen möte med fantastiska Else Marie Bruhner, ordförande för Sveriges Förening för Högkänsliga och medlemmen Anders. Mer om allt roligt som bestämdes på det mötet kommer jag berätta om lite längre fram. Men självklart ramlade vi in i givande personliga jämförelser, där just Else Marie lyfte termen Sensation Seeker som jag väl känner till men som på något sätt fallit åt sidan.

Efter mötet idag läste jag därför Elaine Arons artikel om Sensation Seekers (Elaine Arons är den amerikanska forskaren bakom högkänslighetsbegreppet, kommentar till nya läsare). En text som för mig personligen nära nog blev som ett slag i magen.

Man tänker ju lätt att alla som har den här förmågan som högkänsliga har att ta emot subtila intryck och kunna förutse många alternativa konsekvenser är försiktiga och rädda för faror, att ta risker. Förutseende är sant. Men med den förmågan har man även en talang för att kunna ta risker under trygga förhållanden, vilket vissa av oss maxar till topp. Hänger ni med?

Sensation-seekers blir otroligt lätt uttråkade. De behöver variation.

Den skalan får jag utslag max på. Och det är inte ens förvånande att jag till och med flera år innan jag fick veta om det här med HSP just skrev en sång som heter Easily bored. Har aldrig riktigt blivit nöjd med någon inspelning av den, den funkar bäst live. Men den kommer ingå i föreställningen då den med största sannolikhet är en av de sånger som beskriver mig – och även en väsentlig del av många HSP – fantastiskt väl.

Det jobbigaste med att vara en Sensation Seeker och HSP är balansen i den drift man har mot den egenvård man behöver. Det är som ett konstant krig mellan två krafter och glipan för balans är inte stor.

Man kan inte hoppa på alla tåg man vill. Man orkar inte och det är när man ändå försöker göra detta som man bränner ut sig. Så hur gör man för att brinna lagom?

Under många år försökte jag bli lagom. Galet komiskt. Göra som andra. Ta två bitar choklad. Mmm. Men va fan! Hur gör man?

Det funkar inte för mig. Då låter jag hellre bli. Och så släpper jag i stället med jämna mellanrum loss vilden helt, skippar tyglarna när jag känner att det finns utrymme.

Vilden i mig är härlig, galen, nästan farlig. Men den balanseras upp av en mycket förnuftig balanserad gränssättare.

Är du en HSS och en HSP? Då är din utmaning att lära känna dina gränser och lyssna. Samtidigt kan du glädja dig åt att du faktiskt kan vara ovanligt bra på att ta beräknade risker. Lagom är förmodligen inte din grej heller. Men då går det faktiskt också bra med då och då.

En annan aspekt jag läste om i texten som både var sorglig och tröstande på samma gång var att jag med min väldigt dubbla personlighet tydligen inte är ensam om att ha svårt att hitta rätt partner. Behöver en rätt likadan klok-galning som jag, ju. Och även om man gör det så är det inte säkert det är lätt att leva ihop när man inte är i samma fas…

Tydligen är det också vanligt att man försöker göra som jag gjort under så många år – försökt dölja den ena eller den andra sidan beroende på sammanhang. Det går inte. Vissa av oss är både och. Take it or leave it.

Är du en Sensation Seeker? Elaine Arons har utformat ett test.

Fick själv skamligt höga poäng. Duh.

 Ja, jag är hon som fnissar galet högt när någon kör ett skämt under bältet som får alla att skruva på sig. Är nog till och med hon som drar det. Yep.