Lita på att du har blivit laddad

Känner du precis som jag? Att snart är semestern slut och du har banne mig inte fått ett jäkla dugg gjort!

Jag hade en vision om hur mycket jag skulle sitta och påta med För sensibelt begåvade 2.0 som har premiär den 9:e oktober. För det behöver jag. Hur jag skulle blogga minst två gånger i veckan. Göra en massa snajdiga marknadsföringsinlägg i förbifarten. Live-sända bara lite sådär.

Jo tjena!

Jag vet inte om jag nu kanske kan få dra högkänslighetskortet? Eller om jag får lov att dra det andra kortet, det om att jag ju alltid måste ha kläder på mig på grund av att min hud inte alls ska ha sol och att det är rätt jobbigt på massa sätt när det är supervarmt? Men för mig har i alla fall denna värme varit helt paralyserande.

Vad sjutton orkar man förutom att stiga upp, äta och lägga sig? (Och tvätta, tvätta massor, för min del.) Och bada. Bada så klart. Att bada har varit räddningen.

Jag var i Köpenhamn hos min bästa vän en av de allra värsta dagarna då det var så hett att luften dallrade. Klockan elva på kvällen satt vi äntligen pigga och glada igen och intog lite snacks. Jag pigg och glad 23! Jag är en morgonmänniska liksom. Men för första gången i mitt liv fattade jag precis varför typ helt vanligt folk i Madrid äter middag hur sent som helst och att varför de som vill gå ut går ut vid midnatt. Man orkar ju liksom inget annat innan! Och den gamla sortens fördomar om att folk söderut skulle vara ”latare”. Alltså, jag hatar fördomar, men jag hade i alla fall varit ASLAT eller närmare bestämt utslut om jag alltid tvingades bo i ett sånt här klimat.

Men oavsett skälet till mångas vår ineffektivitet under semestern. Ni andra kanske egentligen blir supereffektiva av värme, vad vet jag, men har slöat utöver det vanliga av helt vanliga semesterskäl? Det vet jag ju ej.

Men.

Kan vi inte bara enas om att göra ingenting har varit superklokt. För jag och säkert många av er vet ju av erfarenhet att när man gör som minst, laddar man som mest. Efter en sån period kan det bli bara KA-BOOM liksom!

Så. Lita på mig. Du är LADDAD!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären börjar nu faktiskt närma sig SLUTSÅLD! Så hugg dina biljetter nu om det är just den dagen du är sugen på! Föreställningen spelas sedan även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Planera för att bara va

Foto: Sarah Nilsson

Tänkte idag prata om förhållandet mellan planering och spontanitet.

Mitt pragmatiska förnuftiga jag vet hur bra det är med planering medan mitt känslosamma jag tycker det är urtråkigt och älskar friheten i att bara vara.

Men jag tror ju inte på svart eller vitt. Allt eller inget. Är otroligt försiktig med ordet aldrig. Även om jag i och för sig måste erkänna att jag ändå inte är särskilt konsekvent och i vardagen gällande mindre allvarliga saker lätt slänger mig med ytterlighetsbegrepp som älska eller hata –  när det i verkligheten mest handlar om en vilja att ge uttrycket kraft.

Ja, vad ska jag säga – jag är helt enkelt inte svart eller vit – ens i min vardagliga jargong.

Konsekvens är skönt. Logik praktiskt. Känslor ibland mindre logiskt och ibland väldigt opraktiska. Men att inte ta hänsyn till känslor när man planerar är varken logiskt – eller praktiskt.

Hänger ni med?

Just nu är jag i en del av terminen som jag alltid KÄNNER ett onegligerbart motstånd till. Nämligen tiden då jag planerar inför nästa termin. Priset för min frihet är nämligen ett väldigt planerande när det gäller såväl tid som ekonomi. Det var det jag till slut insåg när jag valde tillbaka mitt konstnärsliv. Jag insåg att det också var den delen av det livet som jag – och många andra – alltid tyckt varit jobbigast. Som jag tror de flesta faktiskt nog tycker, eftersom de flesta de facto verkar vilja veta att de är på jobbet 8-17 varje dag och lediga på helgerna.

Själv fungerade jag som yngre så här: ”Va? Måste man tänka innan man ska göra en föreställning? NÄ, men vi kör om tre månader – jo det gör vi!” Det gjorde vi. Och det gick. Men. Puh. Så orkar jag inte ha det igen och hamnade i tidsbestämt schema på kontor ännu en sväng.

Samtidigt insåg jag med tiden att största anledningen till att jag alltid fått jobb så lätt i näringslivet bland annat var just min förmåga till planering och struktur. Jo, jag kan det där – om jag vill. För att jag nog är rätt praktiskt och pragmatisk. Man blir det när man växer upp som storasyster i en familj med ständigt resande far där man tidigt fick ta stort ansvar.

Så därför – måste det vara antingen eller? Kontor med organiserat liv eller konstnärskap i vind för våg? Varför inte använda organisationstalangen till mina egna drömmar då..?

Det finns så mycket fördomar om att vara kreativ – som att konstnärliga personer alltid är oorganiserade. Tvärtom, det är vi som är stabilt flexibla och förutseende med vår tid och ekonomi som står ut i en föränderlig arbetsmiljö. Så mycket planerande blir det.

När jag är ledig är jag därför helst tvärtom. Jag älskar helt tomma dagar i kalendern. Om somrarna är jag ofta i familjens hus på Öland i veckor där jag inte gör mer än vad som faller mig in. Jag tar lång tid på mig att laga mat. Jag njuter av varje daglig syssla och låter den ena leda till den andra. Jag duschar länge, tar hand om mig som om jag vore på spa varje dag. Eller inte alls. Målar hus på stegar i timmar tills jag är klar. Går på allvaret och fotar tills jag utslut somnar i skuggan bakom enbärsbuskarna och nån rar i familjen väcker mig med ett glas saft. (Oj vad det där lät trevligt, jag längtar efter dig sommaren..)

Planeringen har sin funktion. Det är när vi planerar som vi får saker att hända. Och jag är otroligt bra på att få saker att hända. För när vi däremot inte planerar kan det gå dagar, veckor, år där saker bara blir. Det kommer ju på något märkligt sätt alltid annat emellan – även för mig. Det är helt ok och inget fel i sig. I perioder vill man ha det så. I perioder är det nödvändigt. Men vill man saker ska hända, vill man förverkliga vissa drömmar, så krävs det en viss planering.

Min bror är sjukt duktig på att planera – ännu bättre än jag. Därför har han lyckats med både flera utgivna album på sitt skivbolag samtidigt som ett krävande projektledarjobb inom IT-branschen. Samtidigt är han också något mer klok än jag vad det gäller att ta hänsyn till sina behov. Det var han, som när jag säckade ihop efter utgivningen av min skiva, lärde mig att göra lite grand varje dag. Att det är bättre att varje dag göra något litet som för en fram mot målet än att pressa sönder sig och sen ledsna totalt. Det rådet är ett av de bästa jag någonsin fått.

För det handlar ju som alltid när det gäller välmående om balans. Vi behöver planera för att få saker gjorda – men observera – även för många av oss –  planera för vilan. Till exempel för semestern.

Ska vi tala om semester så älskar jag mest just formerna där man bara låter saker ske. ROADTRIP måste väl vara det ultimata exemplet? ”Men det här stället ser väl mysigt ut? Här stannar vi!” Eller. ”Äh, här var det tråkigt, idag kan vi passa på att lägga lite mil!”

Men trots det måste vi ju planera så att vi i alla fall kommer ut på den där bilresan.

Så jag planerar för att ge mig sjok av tid för möjlighet att leva i nuet. Planerar in tid för tid då jag inte alls behöver planera tid.  Helst minst en helt tom dag i veckan där jag kan få va spontan och våldgästa just dig, dig, dig eller dig – eller bara ligga i soffan. Försäkra mig om att jag har massor av tid att bara leva som min kropp säger till mig för det är egentligen då jag mår bäst och känner mig roligast.

Nu blir det sällan så – jag är egenföretagare och jobbar ofta mer än de flesta jag känner. Men i den mån jag kan försöker jag ge mig tomma ytor med plats för möjlighet.

Samtidigt – om alla dagarna i kalendern tomma och jag bara vill leva vind för våg – är chansen väldigt liten att jag kan få chans att umgås med just dig, dig och dig för du har ju så mycket annat i ditt liv också. Så vill jag få tid med alla trevliga ni, måste jag även där planera.

Just nu är det alltså hög tid för planering. Förutom företagarens sedvanliga bokföring och likviditetsbudgeterande så är det dags för nästa termins praktiska schema. Först uppåt tio gruppträningsklasser i veckan på fyra olika anläggningar som ska överensstämma logistiskt och även ge mig lediga dagar.  Därefter vad som kanske blir en hel liten turné för För sensibelt begåvade! Vet ni FINLAND har förresten redan köpt föreställningen och 27 mars kommer jag spela i vårt grannland. Mer datum kommer när jag jag peppat mig själv lite mer. Snart så.

Sen får jag ju belöningen att leva i det där schemat som jag SJÄLV har valt och inte någon annan tvingat på mig.

Frihet med en grund av trygghet, det gillar jag.

För även om kaos är granne gud så behöver vi styra upp då och då så att det är kaoset blir något så när njutbart och inte bara.. kaos.

Hur ser dina dagar ut? Hur mycket av det du gör är verkligen självvalt? Hur mycket av det du gör fastnar du bara i för det blir så? Vad ÄR jobbiga måsten och vad är sånt som du faktiskt vill? Har du en bra balans mellan planering och bara va?

Planera så att du också kan få bara va. För det tror i alla fall jag många, många av oss behöver allra mest.

En av dom är i alla fall jag.

Under denna månad arbetar jag sex dagar i veckan, så därför passade jag idag på en stund att bara va i det vackra hösten. När potatissäcken till novembermörker för en gångs skull öppnar upp en smula gäller det att passa på! Det tyckte min fina Jenny med, som ni ser på bilden. Men apropå planer:  DET BLEV JU YTTERLIGARE EN EXTRAFÖRESTÄLLNING! ONSDAGEN DEN 3E DECEMBER finns det fortfarande biljetter till För sensibelt begåvade på Ticnet! Nästa föreställning – som dock redan är slutsåld – är ju redan nu på fredag! Varmt välkomna och kom ihåg att boka ert bord på vurma!

Ibland behöver man bara ligga på rygg

mys

Hallå där! Är du på väg upp? Ut på morgonpromenaden innan frukost? Ut på brunchen med vännen? Hepp, hepp, hepp!

Stopp.

Alltså du måste inte. Du får ligga kvar. Jag lovar.

Det är så undervärderat att bara spendera en dag i sängen.
Men så välgörande.

För oss känsligare individer är det här med återhämtning absolut nummer ett för att hålla oss i balans. 
Mycket. Ofta. Regelbundet.

Bara släpp. Lägg dig. Vila. 

Om du känner dig som jag just nu, härligt slapp och tillbakalutad orkar du väl inte tänka på detta ens. Men för dig som nästan inte vågar tillåta dig att vila kan jag berätta en hemlighet: Du kommer vara dubbelt så effektiv imorrn. Jo. Så är det. 

Finns så mycket knäppgökar som vill uppmuntra oss till att ständigt göra: ”No excuses!” ”Det är bara att bestämma sig!” ”Gör!”. Men vi som lyssnar för mycket på detta är vi som EGENTLIGEN borde lyssna på en annan röst. Den kommer här:

SLÄPP. BARA VA. NJUT. DET LÖSER SIG. ALLT BLIR BRA. FRID.

Så massa kärlek här från huvudkudden. Själv ligger jag här med en flaska ren blåbärsjuice (!) och en hög böcker. (Visst har jag berättat om min fantastiska granne ungerska Melinda som utsett sig till min välgörare och som med jämna mellanrum kommer med mat som hon tror jag behöver? Det var hon som just nu kom med blåbärsjuicen. Gudasänd. Så är det.) Häng gärna med mig här idag. Gör dig bara gott!

Att komma ikapp sig själv

Foto: Anna Skjönsberg

”När man har haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ.”
Kinesiskt ordspråk

Tid att landa. Tid att vila. Tid att vara här och nu.

Bort med pusslande för att få in alla borde och skall. Tid för att själv besluta hur jag vill fylla mitt liv.

Ni vet själva hur det lätt fungerar. ”Jag har lovat det, jag har åtagit mig det, de vill att jag ska komma dit, det måste vara klart.” Du sitter där med en mängd punkter på att-göra-listan som du på ett hyfsat fungerade sätt ska smäckas in i de timmar som en vecka utgör.

Puh, suckar du på fredagen. Jag hann.

Japp. Du gjorde det du åtog dig. Men när satte du dig senast ner och funderade på om allt det här du uppfyller verkligen är det du vill – och inte bara en rad borde och måsten?

Min kropp tyckte inte några dagars vila var nog. Den gjorde totalrevolution. Och nu ligger jag här i sängen. Mår rätt ok, utom när jag rör på mig, då går det inte så bra. Då får jag andnöd och hostar otrevligheter. Lunginflammation står det på medicinetiketten.

För en sådan som jag är det nästan en befrielse när en person med auktoritet och rätt att ge sitt utlåtande säger: ”Ja, du är sjuk på riktigt, du måste vila.” Annars har jag ju såna bra vägar att ta mig runt det där och prioritera mina borde och måsten. Men tack vare den här helt otroligt trevlige läkaren på vårdcentralen ligger jag nu här i sängen och verkligen bara ligger. Det påminner mig lite om när min kulturarbetsförmedlare för många år sedan satte mig i en arbetsmarknadsåtgärd, inte för att jag skulle få ”tummen ur” som för de övriga, utan för att jag skulle få ”tummen i” som hon uttryckte det.

Detta är vanligt bland högkänsliga. Vi ingår i kategorin med högre benägenhet att bränna ut oss. Och inte för att vi är ”svagare” som många felaktigt tänker om begreppet känslighet. Snarare för att vi är så mottagliga för vår omgivning, ser potential och vill åtgärda, är överdrivet samvetsgranna och glömmer bort att lyssna på våra egna behov. Det kan vara besvärligt när man exempelvis har en mindre bra arbetsgivare som överbelastar. Men minst lika knepigt när man jobbar med det man älskar och den enda chefen man faktiskt har att skylla på är sig själv..

Jag är ändå stolt för att jag den här gången i alla fall gick till doktorn i rimlig tid. Och jag är också stolt över att jag inte är mer sjuk än så här. Det är ju en klassiker för mig att bli sjuk efter avslutat passionerat projekt. Fördelen denna gång jämfört med tidigare är att jag känner att det mest är kroppen som behöver vila. Sinnet är ovanligt tillfredställt och det är en härlig känsla. Framsteg, får man därför ändå säga!

Så nu funderar jag över min framtid och har kommit underfund med att jag nu har möjlighet igen att rikta mitt liv. Öka inslag som jag vill ha mer av, minska det som det blivit för mycket av. Prioritera sammanhang där jag mår bra och växer. Våga släppa det som fungerar mindre bra.

För ett år sedan tog jag ett aktivt beslut att det inte är pengarna som är viktiga för mig utan min livskvalitet. Och ändå har jag kunnat leva över förväntan. Det känns lite läskigt nu, fortsättningen. Men mest spännande – för jag kan ju faktiskt göra vad jag vill.

Visst är det så att man då ibland får säga nej till något. Men det är ju för att säga ja till allt det andra man verkligen vill ha.

Filosoferandet fortsätter. Och äntligen massa tid för att lyssna på musik.

Som jag lyssnar.
Och då upptäckte jag att jag ju ännu inte delat min spellista Lugn för sensibelt begåvade på Spotify ännu.
Nu har ni den!

För lugn, frid och harmoni. Det är vad jag njuter av nu.
Delar gärna med mig,

När kroppen beordrar vila

Det är stekhett i lägenheten. Solen är syndabocken som slickar mina neddragna mörkläggningsgardiner i två väderstreck med sina tungor av ultraviolett ljus. Själv ligger jag i en säng strösslad av chipssmulor i myskläder med glassfläckar på bröstet och fickor med puffar av ihopknölat toalettpapper. Bredvid mig ligger min Powerbook och min iPhone som jag omväxlande slöstreamat film på, omväxlande halvengagerat mig i diskussioner på Facebook som jag kanske egentligen borde låta bli. Gör det jag liksom orkar, men som ändå ger nån form av stimulans så att jag inte vittrar bort av tråkighet.

Försöker verkligen att låta bli att avundsjukt fantisera om allt härligt som måste försiggå där i livet utanför: Människor med löningsfet plånbok som dansar i solen på gator och torg i glädje över att vintern äntligen gett vika. Parker fulla av människor  av alla sorter sida vid sida, som bara en månad tidigare hukade isolerade i sina respektive vrår framför avsnitt av Breaking Bad eller Game of Thrones. Nykära par som kysser varandra upptryckta mot solheta väggar.

Jag har blivit sjuk. Taggtråd-i-halsen-sjuk. Tryck-bakom-ögonlocken-och-kallsvettig-sjuk. Mina första två lediga dagar med vackert väder och då säger kroppen ifrån rejält för första gången på över ett år. Det handlar inte om något som kräver vare sig evakuering eller isolering. Gissar att det handlar om en rätt vanlig förkylning. Något som jag nästan glömt bort hur tradigt det är. Självklart extra tradigt för någon som försörjer sig på att träna hårt och sjunga.

Jag vet – så lycklig jag är som nästan alltid är frisk. Så har det nämligen varit för mig sedan jag började arbeta som träningsinstruktör, jag står emot det mesta. Men så kommer det då och då känns det verkligen inget kul.  Det är ju så roligt tycker en del att enligt stereotypt manér göra sig rolig över män som är förkylda, nån slags omvänd sexism. Men jag är i så fall banne mig precis likadan. ”TA HAND OM MIG!” (Skämt åsido. Stanna där ni är.)

Ända sedan jag var liten har jag haft väldigt lätt för att få ont i halsen. Lärde mig tidigt att det kom som ett brev på posten om jag inte sov tillräckligt. Därför är jag nästan alltid jättenoggrann med min sömn.

Ni som följt mig ett tag har säkert kunnat gissa hur intensivt det här projektet har varit. Inte bara har jag skrivit ett helt manus, ensam marknadsfört, skrivit musiken och producerat min föreställning. Jag har dessutom under flera månader bloggat långa texter nästan varenda dag. Allt gick liksom i ett huj på ren och skär passion. Fast jag egentligen lovat mig själv mer vila. Så bra gick det.

Så kom premiären och jag tillät mig att sänka tempot något – även om föreställningen i sig tar kring 14 timmar i anspråk varje föreställningsdag på grund av all roddning på egen hand både före och efter – och har därmed krävt sin rejäla regelbundna återhämtning varje gång efteråt.

Samtidigt har jag varit så galet utsvulten på vanligt liv. På umgänge, på nya upplevelser, på andra saker än projektet. Jag vill busa! Den delen har slagits med behovet av att vila och för det mesta vunnit kampen de här senaste två månaderna.

Det är ju då kroppen till slut får nog och säger: Nej, hörru, nu får du banne mig ta och lyssna!

Så nu ligger jag här, på andra dagen och gör liksom ingenting. Fattar typ  noll. Skruvar på mig i min ovana att bara slappna av. Fast samtidigt märker jag ju hur jag börjar varva ner.

För sanningen är att jag är i mitt grundläge verkligen ingen person som har svårt att ta det lugnt. Den som tror det känner mig inte särskilt väl. Jag är en stjärna på att tillbringa dagen på soffan eller solstolen, halvsovandes med en bok i handen. Avskyr semestersällskap som vill göra upp planer hela tiden. Älskar att ta dan som den kommer. Nej, det är det sociala som tar fram det intensiva i mig och likaså målbilder. Har jag något jag föresatt mig – då gör jag det, tills det är klart. Sen går lätt luften ur.

När kroppen då inte får sin återhämtning, då säger den till slut stopp och använder bakteriernas bojor för att försäkra sig om att jag ligger still. Det är bara ett symptom som jag ser det, på något som jag egentligen borde ha uppmärksammat långt tidigare.”Du kallar ju dig sensibelt begåvad, eller hur var det?” hånar kroppen mig småskrockandes.

Lite nedrigt med tajmingen kan man tycka, just nu när våren är som nyast och vackrast. Men lite mitt eget fel.

Så nu accepterar jag faktum. Försöker låtsas att det regnar utanför. Äter glass, ser på film. Sover och filosoferar. På hur jag vill livet ska se ut framöver. Det har jag ju inte riktigt hunnit tänka på.

Jag vet bara att på tisdag är det SLUTSÅLD FINAL och då vill jag vara FRISK!

Nej ni får ingen bild på mig när jag är sjuk. Jag ser förjävlig ut. Helt naturligt, men det gör inte världen till en lyckligare plats. Flickan här på målningen ovan av Antonio Mancini ser ju sensuell och härlig ut däremot. Så tror jag att jag bestämmer att jag ser ut så nu när jag vilar mig stark. Med önskan om en underbar vårkväll till er alla!

Den lyckliga luckan mellan stress och tristess

Balans

Två veckor och en dag innan första publikgenomdraget lägger jag märke till att ankomsten av måndagmorgonen fyller mig med lättnad. Äntligen får jag arbeta igen.

På min kylskåp har jag ett schema uppsatt som delar upp den egna företagarens liv i delar om arbete och vila. I och med mina övriga uppdrag som bland annat träningsinstruktör arbetar jag väldigt annorlunda tider än gemene man. Detta ledde i sin tur till att jag till slut arbetade i princip jämt och kände mig aldrig ledig. Därför blev schemat svaret.

När man själv är sin egen chef borde man ju kunna ha det hur förnuftigt som helst tänker man. En klok växling mellan aktivitet och vila så som det bäst passar en högkänslig. Men icke. Ett av mina mest tongivande personlighetsdrag har alltid varit den här samvetsgrannheten. Jag kan liksom inte göra något ”bara så där”. Jag vill göra saker ordentligt. Så att det känns bra i magen.

När det då gäller ett enmansprojekt med hur många olika aspekter som helst så tar då listan aldrig slut. Och ska jag vara ärlig, samma visa var det på jobbet i säkerhetsbranschen. Och jobbet innan dess. Och jobbet innan dess. Detta är helt enkelt min utmaning som person. Den insikten har sjunkit in. Alltid något.

Det kan fungera alldeles utmärkt för oss högkänsliga att jobba hårt i perioder – fast det kräver en rejäl sammanhängande vila efteråt. Det tar nämligen hårt på krafterna. Eftersom jag med åren fått sådan rutin på saker som träning och just sömn så kanske inte direkt kroppen tar slut. Men psyket – det är uppenbart. Försök tala med mig om något annat än detta projekt just nu. Det kommer inte mycket givande ur mig. Tyvärr.

Så frågan för mig, som ändå är en person starkt behöver stimulans lika mycket som vila: Hur brinner man lagom? Hur hittar man den lyckliga luckan mellan stress och tristess?

Huvudbudskapet i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan uppfattar jag som att vi högkänsliga inte ska ändra oss själva. Vi ska däremot se till att välja livet som passar oss. För många av oss innebär det att välja ett yrke som ger möjlighet till den återhämtning vi behöver. Flera av oss kanske inte ens ska arbeta heltid? Då blir det en lägre inkomst att mätta munnen efter. Men det kan ha ett enormt värde och i sanning vara något att överväga med tanke på den livskvalitet det kan innebära. Lika viktigt är dock ett arbete som stimulerar eftersom vi har en tendens att gå in i allting med full energi. Då inte detta är möjligt så är det ännu viktigare med en fritid som kan kompensera.

För mig är balansen mellan aktivitet och vila mitt livs utmaning. Just nu tillåter jag mig dock vara i arbetsknarkarträsket. Det är mängder av saker kvar att göra och märkligt nog stressar nu alltså tanken på en dag av ingenting mer än en dag av arbete. Så är det bara.

Vilken tur då att jag har ett så fantastiskt roligt arbete. Och vilken tur att jag får så mycket pepp, heja och inspiration från er som följer mig. Det är helt ovärderligt i detta läge! Orden jag får betyder massor.

Med önskan om en riktigt fin måndag till er alla. Njut av era jobb. De betyder mycket mer för oss än vad vi vet. Och för er som är mellan jobb – passa på att dröm ihop lösningen just för er. Den finns.

Gnun checkar ut

Har slitit som en GNU hela dan, ja hela veckan för att jag ikväll ska, ska, ska ta helg! Fredag, lördag som det ju enligt mitt schema är.

Kan bocka av följande på projekteringens att-göra lista:

-Pressmeddelande ut CHECK
-Möte med spellokal CHECK
-Möte med ordförande för högkänsligas förening  CHECK
-Biljettjänstutredning för bästa effekt CHECK
-Talat med regiögat om förbereda vår projektering CHECK
-Talat med konstnärliga gruppen varav delar finns i söder och ska besökas CHECK
-Läst, läst och läst CHECK
-Sen har jag ju spelat, sjungit, skrivit, det som jag egentligen vill göra hela tiden…! CHECK

Jag behöver se det på ett papper för att inse vad jag faktiskt har gjort. För mina ögonen fokuserar ständigt på nästa sak som ska åtgärdas. Blicken är framåt på att jag nästa vecka (men egentligen helst redan igår) vill skriva fler låtar, jobba text, göra trailermanus, boka tider med samarbetspersoner, visitkort.. Är helt enkelt i det stadiet då jag blir sjukt frustrerad över folk som tar upp hela trottoaren och går långsamt. I varv, kallas det.

Så vad jag faktiskt åstadkommit måste jag påminna mig om för att jag verkligen ska minnas att jo – jag inte bara förtjänar helg – jag behöver helg. Alla gånger. (För er som suktar konkreta tips i vardagen, här var alltså ett –  indirekt så som jag oftast gör: Skriv upp det bra ni gör och det bra ni är oavsett ni gör nåt! Gör en mapp  i mejlkorgen som heter Underbara ord där ni lägger allt fint ni behöver påminna er om. )

SPELADE gjorde jag ju igår också. Rart. I en pyttelokal där allt var mys, arrangörerna toppen och soppan galet god. Jag var nervös för det fanns ingen medhörning. Jag hörde inte alls vad publiken hörde och det kan få mig, nära-ljud-hörlursälskaren, att bli lite nojig. Men det gick hur bra som helst. Jag glömde en fras. Hoppsan. Fast fingrarna spelade vidare. Hurra för mina fingrar. (De behöver också helg nu, vill jag lova.) Jag spelade några fel ackord. Oj. Men det visste mest jag. Fast den nya låten var det fler än jag som höll med om att den är rätt speciell, nya arret perfekt till föreställningen och många leenden och skratt var det som jag denna gången faktiskt var tillräckligt närvarande för att ta in och njuta av. Med andra ord – sakta men säkert – framåt.

Flera nya ansikten var det också på gårdagens föreställning som genast gick helt gick igång på ämnet i För sensibelt begåvade. Ämnet engagerar.

Nu är det dags för arbetsveckans två sista dansklasser. Bästa distraktionen. Sen efter helgen fortsätter vi.

NÄSTA vecka är det dags att avslöja var och när föreställningen kommer äga rum.

Häng me!

Sarah Nilsson