När självbevarelsedriften tar över

Foto: Linda RehlinAlltså, livet är så sjukt kul. Bara i sig självt. Hela tiden i vardagen lägger jag märke till situationer som bara är så roliga om man tittar på dem utifrån. Då tar jag fram mobilen och gör en anteckning – till nästa manus.

Oftast märker jag dock inte att jag befinner mig i just en sån situation. Förrän efteråt.

Igår kväll hade jag min final här för våren i För sensibelt begåvade. En finalkväll man bara kunnat drömma om. En lokal helt smockfull med känslosamma människor som gapskrattade och grät omvartannat. Det var verkligen en upplevelse som jag alltid vill bära med mig.

Efter föreställningen var jag vrålhungrig och trött och tänkte, men vafan, jag går till McDonalds. (Jag vet, det är inte världens bästa mat, företag etc etc, men ibland gör jag så.) Jag står där i kön med mitt utsmetade läppstift, föreställningsfrisyren i lagom rufsig bulle, jeans och skinnjacka och talar med expediten som frågar: ”Ska du ta med?”. ”Jatack” svarar jag  – för jag har tänkt ta med det hem och titta på ett avsnitt av Breaking Bad medan jag varvar ned. (Jo, den är lite för äckelläskig för mig, men jag har nu börjat fascineras av psykologin i den och då är det liksom lite kört, då tar nyfikenheten över.)

Precis då hör jag en djup manlig röst från höger: ”Är du verkligen säker på att du ska ta med?” Jag slänger en snabb blick, alltför snabb visar det sig sen, bara häver ur mig med min, som jag med åren har insett, ibland rätt auktoritära stämma: ”TOTALSÄKER”.

Killen som står där, som faktiskt ser rätt trevlig och attraktiv ut, tittar plötsligt generat snabbt ned på sin egen McDonaldsbricka, som han precis ska ta till ett bord i närheten för att äta på plats.

När jag ser hans skamsenhet då slår det mig. JAHAAAAAAAAA! Det var en invit? Men vafan!!!

Jag har en enorm självbevarelsedrift. En vaksamhet som alltid är den som svarar först. Den rösten svarar oftast först NEJ. På rutin. För säkerhets skull. Särskilt vid en oväntad mansröst mitt i natten, får man väl säga.

Den självbevarelsedriften, vaksamheten, varna-uppmärksamma-systemet kan också kallas svarta dockan, för er som sett föreställningen. Just igår kväll var just den scenen en av de som fick allra mest skratt.  För er som däremot inte sett föreställningen kan jag meddela att jag inte enbart försöker leka dålig dockteater med detta infall.

Foto: LInda Rehlin

Den scenen i föreställningen är för mig mitt sätt att illustrera oss HSS – HIgh Sensation Seekers – som det heter i den vetenskapliga litteraturen. Alltså vi utåtriktade högkänsliga som inte bara är känsliga för intryck utan också har ett stort behov av att få våra sinnen nog stimulerade.

Inom psykologin talar man om Behaviour Inhibition System (BIS), systemet som hämmar oss, skyddar oss och som sägs vara starkare hos högkänsliga. Men enligt Elaine Arons forskning så finns många högkänsliga som kanske fått växa upp i mer trygga sammanhang eller med föräldrar som uppmuntrat dem till att utmana sina rädslor (defiinitivt mina) och som därför lärt sig använda högkänsligheten för att snarare se möjligheter. Att vara högkänslig betyder med andra ord inte nödvändigtvis att man alltid är försiktig och ängslig, utan det kan också betyda att man är uppmärksam och att man som tryggare personlighet då är aktiv och vill ta till vara på möjligheterna. Då aktiveras Behavioral Activation System.

Vi som använder känsligheten och vaksamheten till att kunna tänja på gränserna i våra upplevelser. För oss blir livet lätt en berg- och dalbana med ena foten på gasen och den andra på bromsen. Svart docka: Behavior Inhibition System. Röd docka: Behaviour Activation System.

Svarta dockan: – Gör det inte!
Röda dockan: – Gör det, gör det, gör det!

Jag tänkte en hel del på den här mannen igår efteråt och hade oerhört dåligt samvete. För att jag fick honom att känna sig så generad. Han som gjorde en så charmig och vänlig invit. Men det fattade verkligen inte jag just då. Jag tänkte väl bara att.. ja vad tänkte jag?

Det är det som är poängen: Man tänker inte. Man reagerar. Okänt. Natt. Man. STOPP.

Mitt Behavioral Inhibition System gick genast igång. Så kan en person med hög självbevarelsedrift agera och sanningen är att så har jag gjort många, många gånger när män närmat sig mig. För att jag nog blir generad, lite rädd och hanterar det genom en kaxig fasad som jag senare ångrar. Djupt. Rätt fort ser ju det andra systemet möjligheten men då kan det vara lite för sent.

Jag tror nu inte att det här var mannen i mitt liv. Men det gör mig ont att han kände sig snopen – det var uppenbart  – när han var så himla modig. Vad var det för jävla stil från mig liksom?  Och inte vågade jag heller gå fram sedan och släta över, för jag visste inte hur jag skulle göra det utan att jag lät för jävla självgod. Så jag släppte den bollen.

Det finns mycket att säga om den svarta och den röda dockan. Mer om High Sensation Seekers kan du bland annat läsa i den här texten av Elaine Arons.

Annars kan jag också berätta vad min söta granne sa om dockorna efter att ha sett föreställningen förra veckan. Han är alltså den gudsända person som efter varje föreställning kommit ned klockan 23.15 till porten och hjälpt mig bära mitt piano. Förra föreställningen var han med sin flickvän och tittade och sa efteråt till mig: ”Det var ju himla kul att höra allt på riktigt.” ”Vadå?” frågade jag. ”Har du hört mycket innan?”. ”Jo, endel genom väggen” svarade han. (Jag har ju inte haft pengar till annan replokal.) ”Men särskilt lättad blev jag faktiskt av scenen med dockorna” sa han lite generat. ”Hur menar du då?” frågade jag. ”Jo, just den scenen hördes liksom extra tydligt ut i korridoren eftersom du använde en annan typ av röst för att karakterisera de dockorna. Och det blev liksom lite konstigt när man inte visste något alls och bara hörde från din lägenhet dig själv prata högt med två olika röster: Gör det inte! Jo, gör det, gör det, gör det!”

Stackars, stackars granne. Ja, trots hans starka misstanke om sin grannes totala schizofreni hjälpte han mig ändå utan minsta tveksamhet. Såna människor det finns i världen. Så många såna jag fått möta i samband med dessa föreställningar.

Jag är så galet tacksam.

Och fast detta var en final, så känns det märkligt nog, som att detta bara var början.

Stort tack igen, igen till vurma med all kärlek, till all publik hittills, till alla som ger tillbaka med sin uppskattning, till er som skriver recensioner på ticnet, till er som tar med er nya människor och rekommenderar igen och igen, till er som sprider kunskapen och till alla, alla er som inspirerar genom att alltid våga vara er själva även när det känns som om ni är ensammast med det i hela världen. Och appropå tack och dockor vill jag återigen hylla grymmaste, coolaste, roligaste Sissi Thorsell som lärt mig de absoluta grunderna i Dockspeleri, även om jag inte är så säker på att det märks.. Men hon gjorde i alla fall att det till slut blev en rolig lekfull upplevelse för mig och att jag vågade. Jag vill också tacka Lena Berglund, min mor och För sensibelt begåvades scenograf, som tog mina allra första Sindydockor från barndomen (jo, det är dom som är med i föreställningen, därav bristen på händer och hår) och för mig i vuxen ålder sydde två nya stasser som fick illustrera mina olika sidor.  Totalt – tack, tack till oss alla idag! Låt oss nu välkomna våren – det är Valborg. Hurra!!

 

2 reaktioner på ”När självbevarelsedriften tar över

  1. När jag läste det där om BIS och BAS, som jag aldrig har hört talas om innan, så kände jag igen mig såväl. När jag var yngre så dominerade BIS, ja utom när jag druckit då det endast var BAS som existerade. Sedan hade jag en period runt 30 när jag var mycket BAS och då menar jag även nykter. Numera lever de väl mer i harmoni med varandra, fast BAS är nog den som bestämmer mest. Fast det är ett medvetet val från min sida att inte reflexmässigt säga nej. Jag fick en fråga igår av min regissör i Tummelisa om jag ville hjälpa till som regiassistent i en av ungdomsgrupperna i höst. Mitt spontana svar var då, ja vad kul! Sedan när jag tänkt efter och frågat lite mer, ville höra att det inte skulle kollidera med min stora grej, Tjechovs Björnen, som vi skall spela nästa vår. Då kunde jag stå fast vid mitt ja. Så även om man kanske inte skall svara ja direkt, så bör man kanske hejda sina nej. Fast trött och hungrig kanske inte det är så lätt att tänka så, så jag begriper varför du gjorde det. 🙂

    Vi hade genrep i går, premiär på lördag. Gick väl hyfsat, fick beröm för den inlevelse jag hade i början. Tyvärr tappade jag den, detta då jag inte kunde all text ordentligt. Så, skall plugga lite nu, mycket i morgon och på fredag, så skall jag nog kunna hålla tempot hela pjäsen. Läste mina repliker för Irma, vilken odräglig typ var då hennes kommentar. Skoj att få spela en sådan också. 😀

    • Alla typer är roliga med. Förberedelse, förberedelse, förberedelse. ”Nån ska kunna väcka dig i sömnen och du kan det utantill” som min mamma sa. Preparation is the key, sa min lärare. Särskilt för oss som kan bli distraherade av småsaker i nuet omkring oss. Vad kul att du spelar!!

      Vet du, det bästa är ju när man hittar balansen mellan systemen för båda har ju sin funktion. Jag gillar att kunna säga nej, för det betyder att mitt ja verkligen har värde. Så som skedde i historien var dock mer en reflex. 🙂 Men sanningen är att det ena systemet hjälper en för att förutse fällor så att man kan vara aktiv och göra upplevelserna så roliga man bara kan. Sjukt coolt när man lär sig balansera. Vilket jag kan ibland – och ibland inte. Så klart. 🙂 Det är intressant med psykologi. Love it!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s