Facebook – kan du hantera det?

Facebook-User

Har du någon gång blivit ledsen av något du sett på Facebook? Har du någon gång ändrat din uppfattning om en vän utifrån vad du sett på Facebook? Har du någon gång blivit osams med någon via Facebook? Eller andra sociala medier för den delen.

I så fall är du långt ifrån ensam.

Det föreligger många diskussioner om sociala mediers vara och inte vara. De allra flesta av mina allra närmsta vänner har faktiskt valt att helt avstå med hänvisningar till diskussioner om integritet.

Själv är jag en person som absolut är FÖR sociala medier som funktion. Jag är en person som tror på transparens – jag tror på ett öppet förhållningssätt som livsfilosofi. Vidare uppskattar jag enormt de möjligheter till kontaktskapande och upprätthållande som Facebook ger mig. Jag hade aldrig kunnat behålla kontakten med alla de fantastiska människor jag arbetat med i olika projekt eller träffat på resor utomlands utan Facebook.

Dock slår det mig regelbundet att många människor inte är särskilt medvetna i sitt Facebookanvändande – varken som användare eller som mottagare av information. Många värnar om integritetet, men få är medvetna om hur Facebook främst påverkar oss psykologiskt.

Det som är viktigast att minnas tänker jag ofta, det är att alla använder Facebook olika.

Låt oss ta några exempel:

När det gäller vänskapskretsen på Facebook vill en del bara godkänna och behålla vänner de umgås med regelbundet privat med och kan bli generade om de får en förfrågan från ny kontakt på en fest. Denna sort rensar dessutom regelbundet sin Facebooklista. En del, som jag, tackar däremot ja till i princip alla de träffat i verkliga livet – jag vill behålla en viss integritet men lämna alla vägar öppna för nätverkande. Andra godkänner alla som vill bli vänner. Och en fjärde grupp använder Facebook till att även medvetet söka nya vänskaper med människor de aldrig träffat utanför nätet.

När det gäller användandet är vi också helt olika. En del använder Facebook enbart som en brevlåda för inkommande mejl och kikar nästan aldrig ens in. En del ”fluktar” gärna på andra men vill inte ge särskilt mycket av sig själva. Medan andra verkligen redogör för exakt varje liten vardagshändelse. Så finns det de som använder mediet för att väcka opinion, inspirera eller samla information. De flesta växlar dock förmodligen mellan olika användningsområden.

För många i mediebranschen – inklusive mig själv – är Facebook först och främst ett verktyg i yrket, ett i allra högsta grad mycket medvetet medel för att marknadsföra sig själv och skapa intresse för sin person och det som är knutet till den. På mitt privata konto skapar jag därför rätt medvetet en logg där jag inte bara återger min verklighet utan försöker skapa ett flöde som jag vill ska vara hyfsat varierat och intressant för mina Facebookvänner. Därför postar jag inte tio selfies i rad, rapar incheckningar på ren rutin, utan jag försöker hyfsat blanda info om mina projekt med intressanta ämnen som skapar debatt. Jag väljer bilder som kan vara vackra för vem som helst – och inte enbart för bekräftelse (även om det definitivt utgör en väsentlig del 🙂 ). Jag väljer även att vara ärlig med allvarliga händelser – de som jag är öppen med.

Däremot blottar jag rätt sällan mitt för stunden dåliga humör, när mitt hjärta fått sig en törn eller saker som inkräktar på andra människors integritet. Detta bland annat eftersom jag inte tror på att upprepa negativitet i onödan men även för att jag har en inre mentalt rättsnöre som går ut på att allt jag publicerar ska jag i efterhand kunna stå ut med att se på Aftonbladets framsida.

På det stora hela vill jag att loggen ska ge energi – inte bara till andra – utan till mig själv när jag tittar tillbaka.

Facebook har ju blivit, inte att förglömma, även en slags dagbok för många av oss. Därför prioriterar jag härliga, roliga, annorlunda saker och intressanta observationer – som jag vill minnas – utan att för den sakens skull blunda för mitt allvar.

Förra veckan hade jag ett oerhört intressant samtal med en ny fantastisk vän om hur vi påverkas av andras Facebookloggar och hur vi kan provoceras av av vad vi ser dyka upp.

För en person som av exempelvis praktiska eller ekonomiska skäl inte har möjlighet att göra så mycket olika saker eller förflytta sig kan det exempelvis kännas otroligt jobbigt att titta på en person som jag, som i sommar visat hur jag flygit och flängt och under perioder går på roliga fester. För inte lägger jag upp mycket bilder från mina ensamma hemmakvällar med indiskt framför seriemaraton? Eller när jag suttit i sjukhuskorridorerna? Eller gråtit med familjen av tråkiga saker som hänt.

För mig, å andra sidan, tar det ibland i hjärtat alla bilderna på lyckliga familjer och underbara små barn, något som jag själv drömmer om, men som ännu inte blivit verklighet för mig. Jag älskar barn och jag tycker, hör och häpna, faktiskt det är kul att se söta bilder och höra roliga historier. Dock påminner det ju mig självfallet också om det jag inte har. Så är det.

Vi människor är så enkla, så förutsägbara – och att vi inte oftare mer medvetet tänker på hur våra hjärnor fungerar och hur de påverkar oss förvånar mig ibland. Vi fungerar ju nämligen så att vi så lätt, så lätt bara ser det vi inte har. Och vår lycka upplever vi lättast relativt; Hälsan när vi varit sjuka. Glädjen i något så enkelt som en toalett, när vi levt en vecka i naturen. Kärleken till en partner, precis när vi får den efter att länge varit utan den.

Därför är det så lätt att avundas (fast man inte vill) vännen som verkar genomföra, eller vara med om, hur mycket kul som helst –  eller slå på sig själv för att man inte lyckas med den där megasvarvade kroppen som coola kollegan visar upp.

Det viktiga att minnas är dock det som Facebook INTE visar upp.

Den coola singelns ensamtid, den lyckliga mammans vaknätter, coola kollegans timmar efter timmar på gymmet och stenstrikta kost.

Och att jag – du –  vi alla –  till stor del har det liv vi har därför att vi väljer det är också viktigt att minnas.

Därför.

Är personen för dig en riktig vän, då är alltid det allra bästa att lämna det virtuella och regelbundet bekanta sig med verkligheten. Ring upp. Samtala. Fråga hur livet är – på riktigt.

För Facebook, det är ju bara verkligheten som vi VILL visa den. Högst förståeligt.

Om du trots god insikt under perioder tycker Facebook är för jobbigt så är det faktiskt hur bra som helst att checka ut under en tid. Den här bloggen kan du ju följa ändå! Nu är bloggen igång igen på allvar. Härliga höst! Använd gärna sociala medier för att berätta mer om För sensibelt för alla du tror kan vara intresserade – både här och på Facebook. Biljetter till föreställningarna i oktober hittar du på Ticnet!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s