Varje månad samma överraskning

Ja

Igår hade jag en rent ut sagt förjävlig dag. Jag vaknade och mådde så otroligt dåligt. Jag grät, grät och grät över allt tråkigt som har hänt den sista tiden. Unga människor som dör alldeles alldeles för tidigt, deras barn som blir utan föräldrar, älskade känsliga barn som ofrånkomligt lider på grund av föräldrars beslut och människor som kommit i min väg och gjort mig illa genom att obetänksamt och vårdslöst leka med min värme och ärliga uppmärksamhet utan rationellt agerande och respekt för ordets värde och andra än sina egna temporära behov.

Jag var så ledsen att jag verkligen inte kunde komma på hur i hela friden jag kunde starta en blogg med det här namnet. Hur jag kan ha mage att stå och prata om hur man curlar sig själv. Hur jag någonsin skulle vilja gå ut genom dörren igen i detta jävla meningslösa liv. Så kändes det. Det var väldigt länge sedan det kändes så.

Och på kvällen skulle jag ha föreställning. Den sista för året. Vilket hyckleri.

Jag SMS:ade vänner och bad om stöd. Bad dem stoppa mig från att göra dumma saker. Bad dem trösta mig. De som inte hade tid skällde jag ut (!) – via SMS. (Förlåt T.) Till slut fick jag tag i mamma som i en dag av fullkomlig klokhet sa precis de rätta sakerna som fick mig att hyfsat ta mig samman. Jag messade vurma och berättade att jag skulle komma sent. Väl där märkte jag att jag glömt att raka armhålorna. Snajdigt till min stiliga franska klassiska outfit. Den snälla vurma-personalen gav mig både ingefärsdricka och rakhyvlar som till en annan diva. (Jag är er evigt tacksamma.)

Men.

Så kom mensen.

Ja. Så kom mensen.

Jag har ännu inte skrivit om hur det är med det här med känslighet och hormoner. Så därför har jag skam till sägandes under ett år ännu inte ens benämnt hur vår kvinnliga cykel påverkar livet som högkänslig.

Så här är det: Fast att jag kan vara väldigt öppen och gillar att provocera och absolut gillar att prata om sex så gillar jag inte att prata om.. kroppsvätskor. Jo, jag är faktiskt lite fin i kanten. Fastän jag så klart älskar att driva med andra som också är det. (Haha.. fattade ni inte det? Jag är ju likadan! Måste ju få retas bara!)

Jag tycker det är fantastiskt att Liv Strömquist öppnar upp ämnen som absolut inte ska vara tabu. Självklart ska vi tala om allt som vår härliga kvinnliga kropp består av. Men själv vill jag ÄNDÅ inte prata mens, specifikt som sådan, mer än jag vill prata om.. blod. Eller.. ja de andra kroppsvätskorna. (Jag låter bli att räkna upp – är det ok?)

Men däremot är det absolut relevant i denna blogg att prata om hur det här med mens och PMS påverkar oss även som känsliga.

Svaret är: MER. Så klart! Ibland otroligt mycket mer!

Men jag har ALDRIG velat vara en ”sån kvinna” som det märks på att hon har mens. Det vill nog ingen kvinna med tanke på hur det av vissa mindre vetande används som ett skällsord. Varje man som lärt sig det minsta om kvinnor vet däremot att meningen ”har du mens” är den utan tvekan mest tabulagda meningen när så kan vara fallet. Eller någonsin. För det är en orättvis anklagelse – ett försök att rationalisera bort en reaktion.

Ändock. När det redan hänt för mycket i livet, när man burit tungt för mycket och för länge – då kommer den och slår en i huvet. Gör allt tiofalt värre. Särskilt om huvudkosten varit vin och choklad den senaste tiden snarare än Omega-3-rik lax eller chiafrön. (Jo, Omega-3 hjälper mot PMS!! Prova!!)

Så när jag då insåg: Jaha.

I stunden lättade allt. Såväl hormoniellt – för så är det för mig – som reaktionsmässigt. Jag kände mig nästan lite fånig.

Varför denna ÖVERRASKNING? Jag är ju för fan 41 år gammal och har en röd besökare som är regelbunden som en klocka!

Övriga effekter av mensen. Ja. Den gör ont. För mig betydligt mer än för andra – precis som för min mor. Jo. Det är faktiskt så. Jag har fått det utrett och går alltid omkring med Naproxen i ett hjärtformat smycke runt halsen halva månaden. Måste ta det inom fem minuter av ett ”anfall”. För annars kan jag svimma av smärtan som sätter igång på plats. Jag har fått anfall på en krokodilfarm på Cayman Islands och suttit och skrikit så jag skrämde de besökande barnen halvt från vettet – mer än krokodilerna. Jag har slagit min egen älskade stackars mormor när hon vettskrämd försökte närma sig mig i det ondaste. Och. Jag har fått hjärnskakning av mina mensanfall en gång. Jo. Det är sant. Jag svimmade från toalettstolen rätt ned i kaklet. Syster hittade mig blodig på den annars så fina toaletten som i turbulensen kom att se ut som en knarkarkvart. Rätt roligt i efterhand. Såret såg länge ut som om jag fått en hockeyskada, typ smäll med hockeyklubba, rätt över ögonbrynet.

Därför skrattar jag alltid lite åt kvinnor som låter bli att gå till jobbet pga av mens. Det är ju taskigt – för jag vet ju att det är förjävligt. Men jag vet att i nio av tio fall har jag det jävligare och jag har kämpat med vetekuddar, yoga och starka piller för att kunna fungera ändå. Därför har jag typ noll mercy med er andra. (Inte helt rättvist- jag vet – men jag är inte perfekt.)

Jag tror det kallas Dysmennorré som jag har det – jag får som som en riktig kortare förlossning – på riktigt – varje gång. Har världens mest tränade livmoder. En del kvinnor säger ”men låt mig slippa mensen nu, jag har redan fått barn.” Jag säger – sluta klaga. Du har ändå fått något för den.

Men jag är ändå varmt tacksam för den och tacksam för att jag fortfarande är i god form för vad den kan ge upphov till.

Men att jag fortfarande blir överraskad varje månad.

Så ärligt talat. Idag känns allt bra. Gårdagens föreställning var helt fantastisk med en helt underbar publik. Jag fick helt plötsligt efteråt en släng av det där omtalade ”perspektivet” och insåg igen att jag är ju bara en liten person som gör så gott jag kan med just det som blivit MIG givet. Och det är också viktigt. Mer kan man inte göra. Och det går ner. Men det går också alltid upp igen.

Men till alla kvinnor – glöm inte – känns livet EXTRA jävligt så kan det ju faktiskt vara din månatliga vän som kommer och skruvar upp volymen några grader. Ingen annan får fråga om det är mensen. Men DU kan kanske fråga dig själv lite oftare?

Och är det så. Då kan man säga till sig själv. Jaha. Andas ut. Håll ut. Just nu känns det värre än det egentligen är. Men. Inget varar för evigt. Inte ens det sorgliga.

Så för egen del.  Idag. Egentligen är allt rätt bra. Och ikväll ska jag ha trevligt och dricka vin med nya arbetskamrater! Jag har plattat håret dagen till ära – hejdå föreställningslockar – hej mitt raka barndomshår. Känner mig fin! Och -självklart är berlocken runt halsen.

Jag älskar er allesamman!

TACK FÖR EN HELT FANTASTISK SISTA FÖRESTÄLLNING FÖR ÅRET! DEN KOMMER JAG LEVA PÅ LÄNGE!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s