Renovera aldrig ditt badrum utan att vara både fackman och jurist

Inte, om du inte är beredd på att riskera att få bo hemifrån vecka efter vecka i väntan på att hårklyverier ska utredas mellan leverantör, bostadsrättsförening, försäkringsbolag och branschorganisationer i konflikt på grund av ett oaviserat fel och att det sanna bevismaterialet finns inbyggt i väggen. Inte om du inte vill bemötas med både ointresse och i visst fall stor arrogans från de flesta håll inför ett dilemma som överhuvudtaget inte är ditt fel och som egentligen ingen annan bryr sig särskilt om, eftersom det bara är du som står där utan hem.

En badrumsrenovering. Vad sjutton har det med ämnet högkänslighet att göra?

Ja, du. Att vara högkänslig innebär till hög grad att vilja förebygga obehag. Vi lever med ögon till förstoringsglas och hjärnor på högvarv som stöd för vår strävan att slippa överraskas av otrevligheter. När det ändock inte räcker till, på grund över omständigheter vi inte kan råda över, måste vi precis som alla andra mindre vaksamma, genomleva krångel. Det värsta vi vet. Och specifika omständigheter i form av en strandad badrumsrenovering kan driva vem som helst galen, inte bara en högkänslig. Det vill jag lova. Särskilt när man blir av med sitt hem, sin trygga vrå.

Vi tar det från början.

Detta är inte min första badrumsrenovering. Så naturligtvis letade jag leverantör efter konstens alla regler. Den jag valde har fantastiskt goda referenser och jag lyckades även få personliga fantastiska sådana för denne leverantör.

Då ska det gå bra tycker man? Du köper en fackmannatjänst – då ska du väl få den? Eller?

Ett fel skedde ändå. Ett fel vars förklaring nu inte till 100% går att bevisa bästa lösningen för i och med att leverantören valde att inte avisera mig, tog eget beslut, stängde väggen, och fortsatte bygga på tills jag uppmärksammade saken.

”Men riv upp väggen då!”  kan man tycka. Men juridiskt är det inte så lätt har jag fått veta. Visst skulle de absolut avisera och är skyldiga att rätta till det i efterhand. Därom råder ingen tvekan. Men om jag tvingar dem att just riva upp arbetet och det i efterhand visar sig att de ändå gjort det rätta kan det  – hur galet det än kan låta – bli jag som får bekosta detta. Därför måste jag ha rejält fog för ett dylikt tilltag, alternativt ett krav från styrelsen om de intygar att de inte accepterar det faktum att de genom leverantörens egenmäktiga tilltag fritogs sin möjlighet att ändra på grundsituationen kring utrustningen som är inom deras ansvarsområde inne i väggen.

Så nu sitter jag i en evinnerlig brevväxling mellan styrelse och förening där jag skickar bilddokumentation och texter från leverantör och besiktningsman för att så effektivt det bara går få fram ett beslut för hur man ska kunna gå framåt. Detta efter att jag som grund för beslutsprocessen alltså redan också tagit in en oberoende besiktningsman, ringt försäkringsbolag, branschorganisationer, boverk, konsumentverk, jurister och försäkringsombudsmän. Gjort allt jag möjligtvis kan göra för att reda ut hur vi nu ska gå vidare.

Alla hamnar nämligen lätt i beskyllningar – utan förslag på konkreta åtgärder. ”De skulle ha gjort si och så”. ”Det är deras ansvar.” ”Vi hävdar vårt förslag ÄR den enda lösningen.” Meningar som slängs ut av två parter som egentligen bara vill bli av med frågan och välta över den på någon annan. Den ena parten vill bara hålla tidsplan och gå vidare till nästa projekt och slippa ödsla tid. Den andra tycker inte riktigt det ens är deras fråga och vill mest lämna vidare det till leverantören vars uttalande de ändå inte verkar lita på!

Mitt emellan står jag. Jag, som från början hade den ytterst goda intentionen att göra det rätta genom att renovera mitt gamla badrum till ny godkänd standard för att upprätthålla mitt ansvar som bostadsrättsinnehavare. Men det är nu ändå jag som tvingas reda i en sörja där ingen frivilligt gränslar ansvar och där jag utan fullgott skydd riskerar utebliven ersättning från försäkringsbolaget vid eventuell skada. Det är jag som från början har gjort alla rätt, men som alla nu studsar bollen tillbaka till.

Detta är alltså konsumentens reella situation i ett Sverige där det inte finns någon instans som utan full rättstvist går in och medlar i en sån här situation. Branschorganisationerna bryr sig inte nämnvärt, kan jag nu av bitter erfarenhet meddela.

Så, hur skulle jag ha kunnat undvika allt det här har jag frågat mig?

Jo, det förstås. OM JAG VORE FACKMAN och känt till alla regler, då hade jag kunnat ifrågasätta leverantörens lösningsförslag innan avtal skrevs. Då hade jag faktiskt kunnat påtala att de omöjligt kunde lova att de levererade ett godkänt badrum under de förutsättningarna som påstods. Jag hade vidare, enormt misstänksam , dykt upp redan när väggen öppnades för att själv, med min då oerhörda fackkunskap, kunna konstatera att upptäckten de då gjorde var anledning nog att stoppa hela bygget till dess att föreningen fått säga sitt.

HADE JAG DESSUTOM VARIT JURIST – hade jag vetat att jag egentligen helst behövde veta alla dessa saker innan jag skrev avtal för att kunna förhindra den situation jag nu sitter i: Ett evigt käbbel om vem som borde gjort vad och vilka lösningar som egentligen är möjliga.

Nej, jag kan ju tyvärr inte bara lyssna på leverantören trots att jag anlitat certifierad fackman. För nu finns det uppenbara tveksamheter och då skulle jag få föreningen på mig. Jag måste åtminstone få ett godkännande från dem för den åtgärd jag väljer.

Jag tänker nu inte gå in på mer detaljer och naturligtvis inte heller namnge min leverantör. För jag vet att de har mycket god renommé för övrigt och att situationen vi nu befinner oss i till stor del beror på ett specifikt misstag från deras sida. Det vill jag tro.

Men just därför hade jag också önskat att man gjorde det som jag själv anser är det enda rätta för god kundbehandling: Nämligen en rejäl pudel. Att omedelbart inte bara säga förlåt – utan även – så här ska du som kund inte behöva ha det! Det är vansinne att du ska få göra allt detta jobb när du har gjort allt rätt och det är vi som försatt dig i denna situation! Man skulle ha spolat filmen bakåt, utan tvekan och av sig själv ha rivit upp vägg till det stadium där inga mer tveksamheter finns  – helt utan hot om extra kostnader. Det får man bära när man gjort ett fel!

Jag har arbetat år inom krishanteringsbranschen med utredning av mängder av konflikter på styrelsenivå inom företag. Jag vet att det här är på inget sätt ett acceptabelt kundbemötande.

JAG som lekman ska inte behöva vara i den här situationen att JAG ska behöva skaffa mig all den här kunskapen – som jag egentligen betalar för – för att kunna jonglera olika instansers information. Men det är realiteten när du som privat konsument hamnar i en konflikt med din hantverksleverantör.

Vi får ofta höra om våra konsumenträttigheter och stöd från existerande branschorganisationer som Säker vatten och Byggkeramikrådet. Men när du i praktiken hamnar i konflikt, då är det du som måste ha styrkan för att reda ut det hela.

Så, just nu tycker jag sannerligen: Renovera aldrig ditt badrum utan att själv vara fackman och jurist.

Denna situation är för sorglig och jag tycker faktiskt helt rättmätigt synd om mig.

Så snälla. Håll tummarna för att de som försatt mig i denna situation sträcker ut handen rejält med en lösning som de som ställer krav på mig nöjer sig med. Detta, så att jag snart har ett fint, säkert badrum och får flytta hem igen!

Sanningen är: Jag borde ha medalj!

Och hur hanterar jag allt detta? Förra veckan var jag oerhört arg. Lipade till och med i telefon till hantverkaren. Jajemen, så ståtligt. Nu vill inte jag må dåligt mer. Försöker därför ta en sak i taget och utan skam påminna alla inblandade om mina rättigheter genom att vara en nagel i ögat tills allt löser sig. För psykets skull försöker jag tänka på barnen i Afrika och att jag trots allt har tak över huvudet så länge min syster säger ja till att ha mig här. Detta är trots allt en värdslig fråga, om än inte kul. Så, idag har jag bakat paj (som tyvärr blev lite för salt) och i söndags våfflor (varav jag i och för sig glömde den sista i järnet). Jag jobbar också på att inte vara så där allmänt storasystrig och ”lägga-mig-i-ig” som jag annars kan vara. Funkar det så har jag någonstans att sova ett tag till i alla fall. Men det börjar i sanning bli dags att börja dra i varningsklockan rejält nu. Jag vill hem! Kram på er.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s