Så varför lyssnar vi då inte på vår inre kompass?

En av de finaste sakerna jag får uppleva sedan jag började arbeta med den här föreställningen för mer än sex år sedan är alla de förtroenden jag får från så väldigt många människor – kända och okända. Människor från alla de hörn och av alla de sorter har delat med sig av sin historia med mig. Oftast i syfte att få veta mer.

När jag tjatar på mina vänner att ”snälla dela mitt evenemang” och ”dela till alla, jag lovar du kan inte veta vem som är intresserad” så är det verkligen en uppmaning baserad på nu ganska lång erfarenhet. Det är verkligen inte alls alltid de jag har trott vars huvuden dyker upp i publiken. Inte för att alla som ser föreställningen nödvändigtvis är högkänsliga – sannerligen inte. Men i princip alla påverkas faktiskt på något sätt av ämnet och väldigt många ”otippade” intresserar sig för det.

Jag fascineras också av den skepsis som jag inledningsvis möttes av från så många när ämnet var nytt i Sverige – men gläds när jag stöter på allt fler psykologer som kunnigt säger ”ja men det är ju en normalvariation – som det dock självklart är bra att ha koll om man befinner sig längre ut på skalan så att man vet hur man ska ta hand om sig själv.” Det var aldrig något jag fick höra något om tio år tidigare.

Men det som också bekymrar mig och gör mig ledsen och frustrerad – är hur många människor som fortsatt hamnar i utbrändhetsfällan i vårt samhälle – fler och fler hela tiden –  och som verkligen alla blir så förvånade när de äntligen kommer till insikten om att de inte orkar allt. Att de inte kan klara allt. Att alla människor har olika gränser och att de måste lära känna sina egna – själva – och själva sätta dem!

Jag blir dock så glad när personer skriver och berättar att de har fått denna insikt. För det är den som ändrade livet för mig. Det spelar ingen roll om de är högkänsliga, mer känsliga – eller personer som hamnat under abnorm press under en begränsad tid. Jag blir helt enkelt bara glad för att de blivit medvetna om sin inre termostat, sin inre kompass. För det är det som jag upplever i vår samtid nånstans gått förlorat. Vi är så fokuserade på teknikens under att vi liksom glömmer bort vår inre ”teknik”.

Visst, argumenterar någon, ”förr i tiden kunde man banne mig inte begränsa. Då fick man banne mig arbeta 13 timmar om dan om nån sa så. Banne mig!” Jovisst – och säkert brann folk ut även då – även om det etiketterades annorlunda – om det ens etiketterades. Men då fanns ändå inte samma krav på snittpersonen att förutom att överleva se ut som en Hollywood-stjärna, vara en underhållande förälder, visa upp spännande semester på Insta och ha ett kul sexliv. Fånerier säger någon jordnära. Men sanningen är att i vårt samhälle idag lever vi numer under så många osynliga krav – och det är inte förrän vi börjar inse det som vi verkligen kan få makten över vårt eget välmående. Samtidens osynliga krav är verkligen inte hela svaret på varför vi mår som vi mår. Och det låter kanske som att jag trivialiserar när jag ibland talar om dem som ”påhittade”, dessa kraven och förväntningarna. Men personligen tror jag att just alla dessa möjligheter och influenser omkring oss som leder till omedveten jämförelse är en stor orsak till att vi avleds från det som verkligen är viktigt och till att sluta lyssna på oss själva och således glömma bort våra grundläggande behov.

Vad måste jag? Vad MÅSTE jag verkligen? Jag tycker inte man ska vara rädd för ordet måste. Måste är det vi måste göra för att vårda vår kropp. För att ha mat på borden. Först sedan kommer vad jag vill –  först då.

Anledningen till att vi slutar lyssna på vår inre kompass är nog inte sällan att vi är så fokuserade på allt vi ska uppnå – helt förståeligt många gånger – och glömmer bort själva verktyget vi måste vårda för att kunna uppnå det. Vi tenderar dessutom att glömma vem som leder våra liv. Det är inte vår chef, vår partner eller ens våra barn. Det är alltid vi själva. Och sedan är det ju jobbigt att vara besvärlig. Människor som sätter gräns ses lätt som besvärliga. Hur sätter man en gräns utan att anses som besvärlig? Går det?

Haha – nu fick jag idé till ett annat blogginlägg. Eller kanske en hel föreställning? Hur man sätter gränser. Eller hur man inte gör.. (Jag har en hel del varianter där att inte tipsa om kan jag lova er.. ) Men märkligt det där med att sätta gränser – när jag själv tror på att öppna dem i så många sammanhang. Märkligt – eller kanske inte alls – att såväl Yin som Yan alltid behövs.

Värt att fundera på i alla fall. Vad är det som gör att just jag ignorerar min kropps signaler?

Och om du råkar läsa detta som just nu går igenom en oväntad kris, där du av olika anledningar utsätts för något extremt som helt enkelt inte alls är normalt och vardag och där du helt saknar någon form av kontroll – vänligast kom ihåg att alla dina reaktioner är normala sådana på en onormal situation. Du som vill förändra och förbättra, försök gör det när det finns utrymme och var alltid väldigt, väldigt snäll mot dig själv!

10 och 11 april är det dags för vårens sista föreställningar i Stockholm. Kanske sista överhuvudtaget? Så passa på att få en biljett just du! Det gör du här! Onsdag eller torsdag? Än så länge leder torsdag! Men båda dagarna talar vi om vår inre termostat som är så gott som omöjlig att ignorera för vissa av oss, trots att så många försöker. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s