Skillnaden av ett år – Välkommen 2014!

Jag tänkte berätta om vad skillnaden av ett år kan göra.

På den här dagen för ett år sedan hade jag accepterat vad som jag trodde var mitt öde. Dom mest sorgliga händelser under hösten 2012 förde mig återigen tillbaka till näringslivet på en plats som på många sätt är så tacksam till för så mycket. Den gav mig helt fantastiska kunskaper och erfarenheter – men det var inte min väg. Innerst inne visste jag det. Men livets krumbukter hade återfört mig till den banan och jag tänkte att nu är det väl dags att acceptera faktum. Här tjänar jag riktigt bra. Det administrativa fixar jag i sömnen. Alla säger att jag passar för det. Men det fortsatte att gnaga.

En oväntad och vild natt på Grammis-galan slog bollen i rullning och efter ett hårt slag av hopplöshet i kombination av en kraftfull ögonöppnare befann jag mig i en position där det var dags att välja.

Elaine Arons skriver i sin bok Den högkänsliga människan om hur extra viktigt det  ofta är för de flesta av oss högkänsliga med vår så kallade livsuppgift. Precis så har det alltid varit för mig. Jag minns hur jag redan som liten tänkte att om man nu ska spendera de flesta timmarna av sin vakna tid på ett jobb så ska man så klart arbeta med något man älskar.

Min gåva – och min utmaning – är att jag har rätt lätt att lära mig och bli bra på olika saker. Anledningen till det tror jag är en kombination av min medfödda nyfikenhet, envishet och höga energinivå. Jag blir lätt uttråkad och ser en stor glädje i att behärska något nytt. Ända sedan jag var liten har musiken och särskilt sången varit den röda tråden i livet. Men när man också är bra på annat blir det lätt att man lyssnar på förnuftet såväl innanför som utanför.

Ett år. Ett nytt liv. Idag har jag en lön som konstnär av mitt eget skapande. En blygsam en, men en jag kan leva av. Den har jag fått genom att arbeta med något jag själv upplever kan vara enormt viktigt inte bara för mig utanför många andra. Jag arbetar med att framställa en sjujäkla liten spännande sak till föreställning – samtidigt som jag inser att jag sprider information genom den här bloggen. Hade jag kunnat ana att det var så här det skulle gå? Nej. Jag hade andra planer. Det blev inte som jag tänkte. Det blev bättre.

Jag önskar er ett fantastiskt härligt 2014 där ni alla samlar er kraft för att vara det som jag graverade in på ringen som jag gav mig själv i fyrtioårspresent det här året:

MIHI FIDELIS – Mig sjäv trogen!

Nästa år ser jag fram emot nya steg och nya insikter. 2013 har medfört flera adjö. Men nu tror jag på HELLO! Särskilt den 14 mars då För sensibelt begåvade har premiär!

GOTT NYTT ÅR!

Design: Sarah Nilsson

This too shall pass

Överstimulering. Live broadcast.

Termen som används i litteraturen om oss som är känsligare än snittet när vi får en stark känsloreaktion på grund av starka intryck låter hur klinisk som helst. Så långt ifrån den verkliga upplevelsen man kan komma.

Nog visste jag att det inte var osannolikt att jag skulle uppleva en riktig känsloöversvämning, en riktig Tsunami, någon gång sedan jag startat min blogg. Mitt under tiden som jag skriver till er. Sånt är ju livet. Det är upp. Och det är ner.

En röst sa till mig mitt i det onda. Skriv nu. Så det gjorde jag.

Fast inte här. Det ömmaste är ömt. Det mest personliga personligt.

Det är med distans jag kan betrakta det och dela läxan. Tills dess säger jag till mig själv:

This too shall pass.

Fåglar kvittrar utanför mitt fönster

KvitterDom känner det också. Vi går mot vår. Jo, det är sant. Visst är det långt kvar. Sakta, fast också säkert. Det gör vi.

Trots det västerbottniska blodet som flyter i mina ådror är jag gjord för sommaren och redan nu har jag börjat glädja mig åt att det nu bara blir ljusare för varje dag som går.

Njuter av att se fram emot och iaktta varje liten skillnad i naturen.

Återigen bara ben. Gröna träd. Ljusa nätter. Bada, bada, bada. Och en egen föreställning som får liv.

Det kommer bli ett bra år.

Note to self: Du kan inte få alla att älska dig

-Men man kanske ändå kan försöka?

Klassisk tankevurpa högkänslig-style.

Behagsjuka heter det i sin extrema negativa form. Smidig, anpassningsbar och öppen, när folk tycker det är bra och lagom.

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att det här banne mig inte lätt när man är en person som är otroligt känslig för andras reaktioner. Jag har tidigare skrivit om den kameleontförmåga som många högkänsliga med fördel lätt kan anamma för att fungera i en ny miljö. När vi är osäkra kan vi dock tendera att använda den på bekostnad av oss själva.

Varför är det så viktigt att bli accepterad? Vem är alla dom andra? Hur mycket av viljan till anpassning handlar om en uppriktig önskan om att tillhöra? Hur mycket handlar om personlig osäkerhet? Och hur mycket handlar om att av gammal vana rent frankt rätta till något som helt enkelt stör ett för övrigt harmoniskt sinnesintryck?

Låt mig ge ett konkret exempel från min funktion som Zumbainstruktör: Jag har glädjen över att nu ha en ganska väl inarbetad kundkrets som vid det här laget känner mig väl och jag rent ut sagt njuter av alla de timmar jag får tillbringa med dessa glada, leende öppna individer som strålar mot mig på dansgolvet. Ibland kommer det dock några helt nya och varje gång jag vikarierar så möter jag en helt ny grupp.

Det är en stor utmaning som jag gillar, för den tvingar mig att vässa mina redskap och jag upplever att det är i dessa situationer jag i sanning får testa min kompetens som instruktör – och utveckla den. Vid dessa tillfällen är mina sinnen absolut högalerta. Jag ser direkt om någon aldrig ler. Om någon med flit utelämnar rörelser trots att de har hög koordination. När en tonåring himlar med ögonen – det går ju bara inte att ignorera.

Det isar till i maggropen och plötsligt noterar jag hur mitt fokus upprepat går till just den eller dessa individer. Jag tonar ner, eller jag tonar upp mitt angrepp, liksom justerar för att se om jag kan vinna över dem. Ibland går det, ibland inte alls. De lämnar klassrummet och trots att jag framför mig har tjugo lyckliga individer är det svårt att släppa personen som går.

En stund. Sen gör jag det. För rent intellektuellt så tycker jag det är självklart att alla inte kan gilla just min stil och det är ok.

Men det kan vara så mycket svårare i det privata. Extra mycket med personer som sällan tydligt talar om var de står. Gäller det någon man dessutom ser upp till som visar tendenser på att inte gilla en så blir den spontana reaktionen lätt att man börja anpassa sig. Kroppen blir på helspänn och du vill lösa gåtan med de dubbla signalerna. Du börjar med något litet, men sen utan att du knappt märkte hur det gick till har du börjat bete dig som en person du knappt känner igen.

Hur sjutton gick det här till? Igen? Och varför då? Det gjorde ju inget bättre.

Då är det bara att hålla andan. Och hoppa. Dra i snöret och återställa sig själv till sitt original. Rusta sig för protester. Rusta sig för sura miner. Rusta sig för en annan väg och en annan omgivning. För alltid. En stund. Eller rätt ofta – kanske inte alls.

För konstigt nog har jag lärt mig att de som gillar mig mest är dom jag anpassat mig minst för. Folk vill ju du ska va som DU är. Jag lovar.

PS Har du nån i din omgivning som på gott och ont är väldigt bra på att prioritera sina egna behov? Sluta stör dig. Titta i stället och lär. Just du kanske behöver lite mer av den varan. DS

Roll your eyes

Bloggen slåss om strålkastarljuset

Blogga

Huvuduppgiften för mig under denna vecka är att skriva färdigt manus till föreställningen. Aldrig har väl ett blogginlägg känts mer som en barnlek.

Den här bloggen var något som jag från början inte ens hade planerat. Det var Johanne Hildebrandt, min författarvän, som föreslog att jag skulle skriva om min process. Aldrig föreställde jag mig att den skulle visa sig bli ett eget projekt i sig. Ett projekt som hittills genererat ett stort antal brev, från såväl bekanta som ett stort antal helt okända.

När man dessutom märker hur läserantalet tredubbblas över kort tid. Ja, då blir det såklart otroligt mycket roligare.

Det som är så lockade med att skriva till er här är den omedelbara responsen och möjligheten till en tvåvägskommunikation. Det skiljer sig från mitt scenarbete där jag ju förbereder något att presentera för er – även om ni i sanning bland annat tack vare denna blogg även kommer att vara delaktiga.

För mig har det alltid varit galet naturligt att skriva. Som liten hade jag under flera år mer än 20 brevvänner och lådan med brev från tonårstiden är stor. Då skrev jag utan tanke på prestation med ren fokus på kommunikation. Under tre år arbetade jag sedan i näringslivet med att under stor tidspress skriva tunga rapporter om samhälle och politik. Då var skrivandet så långt från en njutning man kan komma. Men nu,  med det tempot i fingrarna och ett ämne som fascinerar så känns det knappt som ansträngning.

Jag blir otroligt glad över att upptäcka att de tankar som flockats i mitt huvud även är till glädje för många fler och självklart uppmuntrar det till ett större engagemang.

Fast regeln är just nu – först skriva pjäs – sen skriva till er. Detta trots alla roliga uppslag ni skriver till mig om… Ska ju få ut den energin i föreställningen tänker jag.

Och. Ni vet, det här med behovet av fokus för en högkänslig en..

Med önskan om en riktigt fin lördag, bästa läsare.

Om att äta sig lycklig

Foto: Lisa Lindkvist

Foto: Lisa Lindkvist

Det finns minst tre sätt att äta sig lycklig på. Det första sättet ger dig ljuv njutning i stunden. Det andra dämpar obehag. Det tredje är inte nödvändigtvis lika kul i stunden som i det långa loppet. Tycker jag.

Jag kan inte fatta hur jag i en blogg inför en föreställning om oss med sinnen känsliga utöver det vanliga än så länge har skrivit så pass lite om njutning. En helt fantastiskt övergrym förmåga till njutning är ju en av gåvorna till oss högkänsliga. Jag menar inte alls att du som inte kallar dig känslig inte njuter. Men jag tror – och forskningen kring högkänslighet stöder detta – att vi känsligare behöver mindre stimuli för att kunna njuta. Vi kan alltså njuta rejält av rätt lite. Jag hoppas verkligen du som känslig upptäckt detta och njuter som bara sjutton så mycket du kan.

Mat är för mig höjden av njutning. Njuter gör även mitt sinne när Historieätarna firar jul och berättar om bakgrunden till många av de rätter jag älskar mest. Jag äter inte kött på land längre – vilket jag nästan aldrig sörjer. Utom när det är dags för Dopp i grytan.

Man skulle kunna skriva hur mycket som helst om mat. Ett gemensamt intresse för nästan alla jag känner. Kolla antalet matprogram på tv, antalet matbloggar som den här helt fantastiska av min vän Louise. Nästan alla gillar mat. Utom ett fåtal som hellre skulle ta ett piller och sen får det va bra. Men dessa individer är trots allt försvinnande få.

I det traditionella Frankrike är mat en religion. Det är aldrig någon diskussion om man har tid eller inte för att sitta ner vid bordet och njuta. Kommer aldrig glömma om hur jag under förberedelserna för bröllopet för dottern i den franska familj jag har glädjen att ha i mitt liv uppmanades att komma i god tid till lunchen och komma ihåg att äta lite snabbt. Döm om min förvåning när första frågan ändå var: ”Vad ska du ha till aperitif?”

Maten vi njuter av mår vi inte alltid bra av i stora mängder. Det bara är så. Jag blev för länge sedan medveten om hur maten påverkar mig och idag ser jag på vissa livsmedel som en drog i viss mån. Jag äter den när jag vet att jag har tid och utrymme för baksmälla. Som nu i jul. Jag har levt på ljuvlig kola från Desserter utan gränser och vin. Och när jag fyllde år. Då levde jag på champagne och kladdkaka med tryffellager i en vecka. Och så lite till så klart.

Men efter ett par dagar blir jag lite deppig. Jag känner mig själv nu så pass bra att jag vet att, ja det har med maten att göra. Det som är märkligt är ju att när vi är ledsna helst vill äta maten full av socker. Den som bara får oss att må bra en kort, kort stund. Emotionell ätare heter det och där ingår även jag. Så det jag vill ha när jag mår som sämst, det mår jag inte bra av.

Då är det dags att ta till tråkmaten som jag krasst kallar den. Fast det finns ju hur god tråkmat som helst. Mat som du som inte är sockergalen med all säkerhet alltid tycker är kul. (Eller det är så jag föreställer mig dig som naturligt gillar bra mat. ”Potatis, hurra! Men åh så läckert med lite paprika!”)

För att vända en period av utsvävningar kör jag intialt mycket lax. Lax, lax, lax och så broccoli och avocado på det. Sötpotatis och råris. Hemgjord aioli. Färska kryddor. Många färger på tallriken och mat i små portioner och ofta. Ett dygn senare är skillnaden markant.

Jag har intresserat mig för den indiska livsfilosifin ayurveda främst av en orsak. Den bygger på att mat är vår främsta medicin. Janesh Vaidya heter en man som representerar Ayurveda och som skrivit flera böcker och nu senast en kokbok. Allra senast i morse fann jag dessa visdomsord från hans sida:

”We don’t usually forget to fill high-grade petrol to our cars, but we seldom remember to avoid junk food for our stomach”
/Janesh Vaidya

Något att tänka på.

För även om bergochdalbanor i allt är jäkligt kul gör det en också trött. Dags för lite skön, jämn harmoni i kroppen igen. Heja.

Förresten. Låt er inte luras av frisk och käckheten på den fina bilden här ovan från några år sen som fantastiska Lisa Lindkvist har tagit. Kola och vin som sagt i dagarna tre. Men det känns som den här bilden är en smula mer pepp, liksom.

Tänk inte – gör

Gör

Jag vet. Du har förmodligen fått höra det motsatta. Tänk efter före.

Men är det något vi högkänsliga gör till förbannelse så är det just att tänka. Finns säkert också fler som känner igen sig i samma beskrivning.

Tänka, vrida, vända, analysera. Själv har en ju till och med varit anställd under titeln analytiker under flera år. Så ja. Jag har det på papper. Jag kan analysera.

Att kunna analysera, förutse och vara öppen för olika möjligheter är en fantastisk tillgång för det allra mesta. Men det finns tillfällen då tänkeriet och känneriet förlamar. Sätter käppar i hjulet genom att bli ett självändamål. Det är inte meningen.

Jag menar nu inte att du ska låta dig stressas av din omgivning. För visst finns det många omkring oss som helt enkelt inte har tålamod och som allmänt anklagar oss för att ta för god tid på oss, göra saker för noggrant och ta för lång tid på oss när vi fattar beslut. Men fler än en gång har vi visat dem att det är mödan värt, eller hur?

Men du vet själv. Jag talar om andra tillfällen. De där gångerna då du känner att du sitter fast. Du har en besvärande känsla i maggropen och tankarna slåss men du kommer inte riktigt någon vart. Det är då det är dags att byta strategi.

Gör något. Nästan vad som helst. Det viktiga är att välta den första domino-brickan och du ska se att det börjar hända saker.

Varför inte göra något du aldrig gjort? Vi är ju roliga vi människor i det hur vi fortsätter göra saker på samma vis år efter år och ändå har mage att bli förvånade när resultatet inte blir annorlunda.

Fast det räcker faktiskt med något otroligt litet för att bryta förlamningen. Gärna något enkelt. Till och med tråkigt. Rensa ut garderoben. Gå igenom kvittohögen. Skura toaletten. Det finns ingen bättre medicin mot tankar som fastnat än en konkret uppgift med början och slut.

Sen är det bra härligt de där dagarna när man av någon outgrundlig anledning befinner sig i ett läge som gör att man bara säger ja till sånt man annars säger nej till. Det är nästan alltid de dagarna som fört mitt liv i en helt ny, spännande riktning. Löv dom dagarna.

Just do it.

Hellre ensam än med fel person

Gammal kärlek

Framför mig i rulltrapporna vid Skanstulls tunnelbanestation vinglar en gammal dam med julröda hårsspännen i sitt vintervita hår till och tappar kryckan. Hennes kutryggige man i skotskrutig keps är förvånande snabb, fångar upp den och stöder hennes arm. Väl uppe leder han henne framåt, de skrattar till och han lägger ömt armen om henne en sekund innan de fortsätter långsamt framåt.

Dokumentärtösen i mig får hålla i sig hårt för att inte leta fram mobilkameran och fotografera paret som får det att gripa tag allra längst in i hjärteroten. Det är ju precis det där en ändå längtar efter. Det där inte ens en ensamvarg kan förneka. Drömmen om en kompanjon, en partner, en följeslagare på livets väg.

Dagarna innan jul kan singelskapets faktum slå mig hårdare än annars. Omgiven av familjer och par i alla former som skapar helgtider från sin gemensamma bas slår det mig igen att jag är ensam och det värker. För trots den stora kärleken till min familj så är jag trött på att följa med och besöka. Som den individualist jag är vill jag ha mitt eget, få sätta min egen prägel och bjuda in med värme och kärlek till ett vi som jag sagt ja till.

Såhär på juldagen däremot, när jag får åka hem till min lugna, fina lägenhet där jag kan ha seriemaraton och göra precis vad jag vill utan hänsyn till någon annan så jublar jag. Lycko mig.

Jag vill hävda att vi väljer våra liv i högre grad än vad vi ofta vill tro. Precis som många ensamstående har jag stunder där jag förbannar min situation, när jag beklagar mig som om jag vore ett offer för omständigheterna. Men oftare än jag medvetet erkänner så verkligen älskar jag det. För jag vet ju att jag har valt. Jag vet ju att jag har tackat nej. Och inte bara en, två och tre gånger.

Det finns flera anledningar till att jag gillar så mycket att vara själv. Delvis beror det säkert på ett uppdämt behov av ensamhet efter en uppväxt som storasyster med mycket ansvar tidigt i ett hem med mycket aktivitet och många barn. Det beror även på att jag i sällskap med många andra har lite svårt att vara mig själv och släppa tanken på vad andra helst vill.  Så klart betyder också det faktum mycket att jag gillar att ha det lugnt för att varva ned och att jag har egensinniga ensamvargar att brås på. Men kanske mest beror det ändå på att jag känner att jag har så mycket idéer i mitt huvud som jag också vill umgås med. Det har väldigt få partners haft verklig förståelse för. Med andra ord finns det många vinster för mig i att vara själv och det är dessa ”pay-offs” som betyder mer än vad vi vill tro i våra val som människor.

Som ensamstående blir man ju som bekant en måltavla för en ström av välmenta kommentarer om sin relationsstatus. ”Men du som är så snygg och rolig, hur kan du vara ensam?” Som om vi alla vore varor i livets butik som väntar på att bli valda. 2013 glömmer märkligt många fortfarande att jag faktiskt själv får vara med och välja. Då kommer ordet krav upp på samtalsagendan. ”Du har för höga krav.” Eller så får jag veta ”att när jag älskar mig själv, då händer det”. Jaså det tror du? Tack och lov kan jag använda min rationella sida och se att inte särskilt många av de par jag har omkring mig har förhållanden jag själv skulle vilja ha och att bland de som har partners finns såväl osäkra, som idioter och i högsta grad krävande individer. Nej, det är egentligen bara en sak jag verkligen letar efter.

Samförstånd är ordet. Jag vet hur det känns och det är vad jag vill känna.

Elaine Aron har skrivit en bok som heter The highly sensitive person in love. Här skriver hon mer utförligt om hur vi mer känsliga fungerar på olika sätt i nära relationer. Hur förälskelse kan ta smärtsamt hårt på oss mer känsliga eftersom vi är snabba på att reagera emotionellt när någon berör samtidigt som många av oss kan ha svårt att släppa någon nära just på grund av vårt behov av en balans mellan egentid och djup intimitet. Det kräver både tillit och förståelse. Vidare ska ju det där magiska ske från båda håll, inte alltid något helt självklart.

Dagens relationsböcker vill gärna göra gällande att vi i princip kan hitta en partner var som helst bara vi lär oss arbeta med våra olika sidor. Jag tror inte det. Måhända finns det många fler än ”the one” men jag tror i sanning inte vem som helst passar med mig och jag tror i sanning inte jag passar med vem som helst. För jag, du och ni är inte dussinkopior och tack universum för det.

Ser varmt fram emot härliga tider i rätt sällskap och ålderdomen med gubben som skickligt fångar upp min käpp.

Men just idag tänker jag njuta skamlöst av en härligt egensinnig juldag i något av de bästa sällskap jag vet – mitt eget.