Note to self: Du kan inte få alla att älska dig

-Men man kanske ändå kan försöka?

Klassisk tankevurpa högkänslig-style.

Behagsjuka heter det i sin extrema negativa form. Smidig, anpassningsbar och öppen, när folk tycker det är bra och lagom.

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att det här banne mig inte lätt när man är en person som är otroligt känslig för andras reaktioner. Jag har tidigare skrivit om den kameleontförmåga som många högkänsliga med fördel lätt kan anamma för att fungera i en ny miljö. När vi är osäkra kan vi dock tendera att använda den på bekostnad av oss själva.

Varför är det så viktigt att bli accepterad? Vem är alla dom andra? Hur mycket av viljan till anpassning handlar om en uppriktig önskan om att tillhöra? Hur mycket handlar om personlig osäkerhet? Och hur mycket handlar om att av gammal vana rent frankt rätta till något som helt enkelt stör ett för övrigt harmoniskt sinnesintryck?

Låt mig ge ett konkret exempel från min funktion som Zumbainstruktör: Jag har glädjen över att nu ha en ganska väl inarbetad kundkrets som vid det här laget känner mig väl och jag rent ut sagt njuter av alla de timmar jag får tillbringa med dessa glada, leende öppna individer som strålar mot mig på dansgolvet. Ibland kommer det dock några helt nya och varje gång jag vikarierar så möter jag en helt ny grupp.

Det är en stor utmaning som jag gillar, för den tvingar mig att vässa mina redskap och jag upplever att det är i dessa situationer jag i sanning får testa min kompetens som instruktör – och utveckla den. Vid dessa tillfällen är mina sinnen absolut högalerta. Jag ser direkt om någon aldrig ler. Om någon med flit utelämnar rörelser trots att de har hög koordination. När en tonåring himlar med ögonen – det går ju bara inte att ignorera.

Det isar till i maggropen och plötsligt noterar jag hur mitt fokus upprepat går till just den eller dessa individer. Jag tonar ner, eller jag tonar upp mitt angrepp, liksom justerar för att se om jag kan vinna över dem. Ibland går det, ibland inte alls. De lämnar klassrummet och trots att jag framför mig har tjugo lyckliga individer är det svårt att släppa personen som går.

En stund. Sen gör jag det. För rent intellektuellt så tycker jag det är självklart att alla inte kan gilla just min stil och det är ok.

Men det kan vara så mycket svårare i det privata. Extra mycket med personer som sällan tydligt talar om var de står. Gäller det någon man dessutom ser upp till som visar tendenser på att inte gilla en så blir den spontana reaktionen lätt att man börja anpassa sig. Kroppen blir på helspänn och du vill lösa gåtan med de dubbla signalerna. Du börjar med något litet, men sen utan att du knappt märkte hur det gick till har du börjat bete dig som en person du knappt känner igen.

Hur sjutton gick det här till? Igen? Och varför då? Det gjorde ju inget bättre.

Då är det bara att hålla andan. Och hoppa. Dra i snöret och återställa sig själv till sitt original. Rusta sig för protester. Rusta sig för sura miner. Rusta sig för en annan väg och en annan omgivning. För alltid. En stund. Eller rätt ofta – kanske inte alls.

För konstigt nog har jag lärt mig att de som gillar mig mest är dom jag anpassat mig minst för. Folk vill ju du ska va som DU är. Jag lovar.

PS Har du nån i din omgivning som på gott och ont är väldigt bra på att prioritera sina egna behov? Sluta stör dig. Titta i stället och lär. Just du kanske behöver lite mer av den varan. DS

Roll your eyes

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s